Makt är en central fråga idag. Mötet mellan samhällets företrädare och den behövande är ojämlikt, för det handlar om mötet mellan en person med makt och position och en person som är beroende av den makthavande (relationsbegrepp) och därmed i underläge. Den personen känner maktlöshet eller vanmakt. Det blir en underordning. Maktbalansen i dagens system väger över till byråkratins fördel ( som har vissa resurser) och de som har svårast att göra sig hörda och sedda är alltid de maktlösa som är i underläge.

Makten handlar om tro. Den är inte en stabil tillstånd (relativt begrepp) utan en ständig balansakt. Men att ha makten är att ha kontroll över andras handlingar och önskemål, både över de med mindre makt och de som är helt utan makt. Det är en förmåga att styra andras kraft och handlingar mot ett mål makthavaren själv har bestämt: att använda maktlösas handlingar för egna syften. För att göra det måste man ha resurser eller tillgångar som retorisk förmåga, en bra kunskap, status, kontroll, närhet till en “högre” makthavare osv.

Eliten ofta väljer olika kunskaper utifrån maktperspektivet: kunskapen påverkas av strävan att behålla makten och privilegier. Detta ofta leder till att man blir “politisk korrekt”. Politiker brukar säga att de är inte ute efter makten utan att ha mer inflytande, möjligheten att förverkliga sina egna (och andras) idéer. Hur många tror på det, speciellt om det kommer från sk. professionella politiker (karriärister), som har (och ser som sitt uppdrag) politiken som heltidsjobb (ombudsmän och andra med avlönade politiska förtroendeuppdrag). Det är ibland de som, för att ofta störta en annan makthavare från hans position, väntar och är tom. beredda att byta sidan. De för hjälp av lobbyister som älskar rävspel bakom kulliserna. Man undviker att ta ställning på en gång innan man ser hur det lutar. För man vill tillhöra den vinnande sidan och inte bli förlorare.

Vinner man till slut, då kan de leda till att man kan bli mer självsäker och tror att man kan göra allt man vill. Använder politiken efter eget gottfinnande. Att gynna sina (och “vänners”) privata intressen. Många frestelser och små risker. Som kan ofta leda till ett tillstånd - maktmissbruk. Makthavaren blir maktgalen eller förtjust i sin egen makt. Och det han inte tycker om är att hans makt begränsas av olika lagar, regler, normer och förordningar, plus av olika oskrivna moraliska och etiska regler och värderingar. Vissa väntar på sin chans och tur, vissa misslyckas. För med makten följer ansvar. Den som besitter makten borde förstå att ansvar inför folket han företräder är enormt och jätte viktigt. Det är därför makthavaren borde tåla offentlig kritik, både konstruktiv och destruktiv, ifrågasättandet av hans beslut och förslag och att kunna ställas till svars. Vissa makthavare tål detta, vissa inte. Ofta de utan några moraliska eller etiska egenskaper, de som gillar rävspel bakom kulliserna, i de mörka korridorerna där lobbyverksamheten och byråkratin väntar på sin chans.

Språklig kompetens ger makt. Politiker som behärskar språket och koderna har tillträde till makten. Retoriken är en konst som enbart vissa kan. Maktens språk är abstrakt och svårt att utmana och ifrågasätta. Det är ett statusmarkör och den som inte förstår koder och språket tar makthavaren avstånd ifrån. De är ofta de som är i underläge och utan makt som inte kan förstå detta språk. Och det är ofta byråkratins språk. Det är makten som genom olika “hot” tvingar oss att följa dess vilja eller uppfattning. Man förstår inte det abstrakta som byråkratin medvetet skapat för att försvåra för de maktlösa. Då blir det svårare att ifrågasätta och motsätta sig. Maktens språk är otydligt och inte rak på sak. I dagens samhällsklimat är det ibland viktigt för makthavarna att undvika onödiga konflikter och att inte bli ifrågasatt, eftersom man är upptagen med maktkampen. Inga motsättningar för vissa politiker och tjänstemännen, näringstopparna eller pampar, annars kan det gå som för AMF, SEB, LO, AP-fonder… Diskussioner och debbater kan ersättas med uttalanden. Och den som kan sätta ramarna för vad som är rätt och fel, moraliskt och omoraliskt utövar sin makt. Genom sitt språk och sitt sätt att tala härskar makthavare över andra som förstår vad som sägs men inte vad som menas. Och det är ofta detta som genomsyrar dagens politik: vackra ord, men dålig eller otillfredsställande handling. Och det enda som kan motverka eller bekämpa maktmissbruk är offentligheten. Men också medier (grävande journalister), tekniska påhitt, internationell byråkrati, EU, multinationella koncern, olika rörelser, organisationer mm. som har ökat sitt inflytande på siståne och som politiker ser som hotande maktcentra. 

När makthavaren är tillräckligt stark att ge oss allt vi behöver då är han också mäktig att ta ifrån oss allt vi får.

Media har/hade benägenhet att bestämma över det som är viktigt och vad som är det viktiga, vad som kan räknas som nyhet. Och vi konsumenter brukar diskutera olika företeelser utifrån de bilder som media har givit oss och lärt oss att tänka. Med tanke på att mediernas innehåll är oftast ytligt, med lättsmälta inslag utan djupare eller kontroversiella sammanhang, då kan man lätt ifrågasätta om vår “bild av verkligheten” är den rätta och sanna. Men, medial makt hade, under en längre tid, varit en informationsmakt som fått sin legitimitet genom upplage-, tittar- och lyssnarsiffror snarare än en kollektiv värdering av innehållet. Makthavare inom t.ex politik och ekonomi hade tyvärr väldigt ofta blivit tvungna att vända sig till massmedia för att upprätthålla sin makt och behålla sina maktpositioner. För att skapa ”goda kontakter” med dem och för att upprätthålla en maktelit med stort inflytande över vårt samhälle och över vårt tänkande. Tillsammans skapade de på senare tid en värld där lögner förpackades till sanningar och presenterades för konsumenter som skulle lyda deras minsta önskan. Genom att konsumera detta värld blev konsumenter övertygade att detta var det enda världen som fanns, den enda möjliga. Man gick på en bluff om demokratin, om yttrande- och tryckfriheten. Det som vi fått lära oss att det var självklart var bara en gammal mantra. För makteliten tillverkar en bluffvärld för att enklare och lättare föra sin maktutövning. Alla ska tycka och tro så som våra politiker och tidningar säger. Tom. yrkesjournalister har förvandlats till kuggar i medvetandeindustrins globala maskineri. Men det verkar som om den tiden är sakta men säkert förbi.

