Alla inlägg under januari 2010

Av Blues - 26 januari 2010 15:51

Både pressen och våra bloggar exploderade förra veckan - artiklar, inlägg och massa kommentarer kring en "svindyr" väska som plötsligt blev nån slags vägmästare i svensk politik. Mona Sahlin poserade på en bild inför riksdagsdebatten i onsdags och vid fötterna stod hennes exklusiva (6000 kr!) Louis Vuitton-väska. Enligt hennes pressekreterare har hon inte köpt väskan själv utan fått den i femtioårspresent. Efter den stora "väskexplosionen", massa kommentarer och efter medias "egen utredning" av leverantörer och butiker, visade sig att väskan ifråga kostar max 1300 kronor och, enligt återförsäljaren, hade aldrig kostat 6000 kronor i den butiken. 

Frågor: varför väljer pressen att fokusera på Monas väska? Varför just nu under den offentliga debatten/maktkampen och varför ska vissa tidningar överhuvudtaget använda sig av triviala och billiga påhopp? De ifrågasatte huruvida väskan var för dyr för en av arbetarrörelsens företrädare. Varför lägger man t.ex inte märke till  dyra smycken - är det något som "inte sticker i ögonen" som en väska? Vad är skillnaden? Vad är grundmotivet? Är det så att pressen spekulerar i det sk. politikerförakt och hittar på lite extra skit för att svartmåla och misskreditera en känd politiker, endast för att sälja lösnummer? Kan detta bero på borgerliga (höger!) pressens enorma intresse av att försvåra för oppositionen och sänka deras trovärdighet hos väljarkåren? När det gäller den eviga politiska maktkampen  är alla medel tillåtna, så... Men man kan ju undra varför just Aftonbladet står i spetsen för en sådan skitaktig smutsdebatt - de hävdar ju hela tiden att de är "röda i grunden"? Hur mycket cynism och hyckleri använder sig massmedia utav för att "uppnå sina strategiska mål" och få lite extra klirr i kassan?

Väldigt ofta är det just kvinnors lyxkonsumtion som hamnar i debattens fokus - ett märkligt fenomen som kan bero på att vi fortfarande lever i ett patriarkalt samhälle (gubbjävelsverige!) där feminismen och jämställdheten sker under ordnade PK-bestämda former och handlar i slutändan om lyxväskor. För MachoMän är det helt tillåtet och önskvärt att samla på status- och lyxsymboler: bilar, dyra klockor, senaste mobiler, slipsar och kostymer hör till de vanligaste föremålen. Detta  sällan väcker någon större uppmärksamhet. För det mesta betraktas lyxföremålen som symboler för makt, kraft och samhällsposition. När en kvinna däremot gör samma sak, väcker det omgående upprörda anklagelser om måttlöshet och brist på moral. Samhället måste hela tiden bli påmind om att det finns en skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för maktordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak. Vilket bara förstärker det redan bittra och sorgliga faktumet att vi fortfarande lever i ett gubbjävelpatriarhaltsverige där feminismen handlar om anklagelser för "statusmarkering". Paradoxalt nog i ett av världens mest "jämställda länder". Snacka om hyckleri och cynism.

Det var en bloggare som skrev att ""för en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Hon anser sig också företräda rättvisa och solidaritet. Hennes dyra handväska skickar precis motsatta signaler. Problemet är att det är extremt svårt att företräda utsatta människor när man inte kan identifiera sig med deras liv och problem. Varumärket Vuitton är ett symbol för extrem lyx, för konsumism. Vad betyder ett partiprogram för en ordförande som visar upp en (1300 kr) dyr väska (födelsedagspresent)". Det undrar en del av vår media och förmodligen en del av våra kära "väljare". En hyfsad kommentar av en som motsätter sig sådana "moralister": "En offentlig sosse ska varken ha eller få fina dyra ägodelar eller presenter. Herregud, jävlar, vad den svenska avundsjukan frodas". En annan -"man ska inte demonstrera sin rikedom skattebetalarna försett en med". Eller - "Mona är en sosse och då ska hon tydligen tänka sig för innan hon visar nåt alla inte har råd med - ett politiskt brott. Eller - "Monas väska är ett hot mot socialdemokratin" (Göran Greider, Newsmill).

Mona är en kvinna med en ovanlig position. Hon är den första kvinnan någonsin som leder det socialdemokratiska partiet - kan bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Självklart ska hon ha en dyr och fin väska som passar en potentiell statsminister, En kvinna med makt och kunskap behöver inte dölja den bakom soffan.

Det är hennes ord, handlingar och ideer hon ska granskas och kritiseras för, när och om det behövs. Inte hennes väska ska bli ett "viktigt politiskt föremål" som ska användas för att misskreditera henne som partiledare. Hon ska inte se ut som en Dalkärring med Konsumkasse. Dessutom handlar väl den socialdemokratiska idén om att fler människor ska få tillgång till livets goda.

För media spelar det ingen roll om Mona överhuvudtaget hade nån väska med sig eller inte. De hade ändå ägnat "den journalistiska konsten" åt att kommentera Mona Sahlins utseende. Detta sker ständigt, där politiska reportrar ibland ägnar större uppmärksamhet åt att recensera vissa kvinnliga politikers klädsel än själva innehållet i den politiska debatten. De manliga maktelitens val av kostym och slips (klockor och smycken) ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet eller kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att gå  iklädd Armani-kostym och ha en äkta Rolexklocka. Det, och allt annat bara bekräftar att vi idag befinner oss i en dvala - inte ens massmedia vet vad det är vi konsumenter och medborgare behöver i ett konsumera-mera samhälle. Att ägna den journalistiska (och mänskliga) kraften och skriva istället om SEB:s vd Annika Falkenberg och hennes lön på 100 000 kr - om dan och en massa miljoner hon kommer att få i bonus - det går inte. Det är mindre intressant än Monas väska. Eller att skriva om de, om det fortsätter så här med regeringens "kamp mot utanförskap", snart 20 000 hemlösa människor eller om mer än en kvarts miljon fattiga barn i dagens Sverige - icke. Sverige har blivit ett kluvet land med kluvna åsikter och värderingar. Inte konstigt att tidningarna skriver om och upphöjer trivialiteter och oväsentliga saker.

Därför kan media ägna sig åt nonsensdebatter som den om Monas väska är för dyr för att passa in i den partipolitiska linjen  -  plötsligt ett stort debattämne i den fiktiva verkligheten partierna lever i där högst på agendan finns en Louis Vuitton-väska.  Därför fyller debatten om väskor, i all sin enfald, ett betydligt större signalvärde som mätare på att det svenska samhället befinner sig i en demokratisk kris.

ANNONS
Av Blues - 22 januari 2010 18:18

Regeringens hantering av sjukförsäkringen ökar utanförskap som de ljugit om att det skulle bekämpas. Med tanke på alla de stora kriser och problem som vi haft förrut, borde man kunna dra av vissa lärdomar hur de hanterats och vilka misstag våra politiker och makteliten gjorde då.

