Ett viktigt meddelande: Ni som råkar hamna in på min (nya - nr 3) blogg och kanske ägnar lite av sin dyrbara tid och börjar läsa (några av) mina inlägg:

Snälla - bli inte förbannade eller arga på mig när ni uptäcker något som tydligen inte stämmer med nutiden. Tex. inlägg med namnet "Bonusar" är skriven i våras, då media avslöjade bankchefernas fiffel med bonusar (och våra pengar), men hur i h... kunde denna inlägg hamna i rampljuset sent som igår, efter nästan ett halvt år? Självklart kommer vissa av er att bli förvånade eller tom. lite iriterade i samband med det, men - det finns en logisk förklaring.

Nämligen - jag började blogga i februari i år och det var mit första bloggförsök. Min blogg var med på bloggsajten som hette E-blogg.se. Det var runt 80 inlägg och allting var frid och fröjd fram till juni månad. Då hände det nåt fruktansvärt: både min blogg och hela bloggsajten försvann plötsligt! Det stod - "Tillfälligt näre" och "Under konstruktion". Jag var arg, förbannad, ledsen och besviken, men bloggen var spårlöst borta. Och så har det varit hela tiden (och är fortfarande).

Det var mitt viktiga verk, mitt livsverk som jag känner mig väldigt stölt över. Jag är samhällsintresserad och kämpar, på mitt sätt, för rättvisan och för de små, vanliga människor som kämpar varje dag för att överleva. Det är ett tufft liv vissa av oss lever i dagens Sverige, och de orättvisorna man stöter på varje dag gör att jag personligen (och det är allt jag kan) känner att jag måste ge en (konstruktiv) kritik (mitt syn på saker och ting) av detta samhället och på det sättet visa min solidaritet med dem som är mest utsatta och känner sig illa behandlade.

Själv är jag väldigt sjuk - framskriden elakartad tumör ( nr 2 eller sk. döttertumör) bakom höger öga och väldigt nära hjärnan, som inte går att bota eller ta helt bort. Varken citostatika-behandling eller strålningen kan hjälpa längre, så det verkar att jag inte har så lång tid kvar att leva. Plus några andra små sjukdomar och massa mediciner och biverkningar som gör att allting går nedåt. Jag har accepterat det, men under tiden måste jag göra nåt annat för att inte tänka så mycket på all älende. Jag kämpar så gott jag kan (har kämpat i sju år sammanlagt), men det är väldigt jobbigt och påfrästande. För det mesta är jag hemma och under tiden skriver jag och läser, för jag kan inte bara ligga och tycka synd om mig själv. Jag vill lämna något bakom mig, det som jag tycker om och det är att skriva. Skrivandet är min kamp mot tiden, mot sjukdomen och samtidigt mot ondskan, orättvisan, mot det negativa som finns i vårt samhälle. Och jag  är helt övertygad om att just vårt samhälle, vår lilla Sverige, är det bästa oasen som finns här på jorden och jag känner mig skyldig att genom mitt skrivande varna om det goda och visa min tacksamhet mot det landet och de människor som tog mig emot för snart 14 år sedan och gav mig hoppet om livet (hoppet har jag inte kvar, men jag lever fortfarande tack vare att jag bor här - Sverige hamnar högst på skalan när det gäller onkologi och kancerforskningen). Jag kan inte göra det på nåt annat sätt än genom att skriva mina inlägg om vissa samhällsföreteelser och på det sättet kämpa mot det onda som försöker utrota vår välfärd, vårt demokrati, det goda Folkhemmet, den "svenska modellen" och allt annat som vanligt folk skall åtnjuta och som (?!) präglar det här fina samhället.

Så, att göra en lång historia så kort som möjligt - en dag (för en vecka sedan), under mina desperata försök att hitta min blogg och alla mina inlägg (jag var in på Google) , så tryckte jag på "fel" knapp och så fick jag fram en av mina inlägg! Jag upprepade samma "misstag" om och om och så hittade jag nästan alla mina inlägg. Det var en stor lättnad och jag var jätte glad förstås. Jag försökte publicera dem på ett annat ställe (en känd sajt) men det gick inte (redaktören tyckte väl att mina inlägg var alltför kritiska?!), men slutligen fick jag tag på den här sajten. Och nu är jag här, med mina gamla inlägg som jag måste lite korrigera och finslipa dem, och så tänker jag fortsätta skriva nya inlägg med aktuellt innehåll. Och jag hoppas att sajten (och min blogg) blir kvar i framtiden.

