Alla inlägg under februari 2010

Av Blues - 23 februari 2010 18:01

Facket är inte längre en värdegemenskap utan en ruinerad affär som folk faktiskt flyr ifrån. Så som de flyr ifrån sina egna a-kassor. Alltför höga medlemsavgifter, men alltför låg skydd. Vissa fackföreningar låtsas att de har samhällsansvar, att de verkar för rättvisa och lojalitet mot de svaga och utsatta medlemmarna. Men de har blivit alltmer försvagade och börjat avskärma sig från verkligheten. Så som våra makthavare och makteliten gör. Och så som de vill att facket ska bete sig. Svensk Näringsliv har under flera år angripit den svenska modellen genom att försvaga fackföreningen, det  fackliga arbetet och kollektivavtal. Genom det har facken tvingats dumpa arbetarnas löner och höja a-kassaavgifterna. Fackrörelsen har förlorat sin ideologiska makt, engagemang, styrkan. "Alla är lika" och "Allas lika rätt" och liknande floskler gäller inte längre.

 

Den borgerliga högeralliansen har lyckats krossa den fackliga kraften och ersätta den med den "nya arbetarpartiets" längtan efter mer pengar och mer makt. De har skapat en hård hänsynslös konkurrens där oseriösa, nästan halvkriminella företag konkurrerar ut seriösa företag som tvingas sänka när anställdas löner för att försöka rädda sig från konkurs. Med det försvagas väl löntagarnas (fackets) inflytanden, som högeralliansen hela tiden hävdat bestämt att arbetare har, och därför måste den makten facket utövar avlövas. Dåliga politiska beslut, maktspelen bakom kulisserna, lobbyverksamheten och självklart Svensk Näringsliv har gjort sitt arbete. Målet var att öka klyftan mellan de som har och de som inte har, att utöka utanförskap, att skapa ovisshet, obalans, rädslan...

 

Rika och fattiga - mitt i dagens Sverige. Borgarna tar hand om de rika och ger dem mer, men också om de fattiga och tar ifrån dem tom. det de har laglig rätt till. För det är nya tider med en ny policy: få mindre - betala mer. Som gäller endast de fattiga, såklart. Mindre i a-kassa, mindre i lön, mindre i pension... Och facket har ingenting att säga om. Och kan ingenting, förutom att "beklaga" och tycka att "det är bedrövligt". Det finns också några politiker som "försöker kämpa för mer rättvisa löner" åt arbetarklassen. Men det är oftast de som tjänar över 100 tusen kr i månaden och som "beklagar" då och då. Och som har ingenting emot att Annika Falkengren, SEB-boss, tjänar också 100 000 kr - om dan! Och får lite extra i bonus - ett par hundra miljoner förstås. Hypokrater  finns överallt och moralen tycks vara en bortglömd företeelse nuförtiden.

  

 LO-bossen tillhör samma maktelit med frikostig lön i miljonklassen och vägrar inte (vill inte)ifrågasätta maktelitens och pamparnas girighet. Fru Wedin är ordförande för 1,7 miljoner svenska löntagare, men samtidigt har ingenting emot att belåna t.ex. ex-Folksams VD med 50 miljoner kr i pension, eller en annan med 32 miljoner. Att ge till de som gömmer sig i maktens (mörka) korridorer och roffar åt sig känns naturligt på något sätt. På arbetarnas och små människors bekostnad förstås. Samtidigt är hon emot att vanliga arbetare ska få en lönehöjning på ett par hundra kronor i månaden - det är alldeles för mycket i "ett sådant svårt ekonomiskt läge". Ironiskt och hycklande med tanke på hennes "alla är lika" och "allas lika värde" -mantror och vissa påhittade floskler. Att "utöva" sin makt i tv-rutan går det utmärkt, men i verkligheten...

