Dagens hot mot demokrati är inte terrorismen eller den nästan helt utdöende kommunismen, utan nåt annat som är inbäddat i vårt system. Det är den kapitalistiska klassdiktaturen som alltmer vinner i den ständiga klasskampen. Plus den aktuella regeringens passiviteten att ställa upp för folket i svåra tider. Och konsumismen på gott och ont.

Demokratins värde är att främja mänskliga rättigheter. Och det är regeringens största ansvar att stå och agera för det. Den svenska välfärden skall värnas ständigt om. Och den svenska modellen. Och självklart den fina svenska demokratin. Men kan något som verkar vara en stor bluff som är på väg att försvinna värnas om? Om man idag lever innanför utanförskapets egna samhälle hur kan man då utgå ifrån att värdegrunderna för en fungerande demokrati värnas om? Maktfördelningen från folket och beslutfattande politiker har förskjutits till tjänstemännens byråkratiska apparat och lobbyverksamheten. Att stå för moral, jämlikhet, allas lika rätt, solidaritet, mänsklighet, frihet, gemenskap… Det går inte för det är så många som lägger sig i med ord och handlingar för att försvåra för folket. Tom. FN börjar blanda sig in och antar en resolution som ska göra religionskritik till en brott. Yttrandefriheten hotas och människornas rätt att slippa religiöst förtryck och själva välja om de ska fortsätta vara religiösa eller icke ifrågasätts. Människor vill slippa underkasta sig religiösa dogmer. Men det går inte idag. Allting ska regleras och ifrågasättas av överheten och det styrande systemet. Men att våra politiker ska ta sitt ansvar på största allvar - det går inte. Samma ansvar när det gäller t.ex IPRED-debatten eller FRA-lagen i riksdagen. Åtgärderna som får extremt långtgående konsekvenser. Allt tyder att våra politiker vill inte (kan inte?!) göra så mycket för att tänka om, utan bara röstar för. Det är inget ansvar eftersom man inte vet vad är det man fattat ett sånt viktigt beslut om, vad är det som ligger bakom det hela och vad kommer att hända i framtiden om beslutet visar sig felaktigt. Integritetsdebatten har havererat eftersom de flesta partier håller på att offra vår integritet för en falsk trygghet. 

Mediala jättar med näringslivet i spetsen bestämmer över dagsordningen. Den fria marknaden utvidgas på bekostnaden av “rikets säkerhet”. Personlig integritet kränks, och den gamla naiva tron på “den goda staten” håller på att upphöra helt och hållet. Demokratin håller på att urholkas. Folk drar sig undan och ökad misstro mot makten tas inte på allvar - den leder bara till ökat politikerförakt, röstapati och avskärmning av politikerna mot folket.

Det pågår ständig kamp mellan stridande och etablerade partier - nu är det Alliansen mot oppositionen (borgar mot sossar) bara för att utjämna maktbalansen, inte att verka för att de svaga ska få bättre. Den offentliga sektorn mot näringslivets enorma kapitalet. Människor får mindre hopp och mindre möjligheter och val. Partierna för miljoner i partistöd, som inte behövs redovisas för allmänheten. Det fifflas och slösas med pengarna. Kapitalets företrädare och mäktiga politiker håller varann om ryggen och ger varann gigantiska bonusar, fallskärmar, pensioner och arvoden, för det mesta på folkets bekostnad. Banker lånar ut pengarna till storfifflare som gör vansinniga investeringar som går åt pipan, men bankerna skuldbelägger sparare. Det finns ingen samförstånd mellan de stridande partierna om att de pågående stora ekonomiska och politiska problem inte kan lösas genom att skylla på varann utan att man måste samarbeta och försöka hitta en gemensam lösning på problemen. Att kanske satsa på nåt hållbart som kan delvis ta oss ut ur den djupa krisen: import, forskning, utbildning, entreprenörskap eller produktion som står för nästan 50% av vår BNP. Att klara den globala konkurrensen, att höja investeringar i vår industri, att reglera konsumtion och prioritera kompetens i stället för mängd. Man kan väl inte prioritera näringslivet hela tiden om folk sitter hemma och är arbetslösa eller sjukskrivna.

Sverige ger drygt 30 miljarder kr i bistånd för att rädda andra länders ekonomi. Kan man inte tänka sig att “dra lite av” och satsa på framtida jobb i stället? Giriga stora företag och koncern, banker och bolag ska tjäna så mycket pengar som möjligt på så kortast tid som möjligt utan några långsiktiga och hållbara planer och lösningar. Tänk dig att det borde vara företagsledare och chefer som borde betala för de fiaskon de har skapat på senaste tiden, men samtidigt livnärt sig med bonusar, fallskärmar och saftiga pensioner på skattebetalarnas, medlemmarnas och spararnas bekostnad. Det finns råd för det - hundratals miljoner kronor som försvinner i de girigas fickor. Om staten skulle kunna halvera deras löner och förmåner och ge till pensionärer och behövande i stället. Till arbetslösa ungdomar. Till de som har byggt upp det här landet och jobbat hårt för välfärden. Och om staten skulle kunna tänka sig betala tillbaka åtminstone en del av de hundratals miljoner som stulits från arbetare, sparare och medlemmar genom olika fuskberäkningar som pågått under väldigt lång tid genom olika risktaganden som t.ex KPA, Folksam eller Skandia brukar göra. De har ingen riskkapital utan det dras ifrån spararna om det går åt pipan. På så sätt stärker de sig själva på medborgarnas bekostnad och det håller inte i längden. Att sänka skatt på våra pensioner vore inte så svårt, eller hur? Men att 60% av en inkomst här i Sverige går till den offentliga sektorn är väl positivt, eller?! Eller är det så att allt det här ovannämnda är rena rama utopin? Det går inte att genomföra.

