Ibland kan man bli totalt hänförd över det svenska samhället. De höga skatterna som garanterar en "trygg" social skyddsnät, den "goda" välfärden, den sociala "rättvisan", skolan (!?), den "goda" företagsklimatet, öppenheten(!?)...
Sverige har ett fantastiskt rykte i omvärlden, kanske framförallt i tredje världen, där det sociala skyddsnätet täcker mindre än en keps. En förebild, utopin. Det förlovade landet. El Dorado!
En bild som Sverige exporterat med framgång och som svenskarna gärna gottar sig i. För vad är det som få svenskars självbild att svälla upp som en ballong? Älgarna? Allemansrätten eller köttbullarna? Smörgåsbordet eller falukorven? Nej! Det är väl solidariteten, jämlikheten, rättvisan? Välfärdens hörnstenar. Och de gamla svenska värderingarna i stort. Sverige har länge fått bära solidaritetens fana världen över i väldigt många år.

Men om vi bortser från vissa företeelser i samhället, hur väl stämmer bilden med svensk verklighet idag? Solidaritet? Det måste väl vara 20 år sedan svenskar tävlade i den grenen. Jämlikhet? Bara som en barns amatörsport. Öppenhet och rättvisa? Ett maratonlopp med hinder. Och alltihop som ett minne blott.

I Sverige talar folk sig varma om sina sunda värderingar. Men samtidigt förkastar framstegen de åstadkommit. Dubbla budskap med lite inslag av paradox. På ena sidan förklarar man för invandrarna att här respekterar människor varandra. På andra sidan vill man förbjuda dem att använda sina kläder. Samtidigt är Sverige ett enda land i hela Europa som inte kräver något särskilt av sina nya medborgare. Eller rättare sagt – inte förväntar sig mycket. Man kan bli svensk utan att förstå vad ordet ”medborgare” betyder, men samtidigt ska han bo i olika ghetton. Man skryter att alla i Sverige är jämlika. Lagkunniga skriver en undantagsklausul för den som inte är frisk, vit och har stadigt arbete. Man säger att svenskar ska bli friskare. Samtidigt görs det dyrare att bli sjuk. Och den onda sidan håller på att ta över den goda. 

Den lilla välfärd som finns kvar i Sverige är de förmåner som egoismen ännu inte hunnit avveckla. Men det går fort. Förändringen har redan inträffat. I huvudet på folk. De som är gamla nog att ha byggt upp välfärden, glömmer. De som ärvde den, kan varken värdera eller förvalta den. De badar i en dyrbar champagne de inte köpt för egna pengar. Svaghet hånas, individualismen förskönas när alla vill vara en cool framgångssaga, statlig inblandning föraktas och FRA-lagen stämplas, cynismen och hyckleri vinner mark och de enda som är passionerade i politiken är tyvärr också främlingsfientliga.

Det är något paradoxalt med ett land som förväntar sig att alla skall leva upp till dess urgamla seder och traditioner som Jul, Påsk och Midsommar, sill, nubben, skinkan och surströmming, studenten, avundsjukan och fylleri. Typ - man ska bli full för att orka ha kul.

Det pågår en farlig utveckling i våra medier - det är positivt att se bra ut och det är  negativt att vara ful och tjock. Så skapas sociala klasskillnader - om du inte är snygg, se till att bli det! Utseendefixering är ett (sörjigt) faktum, men samtidigt får våra ungar ingen framtid när det gäller jobb. Och att få eller att ha ett jobb när man inte är lika mycket värd som alla andra är ett stort samhällsproblem. Men media kör med sina (vidriga) budskap och vill, tack vare reklamen, förvandla de fula till de snygga och kända och framgångsrika, om det går. En väletablerad medelklass spenderar sina pengar och skapar mer konsumism, men samtidigt skapas en fattig och maktlös underklass som inte kan förvänta sig mycket av samhället. Ca 20 000 hemlösa och drygt en kvarts miljon fattiga barn i välfärdens förlovade land talar sitt tydliga språk. Ingen riktig paradis.

Sverige är inte längre ett folkhem åt alla - globaliseringen har tagit sitt pris. Balansen mellan vår tradition och modernitet försvinner - gränsen för kompromiss mellan de två har blivit försumbar. Och det är inte längre svenskarna som står för (oj då!)  "svenskheten", utan olika institutioner och myndigheter: skolan, lagen, politikerna, massmedia, administrationen... Ett välfärdssamhälle där det finns farligt uppenbara motsättningar mellan valfrihet och samverkan - individens integritet ifrågasatts mer och mer. Ett modernt samhälle som vårt och respekten för individen som ett minne blott krockar med varandra.

Kan man vara mer svensk när det passar? Vara med i lust men dra sig undan i nöd? För vissa låter det med rätta som en idiotisk fråga. Man har ju inget val. Men ändå. ”Vi är bäst!” när Sverige vinner, men ”Fy vad dåliga de är!” när vi förlorar. Vår egen kultur ska bli en rådande norm åt alla, det som vi kallar för svenskheten. Hur ska vi då kunna göra upp med vår egen självbild nu när verkligheten ser annorlunda ut med individualiserat och splittrat samhälle?

I brist på ideal, begränsas folks engagemang till att sitta hemma i sina bekväma Ikea-fåtöljer och rösta fram nästa Idol- och Schlager-stjärnan. Det är bara en tidsfråga innan omvärlden märker att deras svenska Idol egentligen är välfärdens Jultomte - som inte ens små barn längre tror på.

Politik är i stort sätt en sorts teater där den vanlige väljaren sällan får kunskap om vad som sker bakom kulisserna. För det är ju börsen och det fria kapitalet som bestämmer vad som ska göras inom det politiska livet. Allting börjar och slutar med pengarna: att ha mer kapital, mer aktier, guld, fastigheter, industrier, mer mark, teknik, mer inflytande, mer makt... Idag kan man inte förskaffa sig allt detta på ett moraliskt sätt - att bedra, ljuga och lova det omöjliga är det vanligaste sättet att göra detta; girigheten längst - möjligt, på heder och samvete - omöjligt. Politik och moral har ingenting gemensamt och en "sann" politiker som kämpar hårt för sin regering och makthavarna blandar aldrig vare sig etik eller moral i sina (egna?!) politiska beslut, annars kraschar allting.

Makteliten och byråkratin hittar hela tiden på nya regler och fler bestämmelser för att försvåra vår rättighet till demokratin och behålla makten. Egna inskränkande regler och lagar de använder sig av “egen rätt” att tolka och formulera på sitt sätt, efter eget tyckande och troende och egen förmåga. De svagas och behövandes rättigheter kan ifrågasättas när och hur lätt som helst. Den enskilde människan har blivit fråntagen all makt utav lobbyn, byråkratin, tjänstemännen och karriärister. Deras mål är att “befria oss” från allt ansvar och berövas oss all makt i framtiden.