  

Folkets makt begränsas mer och mer genom olika svårtolkade lagar, krångliga regler, massa bestämmelser, förordningar, avregleringar, EU-direktiv... Arbetarna ska få mindre inflytande genom att staten minskar deras makt via facken, via a-kassan, via kollektivavtalen. Det är staten och myndigheterna som ska "få mer ansvar" genom utökat makt. Paradoxalt nog. Det var nån kunnig snille som sa en gång att all (politisk) makt handlar om att, i slutändan, slippa ta ansvar. Vad ska man då tro på egentligen? Ju mer kunskap desto mer tvivel, verkar det.

 

En förtroendekris skapad av en medveten politisk spekulation och långvarig indoktrinering, där vinstjakt styr varje process. Systemet baseras på girigheten – mer pengar och mer vinst till varje pris. Inga moraliska hinder eller etiska baktankar finns. Bara den borgerliga och högervridna makteliten kan göra så, eftersom den har både makt (över dagordningen) och råd. Den fria marknaden förstärkt av den hänsynslösa kapitalet måste infrias, människorna måste "befrias" genom deras "förslavning". Paradoxalt nog. Man kan säga "adjö" till fackföreningslivet, till kollektivavtalet, till solidariska försäkringar och genom det blir den svenska modellen snart ett minne blott. Vad ska hända då med vårt demokrati, undrar jag?

 

Makthavarna känner sig inte längre ansvariga för dåligt fattade politiska beslut, utan det är oppositionen de alltid anklagat för egna fel och misslyckanden. Och de "andra" - de som skall förvandla deras teoretiskt stiftande ord till praktiska lagar och regler. Tomma ord i teorin och praktiska handlingar - två olika företeelser. Handlingarna som skall (be)visa vad man egentligen står för. Och då ser man tydligt och klart att borgarna använder sig av det egna moderata retorik-språket i teorin, men verkligheten - det praktiska, bevisar något helt annat - det motsatta.

Så, att "värna om välfärden" och "minska utanförskap", som Fredrik Reinfeldt hade som huvuduppgift och  uttryckte sig tydligt och klart innan valet 2006, var bara ett spel för gallerier. Det vi ser idag, och känner in i benmärgen, är det motsatta - kraftigt ökat utanförskap, ökad fattigdom och urholkad välfärd. Plus mycket annat - i den negativa bemärkelsen, självklart. 

ANNONS
Av Blues - 14 februari 2010 16:30

Läste häromdan en fantastisk bok med namnet "Bokslut Reinfeldt" skriven av tre författare - Christer Persson, Stefan Carlen och Daniel Suhonen. En uppföljare till boken "Åtta år med Reinfeldt" skriven 2006 - bege två är Ordfronts utgåvor. Att klarlägga de faktiska konsekvenserna av den politik som alliansen fick föra är bokens huvuduppgift.

Det handlar om det "nya arbetarpartiet" med statsministern Reinfeldt personligen i spetsen, om ett riktigt hårdkokt högerparti - ytterst framgångsrika på att lura sina väljare och anhängare. Och alla andra, när man tänker efter. Ett parti som utsåg sig värna om välfärden, arbetsrätten och fackföreningsrörelsen. Men som sällan nöjer sig med att bara bråka om skattesänkningar och annat, utan genomför det också. På gott och ont. Fyra års medvetet angrepp. På arbetarnas och de lågavlönade skattebetalarnas bekostnad. Plus de sjukas och arbetslösas också. Regimen Reinfeldt som gjorde, under sitt herravälde, dubbelt så dyrt att vara med i facket, som ökade kostnaderna för medlemskap i a-kassan med mer än 500% som i övrigt resulterade i ett hysteriskt medlemsras. Den borgerliga politiken Reinfeldt skapat för länge sedan och som går ut på att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, att överföra allt mer av samhällets rikedomar  till den fria marknaden - från offentligt och solidariskt finansierade samhällstjänster till privatfinansierade och avgiftsbelagda tjänster såklart. 

Det var drömmen för regimen Reinfeldt.