 

I slutet av 80-talet beslöt riksdagen att sjuklönen skulle vara 100% och att ingen karensdag skulle avräknas. Denna reform genomfördes i god konjunktur och med en obefintlig arbetskraftsbrist. Med den fulla lönen vid sjukfrånvaro steg frånvaron katastrofalt snabbt. På vissa större arbetsplatser var sjukfrånvaron uppe i 40%. Det hela gick ut på att man ville spara pengar och tid till kanske eget extra arbete.

Så kom den stora finanskrisen och den internationella lågkonjunkturen i början av 90-talet. Bildt och socialdemokraterna tillsammans kämpade mot eländen genom stora besparingar - de beslöt att sjuklönen skulle ner till 80% och en karensdag infördes och detta förbättrade, konstigt nog, hälsotillståndet. Sjukfrånvaron sjönk rejält. Men den stora besparingen fick till följd att antalet arbetslösa ökade kraftigt. Förändringarna var helt riktiga och oundvikliga. men de kom tyvär vid fel tidpunkt

 

Alliansen genomför id ett tydligt systemskifte av sjukförsäkringen. Från ett system där alla som jobbar betalar en försäkring som man tar ut när man är sjuk, efter beslut från läkare och försäkringskassa, har vi gått till ett annat eländigt system där omoraliska och inhumana regler och politiska budgetkrav ska avgöra om man är sjuk eller inte. Och inte läkaren utan byråkraten, dvs. tjänsteman.
Alliansen har skapat ett byråkratiskt och centraliserat kontrollsystem. Byråkrater beslutar om sjukersättningen, utan läkarvetande och kännedom om den sjuke. Det som styr dessa byråkraters beslut är direktiv ovanifrån. Men märkligast är att detta system införts utan egentlig anledning. Byråkratiska och centraliserade kontrollsystem brukar komma i akuta krissituationer: miljöförstöring, ett havarerande banksystem, lågkonjunktur, arbetslösheten... 

I dag får man läsa om fruktansvärda fall: heltidsarbetande människor med allvarliga sjukdomar skall lämna sina jobb eller tillfriskna över natten (utförsäkrade - sjuktiden har gått ut) för att tas om hand av  en överansträngd arbets -förmedling. De ska stå till hela arbetsmarknadens förfogande. Men där finns det redan 100 000-tals friska yngre arbetsvilliga som ska slåss om de få tillgängliga jobb som finns idag. 

Regeringen och alliansen skyller allt på Försäkringskassan som tolkar reglerna på fel sätt. Det är cyniskt och ett riktigt omänskligt agerande. Sjukskrivningskalkylen hyfsas lite grann (3 timmar mindre!), men  de enorma kostnaderna återuppstår på arbetsmarknaden och hos kommunerna, men framför allt hos de drabbade. I stället för att lägga all kraft på de unga arbetslösa, placerar Af svårt sjuka på dagens krympta arbetsmarknad. Många företag beffiner sig i svårt läge med ansträngt ekonomi och skyldighet att betala 14 dagars sjuklön gör ju att många arbetsgivare mycket noggrant undersöker sjukfrånvaron även hos unga friska arbetssökande innan de anställs. Regeringen försvårar för arbetsförmedlingen som nu måste handskas med svårt sjuka i stället att ge ett jobb till de unga kvalificerade och villiga. Det är ingenting annat än ett cyniskt slag mot arbetslösa ungdomar och friska arbetare som tvingas leva i det utanförskap som regeringen lovat bekämpa. Det finns säkert ett antal bland de 17 000 utförsäkringshotade som behöver hjälp i riktning mot ett lämpligt jobb, men då är det F-kassan, den sjukskrivne och hans läkare som skall tillsammans hantera återgången till arbete.

 

Det är fler och fler som upplever att regeringen utför ett omänskligt egoistiskt uppdrag. Sjuka, arbetslösa, pensionärer verkar regeringen se som en belastning som kollektivt skall bestraffas. De som har det bra och som gynnats av dess politik skall bli goda borgare, tror alliansen. Men, om vi ska tro på de senaste opinionsmätningarna, så har mer än 300 000 medlemar lämnat den högra sidan. Många av de känner väl sympati för alla de som alliansen straffat med ännu värre utanförskap. Så makteliten borde tala tyst om ”utanförskapet”. Väljarna är kloka nog att kunna skilja på retorik och verklighet. Eller, de känner rädan det nya borgerliga moderata nyspråket som går ut på att i teorin lova det ena, men i praktiken göra något helt annat.


Alliansens förändringar verkar mer handla om populism – man har gjort sjukkostnaderna till ett ”stort problem” som måste lösas med ”mera kontroll mot fusk”. Som bekant så har sjukförsäkringen som sådan gått med väldiga överskott. Vi har betalat in mer pengar än vi tagit ut som sjuka. Så, en "ansträngt konomi" kan inte motivera kontrollsystemet.Men inte heller antalet sjuka. Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det fel, eftersom de två är helt olika företeelser. Alliansen motiverar allt de gör med att man lever i utanförskap om man inte försörjer sig fullt ut. Arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för makteliten: att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minskas. Eller ännu tydligare: man ska få mindre för att betala mer.

ANNONS
Av Blues - 19 januari 2010 13:23

Varje dag nya förfärliga exempel på den dåliga regeringens usla politik. Den skapade sina hastigt ogenomtänkta regler, utan att tänka på vissa konsekvenser. De senaste så eländiga att man vill skrika av vrede.
En död son är ingen ursäkt för att inte inställa sig på Arbetsförmedlingen dagen efter. "Vi bara följer reglerna", säger en handläggare. Eller mammas begravning i Finnland som dottern åkte till, trots att hon skulle infinna sig nästa dag på ett avtalat möte på Af. Hon blev av med sin ersättning. Svårt cancersjuka ska självklart jobba halvtid och en hjärntumördrabbad människa som jobbar halvtid ska "försöka" med heltidsarbete. Mari-Louise från Grängesberg åkte ut ur försäkringen och hon skulle jobba, enligt en av de två parallella utredningarna, trots hennes läkares motsatta utlåtanden -  hon tog livet av sig i fjol.

 

F-kassans handläggare kan dra in sjukpenningen, avslå en beviljad förtidspension, återkalla en beviljad livränta, upphäva en pension... Tjänstemän står över erfarna läkare-specialisters utlåtanden, intyg, rekommendationer och bedömningar om patientens hälsotillstånd och friskförklarar människor de aldrig träffat eller tagit kontakt med. De står på ett högre plan än läkare, domare i Läns- och Kammarrätten och sakkunniga experter. De bedömer och dömer själva

De sjuka som tvingats tillfriskna över natten eftersom deras sjuktid tagit slut, tvingas säga farväl till sjukersättningen eller sjukpenningen, tvingas tacka ja till en meningslös introduktionskurs under tre månader på Af - de kan åtnjuta antingen a-kassan, socialhjälp eller få aktivitetsstöd och, i sin egen takt, återgå till sitt gamla jobb, eller ett anpassat, om det finns såklart.

