Tänk bara - om man skulle kunna vända om under natten (utopin, men ändå...) och börja från och med i morgon med en helt ny typ av svensk politik - låt oss säga en ärlig politik, där man står för sina åsikter, kämpar för både kollektivet och den enskilde människan, högaktar ord som solidaritet och gemenskap, inte rättar sig efter både de skrivna och oskrivna reglerna för att överleva. Hur långt skulle man nå? Att använda sig av ord som moral, etik, sanning, konsekvens, lag, ordning, rättighet, folk? Har vi inte tröttnat på en annan typ, den som förekommer överallt idag och som ger maktpositioner grundade på hyckleri och dubbelmoral? Politik som inte tror längre på sin ideologi, som väljer det gynnsamma före det goda, där man får flest röster genom att lova mest men sedan göra minst men ändå få en maktposition. Och som i sin tur leder till att byråkrati får ännu mer makt och folk får bli ännu mer fråntagen sina rättigheter. Den typen av politiken som passar bäst och gynnar de flesta. Och som med hjälp av EU-makten utvidgas ständigt. Svårt att välja, verkligen. Ingenting är självklart och allting är relativt. Vad skulle kunna hända med den första typen av politiken, låt oss säga en utopi-politik är inte svårt att gissa. Men vad händer med den andra typen, med dagens politik som vi har idag i Sverige är också inte svårt att gissa. Alla vi lever i och med en sån politik så jag gissar att alla vi vet hur det förhåller sig med den typen av politik i fråga.

Riksdagen borde ju vara folkets främste representant, hjärtan i den svenska demokratin, lagstiftare och maktkontrolant. Men idag är både riksdagen och dess ledamöter underordnade antingen partiets (tjänstemännens) eller regeringens (kansliet) vilja - de vågar inte agera självständigt och försvara riksdagens eller sina väljares intressen mot partiledningens eller regeringens uppfattning. Det som ledamöterna skall göra är att se till att regeringens eller partiets förslag går igenom riksdagen, inte att vara med och utforma politiken. För regeringen är det verkställande organet och riksdagens (ledamöternas) uppgift är att skriva och behandla meningslösa motioner som ska regelmässigt avslås, ta ställning till regeringens förslag (att hålla med om och godkänna) - inte att hitta på egna förslag. Av alla de hundratals beslut som fattas i riksdagen varje år har bara ett enda gått emot - inte för att den enskilde ledamoten i fråga hade ett medvetet val utan för att han tryckte fel! Så Sveriges Riksdag är i dagens läge ett organ skrämt till tystnad, utan självständigt agerande, tvingad att anpassa sig efter de spelregler som partiets ledare och regeringen satt upp. Och EU såklart, för det är där den stora och viktiga makten finns. Kort sagt - en massa statister i ett välregisserat skådespel som handlar om “demokrati och folkligt inflytande”.

Partierna förfogar över pengarna ( en miljard kr per mandatperiod) och behöver inte redovisa vart pengarna går. Ingen utomstående kan granska eller kontrollera, endast här i Sverige, penningverksamheten som bedrivs inom ett visst parti. Partierna är ju skyddade av sekretess. Partiledningen bestämmer dagordningen och de regler som skall gälla internt, beviljar, utnämner eller avkastar olika förslag eller personer (gruppledare t.ex.) och den som vill åstadkomma något inom partiet skall gå i takt med ledningen, annars belöningarna kan utebli. Som i övrigt händer, eftersom en viss summa pengar av den ekonomiska stödet, sk. ledamotsnära stödet, som skall betalas till ledamöter går till partiet istället. Om det krävs att en viss grupp ska granska nåt inom partiet, då utnämner partiledaren en grupp med gruppledaren som ska göra det. Eller - den som skall bli granskad utser den som skall leda de som granskar!

Visst ska man vara lojal mot regeringen och sitt parti, men någonstans borde man väl dra gränsen. Man kan inte acceptera allt och man måste kunna skilja mellan rätt och fel, mellan innehåll och form, mellan person och sak. Men det går ju inte om man ska bli ledamot. Att vara “en duktig försäljare av idéer” som andra (makthavare) har format är huvudmålet. Så inte konstigt att det händer det som händer ständigt och jämnt med svensk politik som går att både vår demokrati och vår välfärd urholkas mer och mer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...