Jag brukar kalla saker och ting med deras rätta namn, försöker veta och kunna mer än att bara tycka och tro, vill inte generalisera eller dra alla över samma kam och brinner för intellektuell utmaning. Upskattar folk som kan ge mig positiv feedback och konstruktiv kritik, när det är nödvändigt, och som inte ska dömma mig utifrån det jag är. jag perasonligen (be) dömmer människor utifrån deras handlingar, inte utifrån deras hudfärg, namn, religion, utseendet, sexuell läggning, klasstillhörandet osv.

OBS!!! Jag bjuder på lite underhållning och (förlåt mig) på några grammatiska fel hit och dit; trots mina försök så har jag inte helt lyckats behärska "konsten att tala och skriva" svenska på ett helt korrekt sätt. Men jag försöker göra mitt bästa.  Ingen är perfekt och alla har vi våra fel och gör våra misstag.

Tack i förhand.

Integration och assimilation blandas ofta ihop. Integration snackar man om i teorin men i praktiken är det assimilation det handlar om. Om man säger att "det är invandrarnas fel att integrationsproblematiken växer eftersom en stor del inte vill/inte kan integrera sig" då är man fel ute. Och ännu värre om man påstår att "integration beror endast själva invandrare, inte infödda svenskar". Att ta till vara andras resurser som endast kan berika, inte utarma vår kultur, har vi svårt för (vågar inte känna oss igen själva i "det som är främmande"). Då blir det ren assimilation man tillämpar, som leder endast till segregation och mer utanförskap. Som i sin tur leder till ännu mer konflikt som t.ex stenkastning och bränder i Rinkeby eller Rosengård. Invandrargäng i Göteborg, Malmö, Uppsala, Stockholm, Södertälje och Landskrona (m.m.) och deras senaste (men också långvariga ) "respektutkrävande kriminella protester" talar sitt tydliga språk. Men också högerextrema organisationer och grupperingar som växer sig starkare mer och mer och värvar, med stor framgång, nya medlemmar (SD). Ingen hållbar situation, som skapar bara mer hat, hot, misstänksamhet, rasism, främlingsfientlighet, nationalism, nazism från den ena sidan och mer hat, hot, trakasserier, misshandel, upplopp, kravaller, bränder, stenkastning, utanförskap, segregation och misslyckad integration från den andra sidan. För det vi pratar om är tyvärr ett känt faktum: "vi" och "de", så länge vi inte är beredda att kompromissa, att föra ett vettig dialog och visa ömsesidigt respekt. Som måste förtjänas, inte påtvingas.

Dessutom har vi benägenhet att göra vår egen kultur till en fungerande norm. Och det kallar vi för svenskhet (etnocentrism). Vår föreställning går ut på att "vår kultur är den rätta". Det är våra sedvanor, traditioner och värderingar som ska vara normer för alla och att hela världen bör betraktas, ifrågasättas, förstås, definieras och bedömas med våra ögon. Det är vår svenskhet som är och bör vara mått för allt. Att vår egen kultur och annat är överlägset bra är många övertygade om. Så, inte konstigt när vi snackar om just den totalt misslyckade integrationsprocessen - att alla de invandrare som flyttat till Sverige ska vara lika som vi och ta till sig allt som ingår i begreppet svenskhet. Plus de sociala koderna och de inlärda sociala beteenden på köpet.

På andra sidan har vi vissa islamiska grupperingar, sk. fundamentalister, som absolut inte vill ha nåt med integrationen att göra. Det är framförallt vissa lärda mullor och vissa imamers uppgift att sprida Koranens och islams lärdom som bl.a hävdar att "Muslimer (sanna, äkta, troende) måste förkasta integration och varje förslag om vissa kompromiss gällande detta ämne skall avfärdas. Islam förbjuder integration, assimilation, demokrati, pluralism, västerländsk livsstil och liknande idéer, tankar och system som härrör från den sekularistiska kapitalistiska ideologin". Vilket betyder att muslimska normer, tankesätt, idéer, livsstil, levnadsätt, bruk, kultur och traditioner skall bevaras till varje pris.