Den ökande ekonomiska krisen, arbetslösheten och lågkonjunkturen men också ett markant ökande av den dolda politikens maktutövningen på vår bekostnad, urholkad eller drastiskt minskad välstånd och ytterst försämrade mänskliga rättigheter i vårt demokrati  har blivit vår vardag. Olika partier kör med olika maktspel och med olika medel. De för en maktkamp helt skild från ideal och partiprogram. Det handlar inte länge om tydliga kompromisser utan om intriger, lögner, rävspel, manipulationer, smutskastning mm. Makt, lojalitet, mutor, utbrett korruption och ett halvkriminellt partistöd är det som har blivit så starkt förankrad i det politiska systemet att folk har börjat helt öppet ifrågasätta regeringens och politikernas sätt att leda landet. Det är ett “dålt bakom kulisserna” system som tar kontrollen över politiken istället för tvärtom. Det finns ett maktens brödraskap, både åt höger och åt vänster, oftast mellan karriärister (professionella politiker med politiken som yrke) och näringslive där de mäktigaste (cheftjänstemännen som beslutfattare) har gjort väldigt märkliga transaktioner och affärer som har förekommit bortom folkets insyn. För, som sagt, det är ju börsen och storkapitalet som bestämmer.

Så, det är inte demokratin det är fel på utan makthavare som visar sig ovärdiga sin uppgift att leda det svenska folket, rentav kriminella personer (tänker på Göteborgs byggbransch plus annat) som uppfattar sitt ledarskap som ett lukrativ sysselsättning. Det är ”pamparna” som är beredda att sälja sin själ för att sko sig så mycket som möjligt på vår bekostnad och samtidigt hävda att de kämpar för fred, demokrati, välfärd och välstånd i Sverige. En väldigt aggressiv och hänsynslös maktelit har tagit kontroll över en del av regerandet. Det är dem som har ytterligare, genom sitt usla sätt att agera, förvärrat arbetslösheten. fackets redan svaga inflytande, de sjuka, lågkonjunkturen och den offentliga sektorn. Maktutövarna har låtit marknaden styra totalt över människor och systemet, välfärden och välståndet. Den offentliga sektorn ska helst helt avskaffas plus arbetsrätten som möjliggör att regera ostraffat. Totalt politiskt och moraliskt omogna personer som är beredda att utlova överdrivna och tömma vallöften för sina väljare, bara för att behålla makten och sina posteringar. Och självklart de storkapitalisterna, Och så lobbyister med sin dolda makt och som har sina fingrar i det hela, som våra politiker är helt medvetna om, men inte gör (vill/kan) något att förhindra att kumpanerna förgriper sig på vår redan urholkad demokrati. Uppgörelser i slutna sällskap pågår hela tiden mellan förtroendevalda, näringslivet och lobbyister. Men ingen pratar om det. Inte heller media som låtsas inte ha nån koll på detta som sker bakom ryggen på svenska folket. 

FRA-lagen, den "nya"sjukförsäkringen, LAS-reglerna... Om bara en av dem varit avsedd för människors bästa, men på riktigt, då skulle vi bli oerhört lyckligare idag. Men icke. Politiken både ljuger och suger i dagens Sverige där nästan allting är möjligt att göra och uppnå genom påtryckningar, bedrägerier, lögner, kontroll, fiffel, svineri, korruption, falska anklagelser, smutskastningen mm.  Minns ni året 2007 och kravet på omröstningen om EU:s grundlag då folket fick ett -nej? Utöver de vanlga floskler om att folk inte begriper (inte heller EU-ministrarna), fick man massa luddiga svar i stil att i Sverige har man inte tradition för folkomröstningar och att de inte behövs för att regeringen gör sitt jobb. Trots att grundlagen säger att det är folk som ska välja. Men Låvrodets motivering var att "riksdagen har redan begått brott mot grundlagen vid maktöverföringen till EU - man har bortsett från den svenska grundlagen i förbindelser med EU". När en politisk ledning inte följer landets konstitution och upphäver landets grundlag utan att informera eller rådfråga sitt folk eller landets medborgare om detta så kallas det för statskupp! Snacka om all makt utgår ifrån folket. Hyckleri och cynism skadar väl inte. Ett sådant enormt stort svek mot sitt eget folk tystas förstås ner med hjälp av media som börjar, som vanligt, skriva om något annat som är "mer viktigare", vilket bara avspeglar deras enorma makt - massmediala ägare bestämmer själva vad som är relevant att visa, skriva eller rapportera om och skapar "den sanna verkligheten" åt oss. För politiken och media går hand i hand och är både beroende av och hjälper varandra. Makt och maktens korridorer, lojalitet, kompromiss, påtryckningar, överenskommelser, lobbyverksamhet ...

Den enda som gräver upp i det "dolda" verkar vara "Uppdrag granskning" med Janne i spetsen. Men hur mycket är en sånt demokrati värd om befolkningen måste förlita sig på ett tv-program som ska avslöja fiffel och svineri som pågår dagligen i vårt samhälle?

 Där makten har rätt har rätten ingen makt, brukar jag säga.

Eller: när makthavaren är tillräcklig stark att ge oss det vi behöver, då är han också mäktig att ta ifrån oss allt vi har.

Man kan tycka att den ensidighet och ytlighet som dominerar tv-utbudet är illa nog, men tyvärr är det ju ännu värre än så; den rådande eliten i världen är ju medvetna om att det inte går att kontrollera 6 miljarder människor rent fysiskt utan det måste ske på psykologisk väg. Därför har man sedan lång tid tillbaka använt sig av psykologiskt skolade propagandister. De jobbar inte på CIA eller NSA utan på - TV! Dvs. inom olika massmediala imperium som makteliten skapat för "vårt skull". Den medvetna och ytterst intelligenta manipulationen av vanorna och   åsikterna hos massorna är ett viktigt element i samhället.

De som manipulerar denna osedda mekanism i samhället utgör en osynlig regering som är den verkligt styrande makten i världen. Vi styrs, våra medvetanden och vår smak är formade och våra idéer är givna, huvudsakligen av män vi aldrig har hört talas om. Ett faktum att i nästan varje del av vårt liv, om det så är politik, affärer, vårt sociala beteende eller vårt etiska tänkande, så är vi dominerade av ett relativt litet antal personer vilka förstår de mentala processerna  och mönstren hos folket. Det är de som drar i trådarna som kontrollerar allmänhetens uppfattningar.
Det har blivit möjligt att forma massornas medvetande så att de kommer att kasta bort sin nyvunna styrka i önskad riktning. I samhällets nuvarande struktur så är detta oundvikligt. Oavsett vad som sker av vikt idag inom politik, finans, jordbruk, tillverkning, välgörenhet, utbildning eller andra områden så måste det ske rentav med hjälp av propaganda. Propaganda är den osynliga regeringens verkställande arm. Den oerhört farliga och väldigt effektiva biten.

