Inlägg publicerade under kategorin politik

Av Blues - 28 juli 2010 18:26

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinfeldt hävdar att han gör sitt bästa, att det är de andra (sossarna tar smällen, för det mesta) som är fel på och som det inte går att samarbeta med, då går vår media (högervriden) på en sådan självberömmelse utan att ifrågasätta ett sådant påstående. Ingen analys, bara lovord. Han beröms för sin tydlighet, åtnjuter en stor personlig popularitet och lovprisas för alla möjliga insatser, både inom regeringen och inom EU-samarbetet.

Allt detta strider mot all opartiskhet där public service ska såklart betygsätta de makthavare man objektivt ska granska. Det verkar som om alla har kapitulerat inför journalismens ideologi. De skapar drama, för det är nåt alla läsare vill ha. Mer spänning, mer skvaller, inga tydliga synpunkter eller ifrågasättanden av den riktiga verkligheten.

 

Den försvagade kunskapsidealen som alltmer präglar mediers politiska bevakning förstärker klassamhället och försvagar demokratin. Väljarnas intresse att både engagera sig inom politiken och att rösta minskar - journalisterna demobiliserar väljarna genom att satsa mer på skvaller, skandaler, utseendet, det triviala mm. men inte på själva politiska problemen. Som det finns gott om i dagens läge.

Reklaminflytandet driver fram en urholkning av kvaliteten i själva journalistiken och bestämmer över vinsten - inte kvaliteten. Något som inte ger väljarna en rimlig spegling av de riktiga problemen i vårt samhälle.

 

En av de största problemen som den svenska demokratin står inför är svårigheten för medborgare att, i dagens svåra ekonomiska läge, genom nyhetsmedierna skaffa sig en opartisk och saklig bild av olika politiska alternativen och beslutfattanden. Politik är bara ett spel, enligt media. Och en hård kamp om makten. Att alla partier ska bara maximera sitt egenintresse. Och det är fel påstående, såklart. Media väljer att bevaka makthavare för de utnyttjar sin rätt dvs. sin fulla makt att göra det. Men också rätten att välja vad som ska anses vara misstänkt och nödvändigt att dra fram i ljuset. Oftast så slutar det att den rätten/makten används fel och för att gynna egna intressen. Så kan det gå när det inte finns någon som vaktar själva vaktarna och granskar själva granskarna.

 

Det är inget kontroversiellt påstående att medier idag är de stora makthavarna som självklart inte tar de politiska besluten, men de sätter den politiska dagordningen om vilka politiska frågor som är viktigare, hur ska de behandlas och från vilka håll och vem som ska få komma till talls i frågan. Media har makten över tanken, och det är väldigt farligt för vår demokrati. Det är inte viktigt att dagens medier är antingen vänster- eller högervridna, utan att de ska inte framställa politiken som ett spel om makten, utan det ska handla om politik som en kamp mellan olika intressen och olika värderingar. Då blir det rent maktmissbruk det handlar om. Och det skadar demokratin och i längden oss medborgare.

ANNONS
Av Blues - 21 juli 2010 14:47

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi alltmer sitter framför våra tv- eller dataskärmar och gnäller över att "vi inte får veta något" och att det går inte längre att lita på information från media? Har vi själva valt bort kunskap för underhållningens skull? Typ: "Ash, de ljuger ändå, de lovar och lovar men det händer ingenting. De säger en sak men gör nåt helt annat. Så varför ska jag bry mig?" Det återstår bara att använda sin fritid och titta på det triviala tv-utbudet. Eller loga in på Facebook. Om ungarna inte är med i bilden förstås. Hur kunde vi, som brukar ifrågasätta allt, kapitulera så fullständigt inför en politisk, ekonomisk och medial elit som skor sig rejält på vårt lidande och våra skattepengar medan de smickrar oss med sagor om vår utvaldhet och köper vår tystnad med lånat välstånd? Trots allt så lever vi i en stor ekonomisk kris, så...

 

Medborgaren är idag reducerad (tvingad/väljer själv) till konsument respektive kund och har ingen ork till komplicerade tankar. Politiken i sin tur blir också reducerad till en viss underhållning (Almedalen vittnar om det) och mest fattig på nya ideer och ideologin. Vi ska bara arbeta mer, producera mer men också konsumera mer, något som alla förväntar sig och tom. uppmanar oss att göra, för då ökar statsbudgeten och staten får mer pengar i kistan. Att det är egentligen de stora marknadshajarna och storkapitalisterna som egentligen skor sig på allt detta - det tänker vi inte på. Vi är upptagna med våra dokusåpor och Allsången eller dr Fil mm. så det räcker. Så att orientera oss efter en ordnat samvaro - det bryr vi oss inte så mycket om. Istället kör vi med en hård hyperkonsumism och den själlösa underhållningen. Vi ägnar allra mest av vår dyrbara fritid åt tv-tittande, en konstskapad berättelse om världen som de stora kapitalägarna och deras lakejer public service serverar oss och vi tar för givet. Där finns det ingen gemenskap eller solidaritet utan enbart individualism och triviala känslor. Ingen förnuft.

