Senaste inläggen

Av Blues - 14 november 2009 09:24

Jag är svårt sjuk. Cancer nummer två, döttertumör eller metastas brottas jag med (plus andra sjukdomar och massa bivärkningar) varje dag. Mer än sju år sammanlagt. Tiotals citostatika- och strålbehandlingar, tre svåra och ganska omfattande skallopperationer, massa antibiotika, men ändå sitter den lille djävulen kvar bakom höger öga (som är borta) och hotar att sprida sig till hjärnan. Och då är det kört. Fast det är ju kört ändå eftersom den här typen av elakartad tumör går inte att bota. Det som kan förlänga mit liv (några månader till kanske) är 14 st olika mediciner som jag tar regelbundet och numera strålbehandlingen. Den sista hade jag i början på april. Det käns att det är dax igen - smärtan i skallen kan ibland bli outhärdig, trots morfinet och annat. Men först måste jag göra det viktiga -magnetkameraundersökningen eller röntgen, men icke. Min onkolog skickade remiss till röntgenavdelningen i slutet på augusti, men hittills har jag inte fått nån kallelse. Tre månader! För det är "köprincipen som gäller (tre månaders väntan om inte mer) och de är obemannade och de måste prioritera", fick jag svaret när jag ringde häromdan. Om det är någon som borde prioriteras då är det jag och såna som har "lite brottom". Det kan vända över natten och då är det för sent. Vad kan onkologen säga då? "Beklagar, men..."? Räcker det med att beklaga över ett liv som går åt pipan p.g.a köprincipen? Eller ska den sjuke, dödsdömde eller hans anhöriga kanske anmälla och stämma vården så att man kan få lite skadestånd? Det skadar väl inte att prova. Man förlorar inte så mycket, förrutom  - ett liv.

Man ska göra så som man tillämpar idag i samband med vaccineringen mot svininfluensan: riskgrupper heter det. De som löper större risk att bli smittade har förtur - de prioriteras. Inte politiker, hockayspelare eller kriminella. Men, vad ska man göra? Det är bara att bryta ihop och fortsätta vidare, som jag brukar säga och göra, för det mesta.

Jag skriver inte det här "bekännelse" för att få medlidande av de enstaka som kanske ska läsa min blogg, eller får att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Aldrig i livet! Jag har kvar mina två par någonlunda fungerande armar och ben och klarar mig själv, än så länge. Det jag vill är att folk ska ta ställning till det som följer nedan - problemen med väntan eller med köprincipen inom vården, oavsätt om man har brutit lilla fingret eller är svårt sjuk. Jag vill inte att fler sjuka ska hamna i samma ovishet och väntan i "dödens korridor" som jag, fastän det finns en hel del som gör det ändå. Men inte fler.

Icke acceptabla kötider i den svenska sjukvården; ibland kan det innebära månader av väntan, med oro och smärta. Och som man är, både som medborgare som betalar skatt för att vården ska fungera bättre och som sjuke själv, illa tvungen att acceptera, i väntan på bättre. Som är, i mitt fall, svårt att finna. Man är förvisad, om man är svårt sjuk, till "dödens koridor", där chansen till en framgångsrik behandling minskar drastiskt för varje dag. Cancercellerna växer fritt, förökar sig och sprider vidare, som i mitt fall. Men det är ingen som har brottom, förutom lilla jag.

Någonstans i sjukvården finns det uppenbart inbyggda missförhållanden av antingen dålig politisk (för det mesta) eller ekonomisk (i första hand) och ibland organisatorisk art. Eftersom det som inte får hända händer. Försöker man ta reda på sanningen - då blir man en gång till förvisad till - misslyckandet. Undanflykter hela vägen från de "kunniga", ansvariga och "insatta i problematiken" som ofta hävdar bestämt att det är p.g.a att sjuka har blivit för många men personalen är för få för att hinna med allt. Plus den byråkratiska sidan med pappersarbete som hindrar var och en av vårdpersonalen att ägna sin tid åt att hjälpa de behövande att bli friskare.

                                                  

        

Hundratals patienter har hamnat i kläm med oacceptabla vårdköer. Det är bekymmersamt att ingen tar ansvar för att åtgärda de problem vården brottas med varje dag. Man ska anställa fler läkare och sjuksköterskor för det har man stor behov utav, men samtidigt ska man spara på allt möjligt p.g.a att det saknas massa pengar och då ska man bl.a avskeda personalen. Bemaningen är ett stort problem, men frågan är: är det p.g.a att det saknas utbildad personal eller för att det inte finns nåt jobb? Man snackar om storsatsningen inom vården - både utbildningen och mer personal är det viktiga, samtidigt som man beklagar sig över stor arbetslöshet och minskar antal utbildningsplatser; våra politiker jublar över "den hypnotiska jobbpolitiken" (alla ska jobba) men samtidigt finns det inga lediga jobb för läkare, specialister eller sjuksköterskor. Som numera sticker till Norge eller Danmark där de få jobba hur mycket de vill och tjäna betydligt bättre. Samtidigt ska man höja kvaliteten och förbättra vissa vårdtjänster, genom att - avskeda personalen. En sån paradoxal sittuation leder enbart till mer missnöje i allmänheten, utsliten personal och mer sjuka, absolut inte till nån bätre vård. Samtidigt ser jag en stor dos hyckleri från politiker och kommunledningen som försöker äta upp kakan och ha den kvar. Men, med tanke på att välfärden urholkas just p.g.a felprioriteringar, massa sparande och felaktiga beslut (plus massa annat), då är det inte konstigt att det blir som det blir.