Som tröst erbjuder regeringen ”jobbskatteavdrag” för de som har ett jobb att gå till. Miljarderna tas från försäkringssystemen, som systematiskt urholkas på sitt värde. Klyftorna växer, vilket är meningen. Två tredjedelar har det hyggligt, det tredje delen får det allt sämre. Ett nytt borgerligt system som tvingas på de små, vanliga - få mindre men betala mer. Hur ska man annars finansiera de rikas välstånd och lyckan om inte genom de mindre bärgades uppoffringar.

 

De i utanförskap, en kvarts miljon fler under den här regeringen, har inget att hämta hos alliansen. A-kassaersättningen blir oförändrad men medlemskapsavgiften ska höjas tvärtemot, inte arbetarlönerna heller men de kan sänkas för att "rädda firman från konkurs", pensionerna ska bli mindre men skatten ska höjas, olika premier sänks men avgiften åker uppåt, försäkringsavgifter likaså, olika bidrag och ersättningar sänks, nästan ingen bankränta men bankavgifterna höjs...

Politiker, pampar, bossar, vd, chefer och byråkrater motsätter sig att lönerna och ersättningarna till vanliga arbetare, arbetslösa och sjukskrivna ska höjas, men ser fram emot att deras egna löner höjs varje år med ett par tusen kronor, inte nån hundralapp, och helst vill inte ens diskutera detta märkliga lönehöjningen som följer efter en väldigt konstig och icke-existerande påhittat löneutvecklingsindex. Den finns bara med i deras egna kalkyler och beräkningar.

Sverige är mer och mer kluven: på ena sidan har vi konstig politik och makteliten med beslutfattarna, byråkrater och lobbyister som annamar storkapitalet och den fina fria marknaden. Och självklart miljarder kronor i omlöpp varje dag. På andra sidan har vi vanlig folk, fattiga och utsatta utan nån riktig politisk förankring och bara lite smulor från de rikas bord.

 

Är det klassperspektiven som gör högeralliansen blind? Den ser bara sina egna "medlemmar" med välbetalda jobb, egen villa och skattebefriade sommarhus. De andra - arbetslösa, sjuka, pensionerade, lågutbildade rör sig i skuggorna. En armé som arbetsmarknadens reserv, där den enskilde är tvingad att ta vilket lågavlönat jobb som helst, till usla villkor. Detta nya rike beskrivs av Reinfeldt som ”ett generöst och ansvarstagande land” skapad av det nya arbetarpartiet med det nya borgerliga språket som går ut på att lova det ena men i slutändan göra nåt helt annat med motsatt effekt.

Att sluta jaga de sjuka, att inte håna de svaga, inte stämpla oskyldiga människor som bidragsfuskare går inte. Detta ingår i borgarnas uppdrag. Att istället kunna tänka sig hämta pengarna hos våra bonusinriktade banker och framgångsrika fonder. Det är de verkliga fuskarna med sina mångmiljonbonusar - våra banker och vårt näringsliv. Det moderna samhällets bedragare, de som lever ett guldkantat parasitliv på bekostnad av oss andra, mindre lottade. Där sjukdom ifrågasätts när statskassan behöver påfyllning.

 

Folkets moral och viljan att arbeta urholkas inte av de sjuka och svaga i samhället utan det sker när välbärgade skor sig på vanliga arbetare, sjuka, pensionärer. Den vanlige och trogne arbetaren som varje dag går till sitt arbete, betalar sin skatt och försörjer sin familj. När den trogne vänlige blir sjuk då accepteras det inte. Det är arbetslinjen som gäller då. Mest cyniska angreppet någonsin på den arbetande befolkningen. Det räcker med att bli arbetslös. Ett gigantiskt politiskt fiasko och troligen det största mänskliga misslyckandet i modern tid.

Av Blues - 17 januari 2010 15:17

Herre Totto tänker inte höja taket till a-kassan. Något som skedde sist länge sen - 2002. Den som blivit arbetslös, med en genomsnittslön på 25 tusen kan nöja sig med 55% av sin lön i a-kassaersättning. Inkomst under 18 700 kr i månaden ger, vid arbetslöshet, en ersättning på 80%. Allt detta gäller förstås de små, vanliga arbetare. De stora - chefer och direktörer får sina löner i rättan tid som höjs regelbundet varje år. Det gäller också pamparna som företräder arbetare - fackets ordföranden, bossar mm. De kan förhandla om sina löner och traktamenten när som helst, men de små - icke. Det gäller också politiker och byråkrater - deras löner ökar varje år, men inte arbetarnas - de kan tom. sjunka för att "rädda produktionen och företagen från konkurs och nedläggning". Så, vem eller vilka som betalar kalaset i längden är väl inte så svårt att klura ut.

Våra politiker och de stora partierna lögnaktigt utger sig företräda de vanliga människors och arbetares intressen. Cyniskt och hycklande, som alltid. I synnerhet gäller det de "liberala" som bryr sig och värnar om varje människa - de vill bara bestämma över deras liv, öden och framtiden. Övervaka dem, tvinga dem göra det ena och det andra, för "deras bästa".  T.ex sjuka vet ingenting - därför är de sjuka och man ska tycka synd om dem och styra deras liv mot det positiva - jobbet. För att ligga hemma i åratal är inte nyttigt - man blir bara ännu sjukare, både fysiskt och psykiskt. Därför ska man ut i det fria och slita häcken av sig för att bekosta välfärden. Och sjukreglerna är tydliga och gäller alla, oavsett sjukdomen och hur man ser ut. De är sjuka både på in- och utsidan och kan inte styra sina liv själva. Dels är det kroppen och sjukdomen som bestämmer, dels myndigheterna: F-kassan, Af, A-kassan, socialen...  Utförsäkrad, ifrågasatt och manipulerad av F-kassan och Af som inte ska rehabilitera - det är inte deras uppgift och de är inga läkare. De ska introducera. "Varje människa ska mötas utifrån egna förutsättningar, med respekt och värdighet" hävdar fru HP. De ska få sin försörjning, om det går och beroende om de är med i a-kassan eller inte, om de har överhuvudtaget jobbat tidigare eller inte. Rehabkedjan handlar i botten om att ta bort sjuka människor från försäkringen och tvinga dem jobba - så förkortar man tider för sjukskrivningen och samlar extra pengar för de rikas välstånd.  "Lite svinn får man räkna med" - svårt sjuka ska genomgå meningslösa kurser på Af - rehabkedjan eller utsorteringskedjan heter det. De ska slåss med de friska utbildade arbetslösa om jobben som inte finns på arbetsmarknaden, men som herre Totto genom jobbgarantin och via jobbpolitiken garanterar att de  garanterat finns - man måste bara leta på rätt sätt och på rätt ställe.