Idag har vi hundratusentals och miljoner “små tidningar” på webben, som tycker och tror annorlunda, på sitt enkla men kraftiga sätt och bjuder på sina egna värderingar, åsikter och tankar som är helt annorlunda och skiller sig avsevärt från det makthavare säger. Och det är enkelt och billigt att vara publicist: man behöver bara registrera sig och vara ute på världsmarknaden. Och det är det enda positiva och demokratiska i detta - att fritt säga det man tycker och tror. Det som någon kallar för den fjärde makten - bloggar!

Bloggosfären - ett dynamiskt Internetbaserat socialt nätverk med länkar mellan olika bloggar. Nätgemenskap med egen subkultur, ett speciellt publiceringsverktyg. Det som är speciellt med bloggandet är att det är mer personligt, mer nära och därför mer effektivt än medias gamla sätt att bjuda på information, nyhet och kunskap. Som ofta är en manipulerad bild av verkligheten. Självklart kan man märka att vissa bloggar avspeglar enbart skrivarens tyckande och troende (privata dagböcker - självbespegling), utan djupare innehåll och objektivitet, utan fakta. Men sådana saker kan man också hitta idag i vissa tidningar (ledare, opinionsartiklar) som är ute mer efter vinsten än efter fakta. Annars finns det en hel del bloggar där man ser att personer bakom dem är verkligen pålästa när det gäller vissa ämnen (ämnesrelaterade - mer professionella) och behärskar fakta, och dessutom ofta länkar till liknande bloggar som behandlar samma ämne. Det är personer som är tillräckligt intresserade och engagerade och som skriver om aktuella ämnen. Folk som tror att de kan förändra världen till det bättre. Som vill presentera sig själva som kännande och tänkande personer och på så vis bekräfta sin existens. Ett demokratiskt rätt och sätt att berätta sin historia, sina värderingar, åsikter och tankar utan att vara beroende av upplagan och siffror. Det gör man för det mesta utan att få betalt för att kommunicera, så som journalister (och vissa bloggar som för betalt av sina sponsorer - Blondinbella t.ex.) brukar göra.

Så makten över tanken, värderingen, åsikten, makten över informationen och kunskapen, som den traditionella massmedian haft monopol på förut, kan idag tillhöra vem som helst som använder sig av den nya stilen. Och den tekniska tillgången att yttrycka sig via Internet ger nästan alla samma möjligheter - att synas, att bli igenkänd. Att ha möjlighet att föra ut sitt budskap. Hur många av oss inte känner namn som Blondinbella, Schullman, Ebba mm? Bloggar som är absolut inte ämnesrelaterade utan mer personliga dagböcker, vardagsberättelser. Och det är det som är avgörande för en bloggs popularitet: våra idoler förväntas blotta sin personlighet och läsare är alltid ute efter att veta mer om den intima delen, som är oftast blandad med dagliga trivialiteter som mode, musik, smink, mat, vänner osv.

Många tycker idag att vår media är inte en fri press, utan en korrumperad mediakår som är ute enbart efter vinsten. De har slutat granska makthavarna eftersom de är också en av de stora i sällskapet. Därför är det bloggarna som är de nya granskarna idag. Och media vet det och har lärt sig utav sina tidigare misstag att inte avfärda bloggandet som någon tillfällig företeelse, som en trendig modegrej. Media kollar, tack vare vissa tekniska blogg-redskap (att pingla och att tagga), vad det är de flesta bloggar skriver om och tom. försöker knyta till sig denna billiga men kreativa publiceringen genom att starta egna bloggsidor i sina tidningar (Aftonbladet, Expressen, Metro mm). Det ökar också deras upplagor. Och eftersom vissa bloggare ställer numera krav på vissa tidningar att de ska ta upp vissa ämnen och nyheter som anses vara aktuella och intressanta, då är det inte längre enbart chefredaktören som kan bestämma över dagordningen och över nyhetens värde. Och det är också något media tjänar på. Bloggare är mer öppna för de flesta “syns” inte, de är fortfarande anonyma så de kan säga fritt vad de tycker och tror om ett visst ämne. De behöver inte vara politisk korrekta och, som “gammelmedia” brukar göra, undvika att skriva eller diskutera “känsliga” ämnen. Är du åt höger då kan du ställa krav på invandrare, kritisera islam och försvara USA och Israel i varje läge. Om du är däremot åt vänster, då ska du absolut inte ställa några krav på invandrare, du ska försvara islam och kritisera USA och Israel. Så gör våra massmedier idag, beroende vilken “färg” de har, men inte bloggarna. I alla fall inte alla.

Blogg är en stark samhällelig påverkansfaktor. Det är därför vissa talar om den fjärde statsmakten. Vissa ser den som en “underleverantör” till tidningarna. Bevakningen av olika företeelser sker snabbare och öppnare i våra bloggar än i media. Frågor och ämnen utvecklas på en bredare plan än i massmedia och den traditionella gammelmedias monopol på tyckanden och tänkandet är borta. I bloggosfären för individer en dialog eller en samtal med varandra om frågor, problem och företeelser som engagerar, som gör att bloggare reagerar på olika värderingar, åsikter och tankar, på all tyckande och troende och samtidigt skapar olika grupperingar med olika intressen inom samhället.

