Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Blues - 2 maj 2010 17:27

Konspirationsteorin -  en teori om en komplott, sammansvärjning. Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller väldigt inflytelserika individer eller olika sällskap, med förgreningar högt upp i den politiska maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Och så finns det ett antal personer som genomskådar komplottet - konspirationsteoretiker. De menar att de officiella förklaringarna till stora händelser som dessa är felaktiga, tom. lögnaktiga. Något annat måste ligga bakom. Man kan aldrig säkert veta vad som är sanning och vad som är lögn. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.

Sanningshalten i en konspirationsteori är oftast svårbedömd, förmodligen just pga. "misstankarna om massmedias och politikens objektivitet". I vissa diktaturer är massmedierna avsedda som kanaler för att styra befolkningen, att få folk att uppträda på ett visst sätt. Men tittar man på hur andra demokratiska samhällen fungerar, så ser man att det inte finns något mer effektivt system för att införa censur på en mer global nivå. Några stora medieföretag bestämmer över det mesta av nyhetsutbudet och väljer vad som är viktigt att förmedla. Informationen som vi får ta del av är ofta vinklad och alternativa versioner av sanningen får vi aldrig veta om de existerar. Men central information utger sig för att vara sann. Egentligen är den noga genomarbetad så att man inte riktigt hur den är vinklad.

Några av de mest kända och förtfarande olösta misterier är tex. Titanickatastrofen, mordet på J. F. Kennedy och Merilin Monroes "självmord", Månlandningen, Bermudatriangel -den officiella versionen för alla dessa händelser har blivit starkt ifrågasatt av allmänheten och det finns en uppsjö av hemsidor, böcker och filmer som diskuterar saken. Någon bra förklaring har den amerikanska administrationen fortfarande inte gett, London- och Madridbombningarna, prinsessans Dianas död, 11 september, ubåtsaffären, Olof Palme-mordet, Estoniakatastrofen och på siståne vaccineringen mot svininfluensan.


Konspirationsteorierna besparar, liksom tex. religionen, det "svåra och meningslösa" tänkandet, genom att förenkla komplicerade politiska frågor. Varför ska man tex. överanstränga hjärnan genom att försöka förstå Marx  för att begripa den pågående finansiellahärdsmältan, när vi vet att ”judiska bankirer” ligger bakom krisen? Eftersom konspirationsteorier ersätter den populistiska uppfattningen om en motsättning mellan folket och den mäktiga eliten, så hamnar skulden för allt ont på exempelvis ”judarna”, vilket sätter fart på antisemitismen. Det är en metod för att skaffa fram syndabockar. På samma sätt sätter konspirationsteorierna fart på personkult. Eftersom härskandet tillskrivs vissa individer, skulle alltså avlägsnandet av en person eller en hemlig grupp omvandla samhället.

Ordning från kaos, det är konspiratorernas motto. För att nå ordning måste de skapa olika kaotiska situationer, som krig. Syftet med alla krig är att komma närmare den världsordning man vill införa: en världsreligion, en världsbank, en världsregering. Den som har makt kan styra världsutvecklingen genom att skapa konflikter mellan två kontrollerade läger och dra nytta av kaoset som uppstår. 

I allmänhet genomsyrar konspirationsteorierna hela det etablerade samhället men tenderar att vara felaktiga eller endast ha lite av sanning i sig. Men det är inte alltid självklart att en påstådd felaktighet är en verklig felaktighet. Det är viktigt att notera att konspirationsteorier ofta bygger på felaktig eller ofullständig information från tvivelaktiga källor. En konspirationsteori är beroende av anonyma källor, fakta som inte kan spåras, bevis som bygger på anekdoter och ofullständig dokumentation genom bevis. Ändå kommer den med breda och fortfarande spekulativa påståenden. Följden blir att den ofta drar uppmärksamheten från bättre dokumenterade utredningar av den roll som spelas av institutionaliserade strukturer för politisk, ekonomisk och miljögrundad exploatering.Ibland sprids teorierna för att främja ett underliggande syfte, tex. att skapa dåligt rykte om vissa politiska motståndare, men det är också en fråga om människors fantasi och vilja att förstå det annars obegripliga. Teorin visar upp politiska strukturer som otillgängliga och ogenomträngliga hemligheter, med en gåtfull elit som ingen kan komma åt. Och där förnuftet upphör, börjar tron. Där tex. religionen inte erbjuder vissa rimliga förklaringar, fyller fantastiska konspirationsteorier sin funktion. 

 

Den som tror på en konspirationsteori tycker själv att det sagda är "uppenbart" medan en utomstående inte kan se något samband alls mellan de hopsamlade indicier som anförs som bevisning. Vissa teorier är harmlösa för det som angrips i teorin ifråga, andra har mer eller mindre hetsande politiska eller religiösa undertoner. Sammansvärjningar som omfattar många personer är mycket sårbara, och de tenderar att snart bli avslöjade. Det finns därför anledning att vara generellt ytterst skeptisk till detta. 

 

Inte heller kan man förneka att det finns hemlighetsfulla allianser mellan individer eller grupper med samma klassintressen. Sådana allianser har mera makt än vad de inblandades antal skulle ge dem i en demokratisk stat med folkligt deltagande. Men sådana konspirationer utgör bara en av många strategier. En hemlighetsfull minoritet är i stånd att styra över en majoritet delvis genom konspirationer och hemliga allianser.


Vissa människor är mer skeptiska mot konspirationsteorier medan de är populära bland de stora massor som är uteslutna från den politiska scenen. Alltså är de ofta populära i samhällen där den stora majoriteten känner sig maktlös.

Slutsatsen blir att det finns starka osynliga intressen bakom såväl nyhetsförmedling som politiskt och ekonomiskt beslutsfattande. Intressen som är beredda att offra liv för att få mer makt. Det handlar om en liten global maktelit vars påverkan går ända ner till oss vanliga människor. Syftet med både terrorismen och antiterrorismen i dag är att göra oss så rädda att vi blir möjliga att kontrollera. Man skapar ett problem och erbjuder sedan en lösning som alla köper. Det är ett väldigt vanligt sätt att skapa en opinion i samhället.

ANNONS
Av Blues - 31 december 2009 14:18

Läste idag och som vanligt, en hel del tidningar och bloggar. Det verkar som att en hel del ägnar sig åt att skriva nyårskrönikan, både om årtiondet och om det sista året som snart löper ut. Att använda en massa ord och utrymme och beskriva hela det årtiondet som inom snar tid kommer äntligen att ta slut (om 8 timmar) har jag varken ork, lust eller tid med; jag kan istället bara nämna några av händelser, platser eller personer som inträffat eller varit aktuella under de 10 år av elände och det onda som präglat vår mänsklighet, utvecklingen och kultur. Decenniet som "förändrade världen" som det heter.

