År efter år, decennier efter decennier behandlas invandrare helt olika än svenskarna när det gäller arbetet, oavsett vilket parti som tagit makten. De bara ärver samma åsikter och beteenden den föregående regering hade och kör med samma beprövade metoder och samma stil. Att alla är lika och att alla har samma rättigheter stämmer inte. Och inte heller lika arbete - lika lön. i teorin stämmer det förstås, men inte i praktiken dvs. verkligheten. Invandrare kan jobba häcken av sig för att bevisa att de kan, vill och orkar, bara för att få en liten chans att stanna kvar i landet, få PUT och få ett jobb, oavsett vilket. Att visa på något sätt sin tacksamhet att samhället har tagit dem emot och gett dem ett boende, pengar, ett nytt liv, hopp. Men icke.

Det finns också invandrare som inte har nåt större behov att anpassa sig till det svenska levnadssättet och samhället utan vill behålla allt som, enligt dem själva, tillhör deras egen kultur, egna traditioner och levnadssätt, förhållningssätt till främmande och egna landsmän. egna värderingar, åsikter, religionsfrihet osv. Deras fruar ska vara hemma, födda och uppfostra barn (ofta fler än två), laga mat, ta hand om hemmet och inte behöva jobba. Det finns, tyvärr, en hel del invandrare som, genom sina kriminella handlingar och beteendet, försvårar ytterligare för en lyckad integration, och gör att samhället ännu mer tycker illa om invandrare (speciellt om mass- och anhörighetsinvandringen) och förstärker den negativa stereotypa bilden av att “alla invandrare är ohederliga, lata och kriminella och kommer hitt för att maximalt utnyttja det fina generösa samhället, lura myndigheterna, rafsa åt sig så mycket som möjligt men inte jobba”. Det finns, tyvärr, en del invandrare som inte vill lära sig språket, inte vill jobba eller gå i skolan eller på olika kurser och utbildningar utan det räcker, för deras del, att bo där det dem bor (ofta i invandrartäta bostadsområden), umgås med sina landsmän och få pengarna från socialen. Men om den mörka sidan av invandrare en annan gång vid ett annat tillfälle.

Men självklart att det finns en hel del invandrare som vill (oftast de med hög utbildning) att deras fruar ska också jobba, skaffa sig en bra utbildning, lära sig inte bara språket utan det som ingår i det svenska levnadssättet, att gå ut, träffa och umgås med folk - det som är viktigt att anpassa sig till samhällets normer och lagar och som ingår i integrationsprocessen. Men det som ingen vill, varken män eller kvinnor, är att vara med i olika “kommunala projekt” för invandrare (akademiker såväl analfabeter) anordnad av Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Försäkringskassan och Socialförvaltningen och, genom gratis heltidsarbete i form av olika och massa meningslösa praktiseringar, som för det mesta aldrig leder till nån anställning, bli utnyttjad och förnedrad av kommunen dvs. av det svenska samhället.

Man pratar hela tiden om både rättigheter och skyldigheter och upprepar samma gamla mantran gång på gång, om och om igen om de mänskliga rättigheter som Sverige värnar om och är ett ledande land i världen när det gäller att ta vara på dessa höga ideal. “Alla är lika och alla har samma rättigheter” heter väl det. Snacka om hyckleri och dubbelmoral. Det är rättigheter som inte kan förverkligas av vilken myndighet som helst och inte heller av regeringen. Det vet alla vi som är insatta i integrationsprocessen och något som massmedia också vet, men väljer för det mesta att antingen mörka detta faktum eller att inte tala öppet om såna problem och frågor. För man ska vara “politisk korrekt” idag och inte väcka för starka känslor. Jag säger absolut inte att altting är samhällets fel när det gäller misslyckad integration, för det handlar om två parter och bege två har både rätt och fel. Men när det gäller just jobbet, då är det uppenbart vems felet är. Självklart att den “mörka” sidan av massinvandringen och invandrare försvårar ytterligare möjligheten att få lättare en anställning, men problemet kvarstår och det verkar som om ingen är beredd och kapabel att förändra den dystra verkligheten.

