Senaste inläggen

Av Blues - 26 november 2009 13:54

Tsunamikatastrofen julen 2004, e-trafiken som finns på bandet (var det ett band eller 119 st?) som finns gömd(a) i ett valv i Rosenbad och som skall säkerhetskopieras (varför just nu) - ett hett ämne i  Aftonbladet. "En säkerhetskopia anses inte som allmän handling". Det blir en ny lag som regeringskansliet ska se till att den träder i kraft från och med nästa år. Och en säkerhetskopia kan hämligstämplas under 70 år! Så hemlig ska den bli - förmodligen innehåller bande(n)t en oerhört känslig information så att kopian absolut inte är lämpad för allmänhetens åskådning. Det verkar som att det regeringen (inte) gjorde under de två dagarna (julafton och annandag jul) innehåller mer hemlighetsmakeri än mordet på John Kennedy i Dallas-Texas-USA in the summer of 1963. Undrar bara, i all min naivitet: kan allmänheten dvs. vi vanliga medborgare beskåda då originalets innehåll? För det står ingenting om att originalet ska betraktas på samma sätt som kopian. Blir originalet också , eller är den redan, hemligstämplat? Om det ÄR förstås ett giltigt original av all elektronisk trafik i samband med den katasrofala Julen 2004. Undrar (igen) om man kan, med dagens elektroniska verktyg, ändra på bandets innehåll lite grann?! Eller - gjorde man det redan då när "någon" "upptäckte"  de 119 "försvunna" band i regeringens källare 2005? Eller kanske gjorde nån "data-kille" lite radering redan morgonen efter (annandag jul) när hela uppbådet, pådrag  och mediadrevet var i full gång? Lite mörkläggning, hemlighetsmakeri, konspirationsteori, rädslan, viktig postering, karriären, pengarna, maktens korridorer, maktkamp...

Undrar (sista gången): vad är det folk kommer att få veta år 2080? Den Stora Sanningen? Det tror jag knappt.

Jag kommer i håg Laila, Göran, Lars, Gunnar, katastrofkommisionen, regeringskansliet och en del andra personer inblandade i det hela, raderade telefonsamtal, samtalslistor och all telefondata hos regeringen; maktelitens usla och naiva försök att verka helt ovetande och oskylldiga, massa lögner, beklaganden, hyckleri, tyckanden och troenden ...

543 döda svenskar (140 barn), 230 tusen dödade sammanlagt i en av de värsta naturkatastrofena nånsin. En jättestor massmedial uppmärksamhet och en ennorm skillnad mellan deras och regeringens framställning av katastrofen. Snacka om källkritik och om konsten att ljuga och verka trovärdig. Och förmågan att inte tänka på de döda, på all sörg, tvivel, smärtan, rädslan, på det onda, utan bara på sin egen skinn och sin politiska karriär.

Men vi kan, som vanligt, nöja oss med allt skitsnack, allt ljugande och hemlighetsmakeri regeringen och våra kära folkligt förtroendevalda politiker brukar använda sig utav för att avfärda all folklig misstänksamhet och tvivel i samband med känsliga ämnen som Tsunamikatastrofen, Estoniakatastrofen, Tjernobilkatastrofen... Och i sammband med alla andra katastofer innan och efter, som den stora ekonomiska krisen 1992 eller den senaste med sin början och förspel  i USA i fjol och som verkar, enligt media och massa analitiker förstås, vara den värsta katastrofen i svensk historia. Och allt detta som ingår i en katastrof med ennorma påföljder för svenskt folk förstås: a-kassan, socialen, utförsäkringen, jobbpolitiken, vården, arbetsförmedlingen, forsäkringskassan, SAAB, Ericksson, Volvo, fonder, banker, politikerförakt, skolan, växande oro, invandrare, brinnande bilar och skolor, urholkningen av välfärden, massarbetslösheten, ohälsa, ungdomarnas sittuation, fattiga svenska barn, SD, rasism, misstänksamheten, rädslan, främlingsfientligherten, bostadspriser, högre räntor, lägre löner, ökande fattigdom, utsatta, behövande, otyglade kapitalet, den fria marknaden, privat ägande, varsel, konkurs... Hur många lögner, förvrängda informationer, otydliga formuleringar, felaktiga (politiska) beslut, beklaganden, usla bortförklaringar och massa andra eländen har vi inte hört och sett på siståne? Hundratals, tusentals eller kanske bara tiotals? Jag vet inte, jag är så tröt på att räkna dem alla. Men de finns hela tiden. Och ingenting nytt under solen.