Tv:n har långtgående och uppenbara effekter på vår världsbild och mycket tv-tittande har större inverkan på hur vi uppfattar tillvaron än vad vårt dagliga liv i samhället har. Tv-tittande har blivit en källa till familjesplittring, inte längre  en social länk, som håller oss  samman.

Allmän opinion skapas inte längre genom offentliga debatter utan genom en ren manipulation och kontroll. TV-reklam påverkar all opinion som också skapas genom påtryckningar. TV skapar och representerar vår verklighet, som vi blir mer eller mindre beroende utav.

Makten blir alltmer centrerad till medieägarna som bestämmer medias (politiska) färg och våra tankar och ställningstaganden. Medieimperialism härskar över allt kulturellt liv och ideologi är kopplad till makten - ideologin handlar helt enkelt om maktutövning. Och att använda det mot tv-tittare är det ett enklare sättet att ha kontroll över vårt liv.  

Vi har sedan barnsben matats med vad av de styrande tycker är lämpligt att tycka och tänka. Barnen placeras framför tv:n innan de ens börjat gå och bombas

med hysteriska (tecknade) filmer, oljud och reklam. Innan de nått tonåren är de mästare på att mörda och massakrera via dator- och tv-spel men många av dem orkar överhuvudtaget inte öppna en bok. Deras hjärnor är ofta så speedade av alla intryck och av de drösvis med sockerprodukter de intar att de ofta blir en plåga både för sig själva och sin omgivning.

Dagligen slungar medierna ut pseudohändelser om diverse mer eller mindre kända personer och deras upptåg. Vi får långa reportage om wannabes som förklarar att de är beroende av plastikkirurgi, stjärnor som är otrogna, super sönder skallen, frossar i droger eller bantar sig sjukligt smala.

Filmbolagen massproducerar tv-serier och dåliga filmer som hela tiden inpräntar schablonbilder, fördomar och annan idioti i tittarnas hjärnor. Ända sedan 50-talet har man successivt vräkt ut komedier där fadern framställs som en lallande fåne och modern som en gnällkärring. Barnen i serierna har i sin tur ingen respekt för de fåniga personer som i en normal värld skulle vara förebilder och ledsagare på deras väg in i vuxenlivet. Utöver detta har man spytt ut enorma mängder dåliga våldsglorifierade filmer och tv-serier som förhärdat människor så till den milda grad att de knappt blinkar för någonting som skulle fått folk att kväljas för bara 30-40 år sedan.  

I den nya världens logik är detta helt ok att tex. tortera folk för att få fram sanningen som vissa filmhjältar gör, samtidigt som vi effektivt drillas till föreställningen om att världen kryllar av livsfarliga terrorister som ständigt hotar oss. Mer sofistikerade exempel hittar man i de enormt populära CSI-serierna där våra hjältar dissekerar döda kroppar och lattjar med blod i jakten på ännu en mördare.

 Idag är det drömfabriken i Hollywood som slår sina magiska dunster i ansiktet på publiken med tonvis av manipulativ och destruktiv dynga. Oavsett vad vi tycker oss se och höra från tv:n så går mycket in i vårt medvetande rent subliminalt, budskap går in i vårt undermedvetna och påverkar oss.

"Vi lever i en virtuell verklighet, där bedrägeri har blivit en integrerad del av samhället". Vårt jobb är därför att ge folk inte vad de vill ha utan vad vi tycker de bör ha." Så säger massmediala härskare och mästare i kontroll, manipulation och propagandan.  

Det är ingen slump att det heter tv-programm, som i -programmer dvs. att programmera våra hjärnor, våra tankar och våra liv. Allmänheten kommer att vara oförmögen att tänka själva. De kommer bara att  upprepa den information de fått under föregående kvälls nyheter.

Det finns mörka krafter som genom politisk korrekthet försöker begränsa det fria ordet i Sverige. Det leder till att yttrandefriheten inskränks, demokratiska spelregler upphävs och akuta problem inte blir lösta. Snarare förvärras de, vilket varit fallet med Sverige under de senaste 10-15 åren. Fokus är lagd på ett väldigt känsligt ämne - invandringspolitiken.

Politisk korrekthet är ett begrepp som t.ex rasism, ett förekommande fenomen som kan ta sig olika former. Det är ett faktiskt fenomen - dels en åsikt, dels en metod.

Som åsikt är fenomenet politiskt korrekthet “god”-  något som personer med inflytande (politiker) har beslutat om. Det gäller alltså invandringsfrågan. Efter andra världskriget välkomnade Sverige arbetsinvandringen. Man tog också emot flyktingar som behövde hjälp. På några decennier skedde emellertid en kraftig förskjutning av denna åsikt. Det blev politiskt korrekt att vara för all invandring, oavsett om invandrare gjorde rätt för sig eller inte eller oavsett vad majoriteten av svenskarna tyckte om detta. De politiskt korrekta i Sverige anser alltså att all invandring är god. Detta är en korrekt, rätt och sann åsikt.

Som metod är den politiska korrekthetens uppgift att försvara och främja “det goda” och innehåller olika komponenter som kompletterar varandra. Moraliserandet, associerandet, begreppsmissbruket och det svartvita tänkandet utgör basen i den politiskt korrekta metoden. Metoden används mot dem som tvivlar på vad “det goda” egentligen innebär. Förenklat kan man säga att metoden används för att skapa likriktning, tysta kritiska röster och undvika diskussion i sakfrågor. Den är en härskarmetod eller ett maktinstrument. Ett socialt tryck skapas. Om den politiska korrektheten har etablerats på den högsta politiska nivå, påverkas alla människor i ett samhälle av detta tryck. I Sverige är detta fallet med invandringsfrågan, där denna påverkan får två konsekvenser. Den ena är att kunniga och demokratiska personer utvecklar odemokratiska hållningar, vilket gäller från gräsrotsnivå upp till den högsta politiska nivå. Det andra är att flertalet människor inte orkar eller vågar engagera sig på grund av det politiskt korrekta trycket.

Moralismen och moraliserandet är en mycket viktig komponent i den politiska korrektheten.  Man ska framstå som en person med en högre moraluppfattning än meningsmotståndaren. Om en kritiker anser att invandringens kostnader ska tas upp, så undviker den politiskt korrekte att svara i sak. I stället svarar han svepande att invandringen berikar; den handlar om medmänsklighet och humanitet vilket ska få kosta. Några uträkningar behövs därför inte. Självklart ska humanitet få kosta. Men inom andra områden som t.ex sjukvården, som också handlar om humanitet, får man ju ta upp kostnader. Rimligtvis måste man få göra detsamma med invandringen.