 

Sanningen är kontraproduktiv mot konsumtion; att säga sanningen ger kanske inga röster och då skapar man – medier, marknad, politiker – en förljugen bild av verkligheten eftersom den gagnar de kortsiktiga målen: tillväxt, röster, konsumtion Och så köper vi såna lögner som låter tilltalande och får oss att känna oss väl till mods (trots att vi innerst inne misstänker något annat). Men eftersom lögnen, när den kommer ”uppifrån” är så mycket mer bekväm, kan vi alltid skylla på ”dem” – de däruppe ljög och det var inte vårt fel. Visst, demokratin kräver att varenda en av oss försöker söka sanningen, inte att vi överlåter sanningssökandet åt enbart dem däruppe, som äger medierna och sprider ut en av dem styrd världsbild, eftersom så många i vår tid inte längre bryr sig om sanningen; så många vill bara vinna, hur kortsiktig vinsten än är – och tjäna pengar.

 

Den politiska makten har blivit nästan totalt beroende av medierna som fått för länge sedan sina privilegier just från politiken. Ett omsesidigt beroende som går ut på att garantera en maximal ekonomiskt och propagandistisk vinst. Visst är det just politikerna som förfogar över beslutsfattandet, men paradoxalt nog så hävdar de att det är just media som besitter den största makten över detta. Konstigt nog så vet vi konsumenter/medborgare inte vem eller villka som gör detta, för vi är upptagna med att berika våra liv med mest triviala saker vi kan hitta antingen via tv eller Internet. Konsumismen i första hand, sen kommer nog ett utbud av vissa politiska frågor på dagordningen som antingen våra styrande politiker eller massmedia bestämmer om. Underhållningen till döds, som det heter. Storägarna är helt medvetna om detta och satsar miljarder på att marknadsföra just det de tycker är aktuellt och bra för vår utveckling, en egen påhittad världsbild som vi ska tro på. De har en egen och ennorm påverkansindustri som går ut på att förändra "mediebilden" efter deras egen uppfattning och behov och såklart för egen vinst.

 

Människorna som förut brukade ifrågasätta en hel del har till slut, verkar det, kapitulerat helt och börjat tro på de triviala sakerna som tv, ufo, ny age, spöken, spiritualism, livet efter döden mm. Men den förstnämnda stor idag i centrum. 52-tummare, plasma eller lcd, strunt samma, lite gammal eller splitter ny, beroende på vad det är våra grannar har, plus några extra kanaler och så kör man. En svinrik medial elit, en svindlande stor ekonomisk makt förstärkt med den politiska makten styr mer och mer våra tankar och vårt liv med hjälp av propaganda, pr, reklam och massa hyrda experter som exakt vet vad det är vi konsumenter mest behöver. De matar oss små vanliga människor med deras utvalda underhållningsprogram och med den falska bilden av verkligheten, en riggad verklighet - olika maktcentras och mogulers bild av denna. Deras avsikt är att få oss att må bättre, att glömma massa bekymmer och olösliga problem, att konsumera mer, att rösta just på sagoberättare och på ett visst parti som lovar mest och vi skall tro blint på allt detta trams och ta för givet att allting är sant. Det är de hänsynslösa makthavarna som sitter i en symbios och styr dagordningen, styr demokratin och styr medborgarnas liv och öden och alla är illa tvungna att legitimera deras obegränsade makt genom att låta de utöva den över oss och våra tankar. Att inte orka ifrågasätta betyder helt enkelt att kapitulera. Och det är det vi har gjort. Septembervalet kan bevisa detta - väljer vi ett parti som ska styra fyra år framåt helt slumpmässigt eller ska vi gå efter vår magkänsla? Att välja efter våra kunskaper låter visst lite löjeväckande.

 

Ett sorgligt faktum är att det finns så mycket vanmakt längst nere och för mycket övermakt längst uppe. Ett styrande skikt av top-politiker sammanflätade med deras kumpaner - aristokrater och nyrika som känner någon som känner någon inom den massmediala makten eller umgås personligen med dessa mediemoguler.  En stark och farlig pakt som genom sina osynliga påtryckningar och övertalningsförmågan härskar över dagordningen. Makthavare som räknar att medborgarna accepterat det stora gapet mellan de fattiga och de rika och samtidigt tro på deras yttryckliga "kamp mot utanförskapet" som de får med hjälp av den styrande alliansen. De styrande som mer och mer trycker på den maktlöse och tvingar honom att dra ner på sina krav på ett rättvist samhälle. Ingen snack om välfärden, det är enbart privatiseringen som gäller och privata försäkringar och att folk ska jobba häcken av sig om det finns nåt jobb och tacka till vilket lögavlönat jobb som helst, hålla käften och - konsumera och ta emot underhållningsutbudet som media frikostigt bjuder på. Skattesänka, minska eller utplåna den offentliga sektorn och facken, höja pensionsåldern, krossa vårt fina trygghetssystemet och göra alla tillgängliga för och beroende av det privata kapitalet och den otyglade fria marknaden.

ANNONS
Av Blues - 12 juli 2010 16:56

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsatt politisk person som Totto. Där satt han i Almedalen framför tv-kamerorna och höll presskonferans - orsakerna för hans avhopp. Det var en "mänsklig" reaktion från en politiker som blivit kritiserad och omdiskuterad under sista året pga. hans tvivelaktiga jobbpolitik och olika arbetsmarknadens "visioner". Han anklagade media (Aftonbladet främst) för deras vansiniga drev och påhopp - hans tre barn var det främsta orsaken han ville skydda från media och deras oetiska behandling.