Det verkar som om invandrare är skyldiga att tjäna samhället och praktisera så mycket som möjligt, skaffa så många jobbfärdigheter som möjligt genom olika kurser och utbildningar, behärska språket både muntligt och skriftligt, ha en högre utbildning och en bredd allmän bildning, och efter ett viss antal år få rättighet att stå till arbetsmarknadens förfogandet och tacka ja till vilket jobb som helst. Bara att få chans att jobba och visa att man duger, kan och vill. Och i vissa fall, om man hade jobbat nån enstaka gång och fått rätt till a-kassan, tacka ja för att inte bli av med ersättningen. För Arbetsförmedlingen är benägen att straffa folk om nån tackar nej. För lagen säger så och då ska man följa lagen från punkt till pricka. Men att vända kappan efter vinnande vinsten och styra folk och hålla dem i schack är det som är spännande och en lukrativ sysselsättning för våra kommuner. Rävspel, byråkratins egna skrivna lagar och förödningar som inte ger några garantier till ett hyfsat liv, plus rasism i smyg, boendesegregation, jobbsvårigheter, främlingsfientlighet, medias rapportering av invandrares brott och kriminella handlingar och annat bidrar i stort sätt till att integrationen kommer aldrig att lyckas. Plus invandrare som inte har nåt större behov av att göra det som krävs för det krävs inte så mycket. Samhället ställer generellt sätt inga stora krav på invandrare som inte vill, för de kan klara sig inom sina klaners ramar och oskrivna normer och lagar, traditioner och överenskommelser. De kan bo i åratal i sina ghetton utan att lämna bostadsområdet för där har de allt de behöver: mataffärer, gröna torg, skolan med hemspråksundervisningen, vård, källarmoskeer, tolkar, socialt nät med egna landsmän, olika föreningar mm. Då och då nån enstaka sfi-undervisning, nån praktik eller kort kurs och enstaka möten med socialkontoret. Det räcker gott och väl för vissa, för det de haft här är betydligt bättre än det de haft i sina respektive länder: ett halvtmöblerat boende (med eller utan kackerlackor), rinnande varmt och kallt vatten, el, dagis, skolan, fritids, gårdar, bibliotek, vård, naturen osv. Plus socialens tjänster.

Staten eller kommunen kommer aldrig att förlora pengarna avsedda för försörjningen av flyktingar, invandrare och deras anhöriga. Det hamnar 2,5 miljoner kronor i statskistan per invandrare per år. Det en invandrare får från socialen är mindre än 100 tusen per år för mat, boende och annat. En vanlig tvåbarnsfamilj får ca 12,5 tusen i månaden. Barnbidrag inräknat. Det är 150 tusen om året. Utan skatt. Skillnaden mellan den summan och 2,5 miljoner går väl till barn- och skolomsorg, vård, sfi-undervisningen och annat smått och gott. Eller en del stannar i kassan, inte vet jag. Det sägs att en invandrare kostar staten ungefär 175 tusen om året. Vad händer med resten vet jag inte. Men jag vet att det är inte lätt att vara invandrare, speciellt i dagens svåra läge.

Alla vet vi att integration är i första hand avsedd för invandrare; för våra svenskar gäller det att bara ställa upp och hjälpa till att altting går så smidigt som möjligt. Det är invandrare som ska integreras, att passa in i det svenska samhället. Att leva och bete sig efter den svenska lagen och andra lagar, både skrivna och oskrivna, att självklart behålla sin egen identitet, men anpassa sig till det svenska levnadssättet. Men, teorin är en sak, praktiken en helt annan. Om man ser integration som en ömsesidig projekt, där bege parter måste ge för att få och där svenskt samhälle måste hjälpa till med integrationsprocessen, då kan man konstatera att vi har totalt misslyckats med integrationen. Det finns massa orsaker som lett till detta sörjliga faktum, och som bege sidor bär skulden för. Men en viktig faktor är arbetsmarknadspolitiska åtgärder, arbetsmarknaden eller helt enkelt arbete för invandrare.

Att invandrare diskrimineras på andra plan förutom arbetsmarknaden är ingen nyhet. Boendesegregation är också en viktig faktor. Rasism, främlingsfientlighet, högerextremism, mediala snedvridna stereotypa klycheer om invandares beteende osv. Men jobbet är det viktigaste, för de flesta av invandrarna som har flyttat hit pga. olika skäl hade jobbet som det första i åtanke för att kunna försörja sin familj. Det är mannen som stor för det och det är hans och familjens heder och olika traditioner som bestämmer över. Men…

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...