Våra makthavare använder ofta, när de pratar om olika företeelser i samhället, beteckningen vanliga människor. Vilket förmodligen syftar till en del av hela Sveriges befolkning, vissa svenska medborgare eller nåt liknande. Men vilka egentligen? Ju, det är den delen av svenska folket som kan klassas som andra eller tredje samhällskategori. Den första är de rika, den andra är väl de som har det bra - välstående eller välbärgade - de lever gott både på sina lön och besparingar. Den tredje klassens medborgare är väl de som har det djärvt - vanliga eller dåligt betalda jobb, bor oftast i ett hyreshus eller lägenhet och har stora problem med ekonomin. Oftast arbetslösa som lever, för tillfälle hoppas jag, på a-kassan. Eller sjuka som, också tillfälligt, försörjer sig på sjukersättningen. Och då har vi inga klasser kvar att prata om. Eller? I vilken kategori hamnar då de som är svinrika? Som har miljarder och hundratals miljoner i kapitalet, lön eller pension? De som Ingvar Kamprad, familjen Bonnier eller Wallenberg eller Christer Elmehagen? De tillhör förmodligen överklassen, så de kan inte klassas som nr 1. De ligger ovanpå den första klassen eller kategorin. Och så har vi då en till!

Det är de som är fattiga! I dagens Sverige. De utslagna, behövande, maktlösa som inte syns och märks av myndigheter, som är osynliggjorda i samhällsdebbaten, som inte är intressanta varken för makthavare eller media. De som lever i utanförskapens egna förorter, nånstans bortom alla synliga gränser för värdig mänsklighet, bortom alla de normer som samhället “garanterar” alla medborgare, De är människor som har hamnat under marginalen för att de blivit sjuka, arbetslösa, utförsäkrade, beroende. Som hamnar i underläge och tappar sitt människovärde när vissa myndigheter tolkar sina lagar och regler efter eget tyckande och troende och efter egen bedömning och riktlinjer.

Oftast pratar man om socialt bestämda nödvändigheter när man tänker på sociala normer och social skyddsnät. De som är (ur)fattiga saknar det pga. “bristande ekonomiska resurser”. Eller pengarna helt enkelt. Enligt beräkningarna som SCB och Socialstyrelsen har kartlagt förra året, så är det ca 880 tusen hushåll i dagens Sverige som ligger under socialbidragsnormen! 150 tusen som ingår i den siffran är människor (unga) som, av olika anledningar, bor kvar hos sina föräldrar eller “studerar”, och sen är det en del fattiga pensionärer, men efter ett antal “olika reduceringar” som styrelsen gjort så får man kvar drygt 300 tusen hushåll som räknas som fattiga. Inga exakta mätningar utan uppskattningar.

Det är ensamstående föräldrar med barn (oftast mammor med en deltidsjobb), lågutbildade och lågavlönade, invandrare, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, sociala fall med extrema former av fattigdom och socialmarginalisering, hemlösa och uteliggare. De som egentligen borde få mer när de har det svårt, inte mindre. Drygt en kvart miljon barn, enligt Rädda barnen, lever idag i Sverige i fattigdom. Malmö hamnar på första platsen med 37%. Rosengård, som en stadsdel, tar priset med 71%. De kommuner som ligger lågt är det med ca 6% (inte så många invandrare som bor där). Mer än 450 tusen barn och ungdomar lever i dagens Sverige med antingen en eller bege föräldrar som är alkoholister eller missbrukare. Och som lever utan pengar till de nödvändigaste utgifterna. Det som står i FN:s Barnkonvention och som Sverige “annamar” - alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard och staten ska sträva efter att förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter “till det yttersta av sina resurser”, det struntar man fullständigt i. Man (läs: regeringen) är upptagen med “värre problem” än detta. Man är “chockad” över chefernas och VD:s höga bonusar och pensioner och fallskärmar, men inte chockad av fattigdomen.

Idag har vi en form av nyfattigdom som sprider sig i Sverige. Roten till denna fattigdom är massarbetslösheten och de ökade klyftorna mellan rika och fattiga. Och de olika “reformer och åtgärder” som regeringen och kommunledningar genomdrivit under de sista åren (inte bara moderaterna). Den sista åtgärden var att tom. sänka socialbidragen i vissa kommuner (Nacka, Danderyd) som en naturlig påföljd av kommunernas underskott och dålig hjälp av regeringen. Samtidigt ska kommunledningen och landstingsråd höja skatten för att “värna välfärdens kärna”. Socialbidragsnormen är låg och har inte ökat under den senaste decenien. Tvärsemot har den minskat! Däremot är politikerlöner jätte höga jämfört med socialbidragen. Men de har ständigt ökat under de senaste tio åren. Det är väl därför våra politiker väljer att avstå från en offentlig debbat om fattigdomen eftersom de inte förstår hur det känns att vara fattig och är inte så insatta i detta “svåra” ämne. Trygghetssystemet behöver väl inte diskuteras.

Våra makthavare kan tydligen bete sig hur som helst, efter egna lagar och regler och göra vad de vill. Men inte vi “vanliga människor”. Vi fattiga, lågavlönade, sjuka, arbetslösa, behövande… Vi ska inte jobba svart (och inte heller “vitt” inom snart) annars… Men att en politiker, under sin betald arbetstid, föreläser på olika ställen för en blyg summa av 90 tusen är väl tillåtet. Det “ingår” i deras jobb som regeringskansliet har utformat, godkänt och välsignat. Vi vanliga små ska inte fiffla med olika bidrag annars… Med de kan (aktivitetsgaranti t.ex.), för det är lagligt och tillåtet. Vi ska inte bli sjuka, för det betyder att vi fuskar och ljuger och inte vill jobba för vi är lata och oansvariga. Att välfärden krymper (och våra magsäckar) är makthavarna inte bekymrade över, eftersom deras fickor växer. Och genom att komma med mer obegripliga och svårtolkade byråkratiska regler och förordningar, lagar och bestämmelser som bara förtrycker oss ännu mer, kan de lättare kontrollera oss och ha koll på våra liv så att de kan härja fritt. Det spelar ingen roll vilken partitillhörighet de har. De är av samma skrot och korn hela bunten. Egoistiska hycklare, lögnare, dubbelmoralister, bedragare och fifflare. De är totalt avskärmade från verkligheten och har ingen uppfattning hur det är att leva som fattig, sjuk, arbetslös, utslagen… De bara fördärvar vårt demokrati och urholkar vår välfärd, fattar fel beslut som kommer inom snart att ha ödesdigra konsekvenser. Men huvudsaken är att de passar på och kan sko sig på vår bekostnad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...