Allt detta visade sig senare handla om en maktens man som köpt sex! Ett extremt kontroversiell nyhet som publicerades i Aftonbladet ett par dagar senare.

 

Hans känslosamma tal om vårdnadstvist med ex-fru berörde hela svenska folket i onsdags och alla de som var där i Almedalen. Det var ingenting annat än hans begäran att i lugn och ro avsluta sitt jobb som minister och ägna sin tid åt sin familj. Ärligt talat så höll sig media faktiskt till etiken - Aftonbladet valde att vänta med publiceringen om Littorins påstådda sexköp och ville ge honom en ärlig chans att antingen kommentera eller dementera anklagelserna. Men, vad gjorde herr minister? Mitt under Almedalsveckan sitter han framför kameran och - ljuger! Att ha så stark mage och nerver av stål (Stålman!?) och ljuga nonchalant hela svenska folket rakt in i ansiktet och till på köpet använda sina egna barn för denna lögn bevittnar bara att det handlar om en cynisk hycklare som så många gånger tidigare svikit och vilselett sitt folk.

 

Då Littorin var inte längre en offentlig person valde de flesta av hans kamarater att vända honom ryggen, som i övrigt kallas krishantering, men bevisar bara en iskall cynism från ett parti (plus oppositionen) som bara tänker på makten. Fredrik Reinfeldt har själv medverkat i hela historien, varit med på bedrägerien, ljugit och spridit lögnerna om "vårdnadstvisten". Och sen ska man lita på en sådan statsministern, dessutom högt rankad som möjlig valvinnare. Som har en sådan benägenhet att ljuga och vilseleda sina medborgare om det ena och det andra.

Samtidigt spekulerades det under veckan en hel del att affären handlar bara om en komplott för att skada trovärdigheten och misskreditera alliansen inför valet. Att det var en planerad kampanj som oppositionen gjort i samråd med Aftonbladet och den kvinnan (Anna) Littorin köpte sex utav. Men också att Littorin var bara regeringens måltavla för en politisk komplott.

 

Undrar bara om alla (fulla) medel är tillåtna för att vinna ett val? Och varför snackades det just under Almedalsveckan om Littorins sexköp han gjorde 2006 innan han ens blev minister? Och hur kan man falla så lågt, framförallt en höguppsatt politisk person, och använda sina barn som argument för sin avgång och sedan bara smita i väg och fly från sitt ansvar? Och det konstigaste - bara två dar innan avgången snackade Sven Otto om hur mycket han älskar sitt jobb och ser fram emot ännu en mandatperiod som minister. Ett sorgligt faktum som talar sitt tydliga språk när det gäller att hitta på olika storys för att tillfredställa media och deras törst. 


Och som pricken över i:et - 1,3 miljoner kr som en belöning från staten för Tottos ansträngning och väl utfört arbete. Hipp hipp hur(r)a!

Av Blues - 6 juli 2010 17:47

Lobbyverksamheten pågår i maktens korridorer i Rosenbad för det mesta. Och på sista tiden i Almedalen. Halvdöld spel och överenskommelser, halvskumma affärer bakom kulisserna. Plus en del påtryckningar i samband med olika evanemang. Trötta politiker och patripampar och ivriga lobbyister som representanter för olika intresseorganisationer knyter kontakter och framför (påtvingar) sina förslag. Det vill säga bedriver lobbning på olika sätt, för det mesta just mellan näringslivet och olika politiska partier antingen i riksdagen eller runt om i våra kommuner. Vissa av dem har det svårt (de små) att etablera sig, att framföra sin åsikt och att tas på allvar. De andra, de redan etablerade, har en hemlig agenda i det fördölda där de gör allt (efter egna utredningar) att tillfredställa sina uppdragsgivare.

Här i landet finns det inga regler för att bedriva lobbning. Denna typ av makt saknar ett riktigt ansikte. men ändå försöker den påverka och styra den politiska dagordningen å uppdragsgivarens vägnar. Media är deras främsta vapen och påverkan deras främsta mål. "Vara men inte synas" är det verkliga makthavarnas motto. De tycker om att på ett diskret och vänskapligt sätt "bearbeta" vissa politiker i riksdagsutskottet men också de pamparna som sitter i kommunhus.

 

En ibland helt döld maktutövning utan insyn - politikers ovilja (?!) att kontrolera den och dess riktiga syfte. Lobbyister har i uppdrag att, för marknadens och ekonomins skull, påverka, övertyga och styra den politiska dagordningen, vilket i slutändan kan försvåra för demokratin att utveckla sig på ett mer naturligt sätt. Plus en ökad byråkratisk makt och en påtaglig arrogans hos makthavarna - politiska partier med tvivelaktiga och otydliga mål. Lobbyister vet att det är pengarna som är de sanna bärare av makten och uttnytjar sin ideologi att underlätta för marknaden och det fria kapitalet. Stora pengar är inne i spelet och tydliga mål måste uppnås.