Men bloggosfären har i avsikt att stanna kvar och utveckla sin förmåga att beröra, engagera, att få folk att tänka mer och åt rätt håll (tyvärr så finns det en hel del “fel” bloggar åt annat håll, men så är det med Internet - information kommer från alla hörn). Nu är det inne att massa av våra politiker börjat blogga. De har insett vilken kraft och påverkansfaktorn finns i bloggandet. Carl Bildt är ett bra exempel. Nu är han grundligt etablerad i bloggosfären. Och så har numera de moderata och soss-bloggarna börjat tävla mot varandra i bloggvärlden. De överger sina tidningar och använder sig av Internet för att lättare nå sin publik. För egen och partiets skull förstås. Syns du så finns du. Fast bloggare är lite känsliga för “dolda” avsikter och misstänksamma när makten i olika former utnyttjar cybervärlden för att påverka sina väljare och sympatisörer. Läser man vissa bloggar då ser man direkt vad folk tycker och tror om politiska bloggar. Men så är det. Bloggandet har blivit en trend med sina fördelar (och vissa nackdelar) på gott och ont och det är bara att passa på och vara med, om man har något vettigt att säga förstås.

Alla EU:s institutioner och projekt tillhör en arrogant, självisk och odemokratisk icke-folkvald byråkratisk elit som är totalt isolerad från folket som de föraktar och ignorerar; just det folket som betalar deras dyra löner, gratifikationer, traktamenten, pensioner, skatt och alla andra utgifter och eftergifter. Det är ett system som gynnar ekonomi och den fria marknaden, men inte de sociala eller kulturella förhållandena. Det handlar om centralstyre och om elitmaktutövandet av den enorma giriga EU-byråkratiska apparaten (jurister, advokater, domstolar, olika “experter”, tjänstemän och självklart den enorma lobbyverksamheten i spetsen) som bara ger direktiv (fördrag !?) till olika regeringar som ska lyda deras minsta önskan. Maktförskjutningen från Stockholm och hela Sverige till Bryssel, Strasbourg eller Haag. De stora viktiga frågor som behandlas i Riksdagen redan har avgjorts genom politisk kohandel mellan de stora parterna inom EU-parlamentet (svensk alkoholpolitik t.ex.) EU-konstitutionen med Frankrike och Tyskland i spetsen som vill genomdriva en nyliberal politik - ökad konsumtion och handel med frimarknadens alla fördelar. Och sen är det både Svensk riksdag och själva EU som undanhåller rätt finnansiel information för oss skattebetalare - hundratals miljarder som spenderas på EU-verksamhet, utveckling och existens.

EU: regleringar uppgår till svindlande 600 miljarder Euro årligen - ca 5000 miljarder kronor! 6,5 gånger den svenska statsbudgeten eller den dubbla Sveriges BNP. EU:s byråkrati som kostar oss skattebetalare 25 miljarder kr årligen. Vi får ju en del pengar tillbaka i form av olika EU-bidrag, men det är en bråkdel i jämförelse med den totala summan i utgifter. Och regeringen har fått ytterligare 900 miljoner extra för att smörja EU-medlemskapet. Pengarna som ska användas till olika möten (20 om dan!) så att våra parlamentariska byråkrater kan få lite extra traktamenten, incitamenten och arvöden. Undrar bara hur kan de vara immuna mot alla bonusar och fallskärmar, eller kanske allting finns redan inräknat i den totala summan, fast under ett annat namn.

Hur mycket kan en parlamentsledamot i Bryssel tjäna i månaden eller om året? Handlar det om mångmiljonsbelopp eller är det nästan lika med våra riksdagsledamöters eller oppositionsledares löner som ligger på mellan 50-52 tusen kr i genomsnitt?

Men vi kan väl börja med antalet anställda byråkrater inom EU. Det finns egentligen inga klara och fasta uppgifter, men enligt Open Europe, en brittisk tankesmedja, i övrigt en stor EU-motståndare, kan det röra sig om ca 170 tusen byråkrater. Självklart att EU-kommisionen förnekar bestämt den siffran och hävdar att det, enligt deras säkra beräkningar, handlar om betydligt mindre anställda. Hur mycket mindre vet de inte exakt, men allt mellan 32 och 45 tusen kan det röra sig om. Kommissionen sa ingenting om antalet “experter” - 3000 olika grupper “kunniga och behövande experter” (enbart de utgår till 45 tusen) som hyrs och avlönas på ett löpande band av EU och jobbar inom EU:s alla områden, men mest som “rådgivare” som sysalar med lagstiftningen. Plus 247 olika kommiteer med tusentals anställda som springer EU:s pamparnas ärenden. Byråkratin, som i övrigt inte kan ställas till svar om det uppstår fel (politisk ansvar finns inte hos de som har för stor makt). Allt som allt handlar det om mer än 100 tusen anställda inom EU som inryms i 87 olika fastigheter värda ca 40 miljarder kronor, plus lite extra hyrt för “extra” experter för ca 5 miljarder om året. Att nämna bara i förbigående: EU har också 100 diplomatiska representationer runt om i världen. Som kostar massa miljarder!

EU:s anställda barn och deras skolgång kostar också (oss vanliga små) - ca 1,3 miljarder om året. I övrigt får varje anställd skatteavdrag för varje barn han/hon har. Det blir liten skatt och ingen moms det första året. Välbetalda och alla medlemmar i deras familj får gratis glasögon och ögonlinser om det behövs, gratis tandvård och hälsovård i övrigt utan att betala läkaravgift, gratis akupunktur, massage, spa och bad. Om man åker från Bryssel till Strasbourg, eftersom det är så parlamentet gör en gång i månaden, då får man 10 tusen för detta resan. Det blir ca 4000 lakejer som följer med varje gång.