ANNONS
Av Blues - 25 november 2009 17:11

Jag är svårt sjuk. Igen. Och rädd är jag. Har väntat för länge i dödens korridor i en meningslös kö för att få göra röntgen (max sex månader efter behandlingen). Ringde min onkolog i början på avgusti då han skulle skicka remiss till röntgen och de skulle skicka kallelse till mig nån gång i september. Men icke. Ringde mottagningen igen i oktober - syrran sa att doktorn var ledig men att remissen var skickad. Ringde sen röntgen - där fanns det ingenting.  Ringde igen onkologin, fick tag på min läkare som sa att det är meningslöst att leta efter syndabockar (nej - det är jag som är ett offer) och att han ska skicka en ny remiss och ringa personligen till röntgenavdelningen för att snabba på väntetiden. Snart är det december. Ingen kallelse hittills, men smärtan och oron bara växer. Och enligt röntgenavdelningen har  väntetiden blivit längre. Massa prioriteringar, men inte i mitt fall. Att scanna ett brutet ben och en cancerdrabbad skalle är två olika saker, men...

 

Jag ska straffas igen (är det för att jag syndat så mycket när jag var ung, eller?!). Men varför ska jag straffas igen och igen för att jag bara är svårt sjuk? Snart ska jag utförsäkras för min tid att vara sjuk är slut. Jag ska ut och jobba istället och bevisa att jag duger gott och väl. Lat är jag inte och älskar att jobba. Fysiskt jobb gjorde mig förrut friskare och starkare och psykliskt, intelektuellt jobb gjorde mig mer klokare och duktigare. Åtminstone då när jag kunde jobba och tänka klart. Jag är ingen fifflare heller, enligt min onkolog i alla fall. Och jag låtsas absolut inte att jag är svårt sjuk. Så regeringen och fru Husmark har uppenbart fel. Men ändå verkar det som om jag är mindre värd i deras ögon än de som är friska och jobbar (och de rika). Och dessutom är jag (en sketen) invandrare. Med svenskt medborgarskap, brukar jag säga. Med två högskoleutbildningar dessutom och en stor CSN-skuld i hälarna. Dålig kombination.

 

Men jag personligen har inte valt att bli sjuk och arbetslös, för jag flydde ju till Sverige för att jobba, att säkra min framtid och för att förverkliga mina (och min sons) drömmar. Att leva ett helt fritt (och friskt) liv i ett fritt och fint land. Men ändå... Jag har inte heller valt att bli så svårt sjuk (två gånger dessutom) och drabbas av den svåraste, vidrigaste och hemskaste sjukdomen av alla som kan drabba en människa.  Och jag vet att jag blivit stgraffad hårt så många gånger i mitt liv och på alla möjliga sätt så att jag, när jag fick den första cancern 2001, har börjat tro att sjukdomen var förmodligen ett slut på alla de hemska straff, eländen  och lidanden som drabbat mig förrut. Men det var tvärtom - det var bara ett början. Och så kom det nästa. Nummer två eller s.k metastas eller dottertumör. Snart är det fyra år. Sammanlagt åtta år med massa behandlingar, cytostatika, strålningar, tre stora och omfattande skallopperationer, borttaget öga, massa tuffa mediciner (tolv hittills), biverkningar, andra sjukdomar, illamåendet, ständig smärta, rädslan och oro...  Svårt att acceptera att man tydligen måste straffas och plågas ständigt och jämnt - under sista tiden hade jag börjat längta efter döden men helst utan att plågas, bara sömna in stilla, aldrig mer vakna. Att på yttersta allvar fundera på döden som en tänkbar utväg är ju hämskt, men det hände. Men icke.

Nu måste jag straffas igen. Den här gången för att jag varit sjuk väldigt länge. Sjuk under lång tid. Och därmed inskriven hos Försäkringskassan. Alltså - långtidssjukskriven. Och det har gått så långt att regeringen vill sätta stopp på det hela och - straffa mig en gång till. I början trodde jag att de ville bara göra mig fortare helt frisk genom en "effektiv rehabiliteringsprocess", men sen insåg jag att det var bara en av mina drömmar. Det var mardrömmarna som tog över. Regeringen vill övertyga mig att jag är en stor och dyr belastning för samhället som tycker om friska, jobbande (och helst lågavlönade) människor. För att de som är rika (och förmodligen friska) ska få mer. Jag skall helt enkelt bli utförsäkrad så att mina pengar och alla andra sjukas pengar ska finansiera de framgångsrika skattesänkningarna makteliten reserverat åt välbärgade borgare. Grymheten bakom en sådan "hypnotiserande och berörande" jobbpolitik och en omänsklig och omoralisk urholkning av den fina världsberömda svenska välfärden (den svenska modellen) för kapitalets och den fria marknadens skull (på svenska folkets bekostnad) är ett hån utan dess like och ett ruttet system in i det sista. Snart finner jag inga andra ord.