Samtidigt har vi ett visst "Invandrarparti" som hävdar att diskrimineringen och utanförskapet, plus allt annat som rör invandrare och berör deras liv och existens (arbete, bostad, utbildning mm.) här i Sverige är de etablerade och regerande partiernas fel. De etablerade ideologierna här kan inte hantera ras- och kulturfrågorna och rasismen är etablerad inom alla partier. Mångkulturalismen är en påhittad floskel och svensk demokrati är farlig, dvs. Sverige är odemokratiskt. Demokratin är bara ett privilegium för de etniska svenskarna osv. Det är därför invandrare behöver skydd som utsatt grupp.

Läste några rader i Metro häromdan om det som hände med sammanlagt 45 olika svenska biståndsinsatser i Gazaremsan under Israels attack i januari. Antingen totalt förstörda eller allvarligt skadade. Något som kostat oss tiotals miljoner, men också kostat den palestinska folket och Gazaborna. Skadorna är stora och det kommer att ta tid och kosta skjortan att bygga om från början och sätta allt i bruk igen.

Men det är nåt annat jag grubblar över. Dåvarande premiärministern Ehud Barak har inte bett om ursäkt varken det svenska folket eller vår regering eller våra svenska biståndsarbetare för det psykiska lydandet eller för de materiella skadorna Israel orsakat med sina attacker. Men det gjorde han minnsan när FN:s generalsekreterare blev "ursinnig" och krävde förklaringen för den meningslösa attacken mot en FN:s kontor i Gasa. Och det fick Ban Ki Moon, med all rätt. Likaså Frankrike, som riktade skarp kritik mot Israels beskjutning av ett sjukhus med fransk personal i och ett mediehus med franska journalister som var med och försökte filma attackerna. Sverige fick kamma noll. För ingen av oss var "ursinnig", förutom de enstaka besvikna (antisemiter) människor som demonstrerade mot Devis Cup-matchen i Malmö och de militanta som satte eld på fyra mataffärer i Södertälje med diverse israeliska (och USA:s) matvaror.

Idag är det staten Israel som bedömer vem som är antisemit: var och en som kritiserar staten Israel. Vilket kan betyda att alla som tar sig "den rätten" är antisemiter. Tom. judarna som bor i Israel och som fördömer Israels sätt att försvara landet och deras "sätt att bevara den judiska befolkningens rätt till liv och fred" genom att minska antalet levande palestinier. Och alla de runt om hela världen som blir ursinniga och arga och besvikna över Israels politik är antisemiter. Men det gäller inte oss. Inte Sverige, inte Fredrik Reinfeldt med Alliansen i spetsen och inte heller Carl Bildt. För vår statsministern är ytterst försiktig med sina uttalanden om Israel. Förmodligen för att inte skada den känsliga förhållandet mellan två stater och de fina goda relationerna som odlats i så många år. Idag mer som en "påtvingad" relation mellan två regeringar, inte mellan folk, men ändå.

Kan och vågar regeringen då att fördöma det senaste valet i Israel och den extrema högerextrema utrikespolitiken som kommer att genomföras inom kort? En extrem farlig ultranationalistisk regering som tillträder och får makten att bestämma över andras liv och öden. Benjamin Netanyahu i spetsen och framförallt hans lakej - högerrasisten Avigor Lieberman som utrikesministern, som ska "rensa staten Israel från alla araber" och att "staten Israel ska vara helt judisk".

Kan man överhuvudtaget snacka om demokrati i dagens läge och i framtiden? Inte ens själva israeler (inte alla) uppfattar det rådande systemet och den framtida regeringens ställning som demokratiskt. Det är de som kritiserar sitt eget land och är självhatande judar och antisemiter. Men problemet är att det var det judiska folket i Israel som valde en sån politik och makthavare som ska genomdriva sina politiska önskemål i framtiden. Och det gjorde folket på ett helt lagligt demokratiskt rätt - genom att rösta fram de mest farliga makteliten i dagens mest känsliga politiska läge. Som ska rädda det judiska folket från utrotningen tack vare de personliga folkets övertygelser om att några nationalistiska fanatiker ska säkra deras framtid och deras utlovade land i evighet.