Då använder den politiskt korrekte ordet "rasist" för att få motståndaren att framstå som en sådan, som intellektuellt mindervärdig och därmed undergräva hans trovärdighet.

 “Rasist” och “främlingsfientlig” är nog de mest missbrukade orden i dagens Sverige. Minsta kritik av invandringspolitiken brukar reflexmässigt avfärdas med något av dessa ord. I riksdagen våren 1997 sade dåvarande utrikesministern Pierre Schori (s) att “Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte i en demokrati att hitta några ursäkter, t.ex att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.” Utöver att han ville straffbelägga tankar satte han alltså likhetstecken mellan rasism och kritik av den förda invandringspolitiken. Kritik av denna politik görs på så sätt till en direkt fysisk offensiv mot invandrarna. Det är som om man skulle jämställa kritik av skolpolitiken med fientlighet mot lärare eller elever. Eller att kritik av pensionspolitiken skulle bli till fientlighet mot gamla. Schoris uttalande, som är typiskt för det svenska debattklimatet, är ett tydligt exempel på begreppsmissbruk.

Hade han varit säker på sin demokratiska ståndpunkt - att yttrandefrihet ska tillåtas liksom kritik av en förd politik ska få föras fram - så hade det inte blivit någon felsägning. Den politiska korrektheten får alltså ledande politiker att vackla när det gäller grundläggande demokratiska rättigheter. Det blir aldrig någon diskussion i sakfrågan. Det gamla svartvita tänkandet i den politiskt korrekta metoden är tecken på en förenklad indelning av världen i gott och ont, sant och falskt, rätt och fel. Denna svartvita förenkling leder i sin tur till att politikerna inte vill acceptera fakta. 

Politisk korrekthet skall främja och sprida det “goda”, att uppnå bestämda mål som anses goda.  Om alla partier enas om att en åsikt är “god”, d.v.s när en åsikt blir politiskt korrekt både för höger- och vänsterfolk, då kan det bli problem, särskilt i viktiga frågor som berör hela befolkningen. Följden av att alla enas om att något är “gott” - det vill säga när man monopoliserar “sanningen”, blir att kritik av detta “goda” överflödig. När detta händer får de politiskt korrekta ett övertag i offentliga diskussioner - alla är ju eniga. Särskilt allvarlig blir denna situation om både politikerna och medierna börjar tycka att en åsikt är politiskt korrekt. I det här fallet har just detta hänt med invandringen och mångkulturen. Både politikerna och medierna anser dessa fenomen vara enbart berikande.

Denna symbios mellan makthavarna och deras granskare, medierna, bidrar till att synen på det fria ordet omvärderas. Det finns då ingen anledning att släppa fram kritiker, eftersom de endast kan störa arbetet för det “goda”. Statens och mediernas inblandning gör enbart att medborgarna “lär sig” känna av vilka åsikter som kan eller får föras fram i diskussionen. Och de vet att det blir problem om man kommer med en avvikande åsikt. I Sverige kommer man inte långt genom att kräva minskad invandring. Då blir man inte bekräftad, utan man riskerar att bli utstött. Utstött vill ingen bli, utan man vill vara bekräftad.Sverige är som bekant känt för att vara ett likriktat jantelagssamhälle där rädslan för att bli utstött är särskilt stark. Önskan att bli bekräftad är en mycket viktig förklaring till varför den politiskt korrekta åsikten - som kan vara hur oförnuftig som helst - kan bevaras i ett samhälle.

Politisk korrekthet handlar alltså om att argument fördöms på moraliska grunder i stället för att logiskt analyseras. Det handlar om associerande och begreppsmissbruk, om att inte bemöta argument i sak. Påståenden reduceras till att bedömas som “goda” eller “dåliga”, “sanna” eller “falska” osv. Politisk korrekthet bygger alltså sin struktur på det svartvita tänkandet. Detta i sin tur leder till att det inte finns något värde med att släppa fram kritiker i den offentliga debatten. Man tar inte hänsyn till deras argument. Kontentan av allt detta blir att den fria och sakliga dialogen hindras. Ett “lock” läggs på, ett “tabu” skapas.

Effekten av att politiker enats om att en åsikt är god, blir att de också anser sig ha en högre moral än människor som inte gillar deras åsikt. De politiskt korrektas moraluppfattning om att all invandring är bra är därför ett uttryck för en elitism vars innebörd är att “de därnere, ‘folket’, de vet inget, kan inget. Därför måste Vi häruppe bestämma åt dem.” Denna elitism dumförklarar alltså majoriteten av svenska folket. Den går emot den demokratiska tanken, där politikens uppgift är att driva sakfrågor i den riktning som medborgarna önskar. Mångkulturalismen är det tydligaste exemplet på likriktande av åsikter i samhället, som i sin tur förändrat synen på demokrati i Sverige.

I Sverige har alla riksdagspartier slutit upp bakom idén om mångkultur. Samtliga partier har röstat för propositionen Sverige, framtiden och mångfalden, där mångfald jämställs med demokrati. Kritiker av den förda politiken klassas som just demokratins förgörare. Att vara demokrat har alltså blivit lika med att ha de “rätta” åsikterna. Demokrati har på så sätt blivit en fråga om attityd. Den politiska korrekthetens värld en instängd och “likriktad värld”. Att ledande politiker sätter likhetstecken mellan mångkulturalism och demokrati visar att de inte förstår vad demokrati är för något, att de ägnar sig åt begreppsmissbruk i syfte att främja mångkulturalismen. Demokrati är först och främst ett styrelsesätt eller en teknik för att styra ett land. Demokrati har inget med ideologi att göra, lika litet som nazism eller kommunism. Man är i första hand demokrat och utöver detta är man konservativ, liberal eller socialist. Demokratin är alltså överideologi fri från värderingar. Här har mångkulturalismen gjorts till en del av den överideologin.

Demokrati betyder också folkstyre, det vill säga att politikerna ska utgå från vad folkmajori- teten tycker och tänker i olika sakfrågor. Politikerna ska alltså vara åsiktsrepresentativa inför sina väljare. Givetvis ska detta ske så att hänsyn tas till minoriteter, till exempel svaga, sjuka och handikappade. Människovärdet får alltså inte åsidosättas. Men när det gäller både  mångkulturalismen och invandringen har politikerna emellertid frångått principen om folkstyre. Detta gäller i nästan samtliga västeuropeiska länder. Tvärtemot vad majoriteten ansett har politikerna beslutat om att ha en omfattande invandring. Den varit större i Sverige än i något jämförbart industriland. Svenska folkets åsikt ska, enligt våra politiker inte respekteras i invandringsfrågan.

Politikerna har alltså struntat i folkmajoritetens åsikter. Så går det när alla partier likriktar sig och enas om vad som är “det goda”, det politiskt korrekta. En grundtanke i liberalismen är ju tolerans för meningsmotståndare och tron på yttrandefrihet och fri debatt. Men dagens liberaler i grunden har börjat agera antiliberalt. De har blivit oemottagliga för rationell och saklig diskussion.

Denna beskrivning av den politiska korrekthetens logik (och natur), har lett till slutpunkten - till ett tillstånd av extrem likriktning i invandringsfrågan. Den politiskt korrekta idén om mångkultur har etableras som en överideologi i det svenska samhället. Från att till en början ha varit en politiskt korrekt idé inom bara vissa kretsar har mångkulturalismen alltså fått fotfäste i hela det offentliga svenska samhället. Alla riksdagspartier, alla medier, alla myndigheter och all forskning utgår från mångkulturalismen är berikande, att den ska förverkligas. Olika parter, som i grunden ska vara fristående från varandra, har börjat bekräfta varandras synsätt och teser.  Detta handlar inte bara om att all invandring anses berikande och att alla invandrare anses vara bra för Sverige, utan nu anses det också politisk korrekt att vara emot svenskarna och deras kultur. Det svenska folket inte längre har en gemensam historia på grund av omfattande invandring. Svenska folket definieras alltså bort från sin egen historia. Det är ungefär som med indianerna - de har knappt någon egen historia för de har trängts undan av andra folk.

Politikerna struntar i folkviljan, agerar elitistiskt och har en negativ syn på yttrandefrihet och debatt. De har också antagit en negativ syn på mötesfriheten, så att de i praktiken sanktionerar fysiska attacker, även grovt våld mot invandringskritiska partier och dessas företrädare. Inget riksdagsparti har tagit avstånd från dessa attacker från odemokratiska element på vänster även det ett tecken på likriktning. Det politiskt korrekta likriktandet ger alltså en förklaring till varför svenska politiker och massmedier agerar som de gör. Om vi ser på saken rent psykologiskt, på individnivå, blir effekterna för politikerna att de alltså inte vågar och inte vill ta till sig avvikande uppfattningar, det vill säga sådana som strider mot den politiskt korrekta sanningen. Förnekande av fakta och stora mått av självbedrägeri är en strategi som de politiskt korrekta i alla samhällen gjort till sin.

Så skapas disharmoni mellan tanke och verklighet. Det svartvita tänkandet är då ett av de vanligaste sätten för att återställa ordningen. En enkel metod i en återställande strategi är att förneka fakta - just det som svenska politiker ständigt gör.

Teorin gäller framför erfarenheten och verkligheten. Invandringen är berikande, oavsett vad som händer, oavsett om inga arbeten finns och oavsett svenskarna blir en minoritet i sitt eget land. På politikernivå blir denna svartvita strategi faktiskt ett sätt att inte behöva erkänna att man tänkt fel och handlat fel. Hyckleri, cynism, dubbelmoral och annat biter sig fast.

Snart är det val och vårmassmedia kör som vanligt med att berätta allt och lite mer och lite extra när det behövs, som om vi, vanliga och vänliga människor, inte är upptagna med annat och våra egna problem. Sen är det en hel del om det efterlängtade bröllopshysterin, lite om vulkanutbrottet, euron, vänsterpartiet, bränderna i Rinkeby...

Just det sistnämnda pratar man inte så mycket om och inte heller om SD, men kollar man vissa bloggar så kan man må illa av all hat och hot som sipprar igenom.

Undrar bara: har rasisterna skapat integrationsproblem eller är det tvärtom? Massinvandring, illegal invandring, anhöriginvandring, missanpassning, kriminalitet, asylansökningar, ensamma flyktingbarn, islamisering, boendesegregation mm. har skapat rasism och islamofobi. Ingen okunnighet ligger bakom detta, utan rädslan av det som en hel del invandrare och deras barn gör i dagens Sverige. Om man har rätt att kalla saker och ting med deras rätta namn och inte har nån behov utav att vara PK (politisk korrekt) då är det uppenbart att något inte stämmer. Problemet är att de som försvarar invandringen till varje pris skapar ännu mer problem. Själva politiker och alla etablerade partier är just nu ute efter röstfiske. De är mer eller mindre beroende av invandrarnas väljarröster så att de har banlyst varje negativ uttalande om den lite mörkare sidan av invandrare. Deras ”försvarare” vet det och utnyttjar det genom att offentligt angripa varje försök av allmänheten att ”svartmåla” muslimer eller islam. 

Men i längden handlar det hela om våra demokratiska fri- och rättigheter och lagligt utnyttjande av yttrandefriheten. Man ska ha rätt att offentligt samtala och kritisera alla negativa företeelser och problem oavsett vad det handlar om utan att bli beskylld för antingen det ena eller det andra. Vare sig det handlar om sjukförsäkringen eller om invandrargängens hämndaktioner i Rosengård eller Rinkeby. Genom att inte dela medborgare i Sverige i ”De” och ”Vi”, i olika grupper, i svarta och vita, i svenskar och invandrare undviker vi missförstånd och onödiga konfrontationer. Man ska utgå ifrån de handlingar vissa utför och, om de är dåliga, döma dem och kritisera.

Man kan väl aldrig blanda ihop religion, individen och en hel folkgrupp. Hård kritik av  en invandrarkille som sätter eld på bilarna i Fitja eller kastar sten på poliser i Tänsta eller en invandrargäng som sätter skräck i hela Rinkeby är inte kritik av islam. Islamofobi handlar inte om hårda tag mot invandrarungdomar som kräver respekt av samhället genom att sätta eld på våra skolor. Inte heller antisemitism ska handla om kritik av en korrumperad rabbin från New Jersey.

Man har bara rätt att, i demokratins namn, kalla saker och ting med deras rätta namn, oavsett religion eller annat. För att, i längden, allting handlar om mänsklig värdighet, om att ta sitt ansvar och urskilja mellan rätt och fel, om moral och etik, inte om religion-  eller grupptillhörigheten. Men antingen massmedia eller våra politiker hat, som alltid, bestämt dagordningen och fattat beslut att alla som inte är politiskt korrekta och vågar ge sig på muslimer eller judar är rasister och främlingsfientliga. När en del  invandrarpolitiker som Niamko Sabuni och Nalin Pekgul eller skribenter/journalister som Dilsa Demirbag-Sten just kallar saker och ting med deras rätta namn - att muslimska invandrarbarns respektlösa beteende är hårt kriminellt - är alla de då islamiska/muslimska förrädare, som vissa idiotiska bloggare kallar dem, eller? Är de antiislamister och borde straffas med stenkastning eller hängning? Alla kan väl inte bli som Muhammed Omar.

Man ska inte klumpa ihop muslimer med islamister, i synnerhet radikala islamister eller extrema islamistiska fundamentalister med vanliga muslimer. Islamisterna föraktar demokrati men det gör inte (alla) muslimer. Vissa flyr i miljontals från sina respektive länder pga. den politiska förtrycket orsakad ofta av tillämpningen av de hårda sharia-lagarna och den fria tolkningen av Kurran som genomsyrar hela deras samhället och där speciellt kvinnorna är helt förtryckta. Fundamentalism breder ut sig mer och mer hoss oss, och de religiösa muslimska extremisterna i tex. Rosengård (islamiska fundamentalister) vill begränsa kvinnors frihet i religionens namn. Tunga samhällsföreträdare måste börja stå upp för grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga fri- och rättigheter. Unga värvas i Rinkeby och förmodligen i andra invandrartäta bostadsområdena till heliga krigare i Somalien eller utbildas till tuffa självmordsbombare. Mitt i dagens Sverige.

Islam och demokrati är oförenliga, enligt islamisternas strikta åsikter och alla muslimer ska kämpa mot sekulariseringen. Alla de muslimer som flyr från islamism, flyr till just våra sekulariserade västerländska samhällen med demokratin i spetsen. Islam är en totalitär ideologi som tillämpar sharia-lagar och som är oförsonliga med demokratiska fri-och rättigheter. Personligen väljer jag att kritisera islamister men inte de som kritiserar islam, och de som brännmärker alla muslimer som islamister älskar jag att kritisera. Islam är en offentlig religion som präglar hela det muslimska samhället. Religion ska vara en privat angelägenhet, sekulariserad (avskild) från allmänheten och ska inte påtvingas (individen, omgivningen, grupper, samhället). 

Det vore bra om man kunde lämna in någon slags åsiktsdeklaration till en oberoende grupp som skulle syssla med integration, invandringspolitiken eller invandringsfrågor och deras problem. Inte frivilligt utan obligatoriskt, så att man skulle kunna, efter att man räkna alla åsikter -mot eller -för ovannämnda, kan ta ställning till om behovet av SD i riksdagen är berättigad eller inte. Då skulle också allt mediedrevet tona ner all uppståndelse kring detta eviga problemet och göra nåt istället för att bara prata.

Snart är det val, det är full fart med medias skriverier om den urartade och blodiga krisen i Grekland som hotar att lamslå halva Europa, om vissa länder som är farligt nära en total kollaps. om borsens fall (igen?!), om pågående smuts- och pajkastningen och Tobleronepolitiken, om vissa naturkatastrofer... Tråkigt.

Men hur det egentligen ser ut hos oss när det gäller olika blocken och våra partier?

Läste lite gran Göran Greiders analys om detta och håller faktiskt med det han hävdar - det är få företeelser som förvånar mig idag när det gäller vår mesiga och tjatiga politik.

Det finns ett stort tomrum som öppnat sig i offentligheten. Man resonerar kring utopin och realiteten, vad som är möjligt att göra eller åstadkomma och vad som är önskvärt. Det är svårt i den nu pågående finans- och klimatkrisen som härjar samtidigt och trycker väldigt hårt. Verkligheten tycks nått fram till utopin. Den praktiska politiken - realpolitik och utopin är väldigt nära. Dagspolitiken är begränsad och vi lever idag i den nästan realiserade marknadens utopi. Storkapitalet banar sin väg mer och mer med sina hårda marknadsregler.

Oppositionen tyvärr bara längtar efter något nytt och inte kan åstadkomma stora förändringar, fast den lovar hela tiden stora sociala och ekonomiska förändringar, och den politiska offentligheten har lämnat oss alla och slutat samarbeta med de talrika sociala rörelser som också tycks förtvina i apatin och i den eviga längtan efter bättre tider. Utopin och det vardagliga sammanflätas mer och mer i varann.

Det måste väl finnas ett samspel mellan teori och praktiskt handlande i politiken? Så som det fanns under 1900-talets stora framsteg inom arbetarrörelsen och deras då mycket starka samhällsförändrande kraft.

Men, teorin kan alltid ifrågasättas och gränserna för vår vetande kan flyttas fram. Kan man göra det när det gäller politisk utopi? En vision om ett samhälle som i princip kan förverkligas trots att vi saknar kunskaper om eller innehar redskap eller några medel för att detta skulle kunna förverkligas.

Med tanke på hur det står idag med det negativa inom vår usla politik och i vårt lilla samhälle är det inte så konstigt att de flesta, om inte alla politiska rörelser, har tappat suget efter framgångar och sin ideella kraft och själva målet inom vår politik har blivit ännu mer avlägsen och visat sig ogenomförbart, pga. avsaknaden av både kraften och ideerna, plus uthålligheten och tålamodet. Apatin har blivit starkare.

Idag har vi en ganska nöjd liberalism i landet som etablerat sig för några år sedan och skrattar åt varje form av kritik. Och så har vi vår opposition - mest frasernas partier med deras "radikala" samhällsposition, men med en nästan löjlig verk bakom sig och svaga handlingar. De tror att de står åt vänster, men för det mesta lever de en borgar- och högerliv och oftast har inga stora illusioner om en rejäl social förändring - de lever farligt nära och närmar sig högern i sina tankar och ideer.

Arbetarrörelsen är utan självförtroende och borgarna härskar. Stora skattesänkningar för företag, höginkomsttagare och rika, som har urholkat statsfinanserna; sänkta löner för de redan lågavlönade, sänkta pensioner, sjukersättningar och a-kassan,  ganska hög arbetslöshet och urholkad välfärd och alla vi vanliga människor som är  förlorade inför storkapitalets frammarsch.

Det som är viktigt och relevant att diskutera inför valet är misslyckandena efter snart fyra år av borgerligt vanstyre och vilka lösningar de olika blocken har inför framtiden. När ska det bli ett slut på den ekonomiska diskrimineringen av pensionärer? Hur ska man bekämpa arbetslösheten? Hur ska välfärden stärkas? Vad kommer att hända med alla de människor som blivit "friska" och utförsäkrade? Hur kan vi få en trygg arbetslöshetsförsäkring igen? Frågor som påverkar vanliga människors liv.

Senaste veckans debatt om Tobleronepolitik med överreaktioner returnerade från
socialdemokratin vittnar om bilden av respektive politiska motståndare. Det är en hård strid om makten. Politik är svårt i Sverige!

Därför smuts- och pajkastningen förekommer inom politiken. Känner man sig på något sätt besegrad och utan moral och nya ideer, då börjar man med att snacka skit om motståndaren. Då blir politiken allt annat än förändringen. 