 

Här följer några av dem: övergången till 2000-talet och millennieskiftet gick väl smärtfritt utan inga som helst datahaverier, Ryssland fick Vladimir Putin som sin president, den andra bäste genom tiderna (efter Stalin), George Bush Jr blev den 43 USA:s president på över 100 år utan att ha fått flest väljarröster (ord som fusk, fiffel, cynism och hyckleri kommer i fortsättningen att prägla det politiska livet och dystra maktspelet i världen), den 11 september, WTC med 3000 döda och en förödande krig mot terrorismen, Afghanistan och Al-Qaida med tusentals civila offer, Guantanamo, Mehdi Ghezali, Bali, Gudrun och Gudrun Schyman, Microsoft, fågelinfluensan, EU, orkaner Katrin och El Nino,  Irak och Saddam, mp3-spelare, Somalia, Anna Lindh, Nordkorea, alkohol(av)reglering, Slobodan Milosevic, Anna Nicole Smith, Göran Persson, Natasha Kampush, Darfur, Indien, Kina, Ryssland, Google, Tjetjenien, Haiti, Kongo, tsunami, Laila Freivalds, klimatkris, Al Gore, Spanien, London, terrordåd, mer krig, Gasa, Israel, Pakistan, shia mot sunni-muslimer och islamism, brottslighet, naturkatastrofer, Ipod, Tiger Woods, världsbörsen, global finanskris, nedskärningar  Ipred, bloggar, Annika Östberg, FRA, SD, Rosengård, svininfluensan, Pirate Bay, mord, Youtube, Tvitter, Facebook, de nya moderaterna och alliansen, Danmark, bonusar, Christine Shrurer, Thomas Quick- rättegångarna, Josef Fritzl, pedofiler, människosmuggling, asylsökande, illegala invandrare, Anna Anka, antisemitism, brott, dödsskjutningar, transportrån, Georgien, (den katolska) kyrkans synder, påven, mikroblogg, Anders Eklund och Ängla, polisen, Berlusconi, Wanja Lundby-Wedin, Island, issmälltningen, Serbien, Michael Jackson, Lettland, Estland, Haag, Bryssel, EU, Schweiz, Barak Obama, finanskrisen, börsen, banker, jobbpolitiken, rån, Susan Boyle, sjukförsäkringen, Volvo, Saab, Vattenfal, Köpenhamn... Har jag glömt nämna alla? Ju, svenska (Jul) grisar förstås. 95% var det dåligaste av det dåliga.

Domedagshot hängande över hela världen och en hel mörk skrämmande tidsålder med vår uppenbara oförmågan att hitta ut därifrån. Bevare oss milde herre gud en sådan fortsättning och en total negativ utveckling.


Läste imorse herre Reinfeldts nyårsartikel - bedrövligt. Det som han utlovat och det som utlovades av alliansen under tiden blev bara ett stort fiasko. Fler arbetslösa, fler utsatta och fattiga i utanförskap, fler socialfall och socialberoende, fler fattiga barn och vuxna, mindre i plånboken för de små, sjuka, arbetslösa, pensionärer, gamla... Mindre pengar blev det men också mindre sjuka, paradoxalt och konstigt nog. Ett medvetet uträknat sätt både från borgarna, arbetsministern och försäkringskassan att minska arbetslöshet genom att tvinga ut de sjuka, göra dem friska på så kortast tid som möjligt, utförsäkra dem och bolla dem vidare till arbetsförmedlingen och de goda "hypnotiska och berörande"  jobbcoacherna. Det var de sjuka som fick det tunga bördan att rädda jobben, välfärden och landet genom att sluta fiffla och låtsas och börja betala skatt genom hederligt arbete.


Herr Fredrik fortsätter med sina tomma löften och lögnaktiga mantrat som några få tror på - en del moderata bloggare/anhängare/sympatisörer jublar över hans ord och de påhittade floskler och försvarar alliansens "stora framgångar". Ett "mycket uppmuntrande läsning" där statsministern "redogör tidligt för sin vision om Sverige". Som vanligt - inget nytt under (borgerliga) solen - patetiskt, cyniskt och hycklande. När det gäller stora frågor som rör människors trygghet finns det "inga klara och enkla svar" men att fortsätta smutskasta och anklaga opposition och deras politik - det går utmärkt, som vanligt. Alliansens egna misslyckandena under deet senaste året fortfarande tillskrivs sossarna. Så, vem ska tro på en statsminister när man vet att hans mål med utförsäkringen av de tusentals sjuka var och är att finansiera och betala sänkta skatter för de välbärgade. "Vi gör allt för att det ska bli billigare att anställa", lovar statsministern. ju, förmodligen genom att det skabli billigare att jobba, dvs. att tjäna mindre, att slåss om lågavlönade jobb. Att stödja våra fifflande förlustrika banker och deras  ränteregler  och bonusar gick bra - miljarder lånades för räddningen, men att rädda arbetslösa, sjuka, Saab, Volvo, våra pensionärer, unga - icke!


Ett riktigt haveri med folkets förtroende och en luddig väg i ett nytt år där det ska förväntas av skattebetalarna att fortsätta "subventionera hushållsnära tjänster" för de som redan har mer än tillräckligt med råd för just sådana tjänster. Lurendrejeri hela vägen. Illavarslande start på nästa år och dålig avslutning på det dåligaste året av vårt årtionde. Reinfeldts nyårstal är en riktig partipropaganda, med hjälp av det "framgångsrika" moderata och borgerliga nyspråket - säga och hävda det ena men tänka och göra det andra. Stora ord om förändringar som alliansen åstadkommit under året men samtidigt massa belägg som vittnar om det motsatta: välfärden har förstärkts, utbildningen har ökat och förbättrats, stöd för arbetslösa har ökat och bla, bla, bla. Så är det - i teorin. I verkligheten urholkas välfärden sakta men säkert, skolan kämpar både med pengarna och avsaknaden av lärare och elever, Komvux hotas av snar nedläggning, de vuxna (och unga) som pluggar nu är mer eller mindre tvungna att göra det - avsaknaden av vissa jobb, prekvalifikation och annat har blivit  nog oundvikligt pga. misslyckad jobbpolitik; nästan en halv miljon människor som tvingades från A-kassan under sista åren, dyrare kostnader och utgifter men sänkta ersättningsnivåer, utförsäkrings- och utsorteringskedjan mm.