Oftast fattar våra politiker felaktiga beslut som leder till ännu värre problem. Just p.g.a att de stora politiska eller ekonomiska beslut håller inte ihop med varken de etiska eller moraliska principerna. Det blandar man aldrig ihop. Men, det går inte att bedriva en effektiv sjukvård och samtidigt spara på pengarna genom att avskeda mer personal. Mindre lärare i skolan men mer elever, mindre av vårdpersonalen på våra aldreboenden men mer gammla, mindre läkare och sköterskor men mer sjuka. Man kör med det gamla vanliga: det är ju Kris! Spara!

Om man ska klara av att bli alvarligt sjuk, som jag är, då ska man vara otroligt stark, både fysiskt och psykiskt. Annars klarar man inte sjukdomsutvecklingen. Min bitra erfarenhet. Man ska vara frisk för att klara av att bli sjuk. En till paradox. Men, om man tänker på det regeringen gör med den nya "hypnotiska jobbpolitiken" och utförsäkringen av tusentals sjuka som ska ut och jobba, och med tanke på regeringens syn på de arbetslösa som lata och de sjuka som bara "låtsas", då är det inte konstigt att hela vården vacklar. Förtroende för människor vacklar men också förtroende för makthavare och ledningen, och politikerförakt är det inget fel på. Det funkar alldeles utmärkt. Och man behöver inte stå i kö.

ANNONS
Av Blues - 13 november 2009 15:00

Läste igår om det mest omänskliga i raden från Försäkringskassans bemötandet och behandlingen av svårt sjuka. Fy!

 

Efter en behandlingstid var bröstcancersjuka Carin tillbaka på deltid i jobbet, men I somras kom dråpslaget: Fk drog in hennes sjukpenning. Nu tvingas hon jobba heltid  – tvärt emot läkares bedömning. Det har lett till att hon blivit sämre igen. "När man är trött och sjuk känns det jättehårt att bli behandlad på det här sättet. Man kör sig själv i botten totalt". Handläggaren tyckte att hon skulle se sig om efter lättare jobb, kanske som spärrvakt. Läkare rasar mot kassans regler och att läkarintygen spelar ofta ingen roll. F-kassan ser intyget enbart som en rekommendation.

 

Svårt cancersjuka drabbas allt oftare av F-kassans hårdare regler och tvingas jobba fastän de mår väldigt dåligt eller är mitt i pågående behandling. Döende patienter kan få sin sjukpenning indragen. De mår ännu sämre - vissa kan hamna på dödsbädden. Har man redan en depression eller en livskris kan det som F-kassan gör mot svårt sjuka bara förvärra allt. Grymheten mot dessa utsatta människor är så uppenbar. Och för att klara allt detta - både de fysiska och de psykiska påfrästningarna, den svåra och livsfarliga sjukdomen plus en sådan grymn omänsklig behandling av myndigheterna - då måste man bli riktigt frisk. En sådan paradoxal sittuation klarar man inte så lätt.

 

Minst 54 tusen långtidssjuka, många med komplexa diagnoser, kommer att förlora sin sjukersättning/sjukpenning och därmed riskerar att ytterligare försämra sin hälsa. Dessa svårt sjuka personer hamnar i ett mycket svårt läge. Många kommer att ställas inför faktumet att de inte får en kvalificerad rehabilitering. De kommer att må illa av ovissheten vad som ska hända med dem, hur ekonomin ska klaras, hur familjen ska överleva. Just sådana faktorer av otrygghet och ekonomisk stress bidrar till ökade symtom, ökad sjuklighet och mindre möjlighet för tillfrisknande.

F-kassan ska från 1 januari överföra och Arbetsförmedlingen ska ta hand om de sjuka - förutom alla friska arbetslösa som berövats sitt jobb och som inte är arbetslösa pga. "bristande jobbsökande". Hur ska Af hinna bygga upp något med kvalitet för de sjuka när de inte ens lyckats hittills med regeringens "Hypnotiska jobbpolitiken"? En introduktionskurs på 3 månader för långvarigt svårt sjuka som ska möjligtgöra att de sedan kan stå till den reguljära arbetsmarknadens förfogande eller tvingas slita på Samhall. De flesta har tidigare genomgått flera utredningsprogram ("rehabilitering"), men alltför ofta haft motsatt verkan. Många har medverkat i arbetsförsök men har ansetts vara för sjuka för att klara jobb.  Regeringen har uppenbart inte fattat att dessa människor är verkligen sjuka. 

Regeringen gläder sig åt att besparingar kan göras på denna grupp människor och hävdar att "utgifterna inom försäkringen totalt sett har minskat under den kommande treårsperioden." Pengarna de har sparat på det här omänskliga sättet används för att finansiera skattesänkningarna. Men de glömde konsekvensen av förslagen för drabbade. Det kan inte bli annat än katastrof. Och den katastrofen kommer få följdverkningar i människors vardag, för deras familjer och för deras liv. Alla grymma förändringar i sjukförsäkringen under senare år har redan utlöst depressioner och förtvivlade reaktioner hos många. Tusentals människor kommer att krossas socialt och man riskerar ett betydande antal självmordsförsök.