Som ledamot i parlamentet kan man tjäna miljoner kronor om året, med väldigt låg skatt. Parlamentariker, tjänstemän och kommissionärer är den enda gruppen byråkrater som inte kan påverkas av den pågående eller eventuella finansiella krisen och den sjunkande tillväxten. Deras tillgångar är försäkrade i alla lägen. Man får fri olyck-, rese- och livsförsäkring. Med 68 tusen i ingångslön i månaden och EU-skatt på 13 -17%, plus alla andra förmåner är man försäkrad miljonär. Man kan anställa sina egna familjemedlemmar som egna assistenter och för det får man upp till 50 tusen i månaden. Man kan upprätthålla sitt eget EU-kontor om det behövs och få för det nästan en miljon om året. Kvitton eller några fakturor behöver man inte uppvisa. Varje EU-parlamentariker har rätt till TVÅ fullt möblerade kontor som är hyresfria, plus ett kontor i hemlandet om så önskas. I övrigt betalt med ca 450 tusen kronor om året. Inga kvitton eller fakturor heller. Det är därför parlamentariker säger att deras hem är deras kontor, men ändå reser de gärna till Bryssel får att få lite extra av allt som “saknas” hemma. Man kan vara hemma och låtsas att arbeta och så får man extra 2500 kronor om dagen för “extrauppgifter”. Inga kvitton eller fakturor förekommer, som vanligt. Och man kan få ca 1500 kr om dagen för lunch och middag. Och 36 000 kr om året för de resor som har “samband” med EU-arbete.

Som EU-parlamentariker får man världens bästa pensionsvillkor. För 10 000 i månaden i pensionsavgift lägger EU till det dubbla. Under fem år så kan en byråkrat tjäna upp till fyra miljoner kronor när allting sammanräknas.

Det är väl därför Marita Ulvskog vill bli invald i detta dyrbara och effektiva elitförsamling. Hon tjänar "bara" 90 000 kronor. Hon vill kanske få som t.ex Margot Wallström som befinner sig högst i EU:s lönehierarki och tjänar sammanlagt 290 000 kr per månad (inklusive förmåner som t.ex bostadstillägg på drygt 30 000 kr, hushållstillägg på ca 5000 kr och annat för drygt 16 tusen). Hennes pensionsförmåner är otroliga: ett avgångsvederlag på fem miljoner kronor och sedan en årlig pension på 1,2 miljoner från att hon fyllt 65 år. Under sin tid som EU-kommissionär har Margot tjänat ca 33 miljoner kronor i löner, boendebidrag och andra tillägg - mest av alla kommissionärer. Det är i övrigt summan vi skattebetalare från Sverige står för. Sex år i Riksdagen, minister i sju år och 10 år i Bryssel. Och för fru Wallström är det inte lönen och pengarna som är drivkraften utan det "spännande arbetet och möjligheterna att påverka", enligt henne.

Finns det nåt mer att säga? Ska vi överhuvudtaget snacka bonusar, fallskärmar, pensioner eller liknande här i landet? Glöm det. Här finns det stora pengar att tjäna. EU är framtiden, såklart.

Inga extra pengar i år till kommunerna för att hjälpa dem genom krisen. Det blir 17 miljarder, men nästa år. Tills dess kan varje kommun uthärda med tillvaron och fixa allt själv. Samma misstag moderaterna gjorde i början av 90-talet - att sparka en massa arbetare blev lösningen på finanskrisen och problemen.

Var tredje kommun varslar och avskedar lärare. Just nu när det snackas så mycket om den nya skolan och den moderna skolsystemet som ska lyfta fram Sveriges kunskaper och möjligheter i världen. Men just nu och idag stängs de. Samma sak inom sjukvården. Det ska bli modernare men effektivare och därför ska det bantas ner med administrationen, det ska sparas på olika läkemedel, maten, vårdtjänster, läkare och hela personalen, det ska prioriteras och omorganiseras. Landstingen (med F-kassan i spetsen) måste vara bättre på att göra sjuka helt friska så att en stor del kan återvända till sina jobb (om de inte blivit avskedade eller varslade under sjukskrivningen) eller hitta ett nytt arbete, nu när det inte finns så mycket att välja och vräka.

Ungdomsarbetslösheten ökar och är ett stort problem. Allt färre får a-kasseersättningen och medlemskapet har blivit betydligt dyrare. Det är mer och mer komplicerat och krångligt att umgås med Försäkringskassan och bevisa och få överhuvudtaget sina rättigheter och behov. De gamla ska få mindre, pensionärer likaså, sjuka ska få mindre, för att bli friska. Men alla ska betala mer. Allting har blivit dyrare. Integritetskränkningen och särbehandlingen har blivit vardagsmat. Socialförvaltningen klarar inte ökningen av socialberoende som ökar varje dag och trycker hårt på den redan tömma stadskistan. Antalet utslagna och behövande bara ökar. Med det ökar brottsligheten, kriminaliteten, vanmakten…

Allt detta är några av de effekterna vi ser varje dag pga. ett politiskt styre och den dåliga ekonomin, som håller på att rasa samman. De växande sociala klyftorna och urholkningen av demokratin på marknadens bekostnad är det som är dagens faktum. Fler av samhällets områden kommersialiseras. Underhållningen till döds (USA-modell), konsumera-mera samhälle, nyliberal globalisering, ökad makt för stora företag och koncern, för den stora kapitalet och den enorma finansmarknaden, fri handel och avregleringar, privatiseringen av frimarknaden, starkt lobbyverksamhet och deras inflytande på de viktiga politiska frågorna i riksdagen och kommunerna, tjänstemännens maktutövning osv. osv. Konsekvenserna syns tydligt, men förnekas flytigt och ivrigt av alla förespråkare för kapitalets makt. Allt detta i konkurrensens namn. En gemensam välfärd avregleras, privatiseras och nedmonteras för att säljas ut. Fast välfärden är ingen handelsvara eftersom marknaden borde rätta sig efter den rådande demokratin, inte tvärtom. Men eftersom den svenska demokratin håller på att urholkas totalt, då är det enklare för den onda sidan att vinna över.