För tillfälle finns det mindre än ett tusen tillgängliga jobb i Sverige; snart 9% arbetslöshet och 25%.ungdomsarbetslöshet. Man får en bild  som sannerligen inte är positiv. I alla fall inte en bild om minskade klyftor, med en god välfärd där var och en får bidra efter sin förmåga. I stället verkar det gå i motsatt riktning. Kraftiga ökningar av börsbolagens utdelningar. Trots  ett kollektiv "Nej" till bonuseländet fortsätter företagen ge ut höga bonusar. Klyftorna bara ökar ännu mer. Det som lovades bli fler arbetstillfällen och färre i utanförskap har blivit tvärtom. 18 000 hemlösa människor och mer än en miljon fattiga barn. I finanskrisens spår påtvingas avtal om lönesänkningar. Arbetsgivarna markerar noll utrymme för löneökningar. Regeringen har sänkt skatten för nästan 100 miljarder. Samma regering som samtidigt straffar sjuka och arbetslösa med sämre trygghetsnät. Sen är det också vår helt försvagad fackföreningsrörelse med dramatiskt stigande avgifter till a-kassan. Kombinationen hög arbetslöshet och en borgerlig regering kan ses som en olycka för medborgarna. Samtidigt har de rika ett direkt stöd från makthavarna.  
Det handlar om en så illa förd politik som så markant gynnar några få och slår mot de utsatta och fattiga. Den kräver inga frågor - man ser alla svar direkt runt om sig själv.

Av Blues - 15 januari 2010 16:20

Att driva bank handlar, sägs det, om förtroende. Kunder + sparare + kapitalet = vinst + ränta = förtroende för banken. Och det ska väl vara ömsesidigt, att alla ska tro och lita på varandra: "Här har du mina pengar - använd dem väl. Jag litar på dig - belåna mig under tiden för det förtroende".

 

Krisen, som började i USA hösten 2008, stora nedgångar inom finansmarknaden runt om i världen och här i Sverige har visat att bankernas olika risktaganden har gått dåligt - börskollaps, bankkonkurs, massa dåliga affärer i USA, England, Litauen och Island plus ett stort fiasko för våra fyra banker. Missnöjda kunder och sparare plus investerare kände sig lurade, förbisedda, glömdaFörtroendet - ett minne blott. Och så uppstod det rena rama kalabalik och ett omfattande mediedrev förra året med SEB, Swedbank, olika fonder och deras miljardbonusar. Trots det svåra ekonomiska läget och bankernas miljardförluster satte de fart på frikostiga bonusar - pengabelåningar till bankledningen för "väl utfört arbete". Hundratals miljoner, tom. miljarder kronor byte ägare under kort tid. Och så fick de en frikostig saneringshjälp från staten som lånade miljarder kronor för att rädda bankväsendet från konkurs. De enda som inte fick nåt och, som vanligt, blev de stora förlorarna, var vi -småspararna.

 

Nu, i januari, fortsätter de med samma "belåningssystemet", trots all offentlig kritik. Bonusersättningarna för SEB kan bli högre än helårsvinsten och för Nordea gäller reducerad vinst men ökad bonus till ledningen. Som "försäkrar att styrelse tar frågan om rörliga ersättningar på stort allvar", efter svidande kritik från regeringen och allmänheten. Inget mer. Inga andra kommentarer med utförliga förklaringar. Kanske att tacka nej till ett par hundra miljoner extra? En del anställda och de flesta styrande bankpamparna känner sig "orättvist påhoppade och missförstådda". Folk reagerar hårt mot de stora bonusarna bankerna öser över ledningen trots massa förluster. Men så tänker inte ledningen. Förlust är en sak, men att ge (ekonomisk!?) stöd till ledningen och peppa upp dem så att de ska jobba ännu hårdare, bättre och effektivare är en annan sak.

Samhället kokar av vrede och protesterar, med all rätt, våra kära cyniska politiker och hycklande makteliten "är förvånade", som alltid, finansministern "beklagar" men inte kan göra ett dugg, tusentals kunder och en stor del sparare hotar med att "byta bank" - men fru Falkenberg, som i övrigt tjänar 100 000 kr - om dan, är glad. Och resten av pesten likaså. För bonusregnet fortsätter och ska utföras in i det sista, så att alla blir glada. Vanlig folk - skit i dem. De har lagligt rätt att klaga och makthavarna har "fullt förståelse för det".

 

Jag personligen har för små summor på mina tre olika konton, så detta gav mig noll kronor i räntan under förra året. Jag hade mer pengar i början av 2009, men blev tvungen att ta ut lite då och då av mina besparingar för att betala alla mina räkningar som skulle betalas i rättan tid, annars... Problemet är att regeringen och makteliten bedriver ett nytt indrivningssystem: Man ska få mindre men ska betala mer. Det gäller förstås oss fattiga. De rika har mer och därför ska de få ännu mer. Summan ska tas från oss små för att bekosta deras välstånd. Det är väl det nya borgerliga ideologin som råder i Sverige. Så, jag får kamma noll kronor i vinst eller i ränta från SEB, Nordea och Swedbank. Men att betala mitt kontokort 36 kr varje månad, oavsett om jag använder det eller inte, det går bra och det måste jag - man bara följer reglerna. Men att sänka månadsavgiften eller tom. slopa den helt och hållet - bevare oss milde herre gud, det går inte, vi i banken måste bedriva en fin verksamhet och få mer pengar annars blir det bara massa förluster och bla, bla, bla. Men - bonusar då? De kan täcka kostnaderna i flera år. Nej, nej, det går inte - de pengarna är avsedda enbart för ledningen, inte för er småsparare. Beklagar, men så är det.

 

P.S Brukar skicka lite pengar, efter egna förutsättningar, till min mamma, som är ensam, sjuk och gammal och får så lite i pension att det knappt räcker åt henne. Var på SEB häromdan och fick skicka 500 kr. Avgiften var 150 kr plus 175 kr för mottagaren, dvs. min mamma. Den var 150 kr förra året - nu har SEB höjt det också. 325 kr sammanlagt, ifall jag skulle betala morsans "del av bördan". Påpekade för kassören att avgiften är alldeles för stor: det spelar ingen roll om man skickar 50 kr eller 50 000 kr - avgiften blir samma - 325 kr. Överföringen sker elektroniskt och det tar lika mycket tid oavsett summan, så varför? "Beklagar, men såna är reglerna", sa han. Så, man ska betala mer i avgift än den summan man skickar. Att betala 10% av den summan man skickar är, för min del, rimligt, men inte för SEB. Hur ska de annars tjäna pengarna som ska användas som extra bonus till deras chefer och vd? Vet bara en sak: hundratusentals, kanske miljoner människor skickar pengarna på samma sätt till sina kära och nära runt om i världen. Det handlar om miljarder kronor. Varje dag, varje månad, året om, år efter år. Spelar ingen roll vilken summa - avgiften är likadan. Svindlande miljoner i vinst för bankerna varje dag enbart tack vare den "lilla avgiften". Plus annat och lite extra ger - bonusregn!

Och en sak till: jag känner mig blåst, lurad; min mamma också eftersom hon måste ändå betala en viss "avgift" när hon ska ta ut pengarna jag skickat. I övrigt har hon ingen förtroende alls för banken, men hon är illa beroende av den. Lika som jag.  

 

P.S Min granne fick 72 kronor i ränta för år 2009 (sex kr per månad) för sina 35 000 kronor - pengarna hon satte in på ett separat konto i slutet på 2008, men fick aldrig nåt erbjudande att placera de pengarna i olika fonder eller köpa vissa akcier. Hon fick två erbjudanden att teckna ett abbonnemang gällande Master Cards bankkort - för 24 kr i månaden. Hon tackade nej - hon vill inte ta ut några pengar från det kontot, utan ville använda det vanliga kontot där hennes lön och bidrag satts in varje månad. Pengarna blev bara liggande där och gav henne ingen vinst, förutom de 72 kr.

Hon tänker ta ut pengarna nästa vecka och "investera" i en laglig verksamhet; en av hennes sambos bekanta försörjer sig genom att bl.a. köpa gamla begagnade bilar och motorcyklar, reparera dem, snygga till och sälja - och tjäna varje gång upp till 25% mer än inköpspriset. Hennes 30 tusen kan ge henne garanterad vinst efter varje försäljning, enligt "bilhandlaren". Annars kan hon behålla pengarna på sitt gamla konto och tjäna sex kronor i månaden. Och ha fortsatt förtroende för banken. Svår dilemma, eller hur.

Av Blues - 12 januari 2010 16:24

"Riksdagen mildrade sjukreglerna  som är mycket tydligare nu och har tydliga tidsgränser. Då kan man också komma fram till att rätten till sjukpenning upphör", säger Adriana Lender, generaldirektör på Försäkringskassan. Hon är glad för det makteliten och beslutfattarna har åstadkommit. De som får avslag och de som får sin sjukpenning indragen ska inte klaga utan jobba och vara glada att de får ett arbete att gå till i såna svåra kristider. De som fick sin sjukpenning före 2009 skulle inte ha fått det. "Det är inte så nyttigt att vara sjukskriven om man inte behöver vara det. Att långtidssjukskrivning i sig är en hälsofara är nog någonting som man kan konstatera även medicinskt". Folk ska inte gå på bidrag, utan arbetslinjen ska gälla. Så, enligt fru Lender blir man sjuk, respektive sjukskriven för att man själv behöver det, vill det. Cyniker är hon. 

350 tusen väljare har lämnat alliansen (om man ska tro på de senaste opinionsundersökningarna) just efter avslöjandena om de misslyckande sjukreglerna. Detta, om ingenting annat talar sitt tydliga språk om "förtroendet".

 

Cristina HP:s inställning i december var att att de nya sjukreglerna kommer att leda till arbete för de som har förmågan. "Den stora förändringen jämfört med tidigare är att det nu finns en aktiv rehabilitering och hjälp och stöd tillbaka till arbetslivet. För mig och regeringen är det viktigt att sjukförsäkringen ska vara trygg och säker. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska ha rätt till sjukpenning och den som kan och orkar ska få bästa möjliga stöd att komma tillbaka". Hon nämnde inte den fruktade karenstiden eller risken att hamna hos socialen eller att bli helt utan pengar. Hon snackade om den "ljusa sidan" av reglerna, inte om den mörka. Hon verkar tro att folk blir friska för att de blir fattigare. Människor tillfrisknar inte av skräcken utan blir ännu sjukare och räddare. Konsten att knäcka en människa har blivit något av hennes och regeringens specialitet. Idag är hon jätte glad. "Det är glädjande att den nya sjukskrivningslagen får människor tillbaka i arbete". Fast sjukskrivningstiden har minskat i övrigt med - tre timmar på jobbet i genomsnitt. Så syftet med rehabkedjan var att tvinga en del sjuka att ta vilket jobb som helst, inte att korta skrivningarna. Är man relativt frisk då hotas man med en samordnad omänsklig behandling av F-kassan och Af.

Det vi fortfarande gör, efter alla dessa diskussioner, debatter, artiklar, mediedrevet, massa bloggande, inlägg mm. under det sista tiden är, att vi diskuterar om det är OK att tvinga svårt sjuka eller cancerdöende människor att söka jobb. Hur länge ska de sjuka behöva vänta på att få "rätt hjälp" från F-kassan och Af och hur länge ska de ha "rätt att vara sjuka"? Och hur länge behöver de hävda att de är svårt sjuka och inte låtsas? Kan vi inte nån gång sätta en punkt på detta, lösa det på ett efektivt sätt och ägna oss ått nästa problem? Det absolut största problemet är att vare sig oppositionen eller regeringen har några som helst lösningar på detta problem. Allting är suddigt och utan riktig innehåll. Nu slår de nya reglerna med full kraft. Den politiska populismen är överfull med inkompetenta politiker som bara anklagar varandra men gör för lite. De desperata ropen på hjälp har vi länge hört från maktlösa människor utan möjlighet att påverka sin egen vardag. Ett sorgligt faktum: kritik mot de hårda sjukreglerna stannar vid just kritik. Något motstånd sällan bedrivs. Det blir lite skriverier, några sporadiska kommentarer och inlägg och det blir allt. För makteliten och för beslutfattarna är det en signal om att det är riskfritt att köra vidare på samma sätt och driva hårt över de sjuka och de utsatta. Och sannolikt ännu tuffare tider är att vänta för de redan drabbade. De stämplas nämligen som fuskare, eftersom regeringen utgår ifrån att folk som är sjuka är lata. Många människor som just nu kämpar med sin rehabilitering för att komma tillbaka till arbetet får med de nya sjukreglerna en enkel biljett till socialen. Har de tur får de lite stöd där, men annars blir det bara en hållplats på vägen till helvete. Det är F-kassan som får tolkningsrätten över reglerna. Som vanligt kommer vi få se hur "ivriga" handläggare och höga chefer aldrig tar ansvar för ett beslut och skyller alltid på regering och riksdag. Olika människoöden döljs i övrigt bakom statistiken över sjukskrivningarna. F-kassan ser inte människorna bakom siffrorna. Alla är vi olika så en lösning passar inte för alla. Regeringen vill ge människor en "möjlighet att komma tillbaka till ett friskt och aktivt liv". Måhända, men om den ska tas på allvar då måste sjukförsäkringssystemet erbjuda individuellt anpassade lösningar. Samtidigt måste man veta att någon slags ersättning fortsätter under rehabiliteringen och inte upphör pga. karenstiden Hittills har lösningarna varit för fyrkantiga där individen skulle anpassas efter "lösningen", inte tvärtom.

Igår kväll såg vi "Uppdrag granskning" som berättade om ett självmordsfall, något man kunde också läsa om i vissa tidningar i måndags. Mari-Louise (62) från Grängesberg blev i fjol utredd av både F-kassan i Borlänge och i Falun. Två parallella utredningar pågick under samma tid - en som skulle ge Mari-Louise rätten till permanent sjukersättning eller förtidspension, och den andra som knäckte henne. Läkaren har tagit upp i intyget hennes fysiska problem men främst fokuserat på hennes psykiska problem med depression och ångest och ansåg att hon inte kunde arbeta överhuvudtaget. Men handläggaren på Försäkringskassan i Falun höll inte med. Utan att diskutera frågan vidare med läkaren, skrev han ett brev till Mari-Louise där hennes sjukskrivning underkändes. När brevet kom blev Mari-Louise mycket upprörd. Hon ringde sina barn och var förtvivlad. Hon hittades död av grannarna på påskdagen, bland papper med läkarintyg och brev från myndigheter. Det fanns inget avskedsbrev, bara en lapp med ordet "Förlåt".


