Alla inlägg under augusti 2010

Av Blues - 7 augusti 2010 18:30

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få sjukpenning.

På Försäkringskassans hemsida finns det en hel del att läsa om rätten till att få förlängd sjukpenning eller sjukpenning i vissa fall. Som gäller om "man vårdas på sjukhus eller har en sjukdom och får omfattande vård utan att bli intagen på sjukhus eller om man riskerar att allvarligt försämras i sin sjukdom av att arbeta eller delta i ett arbetsmarknadspolitisk program". Som jag, tex.

Och det finns ingen ingen tidsgräns för hur länge den ska betalas ut. Dvs. den kan betalas ut så länge den allvarligt sjuke lever.

 

Att vi cancerdrabbade och svårt sjuka människor skulle för eller senare bli hårt drabbade av de tuffa sjukreformerna regeringen införde förra året, har jag erfarit häromdan. De verkligen svårt sjuka har blivit utlovade fortsatt sjukpenning i överskådlig tid, dvs. resten av livet. Trodde jag, i all min (sjuka) naivitet. 

Jag var på ett möte med min handläggare på F-kassan efter att, bara dan före, ha fått ett meddelande från honom att min sjukpenning kan upphöra och istället skulle jag få sjukersättning. Där stod det att "försäkringskassan har medicinska underlag som innebär att förutsättningarna kan vara uppfyllda för ett utbyte av sjukpenningen till sjukersättning. Ett sådant utbyte ska ske när den sjukes arbetsförmåga bedöms vara stadigvarande nedsatt pga. sjukdom." Och det var hela motiveringen.

Vilket innebär att jag kommer i fortsättningen att få mindre pengar i min plånbok, ca 3000 kronor, pga. att "min arbetsförmåga blir nedsatt i överskådlig tid" dvs. för att jag är svårt sjuk. Så min tes om de sjuka och de redan svårt drabbade på alla möjliga sätt är sann: ju mer blir man sjuk desto mindre pengar får man! Som i övrigt stämmer överens med den tesen som gäller hela vårt samhälle och klyftan mellan fattiga och rika: ju rikare desto mer får man och ju fattigare desto mindre får man. Men ändå skall man betala mer. Det är så dagens fria marknaden fungerar.

Jag fick några förslag av min handläggare att antingen ansöka om bostadsbidrag (finns det en sån på 3000 kr?!), ansöka om socialhjälp eller, i värsta fall, flytta till en mindre och billigare lägenhet. Kommunen kan ordna flytten till ett annat ställe. 

 

Vi lever i ett av världens rikaste länder och borde ha råd med ett välfärdssystem av världsklass, ett sånt som vår statsministern har utlovat i början av sin makttid. Ett sånt som alliansen "kämpat för", i alla dessa år. Och gjort sitt bästa för att "utrota utanförskap" som, i övrigt, ökat med mer än 70 000 nya människor. Eller att "bekämpa arbetslösheten" som ökat med över 100 000 människor utan nåt jobb.

 

Så, vad har F-kassan faktiskt gjort i det här fallet? Den har tagit bort skyddet för oss svårt cancersjuka dvs. möjligheten att ansöka om fortsatt sjukpenning/förnyad ersättningsperiod. Men så vitt jag vet så säger gällande lagstiftning tydligt och klart att "Försäkringskassan inte har befogenhet att fatta beslut som sänker eller försämrar den av F-kassan tidigare redan beslutade ersättningen". Det är i övrigt en renodlad bedrägeri, ett olagligt brott.

Man ska bekämpa sjukdomen, inte sjuka. De är redan drabbade på alla sätt och vis, utsatta, förtvivlade och lever i en kaos, i synnerhet den ekonomiska som växer i takt med en försämrad och förvärrad sjukdomsbild. Så allt detta handlar bara om absurditet och ren cynism. Sjuka fråntas sin rätt till ersättning eller de får inte den ersättningen de har rätt till. Och F-kassan har ingen laglig rätt att ta tillbaka en redan utlovad och garanterad skydd. Försäkringskassan  kan inte överskrida sina befogenheter och straffa på det sättet redan hårt straffade människor.

 

Alla ska ta sitt ansvar, sägs det. Men, alla har inte gjort det och alla kan inte göra det, i synnerhet de svårt sjuka. Man kan inte ställa samma krav på alla människor i samhället på samma sätt. Det handlar om en odemokratisk orättvisa. 

ANNONS
Av Blues - 4 augusti 2010 17:39

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn", men i verkligheten syns sådana visioner väldigt sällan. De vill inte se sanningen i vitögat. Mer än 250 tusen fattiga barns vardag vittnar om det. För väldigt många barn innebär just sommaren att de måste stanna hemma och stå ut med sina  stackars föräldrar, för de lever i en fattig familj.

 

Politikers floskler slår hårt mot barn som redan har det väldigt svårt. Men de bara fortsätter att lova. Och vanliga människor som ser alla dessa barn må illa - vad gör de? För många blir det obehagligt, för det kräver att man gör något och engagerar sig, något som ofta inte blir så enkelt. Att anstränga sig mer och veta vad och hur man borde göra är inte alltid det lättaste. Istället väljer man det enklaste vägen. Att blunda. Och barn - de fortsätter lida i sin tysthet.

 

När det gäller vår politik igen, så kan man lugnt konstatera att siffran på 250 tusen är en resultat av en medveten politik som går ut på att berika de redan rika, men på de fattigas bekostnad. De fattiga betalar ett väldigt högt pris, men det är just barn som betalar ännu högre pris genom att bli tvungna att fortsätta bli fattiga. Det är en illa förd politik som bara ökar klyftorna i vårt samhälle istället för att bekämpa dem. Och när massmedia uppmärksammar de dåliga förhållandena för fattiga barn i dagens rika Sverige, då börjar alla partier att "reagera" och lovar att "agera" och återigen slår sig för bröstet och hävdar att "alla barn här i Sverige har rätt till en trygg miljö, barndom, utbildning, framtid..." Rätt till ett värdigt liv för vi alla ska jobba, gå i skolan, leva och... Samma mantran och massa gamla floskler som vanligt. Men det är just dessa vackra ord som våra politiker använder sig utav för att få fler väljarröster och mer popularitet. Och man ska tom. kandidera till riksdagen för att "utrota fattigdomen" och "minska klyftorna". Och så händer det ingenting, men man kliver in i Rosenbad ändå. Ett rikt land som gör de rika ännu rikare och samtidigt får ännu mer fattiga barn är inne på fel spår. Fattigdomsproblematiken blundar man för. 

 

Så. om mantrat upprepas om och om igen, vad händer då? Blir "sanningen" mer sann, eller? Är det inte samma sak med tex. alla de tömma flosklerna politikerna frikostigt använde sig utav på 90-talet, typ "Alla är lika (inför lagen)", "Lika arbete - lika lön", "Alla har rätt till arbete" osv? Just alla dessa slagord som blev drivkraften bakom partiernas framgångar och  som vann folkets förtroende. För snart fyra år sedan var det mer typ "Alla ska ut och jobba" fast det fanns knappt nåt jobb att gå till, i synnerhet inte för våra ungdomar. Eller "Utrota utanförskap" som bara växte och växte, eller "Minska arbetslösheten" men det blev tvärtom osv. En hel del av hyckleri, dubbelmoral, pk, halvlögner och rena lögner, vilseledande information, svek mot eget folk...

Undrar om våra barn tror idag på sin egen framtid. Den ser så avlägsen ut.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se