                                                  


                                                         

Regeringen medger att förlängd sjukpenning (mer än 550 dagar) i vissa fall kan accepteras. Det gäller bl.a "när den försäkrade pga. sjukdom har fått en sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera sig att den försäkrade inte kan tillgodogöra sig information"! Det är väl de som ligger på dödsbädden eller?! De som vistas på sjukhus ska "inte behöva arbeta och kan beviljas sjukpenning". Inte heller de "med omfattande vård utanför sjukhus" ska behöva göra det. Förlängd sjukpenning kan beviljas när en återgång i arbete eller ett deltagande i arbetsmarknadspolitisk program, "skulle medföra risk för allvarlig försämring av den försäkrades sjukdom". Det verkar som om man blir illa tvingad att för att bevisa att man "är värd att få sjukpenningen igen". Att få full sjukpenning kan man om det finns en risk att dö inom de närmaste månaderna. Så tolkar Fk:s jurister och experter den nya lagen. Och den personliga tolkningen av handläggare och konsulter fortsätter. Beslutfattare inom F-kassan (handläggare plus "medicinska experter - konsulter") ska sedan ta ställning till skillnaden att vara "svårt sjuk" och "allvarligt sjuk", som ett spel till för gallerierna. Ett nytt ide är att få olika ersättningsnivåer beroende på hur alvarligt sjuk man är. Ett förfärligt syn på människor, men den funkar för målet är att spara pengarna. "Regeringens bedömning är att endast ett begränsat antal ansökningar om förlängd sjukpenning med ytterligare dagar kommer att beviljas". Vad var det ja sa om döden?

 

Det senaste av lysande förslag i rad - ett nytt sjukförsäkringssystem där läkarna frikopplas från sjukförsäkringen efter 180 dagar. Bekvämt för läkarkåren som slipper svåra bedömningar och konflikter med F-kassan. För patienterna innebär dock detta att man lämnas helt ensam i relation till försäkringskassan. Och att försöka slåss för sin rätt att bli svårt sjuk. De som haft tidsbegränsad sjukersättning som nu upphör kan återfå sin sjukpenninggrundade inkomst och därmed sjukpenning om Fk godkänner läkarens medicinska underlag - efter tre månaders karens (87 dagar). Vad har regeringen tänkt att de sjuka och deras familjer ska leva på under den tiden? De kommer aldrig kunna få sjukpenning vad än sjukintyget och läkarna hävdar. De kan enbart hänvisas till socialbidrag. Eller till kyrkans sopkök. Eller att dö.

ANNONS
Av Blues - 12 november 2009 16:44

Har samhället drabbats av kriser, kommer det alltid massa krav på förändringar.

Den fria marknadens globalisering och uppvidgandet av det ekonomiska och finansiella systemet leder inte till mer eller till en bättre demokrati. Tvärtom leder det till mer lagar, krångligare regler (och EU-direktiv) och mindre fri- och rättigheter. Som är demokratiska grundpelare. Det vi ser idag är ett samhälle med helt olika och rätt splitrade politiska intressen. Medborgare och konsumenter får betala de stora misstag som bankerna, olika bolag, fonder och stora företag gjort, som i längden skapar mer misstro och stora politiska konsekvenser. Urholkad välfärd, större arbetslöshet och växande fattigdom förvärrar ännu mer den redan försvörade läget .Social oro kan förvandlas till politisk oro som driver fram nya politiska krafter (extrema, radikala) som lyfter och driver fram oftast känsliga och tabubelagda frågor. SD är ett bra exempel. Läget blir ännu värre. Ond cirkel.

 

Att skapa mer oro och missnöje genom olika misslyckande projekt (att "minska utanförskap", "skapa mer jobb") och samtidigt  förvärra sittuationen genom sina omoraliska handlanden i en svår och pågående ekonomisk kris kan leda till ödesdigra konsekvenser. Att försöka minska utanförskap, arbetslöshet, fattigdom, ohälsa och okunskap i teorin, men i verkligheten skapa det helt motsatta  - det är det ytterst farliga en regering kan göra mot sina medborgare. Att svika dem gång på gång, att fiffla med information, mörka misslyckanden, fatta felaktiga beslut, bedra, ljuga, smutskasta och anklaga opposition  - det bara bevisar en oroväckande avsaknad av riktigt ledarskap.

 

Alla företeelser, aktuella och viktiga frågor och problem ska debatteras och diskuteras helt fritt. Utan fruktan att bli stämplad som politiskt inkorrekt, rasist, j... sosse... Tål vissa problem inte dagens ljus betyder det att de inte är så mycket värda att slösa bort tid och energi på. De meningslösa men kända politiska ingrepp, som orsakat den här svåra krisen, ska ständigt diskuteras och debatteras både offentligt och i media. Men de ska också åtgärdas genom kloka beslut. Man kan inte lösa krisen genom att stifta och tillämpa nya lagar och hårdare regler. Det leder enbart till ännu värre sittuation. Om allt detta skulle vara lösningen på dagens problem, då skulle de aldrig ha uppståt. Det är som med inflation: pengavärdet minskar, man tillverkar nya sedlar, mer pengar släpps ut på marknaden - värdet blir ännu mindre och inflation ännu större. Då skriker man efter ännu fler förändringar. 