Av Blues - 13 juni 2010 14:40

Efter de senaste Sifo- och SCB:s opinionsundersökningar som presenterades under gångna veckan började jag fundera om den gamla lagen om orsak och verkan som kopplar ihop handlingar med konsekvenser, dvs. medel med ändamål. Inom vår  politik såklart. Och så kom jag på att det går att koppla ihop med sannolikhetsteori - den där gamla teorin om chansen eller risken att olika händelser inträffar. Också inom politiken, eftersom allting på sistone handlar antingen om det eller om sessans bröllop, plus om massa fotboll.


Sannolikhet - man skall icke ljuga men inte heller tala sanning, utan tala sannolikt. Det som är sannolikt just nu är att det lönar sig att tala sanning, men enbart fram till valdagen. Och inte heller att tala sannolikt. För om man gör så då kan det bli en risk att oppositionen förlorar, vilket betyder att de hade talat sanning - att allt de sagt och hävdat hittills var sant, men som knappast lönat sig om de förlorar valet om knappt 100 dagar. Om man självklart ska tro på de senaste opinionsundersök- ningar som sannolikt ger segern till alliansen. Som förresten ljög om det mesta inför föra valet.

Det var väl därför de vann. För de visste att man inte behöver tala sanning för att vinna. Och om det skulle visa sig att de ljög, så skulle de alltid kunnat hävda att det var sannolikt att saker och ting skulle inträffa med stor sannolikhet, och det kan man inte ljuga om i förväg. Man ska bara säga sannolikheten.


Så, att ljuga inom politiken för att vinna och hålla sig vid makten lönar sig i längden, som alltid. Medel hälgar ändamålet, sägs det. Och sannolikheten om att lögner kan löna sig kortsiktigt stämmer inte med verkligheten, eftersom det verkar som om  sanningssägarna håller att förlora en gång till. Att de vinner om några månader låter inte sannolikt. fast Lena Malin på Aftonbladet hävdar att det är högst osannolikt eller blir en sensation om alliansen kommer att vinna de stora Sifo-siffrorna i valet.

Eller ska man tro på Per Schlingman - inget parti kan ta något för givet. Allting är relativt och ingenting är självklart. Det ät också högt sannolikt att SD får sina efterlängtade röster och blir vågmästare i riksdagen. Så, de onda handlingarna i det här fallet kan endast leda till att...

Ni kan avsluta meningen själva, mina kära läsare. Sannolikheten att ni inte ska hitta sanningen är så liten så ni kommer inte att missa poängen.


Tage Danielssons monolog om sannolikhet

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som
sanning är det inte om det är sannolikt.
Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med 
sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.
I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.
Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...
Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmo- dan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen. I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.
Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Av Blues - 19 maj 2010 13:12

Politik är i stort sätt en sorts teater där den vanlige väljaren sällan får kunskap om vad som sker bakom kulisserna. För det är ju börsen och det fria kapitalet som bestämmer vad som ska göras inom det politiska livet. Allting börjar och slutar med pengarna: att ha mer kapital, mer aktier, guld, fastigheter, industrier, mer mark, teknik, mer inflytande, mer makt... Idag kan man inte förskaffa sig allt detta på ett moraliskt sätt - att bedra, ljuga och lova det omöjliga är det vanligaste sättet att göra detta; girigheten längst - möjligt, på heder och samvete - omöjligt. Politik och moral har ingenting gemensamt och en "sann" politiker som kämpar hårt för sin regering och makthavarna blandar aldrig vare sig etik eller moral i sina (egna?!) politiska beslut, annars kraschar allting.

Makteliten och byråkratin hittar hela tiden på nya regler och fler bestämmelser för att försvåra vår rättighet till demokratin och behålla makten. Egna inskränkande regler och lagar de använder sig av “egen rätt” att tolka och formulera på sitt sätt, efter eget tyckande och troende och egen förmåga. De svagas och behövandes rättigheter kan ifrågasättas när och hur lätt som helst. Den enskilde människan har blivit fråntagen all makt utav lobbyn, byråkratin, tjänstemännen och karriärister. Deras mål är att “befria oss” från allt ansvar och berövas oss all makt i framtiden.

Den ökande ekonomiska krisen, arbetslösheten och lågkonjunkturen men också ett markant ökande av den dolda politikens maktutövningen på vår bekostnad, urholkad eller drastiskt minskad välstånd och ytterst försämrade mänskliga rättigheter i vårt demokrati  har blivit vår vardag. Olika partier kör med olika maktspel och med olika medel. De för en maktkamp helt skild från ideal och partiprogram. Det handlar inte länge om tydliga kompromisser utan om intriger, lögner, rävspel, manipulationer, smutskastning mm. Makt, lojalitet, mutor, utbrett korruption och ett halvkriminellt partistöd är det som har blivit så starkt förankrad i det politiska systemet att folk har börjat helt öppet ifrågasätta regeringens och politikernas sätt att leda landet. Det är ett “dålt bakom kulissernasystem som tar kontrollen över politiken istället för tvärtom. Det finns ett maktens brödraskap, både åt höger och åt vänster, oftast mellan karriärister (professionella politiker med politiken som yrke) och näringslive där de mäktigaste (cheftjänstemännen som beslutfattare) har gjort väldigt märkliga transaktioner och affärer som har förekommit bortom folkets insyn. För, som sagt, det är ju börsen och storkapitalet som bestämmer.