Det krävs stora förändringar, konkreta ingrepp och en ny politisk styrning för att vi ska uppleva framväxten av vårt samhälle. Men bara det inte blir tömma vallöften som olika partier brukar komma med när det blir dags att rösta. Jag tror inte att varken moderaterna eller sossarna kan satsa på stort att utmana de kapitalistiska krafter som växer sig så starka. Bege parter är försvagade, i synnerhet socialdemokraterna. Det behövs nya krafter och nya metoder för att tvinga fram allt detta, för att vinna välfärden och förstärka demokratin. Men då är det både det svenska folket och deras förtroendevalda politiker runt om i våra kommuner och i Riksdagen som ska agera mer och ha makt att fatta viktiga beslut. Inte tjänstemännen och byråkratin från Bryssel.

Alliansens syn på människor är rent ekonomisk. Pennigvärdet prioriteras, människovärdet nonchaleras. Du är värd så mycket du har och så mycket du är beredd att handla för. För det är den fria marknadens regel nr 1 som gäller: ju mer du köper som konsument desto mer är du värd för samhället. Så de som är fattiga är inte värda nåt - de är bara en stor belastning för staten. Arbetslösa, sjuka, gamla, utslagna, behövande - de bidrar inte med något utan de bara kostar. De är lata, oansvariga, ohederliga, lögnaktiga som vill bara sko sig på de hederliga skattebetalarnas kostnad. Sverige är ett högt utvecklat demokratiskt land där rika, medelrika och svinrika ska bidra till att bygga upp det trygga samhället med en bra levnadsstandard och en hög arbetsmoral.

Välfärden betyder inte enbart rättigheter utan framförallt en skyldighet - de som redan har ska få mer som tack för deras skatteförmåga och deras köpkraft; de som inte har ska få mindre. Mindre i a-kasseersättning, lägre lön och sjukpenning, mindre i olika bidrag och banklån, färre försäkringar och stöd… Men de ska betala mer: dyrare hyra, värme, bensin, el, mat, prylar, försäkringar, skatt, räntan… Det är för att trygga den här fina välfärdssystemet. För att få måste man ge. Och eftersom det är enbart de rika som ger, då är det dem som ska få ännu mer. De fattiga ger ingenting. Och i dagens Sverige måste man, enligt de nya högerreglerna, bidra mer för att de rika ska rafsa åt sig mer av kakan via olika skattelättnader, bonusar, fallskärmar, frikostiga pensioner, garantier, olika avdrag, traktamenten osv. Det är därför den offentliga sektorn ska bort och den privata ska införlivas. Privata intressen kommer i första hand, det kollektiva kan vänta eller försvinna. De rika får mer och med det får de mer makt och inflytande och då blir hela landet starkare: en stark rik stat med en stark makt.

Men - om man är sjuk eller sjukskriven, då är det Försäkringskassan som ska avgöra om man är tillräckligt sjuk eller bara fuskar och ljuger. Den sjuke eller hans läkare har ingenting att säga om det. Samma sak gäller de arbetslösa - det är Arbetsförmedlingen som ska avgöra om man ska få ett jobb eller behöver en praktikplats, nån kurs eller mer utbildning för att lättare klara arbetsmarknadens framtida behov och kunna välja och vräka mellan olika jobb. Man kan inte hela tiden bli bara en vanlig byggnadsarbetare utan kan utbilda sig vidare och bli imorgon en duktig lärare, snickare, socionom, kok, svetsare, assistent… Allt efter behov och förfrågan. A-kassan ska avgöra när och hur mycket en arbetslös ska få i ersättning - den som förlorar ett jobb behöver inte pengarna på en gång utan kan vänta i några månader. Man har väl arbetat en längre tid innan varsel, som innebär att han har väl sparat nån slant i fall… De som är i behov av socialbidrag ska inte äga nån bil eller hus, skog eller mark. Man ska vara helt urholkad med tömma fickor för att få rätt till hjälp. Och helst ska man göra en motprestation - ge tillbaka till samhälle genom att t.ex ställa upp inom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder Arbetsförmedlingen samordnar tillsammans med Försäkringskassan, kommunen, olika (för det mesta statliga eller kommunala) företag och Migrationsverket, om det rör sig om invandrare. Och då ska man praktisera i nån vecka eller nån månad för ca 1200 kr i månaden och lära sig hur man t.ex städar en större yta med mindre rengöringsmedel och under mindre tid. Det blir mellan 8,5 till 10 kronor per timme. Inget slavarbete, för det är kommunen och andra statliga myndigheter som står bakom projektet, vilket betyder att allting är lagligt. Om en arbetsgivare skulle betala ”svart” eller illegal arbetskraft så lite, då skulle han hamna i fängelse. Men inte myndigheter för det är staten/Riksdagen som har stiftat såna lagar och bestämmelser.

Så det är så. Vi måste helt enkelt acceptera försämringar för dem som redan har det sämst och förbättringar för dem som har det bäst. Marknadens (fri) utveckling kan vi inte påverka så enkelt och vi måste bara anpassa oss till de rådande omständigheterna. Regeringen måste satsa hårt med åtstramningar i trygghetssystemet för de sämst ställda och med skattelättnader för dem som har de högsta inkomsterna. Skapa bättre sysselsättning genom lägre löner och sämre villkor. De lågutbildade är mindre effektiva dvs. mindre värda eftersom de är redan fattiga, så de måste få det sämre i takt med att samhället blir rikare och det är därför man måste belåna de rika dvs. de högutbildade. Vår välfärdssystem är alltför generös mot de som inte har och vill ha mer, och det är inte bra för utvecklingen och bara passiviserar människor till bidragsberoende.