Den demokratin kommer att gälla förmodligen enbart judarna i Israel. Inte palestinier eller araber, som Lieberman lovat "ta hand om". Det verkar som om det är en ny Holocaust på gång, men omvärlden reagerar inte. Alla håller andan och väntar på vad som ska ske. En ny Ruanda eller? Och eftersom jag skriver om och kritiserar läget och det rådande systemet där nere ( inte det hela judiska befolkningen) då är jag också antisemit idag. Men eftersom jag hyser ganska stor självrespekt mot mig själv och mot mina egna övertygelser och åsikter, då kan jag stå ut med att bli stämplad som en "sådan". Inte första gången för min del.

Krigets logik bygger just på demoniseringen av den andre - fienden och motståndaren: i det här fallet inte enbart Fatah eller Hamas utan alla Palestinier och alla araber. Plus alla andra kors och tvärs över hela världen som vågar säga ifrån och som riktar sin skarpa kritik mot en sådan farlig och totalt extremt nationalistisk fientlig israelisk inställning mot omvärlden och mot ett annat folk. Och mot de oliktänkande människor som fördömer krig och våld oavsett vem som för den. Snacka om rasism, nationalism, främlingsfientlighet, nazism och annat. Och snacka om Förintelsen. Allt detta står i den nya israeliska regeringens proklamation om "demokratiseringen av judiska folket" i staten Israel. Som förmodligen kommer att ske inom snar framtid, på bekostnad av andras liv. Och med världens blundande och godkännande utan att någon vågar ta ansvar, ställning och att agera på största allvar. Men om någon blir igen "ursinnig", då kanske...

Vårt trygghetssystem (t.ex. när arbetslösheten stiger så dumpar a-kasseersättningen smärtan, men också en almmän sjukförsäkring och försörjningsstöd från socialförvaltningen) håller på att urholkas totalt. Det har blivit stor skillnad mellan a-kassans, sjukpenningens och socialbidragens storlek. Folk som blivit arbetslösa - oftast invandrare, ensamstående mödrar och ungdomar som saknar rätt till a-kassan och hänvisas till socialen, men kan inte få det pga. olika orsaker. Men de kan antingen jobba eller praktisera för att få rätt till försörjningsstöd. Det finns också människor som fått indragen sjukpenning och ingen förlängd sjukersättning och som inte har nån a-kasseersättning heller. De är tvungna att antingen jobba, praktisera och utbilda sig eller gå till socialen. Och där väntar en assistent med likadan inställning - ut och jobba!. Samma inställning som regeringen kämpat för så länge och hävdat att en hel del "sjuka" kan bli faktiskt friska antingen genom rätt "rehabilitering" (ut ur det fina trygghetssystemet!) eller genom egen kraft och börja jobba. Att det inte finns nåt jobb är en annan femma. Som vår soc.minister Christina Husmark Persson sa att "verkligheten inte är sådan som den upplevs och att de nya sjukreglerna ska sätta stopp för den årslånga inaktiviteten många människor hamnat i". Dvs. de som "låtsas/fuskar" att de är sjuka. Allt detta betyder att det finns ett medvetet (inlärt) försämrat syn (och byråkratins handlande efter eget tyckande, troende och egen tolkning av vissa lagar och regler) på (o)hälsa, arbetsförmåga, sjukvård, rehabilitering, omsorg, tjänster och service som bara går att behövande får det ännu sämre.