                                                  

                                                  
       

Hur ska man ha förtroende för politiker och makthavare som inte är kapabla att inse att de gör fel? De kan inte fortsätta styra landet i framtiden. De är inte kompetenta nog och berädda att fatta rätt beslut i rätt tid. De motbevisar gång på gång sin usla ideologi om "bättre framtid". Framtiden är helt ovis och verkar vara väldigt långt ifrån oss. Är fler fattiga, arbetslösa och olyckliga den framtiden alliansen strävar mot? Då tackar jag nej till det. 

Rika blir ännu rikare (på vanliga m'änniskor bekostnad), fattiga blir ännu mer fattigare och ännu fler och vår folkliga makt har blivit oss fråntagen för länge sedan. Vi har inte ens längre rätt att fatta beslut om omröstningen. Eliten styr både våra liv, handlingar och snart våra tankar. Ha mer för att få mer - få mindre för att ge mer - det är maktelitens policy som förverkligas sakta men säkert.

Av Blues - 12 november 2009 14:10

Det är inte (helt) "politiskt korrekt" att granska överheten, men jag kan inte låta bli. Det är ett -måste. Så, jag gör det ändå.

En arbetslös kan inte lyfta a-kassan och samtidigt jobba, varken "svart" eller "vitt". Att driva t.ex ett företag och samtidigt åtnjuta en viss ersättning från staten - olagligt och straffbart. Inte heller en sjuk kan få sjukpenning och arbeta på sidan om, om det inte gäller de som inom snart blir utförsäkrade enligt den nya (FK) lagen och vår käre soc,förs.ministern. Eftersom den nya "hypnotiska" jobbpolitiken gäller alla. Men, i alla fal, är det olagligt att jobba och samtidigt erhålla nån form av ersättning. Men...

En politiker har rätt till s.k politisk pension efter 12 år inom politiken. Och ofta blir belönad med en högposteringstjänst. En riksdagsledamot kan lyfta inkomstgarantin och samtidigt driva ett företag, eller bara sitta hemma och njuta av det goda livet utan att behöva tänka på arbetsförmedlingen och dess regler. Han/hon behöver inte anmälla sig från dag ett till arbetsförmedlingen och medverka i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder typ kurs, utbildning, praktik m.m  för att "få den ena foten in i arbetslivet".  Vissa altså behåller sin pension garanterad av staten trots att de har ett nytt vanligt jobb. De får inkomstgarantin p.g.a "färgens fel" och "svårigheten" att hitta ett nytt arbete. Och så förstås har de ingen behov, med lagliga garantier. Det politiska systemet har sett till att vissa "valda" inte behöver bry sig om framtidens försörjning. Den gäller enbart oss, laglydiga vanliga människor. Och vi kan inte tvinga dem att ändra på de frikostiga lagarna och trycka på regelverk, eftersom vår makt har blivit oss fråntagen för länge sedan. De är "utvalda" och kan inte leva efter samma lagar de stiftat och tvingat på oss. De är inte så bänga i huvet att försämra sina egna förmåner och tacka nej till lite extra slantar. Förresten - riksdagsledamöternas handlingar i tjänsten kan icke prövas av lagen

                                                  
                      

Politik är inget arbete, utan ett uppdrag. Välbetalt, tack vare regelverket. Och vissa har tänkt sig ett "yrkesliv" inom politiken, så därför inkomstgarantin. En gammal beprovad "ömfördelningsteknik" - ta från rika (skattebetalare) och ge till behövande (ledamöter, politiker). "Särskild medborgarrätt" som står som garant för ledamöternas försörjning. Ett helt sjukt och hycklande belöningssystem utformat för länge sedan och godkänt av makthavare. De lever helt avskärmade från oss och från verkligheten. Inte konstigt att politikerförakt och missnöjet bara växer mer och mer.

 

Det är relevanta frågor man bör ställa upp på dagordningen:1.Alliansen försvarar hårt den misslyckande jobbpolitiken och arbetslinjen de tvingat fram; väldigt beklämmande att systemet skyddas samtidigt som de själva avstår från och kringgår det. 2.Rätten till pension eller till inkomstgarantin överhuvudtaget, efter tre mandatperioder i riksdagen. 3.Gratis sjukvårdskort, med tillgång till både privat och offentlig sjukvård inom Sverige. 4."Belöningen" till de "trogna" - politiker med lång politisk karriär får bli vd eller chefer inom statliga bolag och verk, landshövdingar, ambasadörer mm. 5.Inga arbetsuppgifter och ingen behov av AF för att "stå till arb.markn förfogandet". Passiviteten som, helt lagligt, belånas med hundratusentals kronor år efter år.

Snacka om hyckeri, dubbelmoral, omoral, fiffleri, svineri, girighet, lögner, mantran, floskler "i demokratins namn".

