Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn", men i verkligheten syns sådana visioner väldigt sällan. De vill inte se sanningen i vitögat. Mer än 250 tusen fattiga barns vardag vittnar om det. För väldigt många barn innebär just sommaren att de måste stanna hemma och stå ut med sina  stackars föräldrar, för de lever i en fattig familj.

Politikers floskler slår hårt mot barn som redan har det väldigt svårt. Men de bara fortsätter att lova. Och vanliga människor som ser alla dessa barn må illa - vad gör de? För många blir det obehagligt, för det kräver att man gör något och engagerar sig, något som ofta inte blir så enkelt. Att anstränga sig mer och veta vad och hur man borde göra är inte alltid det lättaste. Istället väljer man det enklaste vägen. Att blunda. Och barn - de fortsätter lida i sin tysthet.

När det gäller vår politik igen, så kan man lugnt konstatera att siffran på 250 tusen är en resultat av en medveten politik som går ut på att berika de redan rika, men på de fattigas bekostnad. De fattiga betalar ett väldigt högt pris, men det är just barn som betalar ännu högre pris genom att bli tvungna att fortsätta bli fattiga. Det är en illa förd politik som bara ökar klyftorna i vårt samhälle istället för att bekämpa dem. Och när massmedia uppmärksammar de dåliga förhållandena för fattiga barn i dagens rika Sverige, då börjar alla partier att "reagera" och lovar att "agera" och återigen slår sig för bröstet och hävdar att "alla barn här i Sverige har rätt till en trygg miljö, barndom, utbildning, framtid..." Rätt till ett värdigt liv för vi alla ska jobba, gå i skolan, leva och... Samma mantran och massa gamla floskler som vanligt. Men det är just dessa vackra ord som våra politiker använder sig utav för att få fler väljarröster och mer popularitet. Och man ska tom. kandidera till riksdagen för att "utrota fattigdomen" och "minska klyftorna". Och så händer det ingenting, men man kliver in i Rosenbad ändå. Ett rikt land som gör de rika ännu rikare och samtidigt får ännu mer fattiga barn är inne på fel spår. Fattigdomsproblematiken blundar man för. 

Så. om mantrat upprepas om och om igen, vad händer då? Blir "sanningen" mer sann, eller? Är det inte samma sak med tex. alla de tömma flosklerna politikerna frikostigt använde sig utav på 90-talet, typ "Alla är lika (inför lagen)", "Lika arbete - lika lön", "Alla har rätt till arbete" osv? Just alla dessa slagord som blev drivkraften bakom partiernas framgångar och  som vann folkets förtroende. För snart fyra år sedan var det mer typ "Alla ska ut och jobba" fast det fanns knappt nåt jobb att gå till, i synnerhet inte för våra ungdomar. Eller "Utrota utanförskap" som bara växte och växte, eller "Minska arbetslösheten" men det blev tvärtom osv. En hel del av hyckleri, dubbelmoral, pk, halvlögner och rena lögner, vilseledande information, svek mot eget folk...

Undrar om våra barn tror idag på sin egen framtid. Den ser så avlägsen ut.

Det verkar som en samhällelig kollaps kommer att inträffa inom väldigt snar tid och frågan är inte om utan när, hur och var? USA är den trolige skurken i det hela, så som alltid och som vanligt. Pesten sprider sig sedan vidare till resten av världen, framför allt kommer den att drabba Europa, så som det redan inträffade för två år sedan när USA:s börsen kollapsade och den största ekonomiska krisen hittills var ett faktum. Ingen kan bli undantagen den globala kollapsen.

Det är så att vi i den rika västerländska delen av världen låtsas att vårt sätt att leva är hållbart och hyser en falsk optimism i övrigt. Vi vanliga människor tror och förlitar sig för mycket på myndigheterna och den politiska etablissemanget, men när den börjar syna i fogarna då kommer vi betala priset för kalaset och fel tänkande.