Jag har frågat mig så många gånger: vad är ett mänskligt liv värt? Och vad är meningen med ett sådant liv jag levt under de sista tre-fyra åren? Det är en fråga jag ställt mig väldigt ofta. Jag anser att jag och alla andra svårt sjuka är inte värda så mycket; att jag dessutom är "lågavlönad" genom att få sjukpenning som är mer än hälften mindre än det jag "tjänar" före skatt (53% mindre) - det är ekonomiskt mindre värt, plus det faktumet att jag inte är kapabel att jobba. Mellan 70 och 80% av min sjukpenning går åt att betala alla mina räkningar varje månad. Resten - ett par tusen räcker knappt åt mat, min medicin och allt annat jag och min son behöver för att klara oss. Ordet sparande finns inte i mitt fall. Men ändå innebär inte detta att jag fortfarande är lat, fifflare, ohederlig, omoralisk, sjuk på låtsas... Om inte annat så åtminstone vill jag bli bemött med värde och tagen på allvar, inte med misstänksamhet och avsky.

                                                  
          

Jag hade oturen att bli drabbad av tumörer, vilket sänkte mitt människovärde på siståne, enligt den nya regeringen. Att jag dessutom är en envis person, som inte ger upp så lätt utan kämpar in i det sista, som vägrar låta strål- och cytostatikabehandlingen och massa biverkningar och andra sjukdomar knäcka mig helt, är definitivt till min nackdel, enligt den nya regeringens syn på människovärde. Att jag är en person som fortfarande har en vilja att leva, fast jag anser (och har accepterat) att det inte längre finns en utväg - allt detta straffar mig nu med den politik som dagens regering för. De ser mig som frisk och arbetsför, kapabel att klara sig bra på arbetsmarknaden (med nästan 8% arbetslöshet och nya varsel). Men jag kan lungt påstå sä här: all behandling, smärtan och den tuffaste och fruktansdvärt hårda eftertiden jag genomgått är ingenting jämfört med vad Försäkringskassan kommer att göra med mig och är ingenting jämfört med vad arbetsförmedlingen kommer att utsätta mig för. Och kanske socialkontoret, om jag hinner dit förstås. 
Att vakna och gå och lägga sig med ständig smärta men att tänka positivt och vara optimistisk, att framförallt ha framtidstro är jätte jobbigt och oerhört svårt när man har döden i sitt huvud. Som inte går att ta bort eller att bota helt och hållet med dagens medicin. Och det blir inga mer operationer, för hjärnan klarar inte det längre. Eventuellt nån enstaka strålbehandling och smärtstillande. Kanske skulle man kunna påstå på Försäkringskassan att jag är frisk om jag fått min tumör bortopererad, men den är kvar, och kommer att vara kvar i resten av mitt (korta) liv. Att leva med en tidsbomb tickande i skallen, det ger ingen mening att stiga upp och börja om varje dag.  Visst, jag har kvar mina ben, armar och händer, men vad händer i min själ, i mitt inre? Mitt psyke är svårt särgat, min kropp (en del i alla fall) likaså. Och fysisk styrka - obefintlig. Klarar knappt att dammsuga i en kvart. Att själen, mitt inre, och det fysiska som syns  just nu enbart har kanske 25% kraft att överleva (och kanske bidra till samhället i form av att arbeta) är inget varken borgarna eller myndigheterna vill lyssna på.  Det räknas inte. Den nya maktelitens syn på människans hälsa och hans arbetsförmåga accepterar inte att psykiska symptom och en liten kula i skallen räknas som ett plus för att få rätt till sjukförsäkring och bli lämnad i fred. 