Den borgerliga regeringen har valt att med stenhårda omänskliga lagar och regler sätta press på individen. Att med ännu mer svårbegripliga lagar och massa krångliga regler styra och härska över individens liv och öden.

Den liberala modellen -  låg facklig stöd, välfärd för några få, låg ersättningsnivå i socialförsäkringen, få välfärdstjänster och små sociala utgifter, som de borgerliga partierna i praktiken brinner för (finns bl.a i USA och Storbritannien) och är sämst på att leverera jämlikhet.

Den nordiska (svenska) modellen har varit bäst på att leverera jämlikhet. Den bygger på tre hörnpelare: en hög facklig organisationsnivå,  socialförsäkringssystemet som bygger på principen om inkomstbortfall  och välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldrevård och sjukvård  ska vara offentligt finansierade. Det är den modellen som regeringen Reinfeldt vill krossa och håller på att lyckas med det.

Synen på arbetslösa har i grunden ändrats. De skuldbeläggs numera. Man pratar om skyldigheter i stället för rättigheter. 1993 skrev Reinfeldt sitt eget manifest (boken "Den sovande folket") där han slog fast att den nordiska välfärdsmodellen var av ondo och att den förvandlat svenskarna till passiva bidragstagare. Hans eget uttryck var "mentalt handikappade."

Alliansen håller på att rasera den svenska modellen, men försiktigt och utan att människor inser vad de ämnar göra. Deras taktik går ut på att tala väl om den svenska modellen i retoriken, men i praktisk politik långsamt krossa den. De säger: "Det går inte att byta välfärdsmodell över en natt och argumentera direkt för det". Då skulle motståndet börja växa. Istället tonar de ner, genom massa lögner och tomma löften, det folkliga stödet för modellen genom att lägga politiska förslag som siktar in sig på de tre hörnpelarna –samtidigt. 

För att bryta ner facken och minska deras inflytande inför makteliten sänkta ersättningar i socialförsäkringarna liksom kraftigt höjda fackliga avgifter och avgifter till A-kassan. Samtidigt tvingar de ner lönenivåerna som de deklarerar förstås inte offentligt. Dessutom vill de slopa de lagar som reglerar  arbetsmarknaden så att det blir lättare att avskeda folk, vilket alliansen inte heller talar så högt om. Alltfler människor får alltså i ett framtida alliansstyrt Sverige finna sig i att arbeta som lågavlönade pigor.

Genom att se till att allt färre inom "underklassen" känner sig trygga med socialförsäkringarna då ersättningsnivåerna sänks, och att medelklassen får allt mindre och allt sämre trygghet genom detta, lyckas borgarna undergräva stödet hos medelklassen för de offentliga trygghetsförsäkringarna. Medelklassen söker sig till egna lösningar, köper sig privata försäkringar, vilket i sin tur minskar deras vilja att vara med och betala allmänna försäkringar via skatter. Därför allt fler i denna grupp förespråkar sänkta skatter för sig själva istället för den allmänna välfärden. 

Skattesänkningarna gynnar förstås de rikare. Vanligt folk kan få en märkbar skattesänkning, men denna äts upp av ökningen av avgifter för olika samhälleliga tjänster. Inte minst kvinnorna förlorar på en sådan borgerlig politik. Dels drabbas kvinnorna av avsevärt mycket lägre löner inom de traditionellt kvinnliga sektorerna, dels blir det mycket svårt om de blir arbetslösa eller sjuka. 
Maktbalansen på arbetsmarknaden håller kraftigt på att förskjutas till kapitalets fördel. Försämringarna av a-kassan, neddragningar på arbetsmiljöverket och på arbetsmarknaden där cirka 60 000 människor ska kastas ut i öppen arbetslöshet har ett syfte: att pressa ned löner och skapa utrymme för en låglönemarknad i den privata tjänstesektorn.  Detta förstärks såklart av alla skattesubventioner till hushållsnära tjänster.