Så - både statsministerns Jultal och dagens nyårstal är bara tomma floskler, lögner, mantrat och svek mot sit eget folk. Allt detta kan ses som nån slags moderat medicin som ska motverka lathet, beroende och fiffel och åstadkomma mer pengar för de välbärgade. Problemet är att deras egna bilder av politiken och det alliansen "åstadkommit under regeringstiden" stämmer inte överens med verkligheten och det folket själv ser och känner. Effekterna av Reinfeldts "visioner" överensstämmer inte med vår bild av det grymma läget och tuffa verkligheten. Alliansen bara gräver sin egen grop ännu djupare och bevisar med sina "löften" och "framgångarna" att deras reformer är en massa försämringar. På fattigas bekostnad, men tyvärr för de rikas fördel och välmående.


Gott Nytt År Gott Folk - och god fortsättning i det nya årtiondet.

ANNONS
Av Blues - 23 december 2009 15:29

Alla vi som antingen bloggar eller bara läser andras bloggar är helt medvetna om hur det har gått med oss och med vårt land under det här året. Kortfattat - elände, mer elände och ännu mer elände. Hur allt detta kommer att sluta - det vet jag faktiskt inte. Den onda slutar ju inte just den 31 december kl 24:00 och sen börjar man på nytt. Det enda som blir nytt är det nya året, 2010. Allt gammalt skräp och problem hänger bara med vidare och väntar. Men det enda vi kan göra är att hoppas på att det ska bli bättre. Vi för väl se.                 
                                                  


                                    

Julen står inför dörren och det är dags att fixa en hel del. Nu ska man vara lycklig och glad. Inte för sin egen skull utan för omgivningens. Man ska ju fira Jul, öppna klapparna, umgås med sina nära och kära, njuta av fin mat, varm glögg och goda läckerheter. Det behövs verkligen ett avbrott i det eviga vardagsslitet - det är härligt att få vara ledig, att få vara ifred och ge vår kärlek, tid och uppskattning till våra kära och nära. Men den som inte känner sig så uppåt utan tvärtom, nedstämd, olycklig, kanske sjuk eller bara gammal, står med ett farligt krav framför sig: du måste fixa det här också, annars blir allt fel!  Det där kravet om att känna sig på ett helt annorlunda sätt kan bara orsaka att det vi börjar känna leder till ännu mer stress, press, frustration, ångest, skuldkänslor, rädsla, panik, vanmakt... Att inte räcka till, att tvingas ersätta vår avsaknad av närhet och tid till våra kära med bara prylar och mat. Julen förvandlar sig istället till en stor påfrestning och det blir svårt att leva upp till allas krav och förväntningar. Men ändå kämpar vi och försöker göra vårt bästa. Vi tvingar på oss en ny roll - vi spelar ett spel, för våra käras och för stämningens skull, för att tillfredsställa våra närmaste, så som vi gjort kanske hundratals gånger.

 

Känns det bättre nu?  Nej, det gör ju inte det. Förutom att det inte kändes bra från början så blir det nu ännu värre - en dålig inställning om att allt detta man känner är helt fel, fejkat, oäkta, en stor lögn, rena bedrägeri, dåligt skådespeleri... 
Det finns en god idé från början om att det borde vara annorlunda och en vilja att göra något åt det, men man vet inte hur och på vilket sätt ska man göra det. För man är missnöjd med sig själv, olycklig och skäms. Allting blir ännu värre. Läget stämmer ju inte med hur vi känner. Man blir kanske tvingad att stanna hemma istället för att lyckas fly julen och åka utomlands och måste låtsas att allting är OK. Stressen och vår eviga ångest bara ökar. Hemskt.

 

Det bästa man kan göra är att ta det för vad det är. Oavsett hur det är. Om man kan göra så förstås, vilket kan bli svårt, för vi har blivit vana att ta på oss olika roller vid olika tillfällen beroende på vår omgivning och spela ett spel. Men, frågan är om vi kan göra så när det gäller såna stora familjefiranden endast ett par gånger om året. Man blir kluven. I värsta fall kan det hända att man flippar helt ut och gör allt värre genom att fördöma tillvaron, alltet, alla runt om oss och till slut oss själva.

                                           

Med dessa ord vill jag varmt önska er en (fyll i med valfritt ord som beskriver just det ni känner själva) Jul och Gott Nytt År 2010!

Av Blues - 15 november 2009 11:11

Media legitimerar sin ställning genom att hävda att de bevakar samhället, makten och makthavarna  och övergrepp som begås mot medborgare (att vara nån slags advokat för de “röstsvaga”). Men den största, okontrollerade makten i samhället, medierna själva, bevakas inte alls eller mycket återhållsamt. Om någon annan makt skulle begå övergrepp mot enskilda som medierna rutinmässigt begår, skulle det bli rena ramaskri och skandal. Media dömer ut och krossar människor vid sidan av den juridiska rättvisan och skändar människors integritet.

 

Media - garant för yttrandefriheten och tryckfriheten. Icke! De censurerar, redigerar och utelämnar, stryker ner och refuserar, bestämmer dagordningen och avgör vilka som ska tillåtas komma till tals. De överdriver, ljuger, vinklar, sensationaliserar och dramatiserar. Snart ägs alla medier av en stormrik liten elit som strävar åt samma håll. Vem kan påstå att Rupert Murdoch eller Silvio Berlusconi slåss för det fria ordet annat än när det kan gagna en affärsidé? När medierna inte längre drivs av några djupare idéer, övertygelser eller etiska hänsyn utan bara av vinstintressen, blir deras mer utstuderade "åtaganden" destruktiva. Medierna är på en och samma gång åklagare, domare, spioner, skampåle, skvallerkärringar, angivare, biktfäder, psykoterapeuter, smakdomare, experter på allt, propagandamakare, korstågare, blottare, lynchmobb och moralens väktare. Med mera.
Media hävdar hela tiden att det är farligt att kritisera media, för därmed kritiserar man det fria ordet, tryckfriheten och yttrandefriheten. Icke! Om man är anhängare av det fria ordet, den  verkliga yttrande- och tryckfriheten, då borde väl åtminstone en del samhällsdebattörer, forskare och politiker lägga allt annat åt sidan och viga sin tid åt att undersöka, kartlägga, kritisera och debattera medierna. För medierna försöker hela tiden förringa sin egen makt - för i samma sekund som de erkänner den måste de, om de vill ha en fortsatt legimintet, börja bevaka varann minst lika ingående som de bevakar politiken. Och då minskar deras makt.
Politiker, artister, vetenskapsmän, samhällsdebattörer, idrottsstjärnor, olika experter, utårriktade akademiker, alla karriärister, terrorister, populister, journalister - alla är de beroende av medierna som mått på sin framgång och sitt värde. De flesta är rädda för att stöta sig med media och därför tiger de och håller inne med sin eventuella kritik av medierna. Politisk korrekthet råder främst inom just politiken men media älskar detta uttryck. Många försöker aktivt ställa sig in hos media för att säkerställa den egna framgången. Det skapar ett löjligt och förtydligat samhällsklimat, göder cyniska journalister som  motverkar en öppen debatt om mediernas makt.
Enligt medierna själva så har de en hög moral. Men ändå gör medierna mot andra vad de inte vill att andra ska göra mot dem. I praktiken uppvisar de en stor brist på moral. Förmodligen för att omoralen är mer lönsam. Att göra fel, säga nåt osant, skriva nåt som inte stämmer med verkligheten, som är helt trivialt, att hitta på egna story utan att ha dåligt samvete (mer klirr i kassan). Eller att kanske be om ursäkt för fel? Icke - det är fel; samtidigt kan det sänka deras "trovärdighet". För makten över innehållet och dagordningen tillhör median.  