Det påminner om den industriella civilisationens nedgång. Vi hat låst oss in i ett komplext ekonomiskt system som kräver enorma mängder billig (dyr?!) energi och, helst, billig arbetskraft. Produktion minskar, efterfrågan skjuter i höjden och en oundviklig kollaps inträffar. Framförallt bank- och finanssystemet blir hårt drabbade och samhället bråkar ihop. Resten kan vi föreställa oss. En stor fantasi behövs inte.

För det är realiteten som kan inträffa när som helst. Det handlar om en svår, total samhällelig kollaps. Problemet är att ingen av oss är nog villig att tänka sådana tankar, utan man ska syssla med "positivt tänkande" och försätta vara optimistisk. "Planera för det värsta, men hoppas på det bästa"- mottot som råder i första hand. Att vi inte kan hantera och förberedda oss nog för en tornado, ett stort vulkanutbrott, en kraftfull jordbävning eller, som nu, en omfattande oljeutsläpp och dess enorma konsekvenser vittnar nog om vår förmåga att tänka långsiktigt och på rätt sätt. Och samtidigt är det inte vi vanliga som bestämmer utan de svinrika som skor sig på vår bekostnad och skiter blankt i om världen går under eller inte. Devisen är "här och nu" och att vinna så mycket pengar som möjligt på så kortast tid som möjligt och placera vinsten i ännu mer skumma affärer är de rikas mål. Ett sorgligt faktum är att en komplex kris har redan börjat - G3 möte vittnar om det, plus enstaka fördjupande klimatkatastrofer med stora ödesdigra förändringar och konsekvenser ställer till runt om i hela världen. Något vi är helt medvetna om men, som sagt, vi blundar för verkligheten och hoppas att någon annan ska lösa det eller att det ska lugna sig ner.

Men, vad kommer att hända den dan de superrika och mäktiga upptäcker att det är de och deras barn som kan snart och säkert bli drabbade av en kollaps? Då kan det hända att, som vanligt - så har det varit i alla tider, de rika och mäktiga tvingar sina "lösningar och nya regler" som ska skydda deras egna intressen, på oss små, vanliga, hjälplösa och fattiga människor. Som kommer med stor sannolikhet att avsevärt förvärra redan svår och olöslig situation när det gäller överlevnaden. De svaga lämnas åt sitt öde, som i Los Angeles under orkanen Katarina 2006. Detta kan bli en stor fråga om liv och död.

Vem eller vilka kan och är villiga att göra motstånd mot överheten - då när man är upptagen med egen kamp för att överleva. För när det gäller en sådan samhällelig kollaps blir alla drabbade, men på olika sätt. Problemet är bara att döden blir närmare än livet och kännbar - då glömmer man alla normer och moraliska regler. Snacka om livet.  

Det handlar, som vanligt, om vinnare och förlorare i Reinfelds demokratiska och välfärdens Sverige. Läste i Ab imorse just om det - samma snack media och folk snackat om i snart fyra år, men nu är det uppehåll och semestern som gäller väldigt många, tom. regeringen. Så, frågan är vem/vilka som fått något utöver det vanliga efter snart fyra år av alliansens herravälde och vilka som blivit av med sina pengar. Läget ser ut så här: de som jobbar får mer i plånboken, de som är sjukskrivna eller arbetslösa får mindre i månaden. De rika har fått ännu mer, bla. tack vare Borgs skattesänkningar som genomfördes för tre år sedan. De fattiga har förlorat ännu mer pga. denya och hårda sjukförsäkringens- och arbetslöshetsförsäkringsreglerna.

Alliansens politik gick då ut på att införa arbetslinje och gång på gång upprepa att det lånar sig i längden att arbeta, oavsett om man kan eller inte och oavsett om det finns ett jobb att få eller inte. Så snacka om utanförskap som Reinfeldt ville bekämpa med alla medel. Har de lyckats - svara själva. 