Den traditionella svenska bostadspolitiken har varit en del av välfärdsmodellen – tanken att alla ska ha möjlighet och råd att bo anständigt. De borgerliga vill istället införa en strikt marknadsmodell även på det här området. De med lägre inkomster får då allt färre valmöjligheter i och med att större delen av allmännyttans bostäder privatiseras och folk tvingas köpa sig sina lägenheter. Många kommer därmed att tvingas bo i sämre bostäder, som vi visserligen redan sett växa fram i Sverige de senaste 12-15 åren.
En omfattande privatiseringsvåg väntar genom slopandet av stopplagarna. Sjukhus ska säljas till marknaden och det ska bli tillåtet att gå före i kön om man har privata sjukförsäkringar. Statliga företag ska privatiseras för 50 miljarder per år. Slopade stöd till bostadsbyggande, samt planerade utförsäljningar av allmännyttan kommer att förändra den sociala bostadspolitiken i grunden.
I förlängningen av en borgerlig politik ser vi också allt mer av privatfinansierad sjukvård. De rikare kommer att kunna köpa sig förbi sjukvårdköerna, som blir längre om man drar ner på skatteintäkterna då man därmed bäddar för sämre möjligheter att finansiera den allmänna sjukvården. Skolorna blir också alltmer segregerade och vi får snart skolor med god utbildning - för de rikas barn, och skolor med sämre sådan - för dem vars föräldrar har lägre inkomster. 

Finns det nåt mer än det jag brukar säga, alltför ofta: där makten har rätt har rätten ingen makt. Skrämmande.

P.S ni som vill, och har lust och ork - läs gärna den här boken. Läsvärd och lärorik.

ANNONS
Av Blues - 9 februari 2010 15:24

Hur påverkas vi konsumenter och vanliga människor av medias budskap om den "perfekta kroppen"?
Massmedia serverar oss en orealistisk kroppsideal så gott som varje dag med budskap att det är en väg till framgång och lycka. Medias kroppsfixering leder till allvarliga konsekvenser, framför allt för barn och ungdomar som påverkas negativt och blir alltmer missnöjda med sina kroppar. De befinner sig i en känslig ålder där man söker sin identitet. Då är det lätt hänt att de kan drabbas av en extrem utseende- eller kroppsfixering då de inte vet att deras strävan efter att uppnå ett ouppnåelig ideal är, ofta  i förväg, dömt till att misslyckas. Det kan i sin tur leda till ännu större ansträngningar med olika dieter och träning, vilket i sin tur kan leda till ätstörningar, dålig självkänsla och låg självförtroende. 

Även vuxna påverkas och vissa av dem är beredda till stora uppoffringar för att uppnå det omöjliga - det perfekta utseendet. De kan känna sig missnöjda med sina kroppar och börjar banta eller träna hårt och tom. utsätta sina kroppar för plast -kirurgi. Detta kan leda till ätstörningar, ständig bantande, negativ kroppsuppfatt -ning och dålig självkänsla. 

 

Massmedia serverar oss en liten del av verkligheten ur deras synvinkel. Allt i samarbete med modevärlden. Problem uppstår när kommersiella mål tar överhand och när media använder sig av metoder och policy som de etablerade fashion-företagen föredrar. Dessutom är media "omedveten" om sin egen makt och börjar oftast överdramatisera verkligheten och förvandlar alla samhällsområden till underhållning.

Tänker man på mode, den perfekta kroppen och massmedia, då skall man tänka på det dem använder sig utav, i alla lägen  - makten över agendan (dagordningen). Media kan lyfta fram vissa (egna) åsikter och tona ner andra (konsumenter, forskare) åsikter  för att uppnå målet och presentera den fejkade bilden över den perfekta kroppen. Makten över tanken (ideologisk makt) - när vi inte kan ifrågasätta att ett påstående är falskt är också det media har licens på.