Globaliseringen är ett viktigt mål som ska bidra till en ökad specialisering av både den kunskapsmässiga och den produktiva delen av marknadsekonomin. De lågutbildade klarar inte kraven på kompetens och effektivitet och de ska skylla sig själva för det. Och deras fackföreningar. Fackförbund och kollektiva arbetsrättigheter ska bort. Det är därför regeringen måste skära ner och försämra ytterligare för att bryta den farliga utanförskapet de fattiga hamnat i. Visst är det här ett riktigt paradox men livet består för det mesta av det. Detta kan betyda att det gamla talesättet om att hungriga vargar jagar bäst kan stämma: allt det makthavarna gör med nedskärningar och försämringar är för att tvinga de lata fattiga oansvariga bidragstagare att hitta ett vettigt jobb, arbeta mer och genom att betala skatt bidra mer till samhället. Att vi får nästa år en riktig kris med uteblivna skatteintäkter i mångmiljardstorlek just den ökande massarbetslösheten med ökande bidrag och ersättning - effekterna av alliansens nya regler, det bryr sig regeringen inte ett dugg om. Det är de rika och den fria marknaden som ska rädda oss.

Den svenska regeringen har sålt sin själ för länge sedan (den är inte ensam om det). Genom att hävda en sak och sedan göra nåt helt annat är väl något makten är bekant med och har rätt till. Som t.ex att rikta skarp kritik mot bankchefernas bonusar och frikostiga pensioner men inte säga ett ord åt sina egna lönehöjningar. Att de kunde hindrat EU-parlamentarikernas lönelyft med 43% men ville inte, avslöjades för några dagar sedan. Och EU-ministern Cecilia Malmström ljög om att regeringen inte kunde göra nåt för att stoppa höjningen. Ingenting nytt under solen. När det gäller ljugandet från makthavares sida alltså. I samband med lite hyckleri och en stor dos dubbelmoral. Statsrådsberedningen tyckte väl synd om våra EU-pampar - de förtjänar mer pengar eftersom de kommer att jobba hårdare i fortsättningen. De har gjort likadant när det gäller regeringens och ministrarnas löner och annat smått och gott - ökningen av hela 63% jämfört med tiden under sossarenas makt på 90-talet.

Så en EU-parlamentariker kommer att få en jätte fin sommarpresent som kan användas gott och väl i samband med semestern - 86 tusen i månaden i lön mot dagens 54 500 kr, plus allt annat smått och gott. Och allt detta tack vare ett gott framgångsrikt samarbete med statsrådsberedningen. Nämligen, medlemsländerna kunde vänta med att införa de nya reglerna till 2019. Statsrådsberedningen ville inte vänta utan införa reglerna omedelbart. Och det var det som gällde och som parlamentarikerna var jätte tacksamma för. De kunde ju självklart tacka nej till löneökningen och behålla sin gamla hederliga lön, men icke. De tyckte att de förtjänar varenda en krona, eftersom de nya ersättningarna ska betalas av EU och inte av svenska skattebetalare. Att vända kappan efter vinnande vinsten, inte att lyssna på vad folk har att säga.

Så vad är det en EU-parlamentariker, som ska kämpa hårt för det svenska folket, vår fina demokrati och ännu finare välfärdssystemet, får i belåning? Nu ska vi få se: månadslön - ca 80 tusen, omkostnadsersättning på 44 tusen (kontorsersättning), traktamenten på ca 40 tusen (3 tusen per arbetsdag) och 20 tusen per flygresan, oavsett vad resan kostar (Stockholm - Bryssel = ca 5000 kr). Man reser ungefär en gång i veckan, vilket betyder att man får mer pengar i reseersättning än i lön. Med den nya lönen, alla bidrag och ersättningar kan en parlamentariker tjäna mer än 200 tusen kronor i månaden. Ca 40 tusen försvinner i skatt. Men allt detta är ändå lite jämfört med det en EU-kommissionär tjänar. Margot Wallström tjänar med tillägg och alla bidrag ca 280 tusen i månaden. Och när hon slutar får hon avgångsvederlag och pension på sammanlagt 21 miljoner kronor. Så snacka om lojaliteten mot eget land och eget folks behov eller om lojaliteten mot utvidgad EU-makt och byråkratins, lobbyns och tjänstemännens inflytande.

Massa nyheter i våra morgontidningar och bloggar, några inlägg och kommentarer tidigt på morgonen - svårt att välja och prioritera: viktigt, bättre, fräsht, aktuellt, sant? Men jag har hittat några bland hundratals som kräver lite uppmärksamhet från allmänheten, tror jag. Vi för väl se om detta nyheter är av något större betydelse eller inte.

Metro - Ca 380 tusen människor i Sverige lever idag på socialbidrag. Ytterligare 200 tusen väntas leva på riksnormen (för närvarande 3 680 kr per person) de närmaste tre åren. Socialen står för hyran, men kan också betala olika utgifter som a-kasseavgift, tåg- eller bussbiljett, el, hemförsäkring, fackavgift och läkemedelkostnader (något jag aldrig fått betalt under det första året jag var socialberoende. Men känslan av maktlöshet och obehag i samband med mina besök och möten med handläggaren fick mig att ansöka om lån från CSN för att  bekosta både mina framtida studier och för att slippa gå dit.

DN - Skillnaden i inkomst mellan rika och fattiga i Sverige är det största på 30 år. Stora inkomstklyftor kan leda till psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, fetma och mord (förmodligen själmord). De fattiga ser på sig själva med skam, de rika med bitterhet. Livslängden bli kortare och utbildningsresultat sämre. Men det är just då man vågar ta större risker om man är fattig, eftersom man har inte så mycket att förlora. Något som högern och vår regering håller med om - typ sluta vara sjuk och arbetslös och ut för att jobba.