För när debatten inte längre handlar om sakpolitik blir den inte heller någonting värd.

Eller som jag brukar säga: när makten har rätt har rätten ingen makt.

Konspirationsteorin -  en teori om en komplott, sammansvärjning. Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller väldigt inflytelserika individer eller olika sällskap, med förgreningar högt upp i den politiska maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Och så finns det ett antal personer som genomskådar komplottet - konspirationsteoretiker. De menar att de officiella förklaringarna till stora händelser som dessa är felaktiga, tom. lögnaktiga. Något annat måste ligga bakom. Man kan aldrig säkert veta vad som är sanning och vad som är lögn. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.

Sanningshalten i en konspirationsteori är oftast svårbedömd, förmodligen just pga. "misstankarna om massmedias och politikens objektivitet". I vissa diktaturer är massmedierna avsedda som kanaler för att styra befolkningen, att få folk att uppträda på ett visst sätt. Men tittar man på hur andra demokratiska samhällen fungerar, så ser man att det inte finns något mer effektivt system för att införa censur på en mer global nivå. Några stora medieföretag bestämmer över det mesta av nyhetsutbudet och väljer vad som är viktigt att förmedla. Informationen som vi får ta del av är ofta vinklad och alternativa versioner av sanningen får vi aldrig veta om de existerar. Men central information utger sig för att vara sann. Egentligen är den noga genomarbetad så att man inte riktigt hur den är vinklad.

Några av de mest kända och förtfarande olösta misterier är tex. Titanickatastrofen, mordet på J. F. Kennedy och Merilin Monroes "självmord", Månlandningen, Bermudatriangel -den officiella versionen för alla dessa händelser har blivit starkt ifrågasatt av allmänheten och det finns en uppsjö av hemsidor, böcker och filmer som diskuterar saken. Någon bra förklaring har den amerikanska administrationen fortfarande inte gett, London- och Madridbombningarna, prinsessans Dianas död, 11 september, ubåtsaffären, Olof Palme-mordet, Estoniakatastrofen och på siståne vaccineringen mot svininfluensan.

Konspirationsteorierna besparar, liksom tex. religionen, det "svåra och meningslösa" tänkandet, genom att förenkla komplicerade politiska frågor. Varför ska man tex. överanstränga hjärnan genom att försöka förstå Marx  för att begripa den pågående finansiellahärdsmältan, när vi vet att ”judiska bankirer” ligger bakom krisen? Eftersom konspirationsteorier ersätter den populistiska uppfattningen om en motsättning mellan folket och den mäktiga eliten, så hamnar skulden för allt ont på exempelvis ”judarna”, vilket sätter fart på antisemitismen. Det är en metod för att skaffa fram syndabockar. På samma sätt sätter konspirationsteorierna fart på personkult. Eftersom härskandet tillskrivs vissa individer, skulle alltså avlägsnandet av en person eller en hemlig grupp omvandla samhället.

Ordning från kaos, det är konspiratorernas motto. För att nå ordning måste de skapa olika kaotiska situationer, som krig. Syftet med alla krig är att komma närmare den världsordning man vill införa: en världsreligion, en världsbank, en världsregering. Den som har makt kan styra världsutvecklingen genom att skapa konflikter mellan två kontrollerade läger och dra nytta av kaoset som uppstår. 

I allmänhet genomsyrar konspirationsteorierna hela det etablerade samhället men tenderar att vara felaktiga eller endast ha lite av sanning i sig. Men det är inte alltid självklart att en påstådd felaktighet är en verklig felaktighet. Det är viktigt att notera att konspirationsteorier ofta bygger på felaktig eller ofullständig information från tvivelaktiga källor. En konspirationsteori är beroende av anonyma källor, fakta som inte kan spåras, bevis som bygger på anekdoter och ofullständig dokumentation genom bevis. Ändå kommer den med breda och fortfarande spekulativa påståenden. Följden blir att den ofta drar uppmärksamheten från bättre dokumenterade utredningar av den roll som spelas av institutionaliserade strukturer för politisk, ekonomisk och miljögrundad exploatering.Ibland sprids teorierna för att främja ett underliggande syfte, tex. att skapa dåligt rykte om vissa politiska motståndare, men det är också en fråga om människors fantasi och vilja att förstå det annars obegripliga. Teorin visar upp politiska strukturer som otillgängliga och ogenomträngliga hemligheter, med en gåtfull elit som ingen kan komma åt. Och där förnuftet upphör, börjar tron. Där tex. religionen inte erbjuder vissa rimliga förklaringar, fyller fantastiska konspirationsteorier sin funktion. 

Den som tror på en konspirationsteori tycker själv att det sagda är "uppenbart" medan en utomstående inte kan se något samband alls mellan de hopsamlade indicier som anförs som bevisning. Vissa teorier är harmlösa för det som angrips i teorin ifråga, andra har mer eller mindre hetsande politiska eller religiösa undertoner. Sammansvärjningar som omfattar många personer är mycket sårbara, och de tenderar att snart bli avslöjade. Det finns därför anledning att vara generellt ytterst skeptisk till detta. 

Inte heller kan man förneka att det finns hemlighetsfulla allianser mellan individer eller grupper med samma klassintressen. Sådana allianser har mera makt än vad de inblandades antal skulle ge dem i en demokratisk stat med folkligt deltagande. Men sådana konspirationer utgör bara en av många strategier. En hemlighetsfull minoritet är i stånd att styra över en majoritet delvis genom konspirationer och hemliga allianser.

Vissa människor är mer skeptiska mot konspirationsteorier medan de är populära bland de stora massor som är uteslutna från den politiska scenen. Alltså är de ofta populära i samhällen där den stora majoriteten känner sig maktlös.

Slutsatsen blir att det finns starka osynliga intressen bakom såväl nyhetsförmedling som politiskt och ekonomiskt beslutsfattande. Intressen som är beredda att offra liv för att få mer makt. Det handlar om en liten global maktelit vars påverkan går ända ner till oss vanliga människor. Syftet med både terrorismen och antiterrorismen i dag är att göra oss så rädda att vi blir möjliga att kontrollera. Man skapar ett problem och erbjuder sedan en lösning som alla köper. Det är ett väldigt vanligt sätt att skapa en opinion i samhället.

Go'dag, gott folk! Hur står det till? Är läget oförändrat eller har det hänt något viktigt under tiden jag var borta från bloggandet?

Har inte skrivit nåt vettigt på väldigt länge - min sjukdom har börjat bestämma mer och mer över min välbefinnande och min fritid. så tyvär... Jobbiga och  ibland krävande cytostatikabehandlingar i Uppsala på Akademiska, men duktiga, villiga och kunniga läkare plus underbar personal på Onkologin som gör sitt bästa och lite extra för att jag ska må bättre. Just nu är det ganska hyfsat och då tänker jag passa på och skriva nåt kort och gott, om det går.

