Makt är en central fråga idag. Mötet mellan samhällets företrädare och den behövande är ojämlikt, för det handlar om mötet mellan en person med makt och position och en person som är beroende av den makthavande (relationsbegrepp) och därmed i underläge. Den personen känner maktlöshet eller vanmakt. Det blir en underordning. Maktbalansen i dagens system väger över till byråkratins fördel ( som har vissa resurser) och de som har svårast att göra sig hörda och sedda är alltid de maktlösa som är i underläge.

Först började allt älende med en enorm bankris i USA som spred sig sakta men säkert till hela världen. Sen kom lågkonjunkturen med varsel, uppsägningar och ökad arbetslöshet. Sen blev det total kaos. De redan djupa klyftorna mellan rika och fattiga ökade ännu mer. Sverige drabbades, efter 17 år, av ytterligare en stor ekonomisk kris.

Men vad hände då, förutom tusentals fall av varsel och annat elände? Ju, regeringen öste ut 15 miljarder i skattesänkningar (jobbskatteavdrag) som (det mesta) hamnade i välbärgades plånböcker. Och som bara ökade ännu mer på orättvisorna och klyftorna i samhället. Det var en naturlig påföljd av marknadsglobaliseringen - en naturlig utveckling av affärsvärlden som blev nationell när det gäller organisation och synsätt. Den har utformat vår politik och övertygat vår regering, främst genom lobbyverksamheten och tjänstemännens girighet, att den är bäst och mest lämplig för landets välfärd. Och regeringen gick på det och rakt in i fällan. Nästa steg för regeringen var att låna drygt 200 miljarder för att få ihop ekonomin. 10% av de rika ska få ca 40 miljarder att dela på. Resten av löntagarna ska få mindre. Kanske nån hundring mer, som ska räcka att täcka höjd a-kasseavgift. Pensionärer ska i övrigt få sänkt pension med ca 400 kronor. Och de 10 miljarder regeringen gav oss för nån vecka sen ska "bli bara en del i aktiv näringspolitik", enligt vår käre Herr Borg. Att pengarna ska gå direkt till a-kassornas påfyllning är en annan femma. Och våra kommuner får klara sig själva. Att vissa av de rikaste har fått under tiden lite "påfyllning" i form av frikostiga bonusar, fallskärmar och pensioner i miljonklassen behöver jag inte ens nämna. Det var deras belöning; de skulle "återhämta sig" efter ett väldigt hårt arbete för arbetarklassens, spararnas och medlemmarnas skull. Budgetunderskott är i övrigt "bara" 150 miljarder och statskulden är "bara" 1123 miljarder. Hipp hipp hurra.

Att satsa på nya jobb, nya investeringar i den offentliga sektorn, utbildning eller på utsatta grupper som växer ännu mer i vårt samhälle - det prioriteras inte. Kommunpolitiker är tvingade att skära ner på den offentliga sektorn för att klara sina budgeter. Politiska prioriteringar kontra medborgarnas önskemål och behov. Det ska satsas 1500 miljarder på en fungerande finansmarknad men pengarna för en åtminstone halvfungerande offentlig verksamhet finns inte. Den fördärvas istället att förbättras. Man ska istället satsa på den privata sektorn med vinstdrivande inställning. Vi är "kunder" som ska betala alla tjänster, inte medborgare med laglig demokratiskt rätt att nyttja offentliga sektorns tjänster, eftersom det är vi som skattebetalare som står för det. Arbetslösheten exploderar, skatteintäkterna sjunker blixtsnabbt, köpkraften avtar. Vad ska man göra då med en fungerande finansmarknad om man inte har råd för det? Men det tänker regeringen inte på eller har ingen förmåga att hantera och förändra krisläget. Istället är de upptagna med att anklaga sossarna att krisen är deras fel pga. deras felsatsningar förut i tiden. Det är maktkampen som gäller nu.