Staten står under en stor tryck från borgarklassen. Svensk näringsliv bestämmer reglerna. De har god samarbete med regeringen och riksdagen och vissa tveksamma politiker får veta vad kan hända om deras önskemål inte tillfredsställs. Kapitalet har sin lobbyverksamhet eller olika “hemliga” påtryckningsorganisationer som agerar emot regeringens bestämmelser. De satsar stora summor pengar (700 miljoner kr) på opinionsbildning och lobbying i år. Så ett styre som skulle föra Sverige mot ett fungerande demokrati med fungerande välfärd är inte möjligt. Kapitalet äger för mycket makt här i landet för att kunna besegras och regleras av politikerna.

Partiegoism går före demokratin och den politiska plikten att värna om medborgarnas rätt att leva i ett demokratiskt land och värna om mänskliga rättigheter där den personliga friheten och yttrandefriheten värderas högt inom makttoppen. Att ha och behålla makten på medborgarnas bekostnad är deras mål. Den lokala demokratin styrs mer och mer av tjänstemännens regler och riksdagen, som centralstyr och inte tillåter kommunerna bestämma själva. Riksdagen fattar beslut om kommunen behöver ekonomisk hjälp, plus den slutgiltiga summan och tiden såklart. Alliansen beslutar, bestämmer, verkställer, kontrollerar och straffar, allt efter behov. Och komplicerar mer redan komplicerat läge genom att stifta nya lagar, regler, förordningar och bestämmelser för att tvinga kommunledningen att lyda, annars kan den nödvändiga ekonomiska hjälpen äventyras. Varken de anställda inom kommunförvaltningen eller vanliga medborgare kan påverka riksdagens och regeringens beslutfattanden om deras egna angelägenheter. Den offentliga sektorn styrs på bekostnad av den marknadsstyrda verksamheten.

Makten fråntas ifrån oss medborgare genom de styrande politiker och tjänstemän som har avskärmats från verkligheten. Yttrande-, mötes-, åsikts- och pressfriheten, rätten att bilda föreningar eller politiska partier, att aktivt delta i samhällsdebatten, att få rätt information på rätt sätt i rätt tid, att kritiskt granska överheten och makteliten - allt detta utgår ifrån statens godtyckande och viljan. Det borde handla om ett samspel mellan friheter, rättigheter och skyldigheter. Rättsäkerheten urholkas när särskilda grupper i samhället kräver och ställer stora krav på särrättigheter (högerextrema grupper tar rätten i egna händer för att stoppa en verksamhet som är “olaglig” enligt deras uppfattningar). Offentlighetsprincipen urholkas. Att granska våra företrädare som är förtroendevalda av folket hur de handskas med offentliga tillgångar går inte idag. Demokratin har idag reducerats till elitstyre där maktlystna härskar och vanliga medborgare visar sitt missnöje var fjärde år genom att rösta bort fel parti eller avstå av att rösta överhuvudtaget.

Här är det en svag demokrati som råder. Den är stark i sak och i lagtexter, men svag i utövningen. En demokrati är stark bara när människor vågar, har mod och civilkurage och kan hitta sig själva och sitt liv i samhället de lever i och är beredda att delta i den offentliga debatten och stå för det de gör och säger. Med dagens “häxjakt efter syndabockar” på nästan alla plan är det omöjligt. Den riktiga deltagardemokratin finns inte. Maktetablissemanget bestämmer åt oss och över oss genom att tillsätta själv olika “institutioner” som ska bevaka oss dygnet runt. Moralisk, politisk, ekonomisk och demokratisk kris pågår nu i Sverige.

Är det inte den svenska välfärden och den svenska demokratin som ska få en särbehandling och särställning? För medborgarnas skull. Att prioritera Sverige i första hand och medborgarnas liv och rätten att leva ett värdigt liv. Det satsas t.ex oerhört mycket på EU-verksamheten; miljarder kronor sipprar till Bryssel för att smörja medlemskapet och bekosta all byråkrati, lobbyister och politiker som väljer att prioritera ökad konsumism, fri handel och den fria kapitalistiska marknaden - allt går före våra mänskliga rättigheter, de stora sociala frågorna, fackliga rättigheter, den personliga integriteten och friheten. Men krisen här kan inte hanteras. Svensk ekonomi rasar med en rekordminus på nästan 5%, arbetslösheten och varsel stiger här mer än i Europa. Regeringens brist på agerande är uppenbar. Tom. andra länder riktar skarp kritik mot vår regerings passivitet, nu när Sverige ska överta EU-ordförandeskap i år. Hur ska vi kunna leda Europa om vi inte lever upp till våra egna förväntningar? Sveriges krispolitik är mer passiv än de flesta andra EU-länders. Andra länder satsar hälften så mycket av sin BNP än Sverige. Det gick så långt att regeringen försökte blockera EU:s investeringar (5 miljarder) på bl.a energi och IT. Och som pricken över i:et så har regeringen värjt sig mot krav på att söka EU-medel för att bidra till återhämtningen här i landet. Med en total löjlig motivering att “vi inte har råd och vi ska inte slösa bort skattebetalarnas pengar på krisinsatser som ändå inte fungerar”. Men att erodera statsbudgeten med 80 miljarder i skattesänkningar - det har man råd för. Det är passivitetsstrategi som gäller för vår regering.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...