Jag bara undrar, i all min naivitet, hur kan det komma sig att, i dagens svåra läge (fast vi låtsas att det inte är så för det är sommar, det är varmt, ljust och semester) där orättvisorna finns överallt, är alliansens och Reinfeldts popularitet så stor - ännu större än nånsin, enligt opinionssiffrorna. Vilket kan betyda att de kan gott och väl vinna valet i september. Mona och hennes grupp tappar både väljarröster och popularitet, vilket kan betyda att läget kommer att svikta ännu mer.

Handlar allt detta om den berömda svenska dubbelmoralen eller om någon politisk korrekthet, undrar jag i förbigående?

Arbetslösheten är, för närvarande, nästan 9% och antal sjukskrivna har minskat med över 125 tusen på fyra år. Det har eliten åstadkommit med mer ökade  klyftor, sämre välfärd, sämre integration, dålig köpkraft, ökad kriminalitet och fiffel mm.

En grej är säker: statsministerlön har blivit större för 6000 kr på tio år, men en vanlig arbetares lön har växt med drygt 600 kr. Skillnaden är uppenbar. Så, vem är vinnare och vilka som är verkliga förlorare? Vad är sant och vad är lögn?

"Frihetsälskande" liberaler har skapat under åren, genom sina infantila teorier, ett individualistiskt och egoistiskt samhälle, där svårt cancersjuka slängs ut från sjukförsäkringen samtidigt som unga och arbetslösa tvingas söka och ta vilket lågavlönat arbete som helst. Partier med "liberala värderingar" finns konstigt nog i Oppositionen, med tanke på deras inställning om kapitalet.

 När det gäller ekonomin då är det Alliansen så liberala att det räcker. Större delen av befolkningens liv styrs stenhårt av ekonomiska realiteter. Man lever under olika förutsättningar och det är ljusår från att alla har samma möjligheter idag. Vår politik har blivit ännu mer splittrad och nyliberal och det är svårt att hitta nån kompromiss. Verkligheten speglar inte teorin och ideer. Och moderater kör med sitt nyspråk och ställer till ännu mer problem, med tyst godkännande av folkpartiet. 

De har ändå lyckats vända en högkonjunktur mot en långvarig lågkonjunktur med hög inflation, höjda räntor mm. Ändå skyller de sitt misslyckande på både USA och Oppositionen, inte på sin egen inkompetens. Samtidigt vill de inte inse att det som skett i både USA och resten av världen är just liberalernas fel och misslyckanden. De vill göra sig fria fran staten, men samtidigt glömmer att marknaden i slutändan är helt beroende just av staten och fungerar inte speciellt bra utan regleringar.

Frågan är om vi ska  fortsätta drunkna ännu djupare i ännu hårdare klimat eller ska vi sakta återvända till det trygga solidariska samhället som utgår just från solidaritet och gemenskap, men som alla partier är på god väg att glömma för gott?

Nyliberalerna vill att marknaden ska vara fri från regler, det ska bli låga skatter, den offentliga sektorn skall privatiseras mm. Det ska gå bra för de välställda, de som redan har, medan de som inte har det så bra, som tex. cancersjuka som jagas ut på arbetsmarknaden, de ska skylla sig själva. För det är ju deras eget fel att det går dåligt för dem så deras frihet måste begränsas ytterligare -  de tvingas leva på samhällets bekostnad eller helst kan klara sig helt själva. Det är vad liberalismen idag innebär i praktiken.

Den liberala politiken i Sverige går ut på att gynna företag mer än människor.
Att förstatliga våra banker anses vara ett värre ingrepp i mänsklig frihet än att jaga sjukskrivna tills de begår självmord.  Men det är ju deras människo- och samhälls- syn. Det är vad liberalismen innebär idag. En regering vars så kallade ”arbetslinje” utgår från en cynisk människosyn där alla invånare ses som lata oduglingar och fuskare. Och där man hellre jagar sjuka, svaga och arbetslösa än låter någon enstaka person komma undan med fusk. 