En riktig, och det som är viktigast - sann arbetsmarknadspolitik, gäller inte i detta läge. Ett politisk ansvar och solidaritet för de mest utsatta finns inte. Klasskampen är bortblåst. Köer till socialkontoren och trängsel på Arbetsförmedlingarna runt om i landet bara växer, likaså ansökningar om ersättningen till a-kassan samt till Försäkringskassan om olika bidrag. Beroende och behövande blir bara mer och mer. En TCO-undersökning visar att bara 58% av a-kassemedlemmar skulle få ersättning om de skulle bli arbetslösa. Men då gäller det 80% av lönen (ett lön på 25 tusen ger ca 11 tusen i a-kasseersättning). De övriga skulle bli hänvisade till närmaste socialkontor dvs. tvungna att leva på socialbidrag. Men först måste man sälja bilen, cykeln, plasma-tv och hela rubbet och tömma alla sina bankkonton och sen bli berättigad att avnjuta soc.bidrag Våra pensionärer (som gick i pension 2005) fick 59% av slutlönen, inte mellan 65-68% enligt PPM-prognos. Vilket betyder ett par tusen lappar mindre, plus haveriet med AMF Pension i år (ca 400 kr mindre i plånboken). Man måste börja från noll. Men ändå ska man betala allt man måste, varje månad. Som har hunnit bli dyrare. I dagens samhälle ska man få mindre för att betala mer. Det är vår välfärd och den svenska modellen (och regeringen) som står som garant för den "speciella" ideologin.

William Black, berömd ekonom, talar om för oss hur den ekonomiska krisen i världen är i själva verket orsakad av rent bedrägeri, som döljs av den ekonomiska och politiska makteliten. Ett antal stora bedragare har under tiden hunnit sko sig och sno åt sig massor av pengar och stärka sin makt. Och de utnyttjar en befintlig kris för att rafsa åt sig ännu mer. Krisen är bara en logisk följd av det ekonomiska systemets funktion och bankernas plundring av statskassan är en logisk påföljd av ledningens klassintressen. Allt med godkännande och välsignelse av den regerande statsmakten. I detta läge är det ingen som tänker på arbetarklassens intressen och tillstånd. Makten är helt medveten om att det pågår en stor kris, men är inte villig/kan inte ta fullt ansvar för det utan ser till att finansmarknaden avregleras istället.

 Nu har regeringen "satsat" på framtida jobb. Fler praktikplatser för arbetslösa och fler platser i jobbgarantin för unga. Antal "intresserade" kommer att öka med ca 100 tusen personer. Förra året var det 85 tusen i genomsnitt, personer som deltog i olika arbetsmarknadspolitiska program. Nästa år kan det röra sig om ca 220 tusen och 2011 kan antalet sysselsatta uppgå till en kvarts miljon. En bedrövlig siffra. Vilket betyder, i slutändan, att Arbetsförmedlingens kostnader kan öka från 16 miljarder (förra året) upp till 42 miljarder fram till år 2011, enligt regeringens (inte AF:s) bedömning.

Att de 220 tusen människor blir faktiskt utnyttjade och rent manipulerade med den nya regeringens förslag om jobb- och utvecklingsgarantin är ingenting nytt under solen. För det kommer att handla, som alltid, om rent passiva program där man i huvudsak sitter nånstans framför datorn och letar efter jobb, som blir allt färre. Ca 4% får nåt jobb, resten blir passiva bidragstagare efter avslutad "utbildning" eller praktisering. Oftast de med A-kassan får Arbetsförmedlingens hjälp att delta i olika åtgärder, de som är socialbidragstagare (för det mesta invandrare) blir hänvisade till olika "kommunala projekt" i form av gratis praktik, park- eller säsongsarbete inom olika bostadsbolag, för att få rätt till socialbidrag. Ett sjukt system som bara förnedrar människor ännu mer. Istället att satsa på en mer kvalificerad yrkesutbildning tvingas man "praktisera" gratis åt sin kommun och "utbilda sig" i ett par veckor genom att lära sig något "nytt" om svensk samhälle, historia, geografi, språk mm. Helt bortkastad tid, men det är kommunerna som tjänar massa miljoner genom "slavarbete" där människor jobbar faktiskt heltid i ett par veckor för drygt 1200 kr i månaden (aktivitetsstöd från Försäkringskassan) för att "komma in på arbetsmarknaden". Ett gammalt beprövat helt fungerande system, godkänt av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialförvaltningen och Kommunledningen. Och självklart godkänt och välsignad av vår regering. Snacka om fortsatt hyckleri och dubbelmoral. Och, självklart, att vända kappan efter vinnande vinsten.