Som färdig utbildad grundskolelärare i språk och litteratur fick jag mitt första jobb i september 1980 i en stor skola i en liten ort i Bosnien, blev vän med musikläraren som hade samma drömmar som jag och så började vi spela tillsammans och träna. Och så bildade vi ett band ett år efter. Vi var sex stycken: fem lärare som jobbade på samma skola plus trummisen som inte hade nåt jobb. Jag var sångare och så hade jag en akustisk 12-strängad Eco gitarr. Bassisten hade en splitterny Fender Precision köpt i Österrike, sologittaristen hade en gammal Fender Stratocaster och en sliten Ibanes som använts som rhythm gitarr av vår chef som var också duktig på att spela munspel. Trummisen hade dubbla Ludwig trummor, och så finns det en duglig FBT-orgel och en begagnad Korg, plus dragspel som i övrigt tillhörde skolan och som vår pianist/musikläraren använde väldigt flitigt när det var dags att spela folkmusik. Vi hade Marshal’s och FBT’s förstärkare och Pioneer och AA-högtalare och massa kablar och mickar och en splitterny mixdesk med 32 kanaler, som chefen köpte i Tyskland året därpå och fick den insmugglad utan betald tull.

Det tog oss några månader med all slit och övningar innan vi fick vår första gage. Vi spelade allt: rock, pop, blues, rockn’roll, evergreen, disco, folkmusik, instrumental, funky jazz… Sisådär i drygt fyra år. Det var det bästa tiden i mitt liv men vi hade ständigt bråttom, för vi uppträdde för det mesta på stora hotell i olika städer runt omkring och ibland så hade vi nån koncert ute så det var bara att packa grejerna i våra bilar efter jobbet och åka dit. Det var massa folk, tjejer och kvinnor och stora mängder sprit som folk runt omkring bjöd på. Maten hade vi i övrigt inte så mycket tid och ork med. Sprit, kaffe och cigaretter och vilja att visa att vi duger och kan, vill och orkar. Det var fester och sena nätter med efterfester och oftast obekväma sängar och soffor med okända lättsnarkande kvinnor och tjejer som låg bredvid på morgonen. Sen åkte vi tillbaka till skolan och ställett vi bodde på och så var det dags att jobba fem dagar i veckan (jag själv hade tre femmor och tre åttor med i genomsnitt 35 elever i varje klass) både på för- och eftermiddagen (jobbade också extra som skolbibliotekarie). Hade dessutom massa möten och sammanträden och så skulle man hinna umgås med andra och träffa alla och hinna med våra egna liv och uträta egna behov och ärendet. Livet var roligt men samtidigt väldigt krävande och tufft.

Spelandet tog både kraft och ork och slet på nerverna med tiden. Vi hade ingen tid för oss själva och nästan ingen fritid. Alla vi var trötta och outvilade och hungriga och lättirriterade och lusten var borta efter två-tre slitsamma år. Vi lade av våren 86, kort efter att den femte medlemmen (basisten/gympaläraren)var praktiskt taget tvungen att gifta sig med en tjej som blev gravid men kort efter fick ett bra jobb på ett annat ort som låg närmare hennes hemstad och som hon absolut inte kunde tacka nej till. Konstigt nog så fick basisten också jobbet där på samma stället som hans fru och så fick de en lägenhet från skolan att bo i (det var egentligen hennes farbror eller morbror som var stadsfullmäktige där). Det var bara en dålig ursäkt för oss alla, men kanske var det just det som fick bägaren att rinna över, för långt innan dess så var det massa bråk mellan oss, det var alltid nåt spänt läge i bandet och annat som gjorde att vi inte länge hade varken lust eller ork att satsa vidare på att spela tillsammans. Våra drömmar om att spela in åtminstone en singelskiva gick åt pipan eftersom jag och sologitaristen var redan sålda på blues men andra tyckte att det var bara skit. Jag var helt tom I själen och hade ingenting att ge mer. Så det var kört för vår del, men alla dessa år med bandet och musikspelandet har alltid varit en tid i mitt liv som betytt väldigt mycket för mig och format mig både som musikern och som människa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...