"Jag beklagar det som har hänt, och vi ska verkligen titta på vad vi kan ta för lärdom, vad vi kan göra bättre och hur vi kan bli tydligare, säger Ingo Tängerby, områdeschef för Försäkringskassan i södra Dalarna. Men generellt anser hon inte att parallella utredningar på olika kontor är något större problem".  Så här har det varit sedan många år tillbaka och det kommer att se likadant ut framöver.  "Det kan självklart vara så att försäkrade upplever det som svårt men vi tycker inte att det är något större problem", säger Svante Borg,  som dock inte kan kommentera det enskilda fallet med Mari-Louise. Så, att en människa har tagit sitt liv pga. F-kassans "parallella utredningar" är inget större problem. Hur många behövs för att utreda ett fall? Och fatta helt motsatta beslut? De ska bara "lära sig" att bli "bättre och tydligare". Vad är det de ska bli bättre och tydligare på? Att bli effektivare på att tvinga en människa att ta sitt liv? Man ska bara beklaga det inträffade och köra vidare. Cynism, förakt, hycklandet, omoral...


Charlie Levin, "folkpartist, liberalkonservativ debattör" skriver idag på Newsmill att "framställa ett självmord som en följd av regeringens nya sjukregler på "Uppdrag granskning" är smaklöst och oetiskt. Ett självmord är alltid en följd av mental ohälsa och aldrig någonsin någon annans fel". Så säger en påstådd "folkpartist och liberal" - båda, så vitt jag vet, ställer en människa, hans liv och rätten till ett fritt liv, i fokus. Och samtidigt har han bara rosor och lovord för regeringen som sköter sitt jobb och skriver  att "medborgarna är trötta på misslyckanden regeringen och myndigheterna försöker hantera men inte löser dem - folk visar stort missnöje mot de som tvingar människor att vända ut och in på sina liv och lägga sitt öde i deras händer".  Det här kallar jag för cynism, idioti och hyckleri, plus en stor dos av okunnighet. Självmord är aldrig nån annans fel, enbart självmördarens eget. Så, Mari-Louise har tagit sitt liv pga. att hon varit psykisk sjuk för att hon hade det så bra i och det hade ingenting med varken hennes sjukdom eller avslaget att göra - två helt åtskilda saker. Hon tog sitt liv pga. - vad? Otroligt idiotiskt tänkande, men samtidigt visar hur vissa tänker och "bryr sig" om de utsatta och sjuka. Fy!

Av Blues - 9 januari 2010 21:55

Sjuka och arbetslösa eller, rättare sagt, sjukan och arbetslösheten kan inom snar framtid bli ett minne blott.

 

De arbetslösa - det är deras kunskap som är fel på. De vet inte det elementära -jobbskatteavdraget gör att fler människor kan hitta ett arbete, men man måste bara tro på Riksrevisionen, herr Borg och herre Totto. Och några till, som gör sitt bästa att "halvera utanförskapet" och erbjuda de utsatta ett "värdigt liv". Man ska väl inte bara slöa och inte ta till sig kunskapen om avdraget. Det är en enkel information som säger på ett tydligt sätt att det lånar sig att arbeta. Arbetslösa vill inte veta nåt om det. Så det är bara att masa sig upp från bädden, gå ut och välja och vräka mellan de lediga tjänster som finns överallt. Under förutsättningen att man anmäler sig på arbetsförmedlingen som fixar resten. Jobbpolitiken är utformat för de som vill jobba - hypnos och beröring, spa och healing som de kunniga jobbcoacherna sysslar med. Vill man inte det, då förlorar man rätten till a-kassaersättning eller olika bidrag. Då hamnar man hos socialen. Men då är man inte längre arbetslös eftersom man inte söker jobb. Enbart de som söker ett arbete kan kallas så och därmed kan behålla rätten att få rätt ersättning.

 

De "sjuka"- regeringen har bestämt sig att kalla långtidssjuka människor för lata och beroende, alltså folk som inte vill jobba och som låtsas vara sjuka. De försöker lura och övertyga hela samhället att de är fysisk eller psykisk sjuka. Eller både och. De är bara vana att utnyttja systemet och rofsa åt sig olika bidrag genom att fuska. Förmodligen sysslar de med något annat arbete, eller jobbar svart. De är sjukt sjuka människor utan värde, moral och nåt ansvar som bara ligger i sina bekväma sängar och parasiterar sig på skattebetalarnas bekostnad.

 

Cristina HP har vägrat offentligt hjälpa de utsatta. Även Gunnar Axén, ordförande i soc.förs.utskottet, har nekat att möta de drabbade som inte fått någon hjälp och blivit utan pengar: "Jag brukar inte gå in i enskilda fall och gör det inte här heller. Man måste visa respekt för dem som verkligen är i en svår situation”.  Eller: ”Det sägs så, men det är inget som visar att det verkligen är på det viset” hävdade han i december, när man påpekat att det finns massa drabbade.  Vilket väl kan betyda, enligt honom, att en svårt sjuk  person som åker ut ur försäkringen absolut inte befinner sig i en alltför svår situation. Det måste väl vara de hemlösa i så fall - men jag tror inte att herre Axen vet att sådana stackare finns här i Sverige. Självaste Anna Hedborg, riksdagens arbetsförmågeutredare, skrev i utredningen i fjol att den som "inte är medvetslös kan i princip arbeta". På frågan om en person som är sängliggande med ångest eller smärta ska behöva arbeta, svarar hon: "Man kanske inte har ångest hela tiden".

 

Helt friska människor har inbillat sig plötsligt och börjat kalla sig själva för sjuka och, tack vare det gamla sosse-systemet, fått rätten att bli långtidssjukskrivna i många år, "utan att samhället gett dem rätt rehabiliteringsprogram". Enligt de nya sjukförsäkringsreglerna blir de sjuka inom snart utförsäkrade och hänvisade till arbetsförmedlingen som ska fixa ett introduktionsprogram åt dem. De ska under tre månaders långt arbete  hitta ett lämpligt jobb åt sig själva, efter egna förutsättningar och efter egen arbetsförmåga. Under den tiden har de inte rätt till sjukersättning eller sjukpenning. Man måste respektera sk. karensregeln: inget jobb - inga pengar. De kan också vända sig till socialen för att få ekonomisk bistånd. Under förutsättningen att de inte har nån sambo, särbo eller egen make/maka som själv jobbar eller får nån form av ersättningen. Då går det inte att få pengarna. Har man en bil - då ska man sälja den och leva på det. Eller på sina besparingar som man lyckats fixa under alla dessa sjukdomsår.

 

Mer än hälften av dem som nu ska utförsäkras har, påstås det, psykiska problem. Dessa personer vill inte bli friskare, utan snarare sjukare om de inte hänger med utförsäkringskedjan. De får en "riktig utredning och behandling" tack vare den goda samarbetet mellan Af och F-kassan. Den ordinarie äkarens (sjuka) utlåtande är inte avgörande, utan F-kassans "sjukkonsulter" och handläggare som ska bedöma ens arbetsförmåga. Ingen kommer att utlämnas till myndigheters godtycke eller kanske hänvisas till ett "förnedringsbidrag" som det blir omöjligt att klara sig på. Det verkar bli så, om man ska tro på maktens "utlåtanden".