 

Journalistiken återspeglar sällan det som händer i samhället utan är mer koncentrerad på vissa ovanliga händelser som väcker känslor och nyfikenhet. Journalisterna ser sig själva som en maktfaktor (medborgarnas redskap) eftersom de hävdar att de “står på vanliga människors sida” och utmanar makthavarna. De är övertygade (håller med folket) att det behövs en samhällsförändring och att deras uppgift är att “genomskåda makthavarna”, som är avgörande för demokratin. Journalisten är “folkets öron, ögon och mun” men samtidigt gör han sitt bästa för att framstå som om det är han som avgör vad är det som är viktigt och aktuellt och sant. Det blir journalisten som formar verkligheten, tar det sista ordet och drar slutsatsen, inte medborgaren. På samma gång framstår det att, enligt folket, journalisterna har större inflytande i landet över den politiska agendan idag, mer än våra politiker och regeringen.

Samtidigt hyser allmänheten minst förtroende just för journalistiken och våra politiker. En paradox, men med tanke på att en sån uppfattning existerar och att medier förändrats på sistone är detta inte så konstigt. Medierna har förändrat syn på verkligheten och inställningen mot samhället. Både läsarnas förtroende och lönsamheten har minskat drastiskt pga. innehållet i medier: hälsa. sminktips, mode, trädgård, viktproblem, resor, schoping och mat blandas med brott, kändisar, skvaller, olika nöjen och dokusåpor. Politiska nyheter kommer i andra hand. Sakinformation har ersätts med sensationer. Bloggar och hemsidor tar över. Ingen kunskap, utbildning eller erfarenhet skiljer journalisten idag från läsaren, tittaren eller lyssnaren. Advokaten för de svaga och maktfaktorn som ska förmedla kunskap är borta. 

Underhållning till döds, efter USA:s berömda recept breder ut sig i våra hem. Så mycket bekymmer, eländen, misär, brott, arbetslöshet, varsel, konkurs, sjukdom, fattigdom, psykisk ohälsa, rädsla… Konsumera mera, sitt och titta på dokusåpan som visas på den nyköpta plasma-tv, samtidigt käka nåt gott och glöm verkligheten. Lås dig in, satt på larmen och ta det lugnt och koppla av med en flaska vin. Intellektet ner, känslorna upp. Det är viktigare för massmedier idag, inte deras uppgift att berätta sanningen. 

 

Vi påverkas av media utan att vi är medvetna om det och hur verkligheten ser ut. Varje dag proppar oss media med egna värderingar, åsikter och måttstockar som vi ska använda oss utav för att lättare skåda och förstå samhället. Media väljer ut, tolkar på sitt sätt och beskriver olika delar av verkligheten åt oss konsumenter. Vi trubbas sakta men säkert av och följer med strömmen; vi ser verkligheten så som media vill att vi ska se den. Den är inte styrande för våra tankar, åsikter, attityder och handlingar, utan det är våra bilder av verkligheten som vi tror på. Massmedia styr över den bilden som skapas i våra huvuden genom det vi läser, ser och hör.   

Massmedia agerar som en egen global makt på sidan av den politiska, ekonomiska och lagstiftande, eller i allians med de olika maktsystem. Deras genomslagskraft är så enorm. I dagens läge är media viktigare för oss konsumenter (konsumera-mera samhälle) än vissa myndigheter och organisationer. Media har inte direkt den avgörande makten att fatta vissa politiska beslut, men den är i allra högsta grad involverad i den politiska processen. 

Media är en stormakt, en manipulerande, kontrollerande och en subjektiv (icke objektiv och opartisk) makt. Den är inte enbart budbärare utan skapar sina egna budskap. Allt som händer runt omkring oss presenteras på ett utförmat och genomtänkt sätt. Det är mest sensation och skvaller som kommer i första hand. För media tror (och konstigt nog kan ha rätt) att vi människor-konsumenter är nyfikna och vill veta mer om t.ex en persons liv än om det han/hon har gjort för att hamna i medial fokus. Idag är det yttre som räknas och politikerna vet och utnyttjar det. De anpassar sina budskap efter media för att inte hamna i deras svartmålande program och skvallersystem som kan bli ödesdigra för deras framtid och popularitet. Olika berättelser om t.ex politiken och näringslivet har på sistone blivit nästan personliga maktkamper och en del av underhållningen. Dramatiserade, snuskiga berättelser om våra politiker, VD, toppchefer och vissa pampar i Sverige skapas snabbt för att “tillfredställa folkets intresse”.

Sen är det massa "fakta, opinionsmätningar och statistik som vi bara sväljer utan att tänka över. Siffror som vänds och vrids efter medias eget tyckande och troende och deras egna mål - att ha mer läsare, tittare, lyssnare, mer mediala konsumenter.Genom det manipulerar media folket och presenterar sin världsbild med olika vinklingar utan att tänka så mycket på etik och moral.

 

Att media bevakar hela världen är bara en påhittad mantra. Små delar - ja, men stora delar av världen bevakas inte alls. De nämns överhuvudtaget inte, om de inte blir aktuella för tillfället (ingen katastrof och inga offer).

Det är därför vi har en annan verklighetsuppfattning för det är den världen media vill att vi ska leva i och tro på. Så tänkandefrihet eller yttrandefrihet fungerar inte som de ska. För vi säger det som passar den mediala makten. Säg inte vad du tycker utan säg det som passar för tillfället; känn det riktiga och sanna men säg inte sanningen, var politisk korrekt. Att säga vad man tycker, tror, känner och tänker är det som media proppat i oss och format vår medvetenhet - med egna värderingar, åsikter och attityder. Att bli ständigt påverkad av det leder till kronisk hjärnpåverkan.