Det vi ser idag är ett statligt försök att få vanliga människor, framför allt arbetarna att betala det andra skapat (alltför få i världen som har alltför mycket pengar att göra fel saker och dåliga investeringar). Trots att vi har accepterat (tvungna) ökat privatisering, låga löneökningar, sämre och billigare välfärdssystem, skattesänkningar som har gett mer pengar till de rika, är det ändå allt vårt fel och vi ska därför betala ännu mer med ytterligare sämre välfärd, sänkta löner, varsel, arbetslöshet, mindre a-kasseersättning, mindre sjukpenning mm. Regeringen satsar miljarder för att rädda finanssystemet; tusentals miljarder pumpas in i bankvärld för att den ska börja fungera igen. Men ingen storsatsning på ökad arbetslöshet, för det verkar som var och en av oss, eller åtminstone de som jobbar, själv har ansvaret för det. Och sjuka, arbetslösa och pensionärer ska självklart vara med igen och betala extra en gång till. Att satsa åtminstone några miljarder i skolan eller vården är otänkbart och ses från regeringen som bortkastade pengar eftersom det skulle bara skapa "svarta håll" i kommunbudgeten. Och kommunerna är redan hårt belastade.

Samtidigt ska man värna om välfärden och den svenska modellen och satsa istället på mer utbildningsplatser på Komvux och fler praktikplatser inom kommunerna, eftersom det innebär arbete som Försäkringskassan belånar med drygt 1200 kr i månaden (aktivitetsstöd) men kommunen däremot tjänar stora pengar på. Och dessutom ska våra ungdomar också få möjlighet att komma in på arbetsmarknaden genom att - vad? Jobba? Praktisera? Utbilda sig? Skaffa sig fler olika färdigheter typ svetsare/kok/försäljare/parkarbetare? Pengarna till offentliga jobb kommer tillbaka i form av mer skatteintäkter, ökad konsumtion, ökad köpkraft. Pengarna till finansvärlden ökar bara bubblan, och förmodligen höjda löner, pensioner och bonusar till toppcheferna. Vanliga arbetare blir belånade med varsel och uppsägning och försämrade pensionsvillkor. Arbetslösheten hotar stiga till 11% nästa år, en av tre som jobbar är inte med i nån a-kassa (försämrade villkoren), andelen arbetssökande utan nån ersättning har ökat från 25% föra året till 50% i år, antalet socialbidragstagare ökar kraftigt och hastigt (men kommunen får inga pengar), dubbelt så mycket jämfört med förra året osv. Arbetarrörelsen minskar både i kraft och i antal medlemmar, LO tappar allt - medlemmar, idéer, handlingsplan, rätt ideologi, makten (Wanjas "affärer" sätter djupa spår), sossarna tappar sina medlemmar, sympatisörer, handlingskraft, ideologi, facken försvagas på alla sätt och vis, välfärden och demokratin urholkas och hotas, SD växer så det knakar... En ond cirkel. 

Demokrati innebär folkstyre, enligt ordboken. Om ordet stor helt ensam då är det bara en tom floskel och påhittat mantra. Ett tomt skal utan något som helst innehåll och betydelse. Man måste ställa vissa frågor för att komma närmare till innebörden: Varför? Hur? Till vem/vilka? På vilket sätt?

Ordet i sig har blivit på siståne "våldtagen" i vårt land så många gånger och blivit missbrukat att jag har svårt att tro länge på det. För min del kan ordet hamna under rubriken "påhittade floskler" eller "tom upprepad mantra". Som t.ex begrepp som: "alla vi är lika", "alla har samma rättigheter", "demokratin åt alla", "lika lön för lika arbete" osv. Den påstådda fungerande demokrati i vårt lilla land är, för min del och efter alla dessa år, ett utdöende företeelse. Pga. brist på ett allmänt engagemang, medvetenhet och personlig intresse. Pga. avsaknaden av empati och solidaritet och växande egoism och individualism, samt en dos avundsjukan och den lagom utbredda svartsjukan. "Bevara demokratin för demokratins skull" är bara en klassisk upprepning och där finns det inte så mycket att hämta. Det som återstår är bara ett tomt skal utan livstäcken, med avsaknaden för de kollektiva intressen för allas bästa, Så som vi hade på t.ex 70- och 80-talet under Folkhemmets tider.