Så, frågan återstår: ska vi fortsätta låta föras in i en absurditet som vi svenskar inte är vana vid, eller ska vi vara solidariska med de svaga, behövande, utsatta, sjuka..?

Att vara på de rikas och mäktigas  sida enbart kan leda till ännu mer nyliberalism, mer marknad, mer kapitalism med sina fria men hårda och omänskliga lagar och regler. De som lever i utanförskap får det ännu hårdare och omänskligare. Den lilla delen av nyliberala välställda borgare som skor sig på de fattigas bekostnad hotar växa sig ännu större om vi bara blundar.

Ibland kan man bli totalt hänförd över det svenska samhället. De höga skatterna som garanterar en "trygg" social skyddsnät, den "goda" välfärden, den sociala "rättvisan", skolan (!?), den "goda" företagsklimatet, öppenheten(!?)...
Sverige har ett fantastiskt rykte i omvärlden, kanske framförallt i tredje världen, där det sociala skyddsnätet täcker mindre än en keps. En förebild, utopin. Det förlovade landet. El Dorado!
En bild som Sverige exporterat med framgång och som svenskarna gärna gottar sig i. För vad är det som få svenskars självbild att svälla upp som en ballong? Älgarna? Allemansrätten eller köttbullarna? Smörgåsbordet eller falukorven? Nej! Det är väl solidariteten, jämlikheten, rättvisan? Välfärdens hörnstenar. Och de gamla svenska värderingarna i stort. Sverige har länge fått bära solidaritetens fana världen över i väldigt många år.

Men om vi bortser från vissa företeelser i samhället, hur väl stämmer bilden med svensk verklighet idag? Solidaritet? Det måste väl vara 20 år sedan svenskar tävlade i den grenen. Jämlikhet? Bara som en barns amatörsport. Öppenhet och rättvisa? Ett maratonlopp med hinder. Och alltihop som ett minne blott.

I Sverige talar folk sig varma om sina sunda värderingar. Men samtidigt förkastar framstegen de åstadkommit. Dubbla budskap med lite inslag av paradox. På ena sidan förklarar man för invandrarna att här respekterar människor varandra. På andra sidan vill man förbjuda dem att använda sina kläder. Samtidigt är Sverige ett enda land i hela Europa som inte kräver något särskilt av sina nya medborgare. Eller rättare sagt – inte förväntar sig mycket. Man kan bli svensk utan att förstå vad ordet ”medborgare” betyder, men samtidigt ska han bo i olika ghetton. Man skryter att alla i Sverige är jämlika. Lagkunniga skriver en undantagsklausul för den som inte är frisk, vit och har stadigt arbete. Man säger att svenskar ska bli friskare. Samtidigt görs det dyrare att bli sjuk. Och den onda sidan håller på att ta över den goda. 

Den lilla välfärd som finns kvar i Sverige är de förmåner som egoismen ännu inte hunnit avveckla. Men det går fort. Förändringen har redan inträffat. I huvudet på folk. De som är gamla nog att ha byggt upp välfärden, glömmer. De som ärvde den, kan varken värdera eller förvalta den. De badar i en dyrbar champagne de inte köpt för egna pengar. Svaghet hånas, individualismen förskönas när alla vill vara en cool framgångssaga, statlig inblandning föraktas och FRA-lagen stämplas, cynismen och hyckleri vinner mark och de enda som är passionerade i politiken är tyvärr också främlingsfientliga.

Det är något paradoxalt med ett land som förväntar sig att alla skall leva upp till dess urgamla seder och traditioner som Jul, Påsk och Midsommar, sill, nubben, skinkan och surströmming, studenten, avundsjukan och fylleri. Typ - man ska bli full för att orka ha kul.

Det pågår en farlig utveckling i våra medier - det är positivt att se bra ut och det är  negativt att vara ful och tjock. Så skapas sociala klasskillnader - om du inte är snygg, se till att bli det! Utseendefixering är ett (sörjigt) faktum, men samtidigt får våra ungar ingen framtid när det gäller jobb. Och att få eller att ha ett jobb när man inte är lika mycket värd som alla andra är ett stort samhällsproblem. Men media kör med sina (vidriga) budskap och vill, tack vare reklamen, förvandla de fula till de snygga och kända och framgångsrika, om det går. En väletablerad medelklass spenderar sina pengar och skapar mer konsumism, men samtidigt skapas en fattig och maktlös underklass som inte kan förvänta sig mycket av samhället. Ca 20 000 hemlösa och drygt en kvarts miljon fattiga barn i välfärdens förlovade land talar sitt tydliga språk. Ingen riktig paradis.

Sverige är inte längre ett folkhem åt alla - globaliseringen har tagit sitt pris. Balansen mellan vår tradition och modernitet försvinner - gränsen för kompromiss mellan de två har blivit försumbar. Och det är inte längre svenskarna som står för (oj då!)  "svenskheten", utan olika institutioner och myndigheter: skolan, lagen, politikerna, massmedia, administrationen... Ett välfärdssamhälle där det finns farligt uppenbara motsättningar mellan valfrihet och samverkan - individens integritet ifrågasatts mer och mer. Ett modernt samhälle som vårt och respekten för individen som ett minne blott krockar med varandra.

Kan man vara mer svensk när det passar? Vara med i lust men dra sig undan i nöd? För vissa låter det med rätta som en idiotisk fråga. Man har ju inget val. Men ändå. ”Vi är bäst!” när Sverige vinner, men ”Fy vad dåliga de är!” när vi förlorar. Vår egen kultur ska bli en rådande norm åt alla, det som vi kallar för svenskheten. Hur ska vi då kunna göra upp med vår egen självbild nu när verkligheten ser annorlunda ut med individualiserat och splittrat samhälle?

I brist på ideal, begränsas folks engagemang till att sitta hemma i sina bekväma Ikea-fåtöljer och rösta fram nästa Idol- och Schlager-stjärnan. Det är bara en tidsfråga innan omvärlden märker att deras svenska Idol egentligen är välfärdens Jultomte - som inte ens små barn längre tror på.

Go'dag, gott folk! Hur står det till? Är läget oförändrat eller har det hänt något viktigt under tiden jag var borta från bloggandet?

Har inte skrivit nåt vettigt på väldigt länge - min sjukdom har börjat bestämma mer och mer över min välbefinnande och min fritid. så tyvär... Jobbiga och  ibland krävande cytostatikabehandlingar i Uppsala på Akademiska, men duktiga, villiga och kunniga läkare plus underbar personal på Onkologin som gör sitt bästa och lite extra för att jag ska må bättre. Just nu är det ganska hyfsat och då tänker jag passa på och skriva nåt kort och gott, om det går.

Som vanligt försöker läsa en hel del av våra riks- och lokaltäckande tidningar, bloggar och annat och hitta något vettigt och intressant - det vimlar av olika "nyheter" så jag kan börja med de mest "intressanta".

Det var blivit dags att deklarera och folk vill, konstigt nog, göra massa olika avdrag: för vakthunden t.ex eller för enorma mängder mjölk för en flerbarnsfamilj, för en dyr bil eller den nya kåken osv. När det gäller det förstnämnda avvisar Skateverket en sådan "dålig försök" med motiveringen att hunden är en lyxvara och när det gäller mjölkkonsumtion så ingår det i det vardagliga sysslan.

