"Det är polisens fel. Deras sätt att behandla oss, våld, provokation och misstänksamhet, fast vi har inte gjort nåt. Vi är inte kriminella bara för att vi är ute. Vi har ingenting att göra, ingenstans att ta vägen".

Att allt fler anlagda bränder härjar runt om i Sverige, speciellt i invandrartäta förorterna eller ghetton, som vissa brukar kalla dem, är ett sörjligt faktum. Skolor, dagisar, fritidsgårdar, bilar, affärer, förråder, conteinar, bänkar... Malmö, Uppsala, Göteborg, Södertälje, Stockholm eller Rosengård, Tensta, Biskopsgården... Tusentals bränder per år och enorma miljardkostnader i skadegörelser talar sitt tydliga språk. Pojkbus eller ren kriminalitet? Pojkstreck eller ren vandalism? Döm själva. Är det unga brandanläggare som behöver vård och hjälp eller är det våra gamla skolor, grannens skrotbil, syrrans förfallna dagis..? Handlar det om kanske respektslösa invandrargäng som vandaliserar byggnader och bilar och unga ligister som vågar sig på allt och alla och sprider skräck i egna bostadsområden? Det är boende där som får lida, där rädslan och otrygghet tar över och områdenas status sjunker ännu mer. Varför gör de allt det just mot sitt eget folk, mot invandrare, mot redan socialt svårt utsatta människor, har de redan svarat själva på. Både muntligt och "skriftligt".

Vi lever i en skrämmande verklighet - tonåringar och barn sätter eld på vad som helst för att "få lite uppmärksamhet" och med sina meningslösa och livshotande nöjessysla "reagerar mot alla orättvisor i samhället". Ungar som väljer ett destruktivt sätt att fånga andras blickar och visa missnöje. Jakt på "spänning" i en väldigt grå vardag i ännu gråare samhälle - farliga lekar och meningslös bus, grupptryck, maktlöshet, frustration... Det värsta, och det mest skrämmande av allt, är deras offentliga uttalanden att de "... tänker fortsätta tills de får respekt från samhället som inte vill ha med dem att göra". Att sätta eld på allt, att kasta sten på polisen, brandkåren, ambulanspersonalen, att spotta på dem, kasta raketer, brandbomber... Plus annat de brukar göra i övrigt: misshandeln, rån, rånförsök, knivattacker, knark, vapeninnehav, snatteri... Deras "ursäkt" att de är "tvungna att göra så" är för det mesta misslyckad integration, missär, fattigdom, utanförskap, trångboddheten, segregation, rasism, främlingsfientlighet, ingenstans att ta vägen, ingen framtid, inga jobb, dåligt med skolan, kackerlackor... Och dessutom "polisens sätt att behandla dem", trakasserierna, hot... De tänker "busa" tills de känner sig tillräckligt respekterade av vuxna, av hela svenska samhället, av poliser.      