Av Blues - 22 oktober 2009 17:04

Kriget i fd Jugoslavien, som började i Kroatien 1991, strax efter den misslyckande 3-dagars kriget som Jugoslaviens Arme utförde mot Slovenien, var en följd av den "onaturliga och påtvingade" statsbildningen under Titos och den Komunistiska Partiets ledning i mer än 40 år. Bosnien var det känsligaste området eftersom där "tvingades" leva tre stora folkgrupper - serber, muslimer och kroater tillsammans. Nationalisterna (och västmakterna) såg sin chans att bilda (och hjälpa till) egna stater med eget folk, efter Titos död. Serberna med Milosevic i spetsen var först för de ville skapa "Storserbien" som skulle inkludera hela Serbien med AP Vojvodina och Kosovo, hela Bosnien, Montenegro och en stor del av Kroatien. Komunismen var inte längre aktuell, nationalismen tog farten.

Det svåraste och blodigaste kriget utkämpades i Bosnien-Hercegovina mellan våren 1992 och hösten 1995. Den muslimska folkgruppen i Bosnien, bosnjakerna, stred mot både kroater och bosnienserber som stöddes av Serbien dvs. Slobodan Milosevic. 1994 övertalade USA muslimer och kroater att skapa Federationen B-H. Den skulle efter kriget bli den ena beståndsdelen i Bosnien. Den andra blev den serbiska delrepubliken Republika Srpska. Sedan serbernas positioner börjat vackla efter kroatiska offensiver och Natobombningar tvingade USA fram ett fredsavtal i Dayton 1995. Kriget krävde närmare 200 000 dödsoffer och minst en halv miljon flyktingar.

Den snart 80-åriga Biljana Plavsic ser inte ut som typexemplet på en grövre brottsling med kusligt mycket blod på sina händer. Även om hon i dag beskrivs som sjuklig, bidrar hennes artiga och lågmälda sätt till mormors-intrycket. Men skenet bedrar extra mycket i hennes fall. Hon är en av de mest hänsynslösa och kalkylerande massmördarna i modern tid. Den hårdföra järnlady Plavsic har i sina extremt nationalistiska tal deklarerat att Bosniens muslimer är genetiska misstag i den serbiska kroppen, samt att utrensningen av dem är ett sätt att låta naturen ha sin gång. Som professor i biologi vid universitetet i Sarajevo klev hon in i politiken och var med och grundade det serbiska nationalistpartiet SDS 1990. Serbiens president Slobodan Milosevic tyckte att Biljana Plavsic var alltför radikal, på gränsen till dåraktig i sin rashets. Hans hustru Mirjana Markovic kallade henne för en kvinnlig Mengele.

Under kriget 1992-1995 var Plavsic en av bosnienserbernas högsta ledare och spelade tillsammans med Radovan Karadzic en väsentlig roll inom politiken. Hon var president i den bosnienserbiska utbrytarrepubliken Republika Srpska, och drivande kraft inom SDS-partiet och gjorde sitt bästa för att utforma en politik som gick ut på att med våld och terror driva bort Bosniens muslimer och kroater från de områden serberna såg som sina. Efter kriget, 1996, valdes hon till president i Republika Srpska.

Ellva år efter, dvs. i januari 2001, händer det plötsligt något oväntat. Den 72-åriga Biljana överlämnar sig till internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Det sker efter att hon bytt fot efter kriget (att vända kappan efter vinden), stöttat Daytonavtalet för fred samt tagit avstånd från partikamraten Radovan Karadzic och ÖB Ratko Mladic. Där ställs den serbiska ålderspensionären inför nio åtalspunkter: folkmord, medverkan till folkmord, utrotande, mord, avsiktligt dödande, förföljelse, deportering och inhumana handlingar mot bosniska muslimer, kroater och andra icke-serber i Bosnien.

Det hela slutar med en förhandling där Biljana Plavsic erkänner sig skyldig till brott mot mänskligheten. Hon medger att hon deltagit in en etnisk rensningskampanj mot muslimer och kroater där tusentals mord begåtts. Hennes skuldansvar gör att domstolen släpper åtalet om folkmord, och Plavsic döms till elva års fängelse att avtjäna i Sverige. Vid rättegången vittnade bland andra Carl Bildt om att Plavsic som bosnienserbisk president efter fredsavtalet 1995 utmanat serbiska nationalister genom att samarbeta med väst, och att det hade inneburit en stor personlig risk för henne. Vissa menar att Plavsic erkännande var en manöver för att få en mildare dom, andra tror att hon känner djup ånger och har velat arbeta för fred och försoning efter kriget. I ett känslomässigt tal när domen föll sade hon att "...insikten att jag är ansvarig för så stort mänskligt lidande och för att ha befläckat mitt folk kommer att vara med mig för alltid". 

Efter sex år tycks hon ha genomgått flera radikala personlighets förändringar; från kylig naturvetare via hysterisk nationalist till ångerfull krigsförbrytare. Men att återvända till Bosnien och bo där, antingen i Banja Luka, Republika Srpskas huvudstad eller till Sarajevo dvs. Pale, ett par kilometer bort från BiH huvudstad är inte troligt eller möjligt för henne. För hon är inte enbart älskad av vissa likasinnade höguppsatta politiska makthavare inom BiH-regeringen utan också hatad och hotad av vissa desperata människor, i synnerhet de som har förlorat en del eller tom. hela sin familj och släktingar under kriget. Det blir snarare Belgrad där hon har kvar några av sina krigsvänner och bekanta.

Vad ska man säga? Elva år för ett massa brott - de värsta dessutom, är för lite, tycker jag. Livstidsdom skulle passa henne bättre, men inte här i Sverige. Man ska avtjäna sitt straff där man begått brotten - i sitt eget land. För att åtminstone lida lite extra och vara rädd (bosniska fängelser är tuffa). Inte åtnjuta den fina svenska fängelse-hospitality med tv, stereo, bra mat, hobby-verksamhet, möjlighet att utbilda sig, göra nåt vettigt, få besök (av bl.a Carl Bildt personligen, så som han gjorde när Biljana satt inlåst i Haag), virka och laga mat...

Och till slut - sex år blev det. Bara. Hon som var direkt ansvarig för 200 tusen släckta liv. Hur mycket då skulle Milosevic få, om han variit vid liv för två år sedan och ville erkänna sin "inblandning" i det värsta som hänt på Balkan i modern historia? Döm själva kära läsare.