Tänker just på "stackars" mig - varje år måste jag betala tillbaka en viss summa pengar - allt från 300 upp till 1200 kr, förmodligen för att jag som långtidssjukskriven "tjänar för mycket i sjukersättning" och dessutom betalar drygt 52% skatt. Ska jag göra avdrag för mina hittills 14 st mediciner - allt från morfin, metadon, magsår- och diabetes- och sömntabletter fram till massa alvedon som ingår i "arsenalen"? För jag faktiskt käkar dem 2- 3 gånger dagligen och mitt högkostnadskort gäller inte i flera månader och så måste jag börja om från början efter ganska kort tid för att komma upp till 17oo kr och för att få ett nytt. Samma sak gäller frikort för läkarbesök och patientavgift - och just då när jag får det (sånt tur har jag) brukar det inte hända så mycket, tiden löper ut och då är det dags för nytt kort och nästa 1000 kr.

Sammanlagt handlar det om stora summor pengar - mer än det populära RUT-avdraget folk gärna gör i sina deklarationer. Ska jag försöka med kanske 10 000 kronor, eller mer?

Läser om de kommunala bostadsbolagen i Göteborg som hamnat i medial blåsväder efter avslöjandena om mutor - de håller med massa krismöten och ska "skärpa rutinerna". Korrumperade tjänstemän i Uppdrag granskning och käre Janne Josefsson som blivit utslängd från kommunhuset för att han fick vittringen om decenniers fiffel som pågått i Göteborg. Muthärvan skakar Sverige igen, "konstigt nog". Inget nytt under solen och det döljs förmodligen massa lik i garderoben när det gäller våra myndigheter och pampar.

Ett het ämne  i vår massmedia - ett hemligt nätverk av vargutrotare som börjat sprida skräck (inte bland våra söta vargar) bland vanliga "varg- och vildnaturälskare som gömmer sig i säkert skydd i sina larmade betongvillor i storstäderna runt om i landet och tittar gärna allt detta fina via tv och internet. Det värsta är att Naturverkets byråkrater blivit mordhotade - om de blandar sig i  otillåtet illegal vargjakt. Usch, fy!

Vita huset och snart halva US kämpar mot det pågående oljeutsläppen plus massa illegala invandrare som ska fångas och utvisas - naturen och nöden som bestämmer och tvingar byråkraterna att tänka om hur sårbara vi blivit. Giriga miljardärer som förstör naturen och roffar åt sig enorma miljarder dollar för att tillfredsställa "våra mänskliga behov" och struntar fullständigt åt folk, naturen och djuren för att sedan spela spel för galleriet i t.ex Köpenhamn och runt om i världen och försöka "skydda" vår planet från det oundvikliga katastrofen som hotar mer och mer. och för det mesta straffar fattiga länder. Islands vulkanutbrott som bestämmer över den större delen av Europas flygplanstrafik o människors hälsa  - naturen som har sina egna lagar och bara visar hur sårbara vi egentligen är och fortfarande saknar kunskap (och tillräcklig skydd) om allt detta.

En stor pågående politisk kris som skakar hela Brittanien - en invandrare (Hollands och Rysslands gener) med namnet Nick Kregg som börjat briljera på tv och får sina liberaler att pinka på sig av glädjen. Gordon Brown sover dåligt om nätterna.

Den redan gamla och urtjatade muthärvan inom Röda korset och Cancerfonden - herr Donner som erkänt sig skyldig till grova bedrägerier i form av stulna ca 8 miljoner kr - kanske 8 år fängelse, dvs. et år för varje miljon. Rätt åt honom, för det är förmodligen därför jag personligen inte kan få beviljat ekonomiskt stöd från Cancerfonden som jag ansökte om i februari månad - de förmodligen inte har råd får att göra mig glad och underlätta min skatteåterbetalning och effektivare köp av mina mediciner, bl a.

Belgien, efter Schweiz, har hamnat i media pga. pågående "action" i form av slöjförbud - stackars muslimska burktäckande kvinnor kan inte ens köra bil, men samtidigt hotas hela landet att bli inom snart ett minne blott pga. storbråk som pågått i hundratals år mellan valloner och flamländare. Snacka om främlingsfientligheten.