DN - LO är på tapeten igen. Och ledningen, dvs. Wanja såklart. LO-ledningen följer inte samma moraliska kompass. Deras girighet blir förödande för trovärdigheten. Girighetskultur som utvecklats över tid inom våra banker och inom den svenska näringslivet har uppenbarligen fått fotfäste inom LO-borgen. De fyra topparna har idag pensionsavtal värda 29 miljoner kronor. Plus alla de välbetalda sidouppdrag LO:s ledning har. Avståndet mellan LO:s medlemmar och LO-borgen har blivit enorm. Det enda gemensamma är att både parter kämpar för att behålla sina arbeten.

Fru Wedin är imponerad av makten och kämpar inte för LO:s eller sina medlemmars idéer för att få deras vardag att gå ihop (som t.ex alla de inom Kommunal som fick sina pensioner sänkta med 8%). Så hur ska man värna om människor som har det svårt när man tappat drivkraften, men behållit förmånerna? Hur ska man minska orättvisorna om man missköter sina uppdrag? Wanja fortfarande tror på att mediedrevet och all kritik mot henne är ödets ironi. Hon tar inte kritiken på största allvar och vägrar markera ett personligt ansvarstagande. En av arbetarrörelsens viktigaste representanter går i stället till motangrepp för att försvara sina dåliga handlingar och behålla makten, positionen och de förmåner hon får genom sina styrelseuppdrag. Dubbelmoralist och hycklerist är hon hela vägen.

Aftonbladet - Annika Östbergs mamma förbereder hemmet för att ta emot sin lilla kära dotter när hon kommer ut ur fängelset. När ska detta stora händelse ske vet hon inte, men hon är glad. Men enligt Leif Silbersky kan det hända att Daisy blir släppt om en månad; hon har stora möjligheter att komma ut väldigt fort, förmodligen för att herr Reinfeldt tycker om henne och har personligen kämpat på att frige henne från Herr Arnolds kaliforniska varma fängelset och få henne hit. Regeringen kan självklart bevilja henne nåd och släppa henne fri. Och Herr Silbersky, som var hennes juridiska ombud för 10 år sedan, ställer gärna upp för miss Daisy igen, om hon vill så. Inga ytterligare kommentarer från min sida, men bara i förbigående: hennes flygplansresa hit kostar oss endast 684 tusen svenska devalverade kronor. Såklart av vi ska stå för notan i fortsättningen och betala hennes vistelse på fängelset. Det är därför vi betalar så högt skatt här. En trippelmördare ska åtnjuta alla bekvämligheter av våra fångvårdsinrättningar. Det är så vårt rättsystem funkar. Alla är lika inför lagen och alla har samma rättigheter.

SVD - Några av stora bolag tillämpar fortfarande frikostiga pensionsavtal till ledningen. I SEB och Handelsbanken kostar pensionerna till både nuvarande och tidigare ledning sammanlagt svindlande 3,4 miljarder kronor! Här har vi bara några av de välbetalda som ligger i toppen: Anders Mortenson, Handelsbankens fd vd - 225 miljoner, Thorleif Krarup, Nordeas fd vd - 165 miljoner, Kurt Hellström, Ericssons fd vd - 155 miljoner, Annika Falkengren, SEB:s vd - 139 miljoner, Lars Grönstedt, Handelsbankens fd vd - 139 miljoner, Rolf Eriksen, fd vd i H&M - 137 miljoner, plus en “reservering” på 60 miljoner. Inga små potatisar, eller hur. Snacka om allas lika värde.

SVD - Finansministern Anders Borg blir ordförande i EU:s finansministerråd 1 juli. Han vill att EU ska “skapa ett eget budgetpolitiskt ramverk när det gäller respekten för de reglerna som finns”. Självdisciplin och uthållighet önskas. Och våra svenska (hans?!) regler var ett välfungerande exempel för hans del. Ett skräckexempel med stora budgetunderskott (135 miljarder!?) och nedamorterad statsskuld är, enligt honom, helt OK. Man måste välja mellan välfärd och bidrag och “inte sprätta iväg pengar åt alla håll”. Att han “sprätte iväg” 85 miljarder kronor i skattesänkningar, pengarna avsedda för de som redan har, pratar han inte om. Och inte heller om jobbskatteavdraget eller den sänkta fastighetsskatten som i slutändan betalas av oss skattebetalarna. Och inte heller om utförsäljningen av statlig egendom. Men enligt honom har både riksdagen och regeringen sparat i statskistan “under de goda tiderna” så att i den djupa ekonomiska krisen finns det gott om pengar för Sverige. Att Sverige satsar bara 0,4% av BNP till att möta den pågående krisen, hälften mindre än andra länder, är ingenting att prata om. Ministern vet bättre. Att hans och regeringens passivitet skadar vår välfärd och den svenska ekonomin och detta kommer antagligen att kosta oss väldigt mycket - det förnekar han blankt.

Och sist men inte minst (och gårdag   ens nyhet) - det franska parlamentet har röstat NEJ till IPRED-liknande lagar om fildelningen som president Sarkosy vill införa i Frankrike. Vi vet att klyftan mellan medborgare och beslutfattande politiker ökar och är en fara för demokratin och leder till ännu mer politiskt förakt. Men i Frankrike jobbar politikerna för det de lovat väljarna: frihet och demokrati! Fildelare ska inte stängas från Internet. Självklart kommer de svinrika som livnär sig på mediebranschen att kämpa för sin sak - att tjäna ännu mer genom att slå på den liggande och frånta hans rättigheter och den personliga integriteten. Så som man börjat tillämpa här i Sverige. Hellre det än att anpassa sig till den nya tekniken och utvecklas. Ekonomisk trygghet på frihetens och integritetens bekostnad - typiskt borgerligt och högerstinkande.

Avregleringar och privatiseringar har genomförts för länge sedan, under den tiden sossarna hade makten. Detta har drabbat vårt arbetande folk framförallt, och det har börjat med den offentliga sektorn (resurser har flyttats över till privata aktörer), den statliga företagsamheten (stora delar har sålts ut eller avreglerats - SJ, Posten, Telia, Systembolaget, skogsindustri, fastighetsbolag, elindustrin och massa kommunala tillgångar har sålts till privata profitörer) och socialförsäkringssystemet till sist.