Av Blues - 11 november 2009 14:45

Maud Olofsson hävdar bestämt att Alliansen minskade utanförskap, under de första åren av mandatperioden, och som sossarna skapat under sin regeringstid, med närmare 200 tusen människor. Fantastiskt! Vilken förmåga och vilken styrka. Jag är imponerad. Inte för att "Alliansen minskat utanförskap" utan för Mauds förmåga att ha mage nog och påstå offentligt något som är ren lögn och att överhuvudtaget bli tuff nog och ljuga folket rakt in i ansiktet. Inte konstigt att politikerförakt breder ut sig, med all rätt. Alliansen har dessutom, enligt Maud, byggt en kraftfull politik för jobb och stöd till arbetslösa och de som är sjuka. Bege två sorter ska ut och - jobba. Visst. 8,4% arbetslöshet idag och brist på jobb tror jag inte hon är medveten om, eller inte vill erkänna att det är sant. Och faran att mer än en halv miljon människor blir utan jobb nästa år och mer än 50 tusen utförsäkrade är för henne, tycks det, rena rama påhitt och desinformation. De har skapat, genom sin sjuka politik, en helt ny grupp hjälplösa människor - de försäkringslösa. Mer än 250 tusen jobbsökande (det blir fler) på Arbetsförmedlingen just nu, med hjälp av jobbcoacher, siktar mot framtiden. Hundra tusen mer på bara ett år. Det är p.g.a att Sossarna förde fel politik under sin tid, enligt Maud, som ledde till att 140 människor förtidspensionerades varje dag pga. "utbrändhet och olika sjukdomar" (ca 409 tusen under 8 år). Jobbpolitiken (träna att bli bättre på att skriva CV, praktisera, låta sig hypnotiseras, tåla healing - av kriminella och skuldsatta coachnigsföretag) ska tvinga folk att inse att jobb fins - det krävs bara viljan och lite ansträngning nog att hitta det. Söka jobb som inte ens finns (inte på orten) eller bli tvingad att ta vilket lögavlönat jobb som helst eller, i värsta fall, flytta för att ta ett jobb - annars blir man av med a-kassan. 700 tusen människor stod redan 2006 utanför a-kassesystemet. 400 tusen lämnade facket. Och idag ska alla jobba för att rädda välfärden där det redan saknas 60 tusen avskedade. 150 tusen jobb har försvunnit det här året. Men Tottos vision skall genomföras till varje pris. Allt detta för bara tre miljarder av våra skattepengar. Men det ska satsas mer - sammanlagt 32 miljarder för att AF ska hjälpa de jobbehövande. Och ytterligare 54 tusen stackare ska praktisera under nästa år och 21 500 ska plugga. Kvantitet framför kvalitet. Det är en ljusare, lyckligare framtid.

                                                  

Alliansen har "agerat kraftfullt" när det gäller att "värna om välfärden" och den världsberömda svenska modellen. Trots den globala ekonomiska krisen är sysselsättningen idag högre än 2006, enligt fru Olofsson. Alliansen har totalt moderniserat företagandet, höjt tryggheten, minskat bördan och sänkt skatter med nästan 50 miljarder. Att vi, i dagens läge, har över en miljon människor som lever i fattigdom och utanförskap är - sossarnas fel. Likaså med mer än en kvarts miljon fattiga barn, enligt Röda korsets rapport från 2006. Det var innan Alliansen satte i gång med sina visioner och planer. Att sjuka, arbetslösa och pensionärer bestraffas idag mer än under sossarnas tid, genom att beskattas mer än de som jobbar, för att financiera skattesänkningarna som ska ge de rika mer - det tror jag inte Maud Olofsson vill/kan erkänna. För henne är sanningen enbart det Alliansen har åstadkommit (på papperet eller i deras huvuden). Att verkligheten ser helt annorlunda ut en hennes teori inser hon inte. "Den kalla handens politik" driver hårt vårt trygghetsystem till vansinne. Det ska kosta att vara sjuk och arbetslös idag. Som herr Reinfeldt sa en gång gällande jobb: Vill man så får man. Och så skapade de (Allians/regering/makthavare) "kraftfull politiskt verktyg" för att ta fram viljan hos lata och låtsassjuka. Det var sänkt skatt, sänkt ersättning, sänkt a-kassa, sänkt sjukersättning och sjukpenning, utförsäkring, tidsanställning, uthyrning, vikariat, praktisering, lönesänkning, arbetstidssänkning, höjd låneränta, fackförsvagning, höjd medlemskapsavgift, inflation, dyrare varor, minskad konsumation, hårdare krav, större ansvar, nya hårdare lagar och regler... Undrar om herr Totto tänker dra upp skallen ur sandlådan eller ska han fortsätta låtsas?

 

Den sönderfallande jobbpolitiken ser jag som förakt mot de svaga och de behövande, mot de sjuka och arbetslösa. En förlamande passivitetsstrategi som, för min del, strider mot all mänskligt beteende och tänkande. Och som leder till ett nytt samhälle som växer fram som en följd av det Alliansen ville skapa - ge mer till de som redan har mest genom att ta ifrån de som har minst. Få mindre för att betala mer. Man försöker nå framtiden genom att - backa. Tillbaka till det förflutna, till det gamla feodala samhället med piggor och patroner.

Av Blues - 9 november 2009 18:52

Arbetslösa skulle få jobb, med hjälp av coachning. Sjuka också, med hjälp av rehabilitering. Enligt Reinfeldt. Dagens verklighet är den motsatta. Arbetare varslas och avskedas, Försäkringskassan slänger ut långtidssjuka, regeringen urholkar den mest jämlika och stabila trygghetssystem - sjukförsäkringen och a-kassan. Plus lite annat. Den svenska modellen och den fina gamla Folkhemmet är ett minne blott. Regeringen höjer avgifter, sänker ersättningar och ersätter långtidssjuka med försäkringslösa. Det handlar om 50 tusen sjuka som nästa år tvingas ur sjukförsäkringen till en arbetsmarknad som inte vill ha dem. Många hamnar i utanförskap och fattigdom. Resultatet blir en ny grupp - ”de försäkringslösa”. Helt på tvärs mot alliansens vallöfte om att minska utanförskap och värna om välfärden. 