Så vitt jag vet (ett känt faktum) är att respekten måste man förtjäna, inte påtvinga. Och det vet de ingenting om. Eller inte är medvetna om just detta de är ständigt ute efter och blir utsatta för just denna typ av "respekttvång" varje dag. De äldre och tuffare killarna som med knutnävar, sparkar och hot tvingar nya medlemmar att göra det ena och det andra och böja sig för deras maktutövning. Påtvingad ledarskap. Då är det rädslan som gäller. Och hat. Som leder i sin tur till misslyckandet som ett faktum. För hatet vänds mot vuxna, mot auktoriteter, skolan, polisen, myndigheter, föräldrarna... Och pojkstreck blir det inte. Det blir kriminalitet istället. Lågt presterade skolelever, utan motivation och som redan gett upp sina drömmar om framtiden (något som deras föräldrar gjort för länge sedan) med begränsade språkkunskaper, med ofta stora traumor och stor hopplöshet, djup maktlöshet och indignation brinner inte för att "förändra samhället" utan kämpar, på fel sätt (grupptryck) att få lite mer uppmärksamhet, att ha kul, roligt, att ha mer spänning, att växa i kompisarnas ögon som riktiga bråkstakar och tuffingar som vågar (den som lyckas med att träffa en polis med en sten eller spotta på en brandman rakt in i ansiktet blir dagens hjälte). Det blir för svårt att på rätt sätt hantera ångest, ilskan, olika frustrationer och egen aggressivitet. istället blir de killarna extremt våldsamma, ilskna och hatande pojkar och killar som startar upplopp, kravaller och mordbränder riktade mot vissa ledande auktoriteter och samhällsinstitutioner. Men att tänka sig lägga lite energi och tid (som de har mer än det behövs) på att kanske skaffa något bra istället för att totalförstöra - det är svårt och omöjligt. Att t.ex skapa en fristad med hjälp av vuxna och kommunen istället för att bränna ner dem - det går inte. För det är jobbigt att göra nåt själv och visa att man kan. Och genom det att få den efterlängtade respekten från både vuxna och samhället. Så som de ofta utrycker själva och hävdar att "... vi kan och vill, men vuxna varken lyssnar eller litar på oss". Det verkar som om de flesta av våra ungar (och det är inte deras fel) vill allt serverat på en fin stor silverfat och att kommunen och staten ska stå för notan. Stackars barn. Är det allt de kan? Att förstöra och ödelägga istället för att skapa och göra nåt vettigt själva. Att bli destruktiva istället för konstruktiva? Synd om det är så, men... Att leva från dan till nästa och inte för framtiden, att inte våga tro på sig själv, att inte ha mod att utvecklas, att inte kunna skapa, bevara och vidareutveckla och ha framtidsdrömmar. Pojkar och killar som aldrig lärt sig fråga vad kan de göra för sitt samhälle, för sitt land, enbart vad samhället kan göra för dem. Misslyckade individer som, i brist på att kunna bli något/någon och kämpa sig till bekräftellse, vänder sig till de lättast nåbara av alternativ - extremism och kriminalitet.

Så bränderna och skadegörelser fortsätter (plus lite övrigt beprovad kriminalitet), tills ungarna får respekt. Och tills polisen äntligen fattar att de inte kan göra så de brukar mot unga "misstänkta invandrarkillar" som känner sig provocerade av polisens sätt att behandla dem. För i polisens ögon är de redan misstänkta som kriminella bara för att de är invandrare. Det är därför de tänder eld på grannens bil och egna skolor. För det är granarnas och skolpersonalens fel att polisen beter sig illa mot dem, fast de är helt oskyldiga och inte har gjort något brottsligt. Tråkigt. Så detta handlar inte om misslyckad integration, om rasism, utanförskap, segregation och främlingsfientlighet eller fattigdom heller. Detta handlar om bristande respekt från vuxnas, dvs. polisens sida. Men det handlar också om utbredd intellektuell segregering, avsaknad av empati, etik, moral, solidaritet, skyldighet och sanna livsvärden. En total avsaknad av samhörighetskänsla till det svenska samhället. dålig eller ingen respekt för medmänniskor, i synerhet vuxna. Det är våra ungdomar som växer bland oss utan framtidstro, som vill bli bekräftade (bekräftade av fel personer pga. fel handlingar), och finna sin plats i tillvaron.

Sörjilgt nog så ökar ungdomsbrottsligheten ständigt, speciellt i invandrartäta förorter. Trångbodda familjer med ibland mer än 10 personer (påtvingat?!) som vistas i små, förfallna lägenheter tvingar barn och unga ut till gatan där det inte finns nåt vettigt att göra och ingenstans att ta vägen. Trots att kommunerna satsar miljoner på att rusta upp vissa områden och göra dem mer trivsamma, fortsätter upplopp och bränderna. Pojkarna behöver inga nya betongkrukor med blommorna i och mer gungor. De vill ha nåt vettigt att göra. De flesta vill ha ett jobb, att deras föräldrar får nåt att göra, att ha råd att köpa det de flesta unga vill ha idag: snygga kläder, mobil, stereo, att kunna resa... Men - att kräva mer fritidsgårdar och mer respekt för att sluta med bilbränder och stenkastningen..?! Vilka rättigheter och vilka skylldigheter ska man ha, vad är rätt och vad är fel, att veta skillnaden mellan verkan och orsak, konsekvenserna av ett felaktigt handlande och våldsamt beteende, något om moral och etik, skrivna och oskrivna lagar och regler osv. Vems ansvar är det? Barn kan inte veta allt detta. Är det inte vi vuxna som ska ta hand om dem, lära dem och sätta upp regler och markera gränser och prata förstånd med dem? Är det inte kommunens och politikernas ansvar att ge folk ett jobb och sen fixa lite blommor och sandlådor? Döm själva.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...