Våra folkvalda statsmakter gör fortfarande sitt bästa för att urholka välfärden. Det var ju deras främsta mål, eftersom vår käre statsministern har sagt (skrivit), långt innan han blev det han blev, att "välfärden är en omöjligt sosse-vision som bara skapar passivitet, lathet, fiffel och beroende och den ska utrotas". Alliansen införde, under sitt altför långa regeringsmaktutövandet, massa nya lagar, regler, bestämmelser, förordningar och direktiv för att förverkliga sina ideer och ideologin som bygger på det otyglade kapitalet och den fria marknaden och ett allmänt förakt mot svaga och utsatta människor. Bort med facket, bort med folkets makt och deras "passivitet", bort med allt som bara belastar och omojligtgör införandet av det nya systemet - det moderata ("herren" är moderat). Maktdiktaturen från Rosenbad!

Den ekonomiska krisen förra året var ett faktum - arbetslösheten steg kraftigt, varsel och konkurs härjade, en hel del banker och fonder hade ennorma förluster, räntorna steg och statsskulden växte snabbt. Vem skulle kunna få ett jobb när det inte finns nåt säkert att hitta på arbetsmarknaden?

Det gällde att få ut - sjuka människor ur sjukförsäkringssystemet så fort som möjligt. Dessa sjuka "ohederliga på låtsas lata fifflare" kunde nog egentligen arbeta, om de bara ansträngde sig tillräckligt, med tvång och piska (och lite moroter som tröst).

Whiplash-skadade och t.o.m. cancersjuka människor utförsäkrades och tvingades till Af:s "hypnotiska jobbcoaching". Arbetsmarknads-, finans- och vår kära socialförsäkringsministern gick i spetsen för att förverkliga det herr Reinfeldt strävat så länge efter: "Alla ska ut och - jobba". De flesta utförsäkrade och arbetslösa skyfflades runt mellan myndigheterna. Plus våra ungdomar och förmodligen några pensionärer, för de har börjat leva längre och blivit plötsligt friskare. Tiotusentals oönskade. Fuskare. Lata. De som uppenbarligen hade, enligt makteliten, nån mänsklig defekt. För det handlade hela tiden om fel och brister hos individerna, inte i samhället. Och inte heller i maktens korridorer. Social- och jobbpolitiken som alliansen driver hårt hela tiden bygger på denna pessimistiska människosyn. Försäkringstagare och arbetslösa anses inte pålitliga. De fuskar till sig bidrag och söker inte jobb. Ett välfärdssystem som tidigare har handlat om att stötta och hjälpa människor till ett bättre liv handlar nu om att kontrollera, sortera bort och utestänga. I nya tuffa Sverige ökar utanförskapet. Och myndighets- och byråkratikulturen hårdnar. På Försäkringskassan går det ut på att slänga ut så många som möjligt, för att spara pengarna och finnansiera skattelättnaderna för de rika och för de som har ett arbete. På Arbetsförmedlingen råder "hypnos- och beröringsmantrat". Arbetslösa och desperata människor, en hel del fortfarande sjuka, hänvisas till en misstänkt (kriminell) jobbcoach i stället för till adekvat utbildning som leder till arbete. Alliansen har, i sin strävan att "minska utanförskapet" urholkat välfärden och fortsatt, som vanligt, att sparka på de svaga, utsatta, behovande och beroende. Utgifterna har minskat, avgifterna har höjts, likaså alliansens löner med 4-5 tusen varje år, eftersom de hävdar fortfarande att deras kamp mot utanförskapet handlar i längden om den där utjatade "tusenlappen mer i lönekuvertet" som har blivit nåt slags synonim för de misslyckande skattesänkningarna.

Alliansen har verkligen lovat för mycket, enbart för att ta bort sossarna från makten. Maktkampen är det andra luckrativa sysselsättningen politiken handlar om. Den första - att skapa ett bra system för alla medborgare har de struntat fullständigt i. Genom sina feltagna politiska beslut har de uppenbart förstört och försvårat för folket. De har full insikt i all detta de gör och full koll på vad allt detta kan leda till - men bryr sig inte så mycket. De river sönder vårt fina trygghetssystem helt och hållet. Det vi får ifrån makthavareliten är enbart förakt, hot, hat, mer kontroll och misstro. Mot alla och mot allt.

Allt detta elände gör att människornas tro på systemet och den styrande överheten raserat. Folk har tappat den tron de ska känna och ha för att ett samhälle ska fungera. Förtroende är det som är ­själva livsnerven i ett samhälle. Utan medborgarnas förtroende stagnerar allt. Medborgare skall lita på ledningen, på folkvalda och förtroendevalda politiker som ska företräda deras vilja. Tilliten är en dygd. Den politiska maktens legitimitet vilar på folkets tillit. 

Människor passiviseras av tillvarons kaos­ istället och blir egoister, skrämda till tystnad och helt maktlösa. De kan inte bevara förmågan till solidariskt och konstruktivt handlande eftersom det som förde dem tillsammans tidigare - starka fackrörelser, olika föreningar och organisationer - de är totalt försvagade. Och folkets makt är oss fråntagen för länge sedan. Alliansens urholkning av den generella välfärdens trygghetssystem vi hade här är inte bara ett hot mot enskilda individer utan också ett hot mot den fina världsberömda svenska modellen som vår demokrati bygger på. När medborgarna inte längre litar på samhällets förmåga att hjälpa dem när det behövs, försvagas också tilltron tilll politiken som sådan. Misstron river sönder gemenskaper. Dess politiska konsekvenser är ett auktoritärt kontrollsamhälle och antidemokratiska krafter, högerextrema grupperingar och partier som tjänar mest på det. Läget för SD är nu säkert över 7,2%. I Rosengård brinner det igen. Vem ska betala kallaset är inte så svårt att klura ut. Politisk korrekthet kontra politikerförakt plus rädslan för "främmande" - vad, vem eller vilka är som vinner i längden?