 

Jag är bara en svag röst, en som sitter i dödens korridor och väntar på det oundvikliga, som snart inte längre orkar kämpa för sitt värde, men som valt att kämpa i tystnad. Hittills så har jag lyckats med "kampen". Om jag ska överleva ett eller två politiska beslut som direkt berör min hälsa och mitt liv är svårt att säga. Jag har inte valt själv att få dessa tumörer, att bli svårt sjuk och plågas och straffas under så lång tid. Och - sist men inte minst: jag valde definitivt inte denna regering 2006!  Förmodligen kommer jag inte att överleva den nya borgerliga maktklassen (allting pekar nedåt). Men jag fortsätter kämpa. Och göra mitt bästa för att göra min röst hörd innan det. Genom att skriva mina inlägg på min blogg och avslöja sanningen. Men ändå undrar jag om detta verkligen är Sverige år 2009, med stor social otrygghet, fattigdom, växande klyftor, hat, kränkande "rättvisa" och dålig framtidstro, där välfärden inom snart verkar bli ett minne blött och med en folklig makt fråntagen oss för länge sedan? 

De stora offren i detta omänskliga maktutövandet är trötta medmänniskor som inte orkar ta striden, som inte orkar förklara sin utsatthet, sin sjukdom och sin maktlöshet. För att orka vara sjuk i dag måste du vara frisk. Hur makthavarna ser på våra medmänniskor? Klimatet hårdnar ännu mer: med en bödels brist på empati i varje läge tycks regeringen misstro våra medmänniskor. Frågan vi borde ställa oss; vart leder en sådan människosyn i förlängningen
Varför är det helt obegripligt att bete sig som regeringen och F-kassan gör mot massor av sjuka människor? Varför får detta krig mot landets egna medborgare bara fortsätta utan att någon (mäktig) sätter ner foten och gör något?  Vad har hänt med de som med egna ögon ser vad som pågår och vet vad som sker, men ändå inte gör något åt det? Att ingen kan, vill eller törs kämpa mot godtyckliga utlåtanden som förstör människors liv och hälsa ytterligare. Det är så det känns för många människor i det här landet. Och det är människor som inte kan, orkar eller vet hur man höjer rösten, vilka rättigheter de har. I mina mörkaste stunder tror jag att regeringen (och f-kassan) har detta som en del i planen; att skapa genom tvång svaga, tysta, sjuka och sorgsna människor som inte vågar höja rösten. 

ANNONS
Av Blues - 25 november 2009 14:34

En global häxjakt på långtidsjukskrivna började redan 2003, då försäkringskassan redovisade en kraftig ökning av kostnaderna för försäkringen. En systematisk kampanj mot sjukpenningförsäkringen satte i gång. Försäkringskassan och politiker (dåvarande oppositionen) beskyllde svenska folket för att fuska med försäkringen för att skaffa sig extra lediga dagar från jobbet. 2004 publicerades en studie från SCB som visade att det var en myt (omskrivning för lögn): de ökade kostnaderna för sjukpenningutbetalningarna berodde på att försäkringskassans rehabverksamhet hade havererat. Följden blev att många långtidssjukskrivna, i stället för att återgå i arbete, fortsatte att vara sjukskrivna år efter år. Försäkringskassan valde emellertid att vilseleda allmänheten genom att skylla ökningen på svenska folkets dåliga sjukskrivningsmoral. Därefter trappade kassan utterligare upp kampanjen mot de sjukskrivna. År 2006 uppbar 673 583 personer sjukpenning. Den borgerliga regeringens "sjukpolitik" tredde i kraft samma år. Försäkringskassan började övergå från ord till handling och i allt större utsträckning ifrågasätta sjukas rätt till sjukpenning. Intyget om arbetsoförmågan tog vägen från ordinarie läkare med högst kompetens via försäkringsläkare med lägre kompetens till handläggare/beslutsfattare med ingen kompetens alls när det gäller sjukdomars inverkan på arbetsförmåga eller särskild kännedom om förhållandena inom arbetslivet. Och allt detta utan att ha träffat patienten. 

Oppositionen motsatte sig bestämt 2007 och föreslog en utredning om den politiska makten och försäkringskassan hade nån samverkan i den kampanjen för att misskreditera sjukpenningförsäkringen och därmed bereda väg för att ersätta den allmänna sjukförsäkringen med ett annat system, kanske finansierat med bland annat egenavgifter. Men sedan dess har det inte hänt så mycket när det gäller maktelitens ansvar eller inblandnig i "skumma affärer". Men hela den omänskliga häxjakten har kostat samhället ennorma summor pengar. Vem har betalat hela kalaset är väl inte så svårt att gissa.
                                                  
                    

Den borgerliga regeringens politik - att minska antal långtidsjukskrivna människor genom hårdare regler (sjukskrivningstