Jag är svårt sjuk. Cancer nummer två, döttertumör eller metastas brottas jag med (plus andra sjukdomar och massa bivärkningar) varje dag. Mer än sju år sammanlagt. Tiotals citostatika- och strålbehandlingar, tre svåra och ganska omfattande skallopperationer, massa antibiotika, men ändå sitter den lille djävulen kvar bakom höger öga (som är borta) och hotar att sprida sig till hjärnan. Och då är det kört. Fast det är ju kört ändå eftersom den här typen av elakartad tumör går inte att bota. Det som kan förlänga mit liv (några månader till kanske) är 14 st olika mediciner som jag tar regelbundet och numera strålbehandlingen. Den sista hade jag i början på april. Det käns att det är dax igen - smärtan i skallen kan ibland bli outhärdig, trots morfinet och annat. Men först måste jag göra det viktiga -magnetkameraundersökningen eller röntgen, men icke. Min onkolog skickade remiss till röntgenavdelningen i slutet på augusti, men hittills har jag inte fått nån kallelse. Tre månader! För det är "köprincipen som gäller (tre månaders väntan om inte mer) och de är obemannade och de måste prioritera", fick jag svaret när jag ringde häromdan. Om det är någon som borde prioriteras då är det jag och såna som har "lite brottom". Det kan vända över natten och då är det för sent. Vad kan onkologen säga då? "Beklagar, men..."? Räcker det med att beklaga över ett liv som går åt pipan p.g.a köprincipen? Eller ska den sjuke, dödsdömde eller hans anhöriga kanske anmälla och stämma vården så att man kan få lite skadestånd? Det skadar väl inte att prova. Man förlorar inte så mycket, förrutom  - ett liv.

Man ska göra så som man tillämpar idag i samband med vaccineringen mot svininfluensan: riskgrupper heter det. De som löper större risk att bli smittade har förtur - de prioriteras. Inte politiker, hockayspelare eller kriminella. Men, vad ska man göra? Det är bara att bryta ihop och fortsätta vidare, som jag brukar säga och göra, för det mesta.

Jag skriver inte det här "bekännelse" för att få medlidande av de enstaka som kanske ska läsa min blogg, eller får att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Aldrig i livet! Jag har kvar mina två par någonlunda fungerande armar och ben och klarar mig själv, än så länge. Det jag vill är att folk ska ta ställning till det som följer nedan - problemen med väntan eller med köprincipen inom vården, oavsätt om man har brutit lilla fingret eller är svårt sjuk. Jag vill inte att fler sjuka ska hamna i samma ovishet och väntan i "dödens korridor" som jag, fastän det finns en hel del som gör det ändå. Men inte fler.

Icke acceptabla kötider i den svenska sjukvården; ibland kan det innebära månader av väntan, med oro och smärta. Och som man är, både som medborgare som betalar skatt för att vården ska fungera bättre och som sjuke själv, illa tvungen att acceptera, i väntan på bättre. Som är, i mitt fall, svårt att finna. Man är förvisad, om man är svårt sjuk, till "dödens koridor", där chansen till en framgångsrik behandling minskar drastiskt för varje dag. Cancercellerna växer fritt, förökar sig och sprider vidare, som i mitt fall. Men det är ingen som har brottom, förutom lilla jag.

Någonstans i sjukvården finns det uppenbart inbyggda missförhållanden av antingen dålig politisk (för det mesta) eller ekonomisk (i första hand) och ibland organisatorisk art. Eftersom det som inte får hända händer. Försöker man ta reda på sanningen - då blir man en gång till förvisad till - misslyckandet. Undanflykter hela vägen från de "kunniga", ansvariga och "insatta i problematiken" som ofta hävdar bestämt att det är p.g.a att sjuka har blivit för många men personalen är för få för att hinna med allt. Plus den byråkratiska sidan med pappersarbete som hindrar var och en av vårdpersonalen att ägna sin tid åt att hjälpa de behövande att bli friskare.

Hundratals patienter har hamnat i kläm med oacceptabla vårdköer. Det är bekymmersamt att ingen tar ansvar för att åtgärda de problem vården brottas med varje dag. Man ska anställa fler läkare och sjuksköterskor för det har man stor behov utav, men samtidigt ska man spara på allt möjligt p.g.a att det saknas massa pengar och då ska man bl.a avskeda personalen. Bemaningen är ett stort problem, men frågan är: är det p.g.a att det saknas utbildad personal eller för att det inte finns nåt jobb? Man snackar om storsatsningen inom vården - både utbildningen och mer personal är det viktiga, samtidigt som man beklagar sig över stor arbetslöshet och minskar antal utbildningsplatser; våra politiker jublar över "den hypnotiska jobbpolitiken" (alla ska jobba) men samtidigt finns det inga lediga jobb för läkare, specialister eller sjuksköterskor. Som numera sticker till Norge eller Danmark där de få jobba hur mycket de vill och tjäna betydligt bättre. Samtidigt ska man höja kvaliteten och förbättra vissa vårdtjänster, genom att - avskeda personalen. En sån paradoxal sittuation leder enbart till mer missnöje i allmänheten, utsliten personal och mer sjuka, absolut inte till nån bätre vård. Samtidigt ser jag en stor dos hyckleri från politiker och kommunledningen som försöker äta upp kakan och ha den kvar. Men, med tanke på att välfärden urholkas just p.g.a felprioriteringar, massa sparande och felaktiga beslut (plus massa annat), då är det inte konstigt att det blir som det blir.

Oftast fattar våra politiker felaktiga beslut som leder till ännu värre problem. Just p.g.a att de stora politiska eller ekonomiska beslut håller inte ihop med varken de etiska eller moraliska principerna. Det blandar man aldrig ihop. Men, det går inte att bedriva en effektiv sjukvård och samtidigt spara på pengarna genom att avskeda mer personal. Mindre lärare i skolan men mer elever, mindre av vårdpersonalen på våra aldreboenden men mer gammla, mindre läkare och sköterskor men mer sjuka. Man kör med det gamla vanliga: det är ju Kris! Spara!

Om man ska klara av att bli alvarligt sjuk, som jag är, då ska man vara otroligt stark, både fysiskt och psykiskt. Annars klarar man inte sjukdomsutvecklingen. Min bitra erfarenhet. Man ska vara frisk för att klara av att bli sjuk. En till paradox. Men, om man tänker på det regeringen gör med den nya "hypnotiska jobbpolitiken" och utförsäkringen av tusentals sjuka som ska ut och jobba, och med tanke på regeringens syn på de arbetslösa som lata och de sjuka som bara "låtsas", då är det inte konstigt att hela vården vacklar. Förtroende för människor vacklar men också förtroende för makthavare och ledningen, och politikerförakt är det inget fel på. Det funkar alldeles utmärkt. Och man behöver inte stå i kö.