 

Arbetslösheten har ökat med 100 tusen personer och utanförskapet med 70 000. Nu går regeringen vidare i försämringen av socialförsäkringarna. Hela deras jobbpolitik bygger på att arbetslösa och sjuka ska ha så dålig ekonomi att de tvingas ta vilket uselt betalt låglönejobb som helst, om det finns några. Kvantitet satt före kvalitet - ett nytt mål. Att försämra socialförsäkringarna, ta bort inkomsttryggheten och sänka bidragen är tillsammans med skattesänkningar den redskapen alliansen använder för att skapa klyftor mellan de som har arbete och dem som står utanför. Så klipper Reinfeldt banden som hållit samman arbetarklass och medelklass i den svenska modellen – gemensamma trygghetssystem med solidarisk finansiering och inkomsttrygghet. Socialförsäkringarna har varit relevanta för en majoritet av befolkningen. Att utjämna klyftor har varit en logisk och lönsam politik också för medelklassen. Nu raserar regeringen den logiken. De bedriver en politik enbart för den väletablerade medelklass som har jobb. Den får sänkta skatter och råd att betala för privata sjuk-, inkomst- och arbetslöshetsförsäkringar. Dagens verklighet överträffar misstankarna om regeringens misslyckande politik.

 

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, även kallad Totto, avfärdar all kritik gällande den totalt misslyckande jobbpolitiken och inte vill ta nåt ansvar heller. "Jag har mycket begränsad makt", hävdar han. Att hela arbetsprojektet har havererat, att jobbpolitiken faller sönder är inte hans största bekymmer. Fiaskot med AF:s coachning tvingar pamparna till krismöten: 952 coachningsföretag, mestadels kriminella och skuldsatta, fick roffa åt sig 3 miljarder av våra skattepengar för att, genom att lära arbetslösa (via hypnos) att skriva CV, hjälpa dem att hitta ett jobb. Vilken syn regeringen egentligen har på de hjälplösa och behövande i vårt samhälle och vilken syn på mänskligheten och medmänskligheten överhuvudtaget? Även om vår käre minister har köpt sin akademiska examen på postorder från en tvivelaktig och misstänkt företag från USA, borde han visa mer empati och mer ansvar för behövande människor och för det han propagerat för. Men hans mål var att, med hjälp av Reinfeldts coachning tvinga fler att söka jobb och skapa, genom sin politik, fler arbetssökande, inte fler arbetsplatser. Kvantitet före kvalitet. Pengarna före livet.                


Grundtanken bakom en sån regerings(allians)politik är att arbetslösheten är ett resultat av passivitet och lathet från de arbetslösas (och sjukas) sida. Det är därför alliansen har sett till att försvaga arbets- och försäkringsskyddet plus olika utbetalningar och ersättningar. Och pricken över i:et - ökande väntetider (mer än 20 veckor i vissa fall) för att få pengarna från a-kassan och socialen. Och sen den ständigt växande arbetslösheten, köerna utanför socialkontor och kyrkans sopkök, skulder, räntan, ökande utanförskap, fattigdom, stigande kriminalitet, ...

 

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson är inte ett dugg orolig. För henne är det "självklart" att tusentals av de personer varas sjukersättning dras in efter 1 januari faktiskt är för sjuka för att kunna arbeta och att de kommer tillbaka till FK. Hennes drömmål (dvs. Reinfeldts) - att använda sjukas pengar till att finansiera skattesänkningar så att rika skulle få mer, har blivit verklighet. Pga. sk. karenstiden har sjuka som blivit oförsäkrade ingen rätt till ersättning under 87 dagar. Det handlar om hundratals miljoner kronor. Men ingen i riksdagen (inte heller oppositionen) har några funderingar över att kanske, inom rimlig tid, ifrågasätta ett sånt inhuman och omänskligt beteende och tvivelaktiga beslut. Kanske har de inte "så mycket makt".

 

Det verkar som att det är självaste herr statsministern som bestämmer över dagordningen och hans r..slickare uppfyller hans minsta önskningar genom att lidligt lyda och se till att upprätthålla hans visioner. Enligt honom själv är "...välfärdsstaten en omöjlig konstruktion, en konstgjort sosse-vision som bara skapar passivitet, beroende, lathet och fiffel. Man måste överge den alltför generösa välfärdspolitiken som ingen kan garantera i längden. Politiker skapar inga resurser som kan fördelas utan bara töma löften. De som har ska få mer. De som kan tjäna mer pengar skall uppmuntras. De som lever på bidrag eller ersättning ska däremot vara medvetna om att detta är tillfälligt, kortvarigt. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska trygheten (några "pärlor" hämtade från F. Reinfeldts bok "Den sovande folket").

 

Jobbpolitiken är nedrustad, a-kassan urholkad, sjukförsäkringen avskaffad, möjligheter att både skapa och hitta nya jobb är obefintliga. Men ändå. Sjuka och arbetslösa ska ut och jobba. Misslyckas de - då kan de i alla fall inte räkna med nån medkänsla, empati eller solidaritet från alliansens sida. Det som råder (och räknas) idag är tvivel, misstänksamhet, rädsla och egoism.