 

Det var så här fru HP beskrev, i slutet på december, regeringens välvilja att hjälpa de sjuka att bli friska, komma tillbaka och bli fullvärdiga skattepliktiga medborgare: Sossarna förde en "kostsam och oerhört brutal politik - folk blev sjuka och mådde allt sämre psykiskt av att vara borträknade, obehövda, utanför arbetsgemenskapen 

Vi kommer aldrig att acceptera att massor av människor med arbetsförmåga döms till ett liv som förtidspensionärer. Hittills har vi lyckats halvera antalet sjukskrivna sedan år 2006, från cirka 200 000 till ca 100 000en bedrift jag är oerhört stolt över. Sverige har gått från att vara Europas sjukaste land till att närma sig EU-snittet. Regeringen vill bryta utanförskapet genom att erbjuda sjukskrivna att kunna återgå till arbete om de anser sig klara av detta. De som inte anses tillräckligt friska att kunna ta ett arbete, behöver emellertid inte vara oroliga. Under den nuvarande regeringen blir ingen människa utförsäkrad. Ett helt felaktigt påstående. I januari 2010 kommer de första sjuka att prövas mot arbetsmarknaden för att se om några timmars arbete i veckan är möjligt. Det finns fyra möjliga sätt: gå tillbaka till sin anställning, förtidspension, introduktionsutbildning med rehabiliteringsåtgärder hos Arbetsförmedlingen eller, i värsta fall och som sista utväg, ytterligare tid med förlängd sjukpenning".

 

Vissa regler och lagar ser kanske fyrkantiga ut men de gäller alla, oavsett vilken situation man varit i eller hamnat i. På så sätt försvinner tusentals och sen tiotusentals och till slut hundratusentals "sjuka" eller "arbetslösa" sakta men säkert och då får ännu mer skatt hamna i statskistan.

Och så kan alla vi leva i alla dessa år, lyckliga och glada. 

 

Vi har en politisk borgerlig maktelit som undviker träffa drabbade, i synnerhet när journalister hänger med, men när media och andra väl insatta människor börjar ifrågasätta deras felaktiga beslut, då reagerar de antingen genom att anklaga andra (sossar) för egna fel - "de bara skapar onödig oro", "varje dag avskrevs 140 personer från arbetsmarknaden", eller korrigerar felen i efterhand. Och sen kan de ändå låtsas vara okunniga och ovetande om problemen. Och fortfarande hävda att de bryr sig.

Som jag brukar hävda: Där makten har rätt har rätten ingen makt.

Av Blues - 6 januari 2010 15:43

Lite fakta om vår alkoholkonsumtion och några tankar om rökandet och ätandet.

Ca 10% av Sveriges vuxna befolkning har idag missbruks- eller beroendeproblem. Ungefär 400 000 vuxna personer är alkoholberoende. Ca 1 miljon människor utvecklar alkoholberoende någon gång under sitt liv. Cirka 18% av männen och 12% av kvinnorna dricker, ca 13% av männen och 6% av kvinnorna beräknas ha uttalade problem med alkohol och/eller andra droger. En majoritet av dessa har både familj och arbete. Ungdomar mellan 20 och 30 år är den grupp som dricker mest. Var fjärde svensk har någon i sin omedelbara närhet som har alkoholproblem (Statens folkhälsoinstitut).

Sedan alkoholpolitikens avreglering och spritskattens sänkning har Sverige fått en ny "alkoholkultur" med ändrade rutiner. Och ett känt och sörjigt faktum att allt elände som följer troget med som konsekvens av vår supande har också ökat - tusentals bilolyckor, våldtäkter, storbråk och misshandel, dödsförsök och mord plus alla andra övriga våldsbrott. Och som kostar samhället uppemot 100 miljarder kronor om året!  Ökningen - drygt 30% under det senaste decenniet. Vi dricker oftare och mer och börjar tidigare som väldigt unga (barn) och slutar senare. Ett exempel - antal tjejer och kvinnor i Stockholmsområdet som fått allvarliga skador i samband med alkoholmissbruk har ökat med  200% under åren 2006 och 2007! Ett skrämmande faktum som talar sitt tydliga språk.

 

Nu ska jag skriva lite om ett redan uttjatat ämne, men som konstigt och paradoxalt nog blir aktuell om och om igen. 

Inom snart kan icke-rökare slippa andas tobaksrök även på våra järnvägsstationer. Banverket planerar att begränsa rökningen på perrongerna. Efter att större delen av världen har infört rökförbud på allmänna platser som restauranger, barer, pubar och en del av uteserveringsställena, då kan det hända att detta förbud bli mer omfattande hos oss. Snart kan det hända att man inför rökförbud på alla busshållplatser i hela landet. Vi kan göra samma sak som Finland och förbjuda all rökning på alla allmänna platser. Eller som i Buthan, ett avlägset men ändå ett enda land i hela världen som infört förbud mot både rökningen i allmänheten och försäljningen av tobaksvaror.

 

En del - icke-rökare såklart, vill att alla arbetsgivare inom snar framtid ska införa rökförbud på sina arbetsplatser. Ingen rök under arbetstiden. En del kommuner har redan gjort detta när det gäller kommunanställda, men inte alla. Nu vill man gå ännu längre med motiveringen att varje rökare som springer ut stup i kvarten för att bolma kostar arbetsgivaren (Folkhälsoinstitutet) ca 45 000 kr om året, vilket slutligen ger en siffra på svindlande 2,6 miljarder kronor i förlorad arbetstid. Hur kunde de komma fram just till detta siffran är svårt att veta. Och att samband mellan hälsan och livsstil är stor - att sluta röka självmant eller pga. ett förbud är det mest effektiva åtgärden mot cancern. Inte strål- eller cytostatikabehandlingar eller nån medicin. Vilket kan betyda att alla som röker för cancern förr eller senare, antingen pga. den aktiva eller den passiva rökningen. Det är de 8000 människor som dör varje år pga. cancern de fått pga. sitt dåliga leverne. Fast, en del av dem har aldrig rökt, men eftersom cancern är "ärftlig" så betyder det att antingen deras föräldrar eller nån av familjemedlemmarna eller nån släkting har gjort detta på 18- eller 19-hundratalet. "Dålig livsstil" på den tiden som t.ex brist på mat har ingenting med cancern att göra. Så den här senaste tramset som forskare kommit på, som handlar om att vi svenskar har blivit allt äldre och äldre, vilket kan bl.a innebära en trolig orsak att fler och fler (äldre?!) människor blir cancersjuka beror alltså på deras eller deras förfäders dåliga livsstil, dvs. rökningen. Häpnadsväckande, milt sagt. Man kan väl tro på det som på klimatforskare och deras "fuskvarningar".