Grekland ska "banta" lite gran - 24 miljarder euro ska kosta "hälsokuren". Tragedin (pga. utbrett korruption, bland annat) som kan sluta i en europeisk bankkollaps. Grekisk bankrutt är "oöverskådlig" och hotar hela eurounionen med sin underkända kredittrovärdighet som för "skräpstatus". I slutändan är det igen vi vanliga svenska skattebetalare (bl. andra) som ska betala "kalaset".

Lite mer av "svensk förbud" är att vänta inom kort - förutom tobaksrökningen vill man förbjuda all snusande på arbetstid. Endast tuggummi och plåster kommer att gälla i framtiden. Men att införa nåt alkoholförbud och prata mer om alkoholskatt, så som  Gudrun Shyman vill införa och ha som en viktig valfråga - det går inte.

Våra kära partier börjar flörta mer och mer i desperata försök att höja på  mediala oppinionssiffror och finslipa sin image - förutom lågavlönade och pensionärer är det våra glada pappor, trötta mammor och ensamstående kvinnor som numera blir deras mål, plus invandrare, kommuner (igen!?), barnomsorg mm. Va' coll, eller hur! Bättre och säkrare trafik, vägar, snabbare och uthåligare tåg, turismen, naturen, massa nya hotellanläggningar, färre flygplan (snart behövs de inte, med tanke på Islands vulkaner som bestämmer över dagsläget) och bilar i Monas "möjligheternas land". Hur ska man fixa mer arbetstillfällen för arbetslösa och våra ungdomar (förutom de sjuka) pratar partiledarna inte så mycket om. Hipp, hipp, hur(r)ra". Lite cynism och hyckleri skadar väl inte, som vanligt.

Det var allt, gott folk. Mer en vanligt, men ändå tycks det vara ganska intressanta händelser, eller hur.

Internet breder ut sig mer och mer; samtidigt växer bloggande enormt. Och kommentarerna ökar explosionsartat. Bloggarna skriver sina inlägg och låter läsarna kommentera dem - de vill få väl lite feedback, ett bekräftelse att andra läser deras bloggar. Det gäller också nättidningar - en massa läsare som tycker och tror ett och annat om artiklarna, om ämnet eller enbart om skribenten.

Samtidigt har nät- och blogghatet (mobbing) blivit ett begrepp. För att artiklarna ska ha mer läsare (det handlar också om trovärdigheten) låter tidningarna folk vara med i debatten där de kan diskutera olika ämnen. Och då kan det dyka upp en hel del oseriösa kommentarer. Nätet har blivit en särskild kanal för undertryckta aggressioner, för en dold ilska som får sitt utlopp i form av elaka kommentarer. Ett allmänt ämne eller ett gemensamt problem förvandlas till ett personligt angrepp.

Människor vill kränka och göra illa andra. De gömmer sig bakom anonymiteten och tar sig friheter att såra andra - något de skulle aldrig våga göra i verkligheten. För dem har nätet blivit en låtsastillvaro där de kan helt fritt skrika ut sin ångest och sina frustrationer. De uppvisar symptom på dålig självinsikt och på dåligt självförtroende, men också på dålig eller ingen respekt för bloggaren eller för skribenten. Deras beteende är fegt. Sådana personer kan inte brottas med egen självbild och istället riktar de sin frustration och rädslan mot de andra, men via nätet. De bara hänger med på "blogg-tåget" och tack vare en viss anonymitet får de  ett tillfälle att trycka ner andra och känna välmoende.

Dessutom är detta både enklare och lättare - att mobba andra via nätet behövs det ingen styrka. Att mobba andra i det verkliga livet måste man oftast tillhöra ett gäng som ska backa upp en. Som  själv är egentligen en svag person och en fegis när han är ensam. I bloggsfären blir han tillräckligt tuff och även den ensamma lilla fega skitstöveln kan fritt snacka skit och smutskasta andra eftersom han slipper möta dem öga mot öga.