Av Blues - 8 november 2009 16:40

Allmänheten möts av skyltar om att vaccinet är slut. Samtidigt fortsätter vaccinkaoset på vårdcentralerna. Men i flera landsting går politikerna före i kön. Men, som vanlingt, de "förstår att det är känsligt för medborgarna", och att medborgare "kan bli irriterade". Men...

Igår kritiserades landstingspolitikerna i Uppsala som fått förtur till vaccin mot svininfluensa. Men även i Dalarna och Gävleborg går politikerna, hockeyspelare i Leksand och fängelseinterner i Gävle före i kön. Listan på grupper i samhället som har fått gå före i vaccinationskön för svininfluensan blir allt längre.

 

Landstingsdirektör Kerstin Westholm skickade nyligen ut ett mejl till landstingsråd, politiska sekreterare samt 19 tjänstemän vid Landstinget i Uppsala med ett "unikt" erbjudande att ta vaccin på infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset. Högt uppsatta tjänstemän och politiker gick före riskgrupperna. Detta trots att Uppsala Landsting vädjat till allmänheten om att respektera prioriterade grupper i kön. 

"Som landstingsråd med ansvar för flera miljarder kronor anser jag att jag tillhör en prioriterad grupp. Jag har dessutom små barn", säger Ismail Kamil (FP) som vaccinerade sig i onsdags. Han tycker inte att han har gjort något fel.

Oppositionsrådet Börje Wennberg (S) valde att vaccinera sig. Han tycker att det är helt OK att han fick gå före riskgrupperna: "Jag kan förstå logiken i landstingets prioritering av nyckelpersoner. Det har varit flera politiker där och vaccinerat sig före mig". Landstingsdirektör Kerstin Westholm ångrar inte beslutet. "Vi måste ha ledande politiker till hands om viktiga beslut ska tas och undertecknas i en situation där pandemi råder". Ingalill Persson, landstingsråd i Dalarna, har också vaccinerat sig. Hon använder sig av samma mantran: "Vid en större kris ska vi kunna fatta beslut om att omprioritera ekonomiska resurser".

Socialstyrelsen har varit väldigt tydlig med att det bara är två grupper som ska prioriteras – medicinska riskgrupper och sjukvårdspersonal. Det här strider mot människovärdeprincipen – att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Vem som klarar sig i en pandemi ska avgöras av slumpen och inte av (viktig) position i samhället.     

Våra makthavare behandlas annorlunda än vanligt folk - de behandlas "rättvist" medan vanliga människor behandlas "orättvist". Pga. att de är prioriterade. Lagen gäller alla - enligt lagen och lagstiftare. Sant, men frågan är - vilken lag? Lagen kan tolkas och tillämpas på olika sätt av olika makthavare och beslutfattare, beroende på olika omständigheter. Advokater och jurister är väldigt skickliga i att göra det. Teorin och praktiken kan kollidera väldigt ofta. Mats Odell tex. hävdade i somras, i samband med "strandskyddslagen" att "Alla är lika (inför lagen)" och att "Alla skall behandlas lika". Gammal mantra, påhittad floskel och trams utan riktigt värde och innehåll och som inte ens små barn längre tror på. Alla vi vet att så inte är fallet och att alla vi behandlas på olika sätt, av olika anledningar. Vi är olika. De som tillämpar och har lagen som skydd (politiker framförallt) har både möjligheter, makt och råd att tolka olika lagar på olika sätt och kringgå vissa bestämmelser, förördningar, överenskommelser, lagar och regler för att fatta viktiga beslut som ska eller kan gynna deras (personliga eller gemensamma) intressen.

 

Vädjan och principer, oskrivna moraliska och etiska lagar och regler gäller inte politiker, pampar och makthavare. De är för oss, vanliga och laglydiga  människor. Att "alla vi har lika värde" stämmer inte längre och har sällan stämt i verkligheten. En höguppsatt tjänstemän som "har ansvar för miljarder krunor" och vissa "nyckelpersoner inom politiken" har företräde, förtur och är prioriterade. En ssom är sjuk, som inte ens kan bestämma varken över sin sjukdom eller sin framtid, har ingen rätt att bli prioriterad. Det är de som "fattar viktiga beslut som avgör vanliga människors öde som räknas.

När makten har rätt har rätten ingen makt.

 

Det är under kriser som vänner prövas och människors rätta ansikte visar sig. Makthavare kommer i första hand för det är då de syns. Annars syns de inte och hörs bara då och då. De har avskärmats sig mot verkligheten i samhället och sällan har kontakt med "verklighetens folk". De har drabbats av svinigt beteende i samband med svininfluensan. Att politiker, som tillhör ideologier som stödjer sig på iden att de starkaste ska överleva och få mest, roffar åt sig i sådana situationer när rädslan att drabbas av sjukdom och död är som stark - det är inte konstigt alls. Det är väl självklart för det ligger i linje med deras livsfilosofi. Men politiker som pratar om solidaritet, som "bygger ett samhälle där svagare grupper får samma möjligheter och chanser", som snackar om "allas lika rättighet" och "allas lika värde" - sådana politiker förlorar så klart i trovärdighet när de beter sig på det sättet.