Av Blues - 18 oktober 2009 17:36

Om rasism, diskriminering, främlingsfientlighet och annat som är förknipat med invandrare kan man läsa nästan dagligen. Likaså om högerextrema grupperingar och partier (SD) som upptar mer utrymme av den aktuella medierapporteringen. Något man kan (och hargjort det - en hel rad böcker) skriva om, diskutera eller debbatera - något man tydligen gjort i alla dessa år, men utan synliga framsteg, framförallt när det gäller den totalt misslyckande integrationen. Jag tänker inte diskutera det, utan snacka den här gången om nåt annat: två tidningsartiklar om rasism inom vården. Döm själva kära läsare.

1. Kort efter att Elvira Nordlund, vårdbiträde  på ett vårdboende i Uppsala, påtalade diskriminering på sin arbetsplats, fick hon en skriftlig varning av sin gruppchef, polisanmäldes av sin personalchef för ”stöld av medicin” och sades upp av arbetsgivaren (Uppsala kommun).

Våren 2008 flyttade en äldre kvinna in på vårdboendet. Kvinnan var sjuk, psykiskt instabil och hade starka rasistiska åsikter. "Hon skrek att inga negrer fick komma in i hennes rum och jagade en svart vårdbiträde med rullatorn", säger Elvira. Personalen vände sig till chefen, utan att få hjälp att lösa situationen eller råd om hur de skulle hantera den.

Och en kväll var det svarta biträdens tur att hjälpa till och duscha kvinnan.
"Efteråt kontaktade hennes son, som är jurist, mig. Han var mycket upprörd över det som hade hänt och sade att vi alla skulle få sparken. Jag sa till honom att man inte kan välja eller anställa personal utifrån hudfärgen", berättar Elvira. Hon tog upp det inträffade med sin chef som, konstigt nog inte försvarade Elvira, utan sa att hon kommer att få en skriftlig varning för "... här är det det goda mötet i vardagen som gäller”. "Hon sade att jag skulle ha lagt mig som en matta, platt", säger Elvira. Enligt Elvira var personalen på vårdboendet så oroad av kvinnans anklagelser och sonens inställning att de skapade en pärm som de döpte till ”Diskriminering och kränkning av personalen”. Där skrev alla upp de incidenter de var med om. Chefen sa under ett möte med facket att hon hade tagit hand om pärmen. Senare har hon helt förnekat dess existens.

Kort efteråt polisanmälde arbetsgivaren (på personalchefens begäran) Elvira för stöld av medicin. Tre tabletter som hon lånat från andra avdelningen för en patients räkning, ett vanligt förfarande på boendet och inom vården i övrigt. Arbetsgivaren hävdar att hon stal tabletterna för eget bruk, vilket var inte sant. Trots att polisutredningen lades ned omedelbart, valde Uppsala kommun att stänga av Elvira från arbetet. Den 1 juli 2008 sades Elvira upp av ”personliga skäl”. Hennes fack skickade in en förhandlingsframställan om ogiltig uppsägning och diskriminering. Ett drygt år senare ogiltigförklarades uppsägningen av Arbetsdomstolen, som slog fast att Uppsala kommun ska betala utebliven lön, skadestånd och domstolskostnader på runt en miljon kronor till Elvira.

Diskriminerinsbyrån kontaktade Uppsala kommun innan Elviras uppsägning för att få i gång en dialog om uppgifterna om diskriminering på vårdboendet. De har inte än fått något svar. Kommunen vill absolut inte diskutera diskrimineringen trots att de har ett utredningsansvar. Personalchefen förnekar att det skulle finnas någon koppling till Elviras uppgifter om någon diskriminering på arbetsplatsen, trots att han själv har skrivit under en begäran om tvisteförhandling om brott mot diskriminering i arbetslivet: "Det har inte hanterats i frågan. Det har över huvud taget inte varit uppe på agendan".

                   

2. Något liknade hände också förra året, men i Södertälje.

Undersköterskan Peter Magnusson slog larm om rasistiska uttalanden och attityder mot patienterna på Södertälje sjukhus. Vilket resulterade i att han fick meddelande om att han inte var välkommen tillbaka till avdelningen på sjukhuset. 

Peter har påtalat ett antal fall med främlingsfientliga/rasistiska uttalanden från personalen på avdelningen (intensiv vård) gentemot invandrarpatienter. Personalen sa att patienterna ”ska åka tillbaka till Arabien”, att ”det ligger i deras kultur att skrika så man behöver inte smärtlindring”, att ”man borde lägga en bomb på Syrianskas stadion” och sätta den och den patienten ”på en buss till Auschwitz”.
När Peter påtalade dessa uttalanden och andra glåpord för sina närmaste chefer, möttes han av ointresse. När han i stället gick ut i medier och berättade om den attityd som mötte invandrarna på sjukhuset, tvingades han vara ledig. Sen har han fått veta att han inte får komma tillbaka till sin tjänst, men har fått erbjudanden om andra tjänster på sjukhuset - närmast oförskämdheter och inga likvärdiga jobb som Peter kunde acceptera. Sjukhusledningens senaste agerande mot Peter berodde bl.a. på att en specialistläkare och en specialistsköterska har hotat att säga upp sig om Magnusson får tillbaka sitt jobb på intensiven.
Efter att media har uppmärksammat fallet igen har sjukhusledningen bett Magnusson om ursäkt för att de kritiserade honom för kontakten med medier. Situationen var oacceptabel eftersom hälften av befolkningen i Södertälje har invandrarbakgrund och patienterna måste kunna lita på den vård man får på sjukhuset. 

Enligt Socialstyrelsens rapport (Hälso- och sjukvårdsrapport för 2009) ligger betoningen på oacceptabla skillnader i hälsa mellan olika grupper av medborgare. Invandrare upplever oftare brist på respekt och rätt information från personalen än svenskar. Högutbildade svenskar, generellt sätt, får bättre vård än lågutbildade invandrare.

                             *************************************************

Jäg tänker inte diskutera rasismen just nu.

Det jag undrar är: När vanliga arbetare slår larm om främlingsfientlighet eller rasism mot invandrare på sin arbetsplats, då bemöts dem av ovilja, ointresse, hotelser och represalier av sina chefer och arbetsgivare. Som i sin tur absolut inte vill diskutera varken rasism eller diskriminering eller erkänna att de gjort nåt fel i samband med bemötandet av anställda. Som, i Elviras fall, har resulterat i en miljon kronor i skadeståndskostnader. Det har kommunen tydligen råd med, men att ge en miljon till skolan för att anställa mer lärare - det går inte. Hur politiskt korrekt skall man vara? Och hur länge? Och varför är man så rädd och inte vågar diskutera påtagliga problem och lösa dem? Och det värsta av allt - nåt jag är helt övertygad om - att alla ansvariga sitter kvar och säkert på sina höga posteringar utan att själva frukta sparken och kan fortsätta med sin hyckleri, fiffel och ljugandet.