I Internets anonyma värld får alla slags människor sitt utrymme. De vill bara såra, misskreditera och förnedra andra, av massa olika anledningar. De bara tror att de kan vinna lite status och makt genom att slå på "de svaga", att bedöma och döma dem. De leker helt enkelt både gud och domare.

Att sjuka i Sverige inte längre behöver ett giltigt läkarintyg har blivit välkänt under längre tid, i samband med den redan uttjatade "sjukförsäkringsreformen" skapad av socialförsäkringsministern och Försäkringskassan. Och tolkad av stelbenta hårdföra handläggare och anlitade "experter" som bestämmer om någon är sjuk eller inte och om sjukdomens längd. Läkarkåren är för givmild, enligt F-kassans bestämda åsikter, eftersom läkare ofta "sjukskriver folk i onödan och alltför länge". Handläggaren vet bättre hur länge ska en sjukdomsperiod pågå - det är bara att följa lagen. F-kassans anlitade experter kan genom utredningen göra även den allra sjukaste människan helt frisk. Och allt detta utan att varken träffa den sjuke eller ringa hans ordinarie läkare. Det behövs inte, eftersom både handläggare och kassans läkare har både den lagliga makten och rätten på sin sida så de kan ogiltigförklara den sjukes "rätt att bli sjuk". Ingen kompetens behövs.

Den gamla högerns arroganta hjärtlöshet och förakt mot de utsatta och fattiga lever fortfarande kvar och verkar växa sig starkare än förut. F-kassan agerar utifrån givna direktiv som regeringen utfärdat, men som inte finns skrivna någonstans. I alla fall inte så som de ser ut i verkligheten. Eftersom F-kassan fortfarande tolkar reglerna efter egen behag och tillämpar dem efter egna behov. De utförsäkrade som ansöker om förlängd sjukersättning får i de flesta fall avslag - de "bara överdriver och oftast simulerar" med andra ord. Ofullständiga läkarintyg räcker för att avslå ansökan och att bli utförsäkrad -  det behövs ingen kontakt med den sjukes läkare för ytterligare information. Försäkringskassans läkare, sk. konsulter/experter legitimerar med sin status varje avslag utan nån riktig motivering. De gärna samarbetar med hjärtlösa  handläggare och alla de har laglig rätt att slänga ut de utförsäkrade i utanförskap, fattigdom och otrygghet på en ickeexisterande arbetsmarknad "för att ge dem en chans". Alla de utförsäkrade skall "bemötas på en värdigt och mänskligt sätt", enligt soc.förs.ministern själv. Hyckleri och cynism har inga gränser.

Rehabiliteringen, som Arbetsförmedlingen och F-kassan gärna skryter om, är ingen meningsfull realitet, utan en påtvingad åtgärd som ska gynna statistiken, inte för att tillfredsställa individens behov.

"All offentlig makt utgår ifrån folket", sägs det, och då är det det F-kassans folk som har makten på sin sida och som, med hjälp av lagar och regler, bestämmer över sjuka människor liv och öden, dvs. över folket som inte har nån makt på sin sida - de sjuka, arbetslösa, utsatta, gamla. De som har blivit fråntagna makten för länge sedan - de maktlösa. För makten är reserverad åt makteliten och deras undersåtar. Och F-kassan är en av dem, med direktören och soc.förs.ministern i spetsen. Den andra är Arbetsförmedlingen. De ingår i ett slutet maktapparat i ett slutet sjukt byråkratiskt system. Alla de "fattar rätt beslut" och, enligt deras egna tolkningar, straffar folk för deras "brott". Nånstans måste man dra gränsen.

Det är inte känslorna som ska avgöra rätten till ersättning, utan lagen. Makthavarna och byråkratin stiftar massa krångliga och svårtolkade lagar och regler - att skydda sig själva från "jobbiga" medborgare. Genom att tolka egna lagar på olika sätt och efter egna behöv. Det finns inget spår av empati, sympati, moral, etik, solidaritet, mänsklighet... Alla de är uppenbara bristvaror i paragrafernas korridorer.