Vissa makthavare snackar ofta om rättvisan och hävdar att den fungerar väl här hos oss. Att man belånar de goda gärningar och straffar de dåliga, onda. Fast vi vet att det finns tyvärr massa exempel som bevisar motsatsen. Men man måste framstå som politiskt korrekt och inte väcka alltför heta känslor. Att "Alla är lika inför lagen", som vissa av våra kära politiker gärna skryter om för att framstå som vänliga och rättvisa. Vilket skämt! Vårt rättsystem garanterar allt detta, men - på papperet. I praktiken är det ofta tvärtom, och det vet vi alla. Alla kan råka bli "(o)rättvist" behandlad utifrån vem eller vilka vi är, utifrån vår utbildning, klasstillhörighet, kändisskap, kontakter, samhällsposition, rikedom, beffatningen,  vår religion, hudfärg, sexuell läggning, vår livsstil, våra åsikter, värderingar osv. osv. Orättvisan är ingen företeelse som finns inpreglad enbart i de tottalitära och odemokratiska samhällen, utan finns överallt och här också. Och den syns och käns just under de svåra tiderna, som nu, idag. Alla vi kan bli orättvist behandlade (diskriminerade, särbehandlade) av staten, myndigheterna, lagen, polisen, rättsväsendet, beslutfattare, kommunen, hyresvärden, handläggare, våra assistenter, chefer, vd, av våra politiker, byrokrater, pampar, tjänstemän, kriminella...

Demokratin, verkar det, passar idag bäst till våra elitistiska makthavare, till de som finns bakom kulisserna och gillar rävspel med försmak för statliga obligationer, oljeakcier, fonder, bonusar, feta pensioner, skräddarsydda portföljer mm. Till lobbyn genom makt nr 1, 2 och 3 som förbehåller sig rätten att bestämma över vissa ords betydelse och innehåll och som, på gott och ont och genom massa egna lagar och förördningar, bestämmer över våra liv och existens. För när makten har rätt har rätten ingen makt. För att demokratin är bara programmerat utopi och styrs av den marknadsstyrda makten med försmak för underhållning.

Idag snackar man om globaliseringen och att sudda ut alla gränser mellan länder som EU har redan bevisat att det går. Vi snackar om fri kapital och att röra sig fritt inom EU som arbetare och jobba under "samma villkor" oavsett vilket land man befinner sig i. Men fortfarande har vi politiker som inte lyssnar på vad folk säger, som gillar rävspel bakom kulisserna, lobbyister som väntar på rätt tillfälle och partier som inte kan leva upp det de lovat sitt folk. Och att de vågar tro att, eftersom dem är valda av oss, kan bestämma över oss - så kunniga är vi inte, har inte så mycket tid, dålig ork, ingen lust osv. Och dessutom har ingen makt, eftersom den är fråntagen oss för länge sedan.

Är det konservatismen eller liberalismen man strävar efter? Marknaden idag anpassar sig efter människors efterfrågan, och vi måste ta egna beslut. Så som folk i Irland gjorde för nåt år sen. Personliga val är inte alltid det rätta, men är alternativet bättre då att någon annan, i ditt namn, har och tar makten över din vardag, som t.ex staten gör med FRA-lagen oavsett vad vi vanliga människor tror och tycker om detta? Jag tänker ibland på folkomröstningen om kärnkraften, EU-medlemskapet och Euron som gemensamma valutan och EMU-deltagandet för ett antal år sedan? Det var stora frågorna våra partier hade svårt att hantera och det gick som det gick. Det var Göran och Metall, Kommunal och Handels, Transport och LO, miljö- och alla kända och mindre kända rörelser, föreningar, näringslivets pampar och experter, bankväsendet, de nya och de gamla politiker och naturligtvis folket. Det pratades om BNP-tillväxten, om att förstärka ekonomi, om de nya tiderna som skall ersätta den gamla mm. Trotts att rätt många upplever idag att det gamla industrisamhälle har blivit ännu starkare med blandning av tjänster och kunskaper (plus IT-branschen). Och så har vi självklart våra ekonomiska experter som försöker upprätthålla trovärdigheten om sig själva genom att ställa olika företeelser mot varandra. Vad blir starkare i framtiden: Vänster-Höger, Offentligt - Privat, Kollektiv - Individ, Arbetare - Företag, Rättvisa - Frihet, Lokal makt - Central makt, Utveckling - Mer konsumtion osv.? Svårt att avgöra i dagens läge. Ingenting är självklart och allting är relativt, men…