Som vanligt försöker läsa en hel del av våra riks- och lokaltäckande tidningar, bloggar och annat och hitta något vettigt och intressant - det vimlar av olika "nyheter" så jag kan börja med de mest "intressanta".

Det var blivit dags att deklarera och folk vill, konstigt nog, göra massa olika avdrag: för vakthunden t.ex eller för enorma mängder mjölk för en flerbarnsfamilj, för en dyr bil eller den nya kåken osv. När det gäller det förstnämnda avvisar Skateverket en sådan "dålig försök" med motiveringen att hunden är en lyxvara och när det gäller mjölkkonsumtion så ingår det i det vardagliga sysslan.

Tänker just på "stackars" mig - varje år måste jag betala tillbaka en viss summa pengar - allt från 300 upp till 1200 kr, förmodligen för att jag som långtidssjukskriven "tjänar för mycket i sjukersättning" och dessutom betalar drygt 52% skatt. Ska jag göra avdrag för mina hittills 14 st mediciner - allt från morfin, metadon, magsår- och diabetes- och sömntabletter fram till massa alvedon som ingår i "arsenalen"? För jag faktiskt käkar dem 2- 3 gånger dagligen och mitt högkostnadskort gäller inte i flera månader och så måste jag börja om från början efter ganska kort tid för att komma upp till 17oo kr och för att få ett nytt. Samma sak gäller frikort för läkarbesök och patientavgift - och just då när jag får det (sånt tur har jag) brukar det inte hända så mycket, tiden löper ut och då är det dags för nytt kort och nästa 1000 kr.

Sammanlagt handlar det om stora summor pengar - mer än det populära RUT-avdraget folk gärna gör i sina deklarationer. Ska jag försöka med kanske 10 000 kronor, eller mer?

Läser om de kommunala bostadsbolagen i Göteborg som hamnat i medial blåsväder efter avslöjandena om mutor - de håller med massa krismöten och ska "skärpa rutinerna". Korrumperade tjänstemän i Uppdrag granskning och käre Janne Josefsson som blivit utslängd från kommunhuset för att han fick vittringen om decenniers fiffel som pågått i Göteborg. Muthärvan skakar Sverige igen, "konstigt nog". Inget nytt under solen och det döljs förmodligen massa lik i garderoben när det gäller våra myndigheter och pampar.

Ett het ämne  i vår massmedia - ett hemligt nätverk av vargutrotare som börjat sprida skräck (inte bland våra söta vargar) bland vanliga "varg- och vildnaturälskare som gömmer sig i säkert skydd i sina larmade betongvillor i storstäderna runt om i landet och tittar gärna allt detta fina via tv och internet. Det värsta är att Naturverkets byråkrater blivit mordhotade - om de blandar sig i  otillåtet illegal vargjakt. Usch, fy!

Vita huset och snart halva US kämpar mot det pågående oljeutsläppen plus massa illegala invandrare som ska fångas och utvisas - naturen och nöden som bestämmer och tvingar byråkraterna att tänka om hur sårbara vi blivit. Giriga miljardärer som förstör naturen och roffar åt sig enorma miljarder dollar för att tillfredsställa "våra mänskliga behov" och struntar fullständigt åt folk, naturen och djuren för att sedan spela spel för galleriet i t.ex Köpenhamn och runt om i världen och försöka "skydda" vår planet från det oundvikliga katastrofen som hotar mer och mer. och för det mesta straffar fattiga länder. Islands vulkanutbrott som bestämmer över den större delen av Europas flygplanstrafik o människors hälsa  - naturen som har sina egna lagar och bara visar hur sårbara vi egentligen är och fortfarande saknar kunskap (och tillräcklig skydd) om allt detta.

En stor pågående politisk kris som skakar hela Brittanien - en invandrare (Hollands och Rysslands gener) med namnet Nick Kregg som börjat briljera på tv och får sina liberaler att pinka på sig av glädjen. Gordon Brown sover dåligt om nätterna.

Den redan gamla och urtjatade muthärvan inom Röda korset och Cancerfonden - herr Donner som erkänt sig skyldig till grova bedrägerier i form av stulna ca 8 miljoner kr - kanske 8 år fängelse, dvs. et år för varje miljon. Rätt åt honom, för det är förmodligen därför jag personligen inte kan få beviljat ekonomiskt stöd från Cancerfonden som jag ansökte om i februari månad - de förmodligen inte har råd får att göra mig glad och underlätta min skatteåterbetalning och effektivare köp av mina mediciner, bl a.

Belgien, efter Schweiz, har hamnat i media pga. pågående "action" i form av slöjförbud - stackars muslimska burktäckande kvinnor kan inte ens köra bil, men samtidigt hotas hela landet att bli inom snart ett minne blott pga. storbråk som pågått i hundratals år mellan valloner och flamländare. Snacka om främlingsfientligheten.

Grekland ska "banta" lite gran - 24 miljarder euro ska kosta "hälsokuren". Tragedin (pga. utbrett korruption, bland annat) som kan sluta i en europeisk bankkollaps. Grekisk bankrutt är "oöverskådlig" och hotar hela eurounionen med sin underkända kredittrovärdighet som för "skräpstatus". I slutändan är det igen vi vanliga svenska skattebetalare (bl. andra) som ska betala "kalaset".

Lite mer av "svensk förbud" är att vänta inom kort - förutom tobaksrökningen vill man förbjuda all snusande på arbetstid. Endast tuggummi och plåster kommer att gälla i framtiden. Men att införa nåt alkoholförbud och prata mer om alkoholskatt, så som  Gudrun Shyman vill införa och ha som en viktig valfråga - det går inte.

Våra kära partier börjar flörta mer och mer i desperata försök att höja på  mediala oppinionssiffror och finslipa sin image - förutom lågavlönade och pensionärer är det våra glada pappor, trötta mammor och ensamstående kvinnor som numera blir deras mål, plus invandrare, kommuner (igen!?), barnomsorg mm. Va' coll, eller hur! Bättre och säkrare trafik, vägar, snabbare och uthåligare tåg, turismen, naturen, massa nya hotellanläggningar, färre flygplan (snart behövs de inte, med tanke på Islands vulkaner som bestämmer över dagsläget) och bilar i Monas "möjligheternas land". Hur ska man fixa mer arbetstillfällen för arbetslösa och våra ungdomar (förutom de sjuka) pratar partiledarna inte så mycket om. Hipp, hipp, hur(r)ra". Lite cynism och hyckleri skadar väl inte, som vanligt.

Det var allt, gott folk. Mer en vanligt, men ändå tycks det vara ganska intressanta händelser, eller hur.