Hur mycket skit och hur många lik i garderoben döljer sig gömda högst uppe bland ledningen och våra makthavare - det får man tyvärr aldrig veta.

             ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Av Blues - 14 oktober 2009 12:16

Det är svårt för vissa bloggar att hålla isär sanningen från påhitt, fakta från rykten. Att tänka kritiskt är en svår konst; en impulsiv person som reagerar med hat, hot och förakt (komplex) gör bloggandet till meningslöst arbete.

Massmedia, i synnerhet tidningarna, har varit under många år en informationsmakt (den tredje statsmakten) med oinskränkt legitimitet att presentera egna (osanna, redigerade) bilder av verkligheten och sin egen, för det mesta påhittad, sanning om samhället. Vi konsumenter, i all vår naivitet och brist på eget omdömme, tid, ork och lust, har köpt och trott på  "sanningen" i massa år utan att ifrågasätta. Allt för "demokratins" skull. Och marknadens dvs. konsumismens skull också. Media hade, under väldigt lång tid, monopol på makten både över det fria ordet och över människors tankar, åsikter och ställningar samt över information och kunskap. Vilket ledde till att makt nr 1 och makt nr 2 (politik, rättsväsendet) slöt sälskap med median en dag. För att upprätthålla sin makt och behålla sina viktiga maktpositioner valde en hel del politiker, maktelit med stort inflytande över samhället, att sammarbeta med massmedia. I första hand med vissa tidningar (beroende på "partifärg").

Till slut visade sig att allting var en stor bluff: demokratin, yttrande- och tryckfriheten och offentlighetsprincipen var bara några påhittade floskler och gamal mantra utan djupare innehål och värde, med urholkad välfärd och allas lika värde, med solidariteten och mänskligheten.  En bluffvärld skapad enbart för att utöva makten över människors tänkande och handlande, för egen vinning och intresse.

Och så blev det Internät och så uppfann man - blogg!

Bloggosfären - förmodligen den fjärde statsmakten som växer ständigt och jämnt. En mäktig påverkansfaktor i dagens samhälle, en ny spännande och tom. farlig trend, på gott och ont. Ett socialt nätverk och nätgemenskap som ger os, för det mesta, en omanipulerad bild av verkligheten.

Bloggar bjuder på egna värderingar, åsikter, ideer, tankar; vissa med en massa tyckande och troende, andra med mer fakta och objektivt djupgående innehåll (ämnesrelaterade). En del är mer personliga dagsböcker, vardagsberättelser om trivialiteter som mode, mat, musik, konst, sex. Men de andra kan uppfattas som riktiga granskare av makten, politiskt helt okorrekta med (lagligt?!) rätt att ifrågasätta, kritisera, angripa och (be)dömma och diskuterar gärna "känsliga" eller tabubelagda ämnen.

Variationer inom bloggvärlden är stora med massa olika kategorier. Beroende på vem som står bakom bloggen och till vilka målgrupper olika bloggar vänder sig mot. Kombinationen avsändare-budskap-målgrupp-mottagare är lika viktigt inom bloggandet som det är för "gamla" medier - tidningar, radio och TV. Rätt ämne och frågor tas upp vid rätt tidpunkt, när målgruppen är mottaglig för det budskap bloggen vill ha ut. De som lyckas hålla den nivån blir etablerade bloggar med regelbundna och återkommande läsare.

En del bloggar är skapade av offentliga, kända personer typ Schulman, Blondinbella, Karl Bildt, Ebba von Sidow, Katerina av Ugla mm. Men de flesta av bloggskaparna syns inte utan de är helt anonyma och gömmer sig ofta bakom en allias - pseudonim, ett påhittat namn. Det är just därför de kan säga vad de vill, tycker och tror sig veta om en viss företeelse eller person, och väldigt ofta ger sig (inte alla ,tack och lov) just på en (känd) person och angriper den pga. hans eller hennes "fel handlanden eller beteendet" Eller pga. att bloggaren helt enkelt inte tycker om personen i fråga. 

Och tyvärr - det pågår på siståne vad allt fler kallar för ”lynchningar” och mobbningen på nätet. Hat, förakt, hån, aggressivitet och raseri florerar. Man talar om en ny sorts klasskamp.
Vi lever i en kändiskultur utan motstycke och etablerade medier är själva ivriga medskapare till denna kultur.  Men ”förr i tiden” ledde medierna själva uppmonterandet av kändisar på piedestaler och beslöt själva när det var dags att putta ner dem. Nu har de förlorat kontrollen över den "rätten". Om man odlar fram en sådan "bedövande" kändiskultur ska man kanske inte als förvåna sig över att ”klasskampen” förflyttar sig till bloggosfären. En ofarlig klasskamp verkar det som leder ingenstans alls, utan fungerar som ett utlopp för aggressioner, som kanske borde ha riktats åt annat håll.

I USA har kritiken från extremhögern mot president Barack Obama tippat över till att ifrågasätta hans legitimitet. På Facebook arrangerades en opinionsundersökning där frågan löd: Bör Obama mördas? Svarsalternativen var: Nej, Kanske, Ja och Ja om han rör min sjukvårdsförsäkring. På nätet pågår en galen ryktesspridning om Obama, om att han är en smygsocialist och fabricerade påståenden om att han inte är född i USA och inte ens medborgare i landet.  Rykten som återges av etablerade medier.

 

Att alla kan yttra sig på nätet är ett framsteg. Men att vem som helst kan påstå vad som helst och sprida vilka rykten som helst utan att stå för det med sina egna namn är farligt. En väg att mogna till ansvarsfull människa är förstås att tänka, tänka vidare och bilda sig åsikter och sedan stå för dem och pröva dem i en större gemenskap; att helt enkelt alltid ta konsekvenserna av sina egna handlingar och stå för det man har sagt.

Att kunna håna, såra, ljuga, skvallra, förtala och bespotta bakom anonymitetens fega täckmantel och se att det fungerar, det skapar en avskyvärd kultur, en sådan som vi nu lever i och som verkar trappas upp bortom alla gränser. Dessutom utnyttjas den förstås av lobbyister och PR-folk, som kan plantera hur många anonyma rykten och påhopp som helst.