Vanvård av gamla, brister i skolan, problem inom sjukvården, besparingar, arbetslösheten, misslyckad integration, bostadsmarknaden osv. är gamla problem. Allt detta har bidragit till att göra majoriteten av Sveriges befolkning fattigare, medan de rika kunnat öka sina rikedomar ännu mer. Så att skylla allt på den högervridna borgerliga alliansregeringen som tog makten efter sossarnas missfall är minst sagt orättvist. De har bara ärvt sossarnas dåliga omdömen och deras mantran och floskler om svensk välfärdssystem, om solidaritet, om kampen mot utanförskap mm. De är inte något bättre alternativ till sossarnas snedvridna och misslyckade politik, utan tvärtom har de drivit en tydligare klasspolitik (omfördelningen från de fattiga till de rika). Och de har bara fortsatt med samma metoder och till slut har de lyckats med urholkningen av den svenska modellen. Marknadsekonomin breder sig, privatiseringen fortsätter liksom utförsäljningen av statliga företag. Det senaste fallet är Apoteket. Och det som vi ser idag - att sossarnas popularitet minskar varje dag är bara en resultat av väljarnas misstro mot att Mona och hennes parti kan vara en garant för social rättvisa och minskade sociala klyftor som alla pratar om men ingen gör något vettigt, utan tvärtom. Den borgerliga makten har inga planer att förändra läget (och i dagens mest svåraste läget nånsin är det nästan omöjligt), utan fortsätter med det gamla beprövade metoden - mer klyftor och mer arbetslösa, men mindre sjukskrivna och mer “sysselsatta”; vi är tvingade att bli friska över natten och stå till arbetsmarknadens förfogande, efter alliansens önskemål.

Det är svårt med förändringar; det kostar och vår regering är inte villig att betala vår “kallas”. För att klara sig från “onödiga utgifter” använder sig regeringen och byråkratin oftast av en gammal beprövad metod: man låter olika förslag grundligt utredas och gå ut på remiss till så många myndigheter och organisationer som möjligt. Vilket kan detta ta månader, men genom att dra ut på processen och koppla in hela den ineffektiva byråkratiska apparaten vinner man tid. Och så blir det dags för ny val, ny mandatperiod och en annan makthavare tar över “ansvaret” för den fortsatta utredningen. Om det händer att samma ansvariga personer sitter kvar vid makten, då har det gått så lång tid att allting har blivit föråldrat och det är nya förhållanden som gäller och då måste man börja om från början. Så skjuter man ansvaret från sig själv till den andre och beskyller honom för eventuellt “misslyckande” inom just detta område, för att försvara och trygga sin egen position. Det är bara en del av den eviga maktkampen som har pågått väldigt länge inom politiken, på vår egen bekostnad. Antingen händer det väldigt lite, eller, som idag, blir det bara värre och värre.

Det nya betyder inte automatiskt att det är bättre och effektivare än det gamla. Man bara lindar in gamla problem i vackra ord om att det behövs nödvändiga förändringar och det kommer att ske successivt och parallellt med de andra viktiga ingrepp och bla, bla, bla. Människor är trötta på det gamla ineffektiva och hoppas på att det nya ska ge bättre resultat med tiden och väntar. Och, som alltid, vägen från ord till handling är lång och tiden räcker inte. Man blir bara besviken. Men makthavare fortsätter att utlova. Och då sitter man fast i fällan. 

Arbetsförmedlingen och A-kassan är bara antika rester från 40-talet då de skapades för den växande arbetarklassen. A-kassans ersättning har minskat i praktiken för varje år och det man får idag är ca 60% av lönen. Inte mer än 15 tusen före skatt. Det är ett föråldrad och påtvingad sjukt system som inte funkar längre i ett modernt samhälle. Dessutom, enligt den moderata högervridna principen att de som har ska få mer, så betalar en vanlig byggnadsarbetare idag 425 kr i a-kasseavgift, medan en ingenjör betalar 90 kronor. Ju högre arbetslösheten desto högre avgift. Ju mindre utbildning och kvalifikation desto högre avgift och tvärtom. Paradoxalt nog så stämmer det med borgarnas ide om “rättvis fördelning” av våra resurser. I åratal har hundratusentals människor varit helt beroende av statliga tjänstemännens (Arbetsförmedlingen, A-kassan, Försäkringskassan) tyckande och troende och deras individuella syn på saker och ting plus deras egna tolkningar av vissa lagar och förördningar. Och det är så fortfarande. Deras gamla syn på arbetslösa som lata, oansvariga och ohederliga fuskare, som regeringen håller med om och bekämpar på alla möjliga (o)lagliga demokratiska sätt, finns kvar och leder idag till ödesdigra konsekvenser för människors öde. De har i tre år fört en mycket medveten politik: att skapa en allt större skillnad mellan de som har jobb och hälsa och de som inte har. Konsekvenserna av denna målsättningen blir nu under lågkonjunkturen ännu tidligare och grymmare. De rika får det allt bättre, de fattiga straffas dubbelt. Alla försämringar minskar bara människornas ekonomiska trygghet.

Allting sker efter den gamla formeln: arbetslöshet + sjukdom = utanförskap. Sossarna, som själva har bidragit till att läget försämrats under deras tid (urholkade inkomster under en tvångssystem), vill idag avskaffa Arbetsförmedlingen och införa Kompetensförmedling. Som om detta skulle innebära nya förhållanden och nåt bättre och effektivare. Vilket jag inte tror. Man bara byter namn på ett gammalt system som en hel del människor blivit beroende av i decennier och som, enligt de flestas erfarenhet, inte uppfyller krav och folks behov. När folk inte längre har förtroende på myndigheter och inte heller på framtiden, då är det dags för förändringar. Då måste makteliten tänka om och ge nya hopp åt folket, något konkret och synligt. Inte bara massa vackra ord.