Men, om vi älskar vårt land så som vi påstår, då måste vi tänka till, tänka före, tänka efter, agera, reagera osv. och tvinga våra kära politiker att inse att de handlar fel och fattar fel beslut. Jag tänker framförallt på Kiotoprotokolet och debatter här uppe i Dalarna (Tällberg) samt reduceringen av utsläpp i alla former. Och på andra sidan USA:s veto och deras eviga "Det är USA: s folk som bestämmer om sitt eget livsstil". Och sedan är det Ryssland, Kina och Indien som vill och har möjlighet att hinna oss i kapp när det gäller livsstandard och vill kanske på en kort stund uppleva det vi upplevt i Sverige, Danmark och Norge på 70- Och 80-talet. De vill njuta och leva det goda livet vi levde och har all rätt i världen att göra det, men detta kan ha ödesdigra konsekvenser för vårt planets existens och framtid. Och vem eller vilka har rätt att kräva att de inte ska höja sin standard och förbättra sin levnadsstil? Vi i Europa, folk från USA, Kanada, lilla Sverige? Har vi magen att säga till Indien idag: "Hör Ni, det här är vårt fel. Vi beklagar, men ni har ingen rätt att leva så som vi gjorde förr i tiden och ha det bättre. Ni måste fortsätta leva i misär och fattigdom och ha kvar era kastsystem och inte höja lönen. Industrin ska ni absolut inte ha och inte heller nåt kollektivavtal". Löjligt ide och helt orättvist, med tanke att andra, som tar sig rätten att bestämma över alla andra, vägrar sänka sin standard och utsläpp utan strävar mot mer "utveckling". Den obekväma sanningen är passé (om Goore hade rätt då skulle han vunnit presidentvalet). Plus det politiskt korrekta delen såklart.

Att "Alla är lika inför lagen" eller att "Alla ska eller bör vara lika inför lagen" är, för min del, ett gammalt mantra och tom påhittad floskel som överheten och makthavarna upprepar enbart för att verka seriösa. I praktiken händer det väldigt ofta något helt annat. Något som ALLA människor är säkert medvetna om. När makten har rätt har rätten ingen makt.

Som jag sa en gång om mina morgonsysslor - ibland roligt men ibland jätte tråkigt. Som imorse t.ex Brukar vakna tidigt och, efter att ha druckit mitt morgonkaffe, brukar läsa fem-sex olika tidningar och jämföra deras nyhetsflöde med varandra. Vissa skriver om samma sak, vissa tidningar skriver om något som inte finns i de andra tidningarna, oavsett om detta är en viktig nyhet eller inte. Det verkar som om det är viktigt för vissa tidningar att bara fylla på med något så att sidorna inte blir tomma. Kvantiteten är det som är avgörande, inte kvaliteten. Hur skulle de annars sälja sina tidningar och få mer klirr i kassan. Men jag valde några nyheter som verkar vara, för min del, mer intressanta än de övriga (banta ner, förbättra din kondition, förbränn din fetma, höj din prestationsförmåga, bli snyggare, brunare, vackrare osv. osv.).

Stökig natt i Husby - stadsdelsområdet som tillhör Rinkeby och gränsar med Kista och Tensta. Andelen invånare med utländsk bakgrund uppgår till 85%. Runt midnatt började stenkastningen och en anlagd brand utanför polishuset i Husby, som en hel del ungdomar (förmodligen hade de väldigt tråkigt) bär ansvaret för. Polisen hittade också en kartonglåda innehållande trådar som visade sig vara tom. Några ungdomar greps, men släpptes senare. Det var likadant i Rosengård i förrigår, där brandkåren fick vattenslangarna avskurna  när de försökte släcka en anlagd brand. När de åkte dit mötes de av några fientliga ungdomar som snart försvann så att  brandkåren i smyg gjorde sitt uppdrag. Folk kan inte länge åka till Rosengård utan poliseskort så till slut funderar vissa att vägra åka dit överhuvudtaget, för de har tröttnat på det som sker varje gång. Men politikerna vågar inte inse sanningen och ta till drastiska åtgärder. I övrigt - det satsas väldigt mycket pengar på att göra nåt för ungdomarna som bor där, men ändå fortsätter de med att jävlas med alla.