Långtgående restriktioner och förbud mot de anställdas bruk av tobak på arbetstid är acceptabla, enligt en del "förnuftiga icke-rökare och hälsoexperter". Nästan en miljon svenskar röker idag och lika många snusar och det är för mycket och för (hälso)farligt. Visst, man har rätt till fem minuters rast per timme under sin arbetstid, men man kan väl inte göra vad man vill. Att springa ut för att röka går inte - istället kan man ringa, fika utan att bolma, sms.a, surfa på internet, gå på toan, meditera mm. De som bolmar trots förbud riskerar att bli avskedade. Fantastiskt. Undrar om det handlar om förmynderi? Med en viss hycklande och cynism förstås.

 

Men nu ska vi snacka om spriten igen. En "studie" visar att arbetslösa löper större risk att få cancern pga. att de dricker mer än de som jobbar (hur kan det komma sig - men pengarna då?!). Alkohol, har forskarna kommit fram i en ny färsk "studie" framkallar också cancern i nästan alla kroppsliga delar, inte enbart i levern. Undrar då om man ska förbjuda de arbetslösa att dricka eller - arbetslösheten, dvs. arbetslösa? Och att bli långtidssjukskriven, enligt en annan "studie" kan också medföra ökat drickande. De sjuka dricker mer än de friska - av psykologiska skäl. Vilket i slutändan kan leda till - just cancern. Regeringen bekämpar redan de långtidssjuka, i synnerhet svårt cancersjuka genom utförsäkringen och via utsorteringskedjan, så det kan bli ett exempel på att det går att fixa saker och ting med lite extra förbud. Men ändå visar allt detta att just arbetslösheten är huvudorsaken till det "onda" och då kan man väl konstatera att det är nåt vi ska tjata om - inte om tobak.

 

Alla vi vet att alkoholdrickandet ökar drastiskt och dramatiskt i Sverige, i synnerhet bland ungdomarna. Systembolaget tjänar mer pengar än någonsin, speciellt på vin- och ölförsäljningen. Privatimport av all sprit har ökat avsevärt under de senaste åren, smuggling och illegal försäljning (till unga) och tillverkningen också. Alkoholskatten sänktes 2005 för att "värna" om folkhälsan och om Systembolagets framtid. Och för att folk valde (tvungna) att åka massvis utomlands för att skaffa stora mängder av sprit, vilket gjorde att både Anitra och Göran blev ledsna och oroliga. Systembolagets framtid måste värnas, för det var en "hörnsten" i svensk socialpolitik. Och vi har blivit vana om att prata "svensk alkoholkultur". Skattesänkningen blev det bästa räddningen. Detta gjorde att den inhemska spritförsäljningen ökade igen. Men också vår drickande, som gick överstyr. Och som, som en  "kulturföreteelse" kostar samhället massa miljarder om året. Svensk alkoholpolitik är hycklande och cynisk, för regeringen bryr sig inte om folkets hälsa utan om pengarna och försäljningen. 2000 dödsfall om året pga. alkoholmissbruk, 400 dödsfall per år pga. rattfylleri, åtta av tio gärningsmän som begår misshandeln eller nån annan våldsbrott har varit alkohol- eller drogpåverkade. 400 000 barn lever idag med föräldrarna som dricker för mycket och där våld är en del av deras vardag. Allt detta talar sitt tydliga språk. 10% av svenska befolkningen står för hälften av all alkoholkonsumtion i landet.

 

Så, alkoholmissbruk är ingen "privatsak" som tobak. Det är en del av vår "kultur" och därför ska man inte snacka illa om det. Genom att röka skadar man oskyldiga icke-rökare "indirekt", men genom berusningen och fylleriet - inte så många, eller?  Icke-rökare löper en större risk att kanske drabbas, förr eller senare i livet, av cancern. Att bli knivmördad på en gång av en "spritälskare" är väl inte så farligt. Eller? Är jag ute och cyklar eller har jag fel? Eller är det nåt annat som har med hyckleri, cynism och strutsfilosofi att göra? Vi kan också behålla Systembolagets monopol på spritförsäljningen. Apoteket ska inte göra det för det ska handla om fri, bättre och större konkurrens som leder till lägre priser. Men Systemet har ju väl en "utmärkt sortiment" av utsökta viner, olika sorter av öl och sprit - whiskey, gin, vodka, cognac, rom, tequilla mm, så att vi konsumenter har ingenting att klaga på. Allting är välsorterat och lättillgängligt med "rimliga priser", så varför inte? 

Åker man till Danmark, Finland, Tyskland och Polen kan man ta med sig 230 liter sprit per person och omgång. En familj med två vuxna barn över 21 år kan då föra in med sig - 920 liter sprit! Under förutsättningen att pappan har en rymlig minnibuss såklart. Men det är väl ingen hälsofara - man kan väl sälja en hel del till sina "vänner och bekanta" och inte dricka upp allting. Eller hur?! Men hur många limpor cigaretter kan den lyckliga familjen ta med sig in i Sverige som de kan köpa i t.ex Polen? Fyra eller mer? 40 eller 80? Kanske fyra hundra, inte vet jag? Vad är problemet då?

 

Om man tänker noga efter, så finns det också en del andra farliga grejer som ingår i vår "livsstil" och som massmedia tjatar så mycket om, plus våra kära "experter" och forskare och läkare framförallt. Maten! Men inte vilken mat som helst, utan fet mat, skadlig mat och den som innehåller mycket kolesterol. Chips, hamburgare, godis, glass. Det är de som undergräver för vår hälsa - fetman är bevisligen farlig och kan medföra allvarliga konsekvenser på vår välbefinnande - diabetes, magkatarr, andra sjukdomar, cancerrisk, risk för en tidig död, ökad vikt och i längden (barn) dålig självförtroende, mobbing, ångest och såklart självmordstankarna. Ska vi inte då införa Systembolaget för dessa onyttiga matprodukter? Är det inte en större hälsofara, att bli överviktig, tjock och sjuk på köpet med en synlig sjukdom som ingen kan skryta med, springa ifrån och vara stölt över, i synnerhet inte våra barn och unga? Börjar de smygröka eller dricka när de är 12-13 år då kan det bli en plus - bli accepterad i gänget som en fullvärdig medlem som vågar. "Du är typ asgrym grabben, fatta'ru liksom". Blir man kallad för en jävla tjockis då är det kört. Eller? Och sen kan vi väl passa på och införa en högre privat kostnad på sjukvård, som är "livsstilsrelaterad". Nu när makteliten ändå vill privatisera det ena och det andra, så...   

 

Alkoholkonsumtion ökar mer och mer (8%), rökningen minskar, men inte bland unga. Snusandet har ökat lite mer, ca 5%, förmodligen för att folk tror att det är mindre farligt och "inte stör" omgivningen. Snusandet skadar inte direkt andras hälsa  som "passiv rökning" gör. Eller finns det kanske passiv snusning också, vad vet jag? Så många "sanningar" och en del  halvsanningar strömmar in varje dag så att man blir helt förvirrad. Vad är det man ska tro på och bestämma sig för? En svår dilemma. Och så många val(möjligheter).

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se