 

Så, det är inte demokratin det är fel på utan makthavare som visar sig ovärdiga sin uppgift att leda det svenska folket, rentav kriminella personer (tänker på Göteborgs byggbransch plus annat) som uppfattar sitt ledarskap som ett lukrativ sysselsättning. Det är ”pamparna” som är beredda att sälja sin själ för att sko sig så mycket som möjligt på vår bekostnad och samtidigt hävda att de kämpar för fred, demokrati, välfärd och välstånd i Sverige. En väldigt aggressiv och hänsynslös maktelit har tagit kontroll över en del av regerandet. Det är dem som har ytterligare, genom sitt usla sätt att agera, förvärrat arbetslösheten. fackets redan svaga inflytande, de sjuka, lågkonjunkturen och den offentliga sektorn. Maktutövarna har låtit marknaden styra totalt över människor och systemet, välfärden och välståndet. Den offentliga sektorn ska helst helt avskaffas plus arbetsrätten som möjliggör att regera ostraffat. Totalt politiskt och moraliskt omogna personer som är beredda att utlova överdrivna och tömma vallöften för sina väljare, bara för att behålla makten och sina posteringar. Och självklart de storkapitalisterna, Och så lobbyister med sin dolda makt och som har sina fingrar i det hela, som våra politiker är helt medvetna om, men inte gör (vill/kan) något att förhindra att kumpanerna förgriper sig på vår redan urholkad demokrati. Uppgörelser i slutna sällskap pågår hela tiden mellan förtroendevalda, näringslivet och lobbyister. Men ingen pratar om det. Inte heller media som låtsas inte ha nån koll på detta som sker bakom ryggen på svenska folket. 

FRA-lagen, den "nya"sjukförsäkringen, LAS-reglerna... Om bara en av dem varit avsedd för människors bästa, men på riktigt, då skulle vi bli oerhört lyckligare idag. Men icke. Politiken både ljuger och suger i dagens Sverige där nästan allting är möjligt att göra och uppnå genom påtryckningar, bedrägerier, lögner, kontroll, fiffel, svineri, korruption, falska anklagelser, smutskastningen mm.  Minns ni året 2007 och kravet på omröstningen om EU:s grundlag då folket fick ett -nej? Utöver de vanlga floskler om att folk inte begriper (inte heller EU-ministrarna), fick man massa luddiga svar i stil att i Sverige har man inte tradition för folkomröstningar och att de inte behövs för att regeringen gör sitt jobb. Trots att grundlagen säger att det är folk som ska välja. Men Låvrodets motivering var att "riksdagen har redan begått brott mot grundlagen vid maktöverföringen till EU - man har bortsett från den svenska grundlagen i förbindelser med EU". När en politisk ledning inte följer landets konstitution och upphäver landets grundlag utan att informera eller rådfråga sitt folk eller landets medborgare om detta så kallas det för statskupp! Snacka om all makt utgår ifrån folket. Hyckleri och cynism skadar väl inte. Ett sådant enormt stort svek mot sitt eget folk tystas förstås ner med hjälp av media som börjar, som vanligt, skriva om något annat som är "mer viktigare", vilket bara avspeglar deras enorma makt - massmediala ägare bestämmer själva vad som är relevant att visa, skriva eller rapportera om och skapar "den sanna verkligheten" åt oss. För politiken och media går hand i hand och är både beroende av och hjälper varandra. Makt och maktens korridorer, lojalitet, kompromiss, påtryckningar, överenskommelser, lobbyverksamhet ...

Den enda som gräver upp i det "dolda" verkar vara "Uppdrag granskning" med Janne i spetsen. Men hur mycket är en sånt demokrati värd om befolkningen måste förlita sig på ett tv-program som ska avslöja fiffel och svineri som pågår dagligen i vårt samhälle?

 

 Där makten har rätt har rätten ingen makt, brukar jag säga.

Eller: när makthavaren är tillräcklig stark att ge oss det vi behöver, då är han också mäktig att ta ifrån oss allt vi har.

Av Blues - 13 maj 2010 14:10

Det finns mörka krafter som genom politisk korrekthet försöker begränsa det fria ordet i Sverige. Det leder till att yttrandefriheten inskränks, demokratiska spelregler upphävs och akuta problem inte blir lösta. Snarare förvärras de, vilket varit fallet med Sverige under de senaste 10-15 åren. Fokus är lagd på ett väldigt känsligt ämne - invandringspolitiken.

  

Politisk korrekthet är ett begrepp som t.ex rasism, ett förekommande fenomen som kan ta sig olika former. Det är ett faktiskt fenomen - dels en åsikt, dels en metod.

Som åsikt är fenomenet politiskt korrekthet “god”-  något som personer med inflytande (politiker) har beslutat omDet gäller alltså invandringsfrågan. Efter andra världskriget välkomnade Sverige arbetsinvandringen. Man tog också emot flyktingar som behövde hjälp. På några decennier skedde emellertid en kraftig förskjutning av denna åsikt. Det blev politiskt korrekt att vara för all invandring, oavsett om invandrare gjorde rätt för sig eller inte eller oavsett vad majoriteten av svenskarna tyckte om detta. De politiskt korrekta i Sverige anser alltså att all invandring är god. Detta är en korrekt, rätt och sann åsikt.

