Avregleringar och privatiseringar har genomförts för länge sedan, under den tiden sossarna hade makten. Detta har drabbat vårt arbetande folk framförallt, och det har börjat med den offentliga sektorn (resurser har flyttats över till privata aktörer), den statliga företagsamheten (stora delar har sålts ut eller avreglerats - SJ, Posten, Telia, Systembolaget, skogsindustri, fastighetsbolag, elindustrin och massa kommunala tillgångar har sålts till privata profitörer) och socialförsäkringssystemet till sist.

Vanvård av gamla, brister i skolan, problem inom sjukvården, besparingar, arbetslösheten, misslyckad integration, bostadsmarknaden osv. är gamla problem. Allt detta har bidragit till att göra majoriteten av Sveriges befolkning fattigare, medan de rika kunnat öka sina rikedomar ännu mer. Så att skylla allt på den högervridna borgerliga alliansregeringen som tog makten efter sossarnas missfall är minst sagt orättvist. De har bara ärvt sossarnas dåliga omdömen och deras mantran och floskler om svensk välfärdssystem, om solidaritet, om kampen mot utanförskap mm. De är inte något bättre alternativ till sossarnas snedvridna och misslyckade politik, utan tvärtom har de drivit en tydligare klasspolitik (omfördelningen från de fattiga till de rika). Och de har bara fortsatt med samma metoder och till slut har de lyckats med urholkningen av den svenska modellen. Marknadsekonomin breder sig, privatiseringen fortsätter liksom utförsäljningen av statliga företag. Det senaste fallet är Apoteket. Och det som vi ser idag - att sossarnas popularitet minskar varje dag är bara en resultat av väljarnas misstro mot att Mona och hennes parti kan vara en garant för social rättvisa och minskade sociala klyftor som alla pratar om men ingen gör något vettigt, utan tvärtom. Den borgerliga makten har inga planer att förändra läget (och i dagens mest svåraste läget nånsin är det nästan omöjligt), utan fortsätter med det gamla beprövade metoden - mer klyftor och mer arbetslösa, men mindre sjukskrivna och mer “sysselsatta”; vi är tvingade att bli friska över natten och stå till arbetsmarknadens förfogande, efter alliansens önskemål.

Det är svårt med förändringar; det kostar och vår regering är inte villig att betala vår “kallas”. För att klara sig från “onödiga utgifter” använder sig regeringen och byråkratin oftast av en gammal beprövad metod: man låter olika förslag grundligt utredas och gå ut på remiss till så många myndigheter och organisationer som möjligt. Vilket kan detta ta månader, men genom att dra ut på processen och koppla in hela den ineffektiva byråkratiska apparaten vinner man tid. Och så blir det dags för ny val, ny mandatperiod och en annan makthavare tar över “ansvaret” för den fortsatta utredningen. Om det händer att samma ansvariga personer sitter kvar vid makten, då har det gått så lång tid att allting har blivit föråldrat och det är nya förhållanden som gäller och då måste man börja om från början. Så skjuter man ansvaret från sig själv till den andre och beskyller honom för eventuellt “misslyckande” inom just detta område, för att försvara och trygga sin egen position. Det är bara en del av den eviga maktkampen som har pågått väldigt länge inom politiken, på vår egen bekostnad. Antingen händer det väldigt lite, eller, som idag, blir det bara värre och värre.

Det nya betyder inte automatiskt att det är bättre och effektivare än det gamla. Man bara lindar in gamla problem i vackra ord om att det behövs nödvändiga förändringar och det kommer att ske successivt och parallellt med de andra viktiga ingrepp och bla, bla, bla. Människor är trötta på det gamla ineffektiva och hoppas på att det nya ska ge bättre resultat med tiden och väntar. Och, som alltid, vägen från ord till handling är lång och tiden räcker inte. Man blir bara besviken. Men makthavare fortsätter att utlova. Och då sitter man fast i fällan. 

Arbetsförmedlingen och A-kassan är bara antika rester från 40-talet då de skapades för den växande arbetarklassen. A-kassans ersättning har minskat i praktiken för varje år och det man får idag är ca 60% av lönen. Inte mer än 15 tusen före skatt. Det är ett föråldrad och påtvingad sjukt system som inte funkar längre i ett modernt samhälle. Dessutom, enligt den moderata högervridna principen att de som har ska få mer, så betalar en vanlig byggnadsarbetare idag 425 kr i a-kasseavgift, medan en ingenjör betalar 90 kronor. Ju högre arbetslösheten desto högre avgift. Ju mindre utbildning och kvalifikation desto högre avgift och tvärtom. Paradoxalt nog så stämmer det med borgarnas ide om “rättvis fördelning” av våra resurser. I åratal har hundratusentals människor varit helt beroende av statliga tjänstemännens (Arbetsförmedlingen, A-kassan, Försäkringskassan) tyckande och troende och deras individuella syn på saker och ting plus deras egna tolkningar av vissa lagar och förördningar. Och det är så fortfarande. Deras gamla syn på arbetslösa som lata, oansvariga och ohederliga fuskare, som regeringen håller med om och bekämpar på alla möjliga (o)lagliga demokratiska sätt, finns kvar och leder idag till ödesdigra konsekvenser för människors öde. De har i tre år fört en mycket medveten politik: att skapa en allt större skillnad mellan de som har jobb och hälsa och de som inte har. Konsekvenserna av denna målsättningen blir nu under lågkonjunkturen ännu tidligare och grymmare. De rika får det allt bättre, de fattiga straffas dubbelt. Alla försämringar minskar bara människornas ekonomiska trygghet.

Allting sker efter den gamla formeln: arbetslöshet + sjukdom = utanförskap. Sossarna, som själva har bidragit till att läget försämrats under deras tid (urholkade inkomster under en tvångssystem), vill idag avskaffa Arbetsförmedlingen och införa Kompetensförmedling. Som om detta skulle innebära nya förhållanden och nåt bättre och effektivare. Vilket jag inte tror. Man bara byter namn på ett gammalt system som en hel del människor blivit beroende av i decennier och som, enligt de flestas erfarenhet, inte uppfyller krav och folks behov. När folk inte längre har förtroende på myndigheter och inte heller på framtiden, då är det dags för förändringar. Då måste makteliten tänka om och ge nya hopp åt folket, något konkret och synligt. Inte bara massa vackra ord.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...