Parallellt med det pågår ett hetsjakt på överviktiga och feta människor - de som inte kan eller inte vill underordna sig  det rådande "idealet". Media visar en enkelriktat bild på överviktiga som lata, glupska och korkade. Vissa av "tjockishatarna" går så långt i sina (sjuka) förslag och vill införa skatteavgifter på vissa livsmedel, att "tjockisar" bör inte visas på TV, att överviktiga bör betala extra på flyget och liknande. Vissa uttalanden är ibland intoleranta och tom. diskriminerande mot överviktiga. Det blir, som alltid i sådana sammanhang, massa hycklande, tyckande och troende, men för få eller nästan inga vetenskapliga fakta som kan belysa de psykiska problem som ligger bakom fetman. 


Medias budskap och påverkan börjar för det mesta  via reklam: - Gå ner 5 kilo på 10 dagar.  - Rasa ner 6 kilo till Midsommar,  -Testa nya antirynkmetoden,  - Trimma magen med Robinsontekniken, - Ner i vikt NU! - Från storlek 40 till 36 på en vecka,  - Din nya sexiga sommarhår, - Kändisarnas strandkroppar, - Fruktbanta, - Ät dig mätt men förbli smal.  Vi  bombarderas med liknande reklam varje dag på TV, i tidningar, på reklampelare och även i våra mataffärer. Media utlovar alla oss det perfekta kroppsidealet. Alla kan uppnå detta, oavsett åldern och kön. Det är dock en ensidig budskap, då det är inga verkliga kroppar som visas. Dessa kroppar vi ser skapas med hjälp av olika bildtekniker (retuschering) och datorer. 
Underhållnings- och "livsstilsprogram" är det andra viktiga medlen att uppnå målet: "Extreme Makeover",  "Du är vad du äter", modevisningar med smala och nästan anorektiska modeller, skönhetstävlingar för unga och för barn,  är bara några exempel på den typen av program som visas på de kommersiella TV-kanaler. 

Massmedia lovar att alla kan uppnå ett sådant kroppsideal med hjälp av diet, träning eller plastkirurgi. Deras budskap är att ett perfekt utseende är grunden till framgång, lycka och välbefinnande. Men de berättar inte om att det behövs vissa genetiska förutsättningar för att uppnå dessa "ideal" och inte heller om baksidan av sådana förändringar, olika hälsorisker, misslyckade operationer, beroende av nya ingrepp mm. Och de hävdar alltid att dess resultat kommer att hålla i längden.

Av Blues - 2 februari 2010 12:43

Hämningslös bonusregn i näringslivet pågår samtidigt som vanliga löntagare ”erbjuds” nollbud i avtalsrörelsen.  Man har granskat löneutvecklingen för 104 direktörer inom industrin, som kräver oförändrade löner för "verklighetens folk", medan själva har höjt sina månadslöner med 47 726 kronor i genomsnitt på två år. Eller 18,8%. Industriarbetarna har under tvåårsperioden haft en genomsnittlig löneökning på 1 600 kronor eller 7,8%.
Girigast har direktörerna inom gruvindustrin varit. De fick i snitt ett påslag på 122 333 kronor i månaden - 66,1%. Den listan toppas av Lennart Evrell på Boliden Mineral som fick sin årslön höjd från drygt 5 miljoner till 11,5 miljoner. Men den allra största löneökningen fick SSAB:s VD Olof Faxander. Hans lön höjdes med 215% på två år till över 11,5 miljoner kr.
Plus "lite extra stålar i plånboken" tack vare sänkta skatter som pamparna kan åtnjuta i framtiden.

 

Det och lite till tyder på ökade klyftor mellan de välbärgade och de "vanliga", ett sorgligt faktum som regeringen och makteliten från Rosenbad bestämt avfärdar som rena sosse-lögn. Och samtidigt "bekämpar utanförskap" genom att erbjuda arbeten till de utförsäkrade - som inte ens de friska arbetslösa kan hitta i dagens läge. Man kan undra, med tanke på att de rika får ännu mer, men de fattiga får devisen "få mindre men ge mer": vem eller vilka som befinner sig i utanförskap - de rika eller de fattiga?