Av Blues - 3 november 2009 15:50

Kristdemokraterna ville införa en ny lag om civilkurage förra året - kriminalisera att låta bli att ingripa. Göran Hägglund sätte press på Beatrice Ask att agera. Civilkuragelagar finns i många andra länder bl.a i Finland, Norge och Danmark. Den som bara står och ser på när någon våldtas eller misshandlas ska kunna dömas till böter eller upp till två års fängelse. Riksdagens justitieutskott har funderat på att införa lagen före 2010. Hittills har det inte hänt nåt.

 

Att man är skyldig att hjälpa sin medmänniska, att våga ta sitt ansvar. En lag, inte bara en moralisk plikt att ställa upp. Att ha ett bra samhälle där fler vågar visa att vi inte godtar brottslighet och att vi bryr oss om varandra och visar empati, solidaritet och medmänsklighet. Just de moraliska egenskaperna vi urholkat eller rentav förlorat för länge sedan. En Ny Lag, för folkets bästa och i demokratins namn. Som folk skall lyda, annars blir man straffad. Det blir en rådande civilkuragelag som ska tvinga folk att agera mot våld, övervåld, brott, rån, misshandel, mobbing, våldtäkt... Att bara "vända bort blicken" kan vara brottsligt i sig. Då kan man bli kallad för medbrottsling.

 

För 3,5 år sedan (18 maj 2006) inträffade en olycklig händelse längs riksväg 71 i Nås. En förvirrad, drogpåverkad och aggressiv 28-årig man från Uppsala hade under dagen uppträtt förvirrat och hotfullt mot flera personer och till slut stoppat en bil som kom körande längs riksvägen. Han kastade sig in i bilen där han tog ett strypgrepp på en äldre kvinna som skrek för sitt liv samtidigt som hon lade sig på signalhornet för att påkalla hjälp. Per-Anders Pettersson såg det inträffade och sprang till platsen beväpnad med en domkraft till kvinnans undsättning. Tumult uppstod och sekunder senare hade Pettersson förvandlats till brottslingen och Uppsalamannen till offret. Detta efter att ett slag tagit så illa att Uppsalamannen drabbades av en spricka i skallbenet. Som han polisanmällde förstås.
Sedan dess har ärendet utretts av rättsväsendet (3,5 år lång tid, inklusive nära ett års betänketid). I juni 2007 dömde tingsrätten Per-Anders till ett års fängelse för grov misshandel och att betala ett skadestånd på 50 000 kr till Uppsalabon, som (konstigt) dömdes till villkorlig dom för misshandel pga. allvarliga skador han fått av slaget i huvudet. I oktober 2008 fastställde Svea hovrätt tingrättens dom. En månad senare begärde Per-Anders att få domen prövad av Högsta domstolen I september 2009 beslutade Högsta domstolen att inte bevilja prövningstillstånd. Domen på ett års fängelse har därmed vunnit laga kraft och att Per-Anders Petterson ska den 13 november inställa sig i Norrköping för att avtjäna sitt  ett års lång fängelsestraff.

Det som både tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen haft (i tre och ett halft års tid) var att ta ställning till om ett ingripande, som i ena sekunden bedöms som nödvärn men i nästa sekund förvandlas till en grovt brottslig handling.
Det finns en förlorare i den här historien (50 tusen kr fattigare plus annat elände i samband med fängelsevistelsen) - och en vinnare. 50 tusen spänn rikare, som han kan använda att fylla på sina knarkgömmor.

Regeringen håller på med en utredning om behovet av att ändra lagstiftningen. Uppdraget ska redovisas senast i februari 2011. "Experter" behöver nästan ett och ett halvt år på sig att klura ut hur man ska tvinga folk att bemästra fegheten och riskera sina liv för att tillfrädställa lagens önskningar. I svensk rätt finns ingen generell skyldighet att agera vid fara för liv eller hälsa. Det finns dock en moralisk plikt att handla i vissa situationer, när människor är i fara och att anmäla allvarliga brott.

Under senare år har det inträffat ett antal uppmärksammade fall där personer har bevittnat våldsbrott utan att vidta någon åtgärd. Men också att flera personer som ingripit och visat civilkurage har själva blivit misshandlade, skadade och tom. mördade.

 

En plikt ska bli en lag pga. att folk är fega. Eller rädda att ingripa. Alla vet vi varför. Det är inte längre solidaritet, medmänsklighet och empati som gäller, utan hat, hot och rädsla. Säger man nåt eller kritiserar offentligt - då blir man kallad för rasist, antisemit, islamofob... Gör man något - försvarar en tjej eller sin vän från en idiot - betalar man ett högt pris för civilkurage-uppvisningen. Så - välj själv. Att ingripa - 50 tusen spänn. Att låta bli - 5 tusen. Hur mycket kostar två års fängelse vet jag inte riktigt. Men man kan ju alltid fråga nån som varit där.

 

P.S Civilkuragelag (kan vi kalla den för CIKUR-lagen) bli kanske aktuell efter 2011. Vi för väl se. Men tills dess kan vi väl nöja oss med andra lagar som regeringen stiftat för folkets skull: EBO-lagen, FRA-lagen, IPRED-lagen... Och den senaste om läkemedelförsäljningen  - man ska kunna köpa vissa mediciner i våra mataffärer. Ska vi kalla det för IPREN-lagen? Så att den Uppsalamannen kan handla (kanske) vissa narkotikaklassade mediciner utan fruktan.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se