Sossarna vill skaffa fler jobb (100 tusen) och fler utbildningsplatser (50 tusen) och lite annat smått och gott, men säger inte hur. Det enda sättet att göra det är att beskatta oss mer (nej till skattesänkningar), så vitt jag förstår. Nu vill de höja skatt (tidigare var de emot) som kommer att bidra till färre jobb. När kostnaderna ökar då anställer man mindre folk. Speciellt i såna svåra depressionstider när allting går neråt. Här i vårt land växer arbetslösheten dubbelt så snabbt än i andra EU-länder. Ökad skatt innebär minskad köpkraft som i sin tur leder till minskad konsumtion. Då blir det näringslivet som blir drabbad. Tanken med höjd bränsleskatt är väl att värna om miljön, Man höjer alkoholskatten för att minska förbrukningen och för att det är farligt för både människor (speciellt för våra ungdomar) och för samhället. Om man höjer det vanliga skatten då blir det bara sämre, inte bättre. Man får mindre i plånboken, inte mer. Och jag är helt säker att våra löner inte kommer att höjas varken det här året eller nästa. Om vi ska tänka på Metall och andra som sänker sina löner (och arbetstid) för att behålla produktionen. Varför är detta så svårt att förstå för socialdemokraterna?

Det som vi får är nån slags straffskatt. Alla sorters skatter, sociala avgifter plus moms är för mycket och ökar trycket. 15 miljarder extra till kommuner och landsting i år och nästa år behövs verkligen, men varifrån ska man ta pengarna? Staten behöver låna 186 miljarder för att täcka kostnaderna (förlusterna) för de ofinansierade skattesänkningarna. Behöver man då låna mer om man ska satsa mer pengar, eller? Fokus ligger på jobben, men i verkligheten (och som bekant från det förflutna) blir det snarare återgång till bidragslinjen, som är redan i full fart. Kan sossarna inte bestämma sig nån gång? Så splittrade är de inte, eller?! Att göra allt detta de lovar eller presenterar är oseriöst och innehåller en stor dos hyckleri och dubbelmoral, som vanligt.

Mona skyller på de flesta av borgerliga tidningar som bara skriver skit om henne och hennes parti. Att både hon och partiet framstår som ideologilösa avfärdar hon helt och hållet och faktum att sossarna tappat både förtroendet och medlemmarna (plus en hel del sympatisörer) förklarar hon som en tillfällighet, inte som nåt långvarigt problem. Och detta har ingenting med Wanjas dåliga tacklandet kring AMF:s affärer att göra. Tom. Wanja själv hävdar att förtroende för henne av LO:s medlemmar (de som är kvar) är starkt, för hon bad om förlåtelse. I övrigt är hon inte så förlåtande mot andra eftersom hon sparkade den nye AMF:s ordförande bara för att han tyckte att LAS skulle avskaffas. Skoningslös mot andra men själv ansvarsfull. Att sitta kvar och klamra sig fast vid makten och sina 20 uppdrag (och förmånerna) är väl hennes mål. Men vad är Monas mål har jag väldigt svårt att se. Att göra allt detta sossarna vill behövs det massa pengar. Som herr Reinfeldt sa om deras förslag: “Att ställa ut löften på över 100 miljarder och finansiera det med 100 miljoner:” Att staten samtidigt behöver öka intäkterna på nästan 200 miljarder, som är praktiskt taget nästan omöjligt, tänker ingen på. Allt pekar, som vanligt, på att det är bara tömma ord och massa innehållslösa löften, utan nåt verkligt stöd som håller i längden. Bara för att komma ut i allmänheten med nåt, för att inte bli beskyllt att vara iniciativslös.

En annan sak jag kom på är att de skattesänkningar regeringen införde 2007 har sossarna gått med på, om jag mins rätt. 85 miljarder kostade kalaset, och det var en av orsakerna till försämrad välfärd. Nu hävdar Mona att detta var ofinansierat och att de inte accepterat det. Snacka om hyckleri och om dubbelmoral. Maktens herrar håller på att röja undan helt och hållet det välståndet vi hade. Sossarna som oppositionsparti bara hjälper till. Samma läge hade vi mellan 2002 och 2006, när sossarna hade makten och snackade om att de kämpar mot utanförskapet och högkonjunkturen. Då hade vi redan över en miljon människor utanför samhället, plus allt annat elände som en naturligt effekt av detta problem. Nu är det socialkontoret som ska täcka kostnaderna för ännu mer försörjningsbehovande som redan står i kö, samtidigt som kommunerna drar ner på den offentliga sektorn och service, skriker efter mer pengar som regeringen inte vill ge dem. Förändringar i sjukförsäkringen och fler arbetslösa som inte har rätt till a-kassan är orsaker till ökat tryck på socialförvaltningen. Som självklart ställer sina krav på socialberoende, både de rimliga och de helt orimliga. Ett dåligt läge som både Försäkringskassan och a-kassan, med sina långa väntetider för utbetalningen av ersättningen bara förvärrar ytterligare.

Kommer vi att ha igen mer än en miljon människor i utanförskapet eller tom. mer? Är det inte vi vanliga små som ska betala allt detta oavsett vad detta handlar om och innebär och från vilken sida detta kommer?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...