Pamparnas skyhöga lönelyft kan kallas för en ren cynisk provokation mot de vanliga löntagare som liksom våra pensionärer och studenter får bara några kronor i lönepåslag. De välbärgades rikedom kan inte jämföras med den verklighet som präglar de vanliga svenskars vardag. Skillnaden och klyftan mellan de två är enorm. De rikas pengar som förvaras nånstans, placeras i aktier, "åker utomlands"... Samtidigt tänker jag på vissa "duktiga rådgivare" som anlitas av såna giriga direktörer och som kan se till att vinsten i bolagen inte behöver redovisas. Det finns vissa misstankar om att vissa rika och extra belånade pampar nolltaxerar eller på annat sätt undviker skatt. Undrar om Skatteverket gör sitt jobb och undersöker "fifel och svineri"? Dessa direktörers rikedom bör dra åt sig lite extra intresse (tom. medias), inte bara deras lönelyft.

 

Reinfeldt  (och resten av makteliten) är jätte duktig på att försöka övertyga det svenska folket vilket fantastiskt arbete regeringen utför. Det är väl därför de också behöver höja sina löner. Moud Olofsson toppar eliten med sina 140 tusen i månaden, efter att partiet höjt hennes partistöd från 180 till 450 tusen om året (150% ökning). Statsministern tjänar bara 135 tusen, fyra tusen kr mer än Mona Sahlin. Om EU-folkets löner och arvoden kan man väl säga ett och annat. Och ett och annat om de frikostiga bonusarna våra "framgångsrika" banker öser över sina chefer och direktörer. Att SEB:s VD Annika Falkenberg tjänar 100 000 kr - om dan och ska inte tacka nej till ett par miljoner extra säger väl en hel del. Politikernas löner och ledamöternas arvoden höjs varje år med ett par tusen, direktörernas löner med ett par hundra tusen, men arbetarna är förmodligen inte värda mer en ett par kronor. Så hur kan man tro på alliansens föraktliga och hycklande politik och tomma löften?

Något vi kan knappast lita på  -Reinfeldts ambitioner med att "minska utanförskap" och "värna om välfärden" är bara en systematisk floskel med dubbla budskap. Det gäller a-kassan, minskad arbetslöshet, bättre situation för pensionärer, unga, företagare, invandrare... Det som hänt under tiden vittnar om motsatsen. Plus lite annat. Nedrustningen av a-kassan och sjukförsäkringen har drabbat tusentals människor. Det har bara ytterligare ökat antal socialbidragstagare, mer utsatta och hemlösa. Tvärt emot vad Reinfeldt lovat. Klyftan ökar, kluvenheten också.

 

Retoriken och den faktiska politiken hänger helt enkelt inte ihop. Ytterligare jobbskatteavdrag urholkar välfärden. Reinfeldt säger systematiskt en sak, det vanliga mantrat, men gör nåt helt annat och hoppas att väljarna köper hans bortförklaringar. Hans sociala ambitioner är inte att lita på - det handlar om en alldeles hårdför klasspolitik. Regeringen står idag inför ett synligt faktum: de håller på att förlora makten. De skyller fegt och oansvarigt alla motgångar i landet på den globala finanskrisen och är inte kapabla att stå för sin egen politik. Sanningen är att regeringen har iscensatt ett experiment, vilket håller på att slita landet i stycken. Utanförskapet ökar mer och mer, arbetslösheten skjuter i höjden och tiotusentals sjuka svenskar fråntas rätten till ersättning. Det beror inte på den globala finanskrisen utan är en direkt konsekvens av maktelitens orättvisa politik! De vill skapa ett annat samhälle där var och en sköter sitt, där bara den som har pengar får ta del av trygghet och välfärd.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se