Läste om Europol, EU:s polisbyrå, som har börjat spela en stor framträdande roll i kampen mot den organiserade brottsligheten inom EU:s gränser, men med kopplingen långt utanför Europa (Afrika, Asien, Sydamerika mm). Det finns över ett tusen olika kriminella grupperingar som opererar inom EU, vilket innebär flera hundra miljarder varje år. Bara narkotikahandel genererar miljarder kronor i brottskapital varje år, plus människosmuggling, vapenförsäljning och annan illegal verksamhet (prostitution). Problemet förvärras genom att pengarna används senare i helt legal verksamhet genom att kriminella maffialedare investerar i hotell- och restaurangbranschen och köper olika fastigheter runt om i Europa och världen. Och de har goda affärskontakter med t.ex colombianska knarkkarteller och samarbetar över internationella gränser. När det gäller just knarkhandeln då är det kosovoalbanska klaner, serbiska och montenegrinska ligor som är ledande inom den mest lukrativa branschen och omsätter också flera miljarder kronor om året. Eftersom narkotikabranchen och den organiserade kriminaliteten bara växer då funderar vissa ansvariga inom EU att göra Europol till nån slags FBI med mer makt och resurser i framtiden.

Såg demonstrationer mot Piratebay-domen i Stockholm, med Piratpartiet i spetsen. Läste imorse om detta i alla våra tidningar. Partiet bara växer så det knakar och genom det visar motståndarna vad de tycker om både regeringen och lagen (både FRA och IPRED). Och om både musikindustrin och upphovsrättens innehavares rätt att jävlas med folk. Flera hundra tusen medlemmar via Internet som motsätter sig detta idiotiska hanteringen av fildelningen. Att “all offentlig makt utgår ifrån det svenska folket” står det i lagen. Undrar bara, i förbigående, om detta kan bevisas i praktiken, eller?! Här i Sverige finns det ingen uttalad åtalsnivå för “olaglig” fildelnig som t.ex i Tyskland: 3000 låtar och 200 filmer, för eget bruk. Svensk polis och åklagare borde istället koncentrera sina resurser på storskalig fildelning för komerciell bruk och inte väcka åtal mot “små” fildelare. Och upphovsrättslagstiftning borde vara anpassad till den moderna tekniken och Internet. För den här domen kommer aldrig att minska nedladdningen, det är jag tvärsäker på.

Försäkringskassan fortsätter sin kamp mot ohederliga fuskare som snor åt sig olika bidrag de inte har rätt till. Men den här gången blir det MC-gänget Hells Angels. Några av medlemmarna krävs på sammanlagt 5,8 miljoner kronor - pengarna de har fått genom att lämna falska uppgifter. Ganska stor summa pengar, eller hur.

Och sist, men inte minst - svartjobb! Svartjobben gör att Skatteverket förlorar ca 2,5 miljarder kronor varje år. De som sysslar med det använder ofta osanna fakturor och falska kontrolluppgifter. Kopplingar till den organiserade brottsligheten (kriminella gäng) är vanliga. Svart arbetskraft står för en underskott i statskassan på 66 miljarder om året. Det är 10 miljarder mer än den totala kostnaden för hälsovård, sjukvård och socialomsorg under det här året. Samtidigt bedöms det totala skattefusket uppgå till 133 miljarder. Och minst 75% av den ekonomiska brottsligheten finns - i Stockholm. Men, svartjobb har en ganska hög acceptans bland folket - ca 44% av tillfrågade skulle kunna tänka sig att betala svart för vissa tjänster. Pga. att det är “svårt att få tag på en hantverkare” och “då går det fortare att låta göra jobbet svart”. Det låter förvånande att detta inte är pga. att hantverkarna är ofta opålitliga, fuskbenägna när det gäller tider och priset, dyra, tolkar på sitt sätt det som står i överenskommelsen och det de har utlovat att göra, utför dåligt jobb osv. Men så är det med folk idag.