Varifrån kommer allt detta hat? Handlar det kanske om maktlöshet och orättvisor och brist på hopp? ”Jag är en nolla”-känslan? Att man är ute efter respekt? Men genom att svartmåla en kändis eller en politiker, genom att visa att de lyckade kan alltid bli hotade får man kanske lite makt, också om man inte vågar stå för egna ord. Är man tillräckligt påhittig, kommer det att tas upp i de ännu etablerade medierna. Eller leva sitt eget liv som rykte på nätet. Påhopp istället för hopp?

Kanske ska man se ”lynchningarna” av kändisar som ett av de få sätten att nå ut med frustrationen och raseriet över hur det ser ut i världen. Ett sensationellt avslöjande om en kändis, sant eller osant, når ut direkt. Jag oroar mig inte för kändisarna förutom för Barack Obama. Men för en värld och en medievärld där missnöje och förtvivlan inte skildras utan bara uppmärksammas om de tar sig uttryck i ”lynchningar” av de rika, kända, lyckade och berömda. Då säljer det. Kanske ska man tänka att anonymiteten på nätet betyder att fler vågar.
Men vad gör det med dem som verkar våga om de aldrig hade vågat under sitt eget namn?

Av Blues - 25 september 2009 15:23

Ett viktigt meddelande: Ni som råkar hamna in på min (nya - nr 3) blogg och kanske ägnar lite av sin dyrbara tid och börjar läsa (några av) mina inlägg:

Snälla - bli inte förbannade eller arga på mig när ni uptäcker något som tydligen inte stämmer med nutiden. Tex. inlägg med namnet "Bonusar" är skriven i våras, då media avslöjade bankchefernas fiffel med bonusar (och våra pengar), men hur i h... kunde denna inlägg hamna i rampljuset sent som igår, efter nästan ett halvt år? Självklart kommer vissa av er att bli förvånade eller tom. lite iriterade i samband med det, men - det finns en logisk förklaring.

Nämligen - jag började blogga i februari i år och det var mit första bloggförsök. Min blogg var med på bloggsajten som hette E-blogg.se. Det var runt 80 inlägg och allting var frid och fröjd fram till juni månad. Då hände det nåt fruktansvärt: både min blogg och hela bloggsajten försvann plötsligt! Det stod - "Tillfälligt näre" och "Under konstruktion". Jag var arg, förbannad, ledsen och besviken, men bloggen var spårlöst borta. Och så har det varit hela tiden (och är fortfarande).

Det var mitt viktiga verk, mitt livsverk som jag känner mig väldigt stölt över. Jag är samhällsintresserad och kämpar, på mitt sätt, för rättvisan och för de små, vanliga människor som kämpar varje dag för att överleva. Det är ett tufft liv vissa av oss lever i dagens Sverige, och de orättvisorna man stöter på varje dag gör att jag personligen (och det är allt jag kan) känner att jag måste ge en (konstruktiv) kritik (mitt syn på saker och ting) av detta samhället och på det sättet visa min solidaritet med dem som är mest utsatta och känner sig illa behandlade.

Själv är jag väldigt sjuk - framskriden elakartad tumör ( nr 2 eller sk. döttertumör) bakom höger öga och väldigt nära hjärnan, som inte går att bota eller ta helt bort. Varken citostatika-behandling eller strålningen kan hjälpa längre, så det verkar att jag inte har så lång tid kvar att leva. Plus några andra små sjukdomar och massa mediciner och biverkningar som gör att allting går nedåt. Jag har accepterat det, men under tiden måste jag göra nåt annat för att inte tänka så mycket på all älende. Jag kämpar så gott jag kan (har kämpat i sju år sammanlagt), men det är väldigt jobbigt och påfrästande. För det mesta är jag hemma och under tiden skriver jag och läser, för jag kan inte bara ligga och tycka synd om mig själv. Jag vill lämna något bakom mig, det som jag tycker om och det är att skriva. Skrivandet är min kamp mot tiden, mot sjukdomen och samtidigt mot ondskan, orättvisan, mot det negativa som finns i vårt samhälle. Och jag  är helt övertygad om att just vårt samhälle, vår lilla Sverige, är det bästa oasen som finns här på jorden och jag känner mig skyldig att genom mitt skrivande varna om det goda och visa min tacksamhet mot det landet och de människor som tog mig emot för snart 14 år sedan och gav mig hoppet om livet (hoppet har jag inte kvar, men jag lever fortfarande tack vare att jag bor här - Sverige hamnar högst på skalan när det gäller onkologi och kancerforskningen). Jag kan inte göra det på nåt annat sätt än genom att skriva mina inlägg om vissa samhällsföreteelser och på det sättet kämpa mot det onda som försöker utrota vår välfärd, vårt demokrati, det goda Folkhemmet, den "svenska modellen" och allt annat som vanligt folk skall åtnjuta och som (?!) präglar det här fina samhället.

Så, att göra en lång historia så kort som möjligt - en dag (för en vecka sedan), under mina desperata försök att hitta min blogg och alla mina inlägg (jag var in på Google) , så tryckte jag på "fel" knapp och så fick jag fram en av mina inlägg! Jag upprepade samma "misstag" om och om och så hittade jag nästan alla mina inlägg. Det var en stor lättnad och jag var jätte glad förstås. Jag försökte publicera dem på ett annat ställe (en känd sajt) men det gick inte (redaktören tyckte väl att mina inlägg var alltför kritiska?!), men slutligen fick jag tag på den här sajten. Och nu är jag här, med mina gamla inlägg som jag måste lite korrigera och finslipa dem, och så tänker jag fortsätta skriva nya inlägg med aktuellt innehåll. Och jag hoppas att sajten (och min blogg) blir kvar i framtiden.

Jag brukar kalla saker och ting med deras rätta namn, försöker veta och kunna mer än att bara tycka och tro, vill inte generalisera eller dra alla över samma kam och brinner för intellektuell utmaning. Upskattar folk som kan ge mig positiv feedback och konstruktiv kritik, när det är nödvändigt, och som inte ska dömma mig utifrån det jag är. jag perasonligen (be) dömmer människor utifrån deras handlingar, inte utifrån deras hudfärg, namn, religion, utseendet, sexuell läggning, klasstillhörandet osv.

OBS!!! Jag bjuder på lite underhållning och (förlåt mig) på några grammatiska fel hit och dit; trots mina försök så har jag inte helt lyckats behärska "konsten att tala och skriva" svenska på ett helt korrekt sätt. Men jag försöker göra mitt bästa.  Ingen är perfekt och alla har vi våra fel och gör våra misstag.

Tack i förhand.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se