 

Som metod är den politiska korrekthetens uppgift att försvara och främja “det goda” och innehåller olika komponenter som kompletterar varandra. Moraliserandet, associerandet, begreppsmissbruket och det svartvita tänkandet utgör basen i den politiskt korrekta metoden. Metoden används mot dem som tvivlar på vad “det goda” egentligen innebär. Förenklat kan man säga att metoden används för att skapa likriktning, tysta kritiska röster och undvika diskussion i sakfrågor. Den är en härskarmetod eller ett maktinstrument. Ett socialt tryck skapas. Om den politiska korrektheten har etablerats på den högsta politiska nivå, påverkas alla människor i ett samhälle av detta tryck. I Sverige är detta fallet med invandringsfrågan, där denna påverkan får två konsekvenser. Den ena är att kunniga och demokratiska personer utvecklar odemokratiska hållningar, vilket gäller från gräsrotsnivå upp till den högsta politiska nivå. Det andra är att flertalet människor inte orkar eller vågar engagera sig på grund av det politiskt korrekta trycket.

 

Moralismen och moraliserandet är en mycket viktig komponent i den politiska korrektheten.  Man ska framstå som en person med en högre moraluppfattning än meningsmotståndaren. Om en kritiker anser att invandringens kostnader ska tas upp, så undviker den politiskt korrekte att svara i sak. I stället svarar han svepande att invandringen berikar; den handlar om medmänsklighet och humanitet vilket ska få kosta. Några uträkningar behövs därför inte. Självklart ska humanitet få kosta. Men inom andra områden som t.ex sjukvården, som också handlar om humanitet, får man ju ta upp kostnader. Rimligtvis måste man få göra detsamma med invandringen.

Då använder den politiskt korrekte ordet "rasist" för att få motståndaren att framstå som en sådan, som intellektuellt mindervärdig och därmed undergräva hans trovärdighet.

 

 Rasist” och “främlingsfientlig är nog de mest missbrukade orden i dagens Sverige. Minsta kritik av invandringspolitiken brukar reflexmässigt avfärdas med något av dessa ord. I riksdagen våren 1997 sade dåvarande utrikesministern Pierre Schori (s) att “Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte i en demokrati att hitta några ursäkter, t.ex att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.” Utöver att han ville straffbelägga tankar satte han alltså likhetstecken mellan rasism och kritik av den förda invandringspolitiken. Kritik av denna politik görs på så sätt till en direkt fysisk offensiv mot invandrarna. Det är som om man skulle jämställa kritik av skolpolitiken med fientlighet mot lärare eller elever. Eller att kritik av pensionspolitiken skulle bli till fientlighet mot gamla. Schoris uttalande, som är typiskt för det svenska debattklimatet, är ett tydligt exempel på begreppsmissbruk.

Hade han varit säker på sin demokratiska ståndpunkt - att yttrandefrihet ska tillåtas liksom kritik av en förd politik ska få föras fram - så hade det inte blivit någon felsägning. Den politiska korrektheten får alltså ledande politiker att vackla när det gäller grundläggande demokratiska rättigheter. Det blir aldrig någon diskussion i sakfrågan. Det gamla svartvita tänkandet i den politiskt korrekta metoden är tecken på en förenklad indelning av världen i gott och ont, sant och falskt, rätt och fel. Denna svartvita förenkling leder i sin tur till att politikerna inte vill acceptera fakta. 

  

Politisk korrekthet skall främja och sprida det “goda”, att uppnå bestämda mål som anses goda Om alla partier enas om att en åsikt är “god”, d.v.s när en åsikt blir politiskt korrekt både för höger- och vänsterfolk, då kan det bli problem, särskilt i viktiga frågor som berör hela befolkningen. Följden av att alla enas om att något är “gott” - det vill säga när man monopoliserar “sanningen”, blir att kritik av detta “goda” överflödig. När detta händer får de politiskt korrekta ett övertag i offentliga diskussioner - alla är ju eniga. Särskilt allvarlig blir denna situation om både politikerna och medierna börjar tycka att en åsikt är politiskt korrekt. I det här fallet har just detta hänt med invandringen och mångkulturen. Både politikerna och medierna anser dessa fenomen vara enbart berikande.

 

Denna symbios mellan makthavarna och deras granskare, medierna, bidrar till att synen på det fria ordet omvärderas. Det finns då ingen anledning att släppa fram kritiker, eftersom de endast kan störa arbetet för det “goda”. Statens och mediernas inblandning gör enbart att medborgarna “lär sig” känna av vilka åsikter som kan eller får föras fram i diskussionen. Och de vet att det blir problem om man kommer med en avvikande åsikt. I Sverige kommer man inte långt genom att kräva minskad invandring. Då blir man inte bekräftad, utan man riskerar att bli utstött. Utstött vill ingen bli, utan man vill vara bekräftad.Sverige är som bekant känt för att vara ett likriktat jantelagssamhälle där rädslan för att bli utstött är särskilt stark. Önskan att bli bekräftad är en mycket viktig förklaring till varför den politiskt korrekta åsikten - som kan vara hur oförnuftig som helst - kan bevaras i ett samhälle.

 

Politisk korrekthet handlar alltså om att argument fördöms på moraliska grunder i stället för att logiskt analyseras. Det handlar om associerande och begreppsmissbruk, om att inte bemöta argument i sak. Påståenden reduceras till att bedömas som “goda” eller “dåliga”, “sanna” eller “falska” osv. Politisk korrekthet bygger alltså sin struktur på det svartvita tänkandet. Detta i sin tur leder till att det inte finns något värde med att släppa fram kritiker i den offentliga debatten. Man tar inte hänsyn till deras argument. Kontentan av allt detta blir att den fria och sakliga dialogen hindras. Ett “lock” läggs på, ett “tabu” skapas.

Effekten av att politiker enats om att en åsikt är god, blir att de också anser sig ha en högre moral än människor som inte gillar deras åsikt. De politiskt korrektas moraluppfattning om att all invandring är bra är därför ett uttryck för en elitism vars innebörd är att “de därnere, ‘folket’, de vet inget, kan inget. Därför måste Vi häruppe bestämma åt dem.” Denna elitism dumförklarar alltså majoriteten av svenska folket. Den går emot den demokratiska tanken, där politikens uppgift är att driva sakfrågor i den riktning som medborgarna önskar. Mångkulturalismen är det tydligaste exemplet på likriktande av åsikter i samhället, som i sin tur förändrat synen på demokrati i Sverige.

 

I Sverige har alla riksdagspartier slutit upp bakom idén om mångkultur. Samtliga partier har röstat för propositionen Sverige, framtiden och mångfalden, där mångfald jämställs med demokrati. Kritiker av den förda politiken klassas som just demokratins förgörare. Att vara demokrat har alltså blivit lika med att ha de “rätta” åsikterna. Demokrati har på så sätt blivit en fråga om attityd. Den politiska korrekthetens värld en instängd och “likriktad värld”. Att ledande politiker sätter likhetstecken mellan mångkulturalism och demokrati visar att de inte förstår vad demokrati är för något, att de ägnar sig åt begreppsmissbruk i syfte att främja mångkulturalismen. Demokrati är först och främst ett styrelsesätt eller en teknik för att styra ett land. Demokrati har inget med ideologi att göra, lika litet som nazism eller kommunism. Man är i första hand demokrat och utöver detta är man konservativ, liberal eller socialist. Demokratin är alltså överideologi fri från värderingar. Här har mångkulturalismen gjorts till en del av den överideologin.

 

Demokrati betyder också folkstyre, det vill säga att politikerna ska utgå från vad folkmajori- teten tycker och tänker i olika sakfrågor. Politikerna ska alltså vara åsiktsrepresentativa inför sina väljare. Givetvis ska detta ske så att hänsyn tas till minoriteter, till exempel svaga, sjuka och handikappade. Människovärdet får alltså inte åsidosättas. Men när det gäller både  mångkulturalismen och invandringen har politikerna emellertid frångått principen om folkstyre. Detta gäller i nästan samtliga västeuropeiska länder. Tvärtemot vad majoriteten ansett har politikerna beslutat om att ha en omfattande invandring. Den varit större i Sverige än i något jämförbart industriland. Svenska folkets åsikt ska, enligt våra politiker inte respekteras i invandringsfrågan.

Politikerna har alltså struntat i folkmajoritetens åsikter. Så går det när alla partier likriktar sig och enas om vad som är “det goda”, det politiskt korrekta. En grundtanke i liberalismen är ju tolerans för meningsmotståndare och tron på yttrandefrihet och fri debatt. Men dagens liberaler i grunden har börjat agera antiliberalt. De har blivit oemottagliga för rationell och saklig diskussion.

 

Denna beskrivning av den politiska korrekthetens logik (och natur), har lett till slutpunkten - till ett tillstånd av extrem likriktning i invandringsfrågan. Den politiskt korrekta idén om mångkultur har etableras som en överideologi i det svenska samhället. Från att till en början ha varit en politiskt korrekt idé inom bara vissa kretsar har mångkulturalismen alltså fått fotfäste i hela det offentliga svenska samhället. Alla riksdagspartier, alla medier, alla myndigheter och all forskning utgår från mångkulturalismen är berikande, att den ska förverkligas. Olika parter, som i grunden ska vara fristående från varandra, har börjat bekräfta varandras synsätt och teser.  Detta handlar inte bara om att all invandring anses berikande och att alla invandrare anses vara bra för Sverige, utan nu anses det också politisk korrekt att vara emot svenskarna och deras kultur. Det svenska folket inte längre har en gemensam historia på grund av omfattande invandring. Svenska folket definieras alltså bort från sin egen historia. Det är ungefär som med indianerna - de har knappt någon egen historia för de har trängts undan av andra folk.

Politikerna struntar i folkviljan, agerar elitistiskt och har en negativ syn på yttrandefrihet och debatt. De har också antagit en negativ syn på mötesfriheten, så att de i praktiken sanktionerar fysiska attacker, även grovt våld mot invandringskritiska partier och dessas företrädare. Inget riksdagsparti har tagit avstånd från dessa attacker från odemokratiska element på vänster även det ett tecken på likriktning. Det politiskt korrekta likriktandet ger alltså en förklaring till varför svenska politiker och massmedier agerar som de gör. Om vi ser på saken rent psykologiskt, på individnivå, blir effekterna för politikerna att de alltså inte vågar och inte vill ta till sig avvikande uppfattningar, det vill säga sådana som strider mot den politiskt korrekta sanningen. Förnekande av fakta och stora mått av självbedrägeri är en strategi som de politiskt korrekta i alla samhällen gjort till sin.

 

Så skapas disharmoni mellan tanke och verklighet. Det svartvita tänkandet är då ett av de vanligaste sätten för att återställa ordningen. En enkel metod i en återställande strategi är att förneka fakta - just det som svenska politiker ständigt gör.

Teorin gäller framför erfarenheten och verkligheten. Invandringen är berikande, oavsett vad som händer, oavsett om inga arbeten finns och oavsett svenskarna blir en minoritet i sitt eget land. På politikernivå blir denna svartvita strategi faktiskt ett sätt att inte behöva erkänna att man tänkt fel och handlat fel. Hyckleri, cynism, dubbelmoral och annat biter sig fast.

Av Blues - 8 maj 2010 14:09

Snart är det val, det är full fart med medias skriverier om den urartade och blodiga krisen i Grekland som hotar att lamslå halva Europa, om vissa länder som är farligt nära en total kollaps. om borsens fall (igen?!), om pågående smuts- och pajkastningen och Tobleronepolitiken, om vissa naturkatastrofer... Tråkigt.

Men hur det egentligen ser ut hos oss när det gäller olika blocken och våra partier?

Läste lite gran Göran Greiders analys om detta och håller faktiskt med det han hävdar - det är få företeelser som förvånar mig idag när det gäller vår mesiga och tjatiga politik.

Det finns ett stort tomrum som öppnat sig i offentligheten. Man resonerar kring utopin och realiteten, vad som är möjligt att göra eller åstadkomma och vad som är önskvärt. Det är svårt i den nu pågående finans- och klimatkrisen som härjar samtidigt och trycker väldigt hårt. Verkligheten tycks nått fram till utopin. Den praktiska politiken - realpolitik och utopin är väldigt nära. Dagspolitiken är begränsad och vi lever idag i den nästan realiserade marknadens utopi. Storkapitalet banar sin väg mer och mer med sina hårda marknadsregler.

Oppositionen tyvärr bara längtar efter något nytt och inte kan åstadkomma stora förändringar, fast den lovar hela tiden stora sociala och ekonomiska förändringar, och den politiska offentligheten har lämnat oss alla och slutat samarbeta med de talrika sociala rörelser som också tycks förtvina i apatin och i den eviga längtan efter bättre tider. Utopin och det vardagliga sammanflätas mer och mer i varann.

Det måste väl finnas ett samspel mellan teori och praktiskt handlande i politiken? Så som det fanns under 1900-talets stora framsteg inom arbetarrörelsen och deras då mycket starka samhällsförändrande kraft.

Men, teorin kan alltid ifrågasättas och gränserna för vår vetande kan flyttas fram. Kan man göra det när det gäller politisk utopi? En vision om ett samhälle som i princip kan förverkligas trots att vi saknar kunskaper om eller innehar redskap eller några medel för att detta skulle kunna förverkligas.

Med tanke på hur det står idag med det negativa inom vår usla politik och i vårt lilla samhälle är det inte så konstigt att de flesta, om inte alla politiska rörelser, har tappat suget efter framgångar och sin ideella kraft och själva målet inom vår politik har blivit ännu mer avlägsen och visat sig ogenomförbart, pga. avsaknaden av både kraften och ideerna, plus uthålligheten och tålamodet. Apatin har blivit starkare.

Idag har vi en ganska nöjd liberalism i landet som etablerat sig för några år sedan och skrattar åt varje form av kritik. Och så har vi vår opposition - mest frasernas partier med deras "radikala" samhällsposition, men med en nästan löjlig verk bakom sig och svaga handlingar. De tror att de står åt vänster, men för det mesta lever de en borgar- och högerliv och oftast har inga stora illusioner om en rejäl social förändring - de lever farligt nära och närmar sig högern i sina tankar och ideer.

Arbetarrörelsen är utan självförtroende och borgarna härskar. Stora skattesänkningar för företag, höginkomsttagare och rika, som har urholkat statsfinanserna; sänkta löner för de redan lågavlönade, sänkta pensioner, sjukersättningar och a-kassan,  ganska hög arbetslöshet och urholkad välfärd och alla vi vanliga människor som är  förlorade inför storkapitalets frammarsch.

Det som är viktigt och relevant att diskutera inför valet är misslyckandena efter snart fyra år av borgerligt vanstyre och vilka lösningar de olika blocken har inför framtiden. När ska det bli ett slut på den ekonomiska diskrimineringen av pensionärer? Hur ska man bekämpa arbetslösheten? Hur ska välfärden stärkas? Vad kommer att hända med alla de människor som blivit "friska" och utförsäkrade? Hur kan vi få en trygg arbetslöshetsförsäkring igen? Frågor som påverkar vanliga människors liv.

Senaste veckans debatt om Tobleronepolitik med överreaktioner returnerade från
socialdemokratin vittnar om bilden av respektive politiska motståndare. Det är en hård strid om makten. Politik är svårt i Sverige!

Därför smuts- och pajkastningen förekommer inom politiken. Känner man sig på något sätt besegrad och utan moral och nya ideer, då börjar man med att snacka skit om motståndaren. Då blir politiken allt annat än förändringen

För när debatten inte längre handlar om sakpolitik blir den inte heller någonting värd.

 

Eller som jag brukar säga: när makten har rätt har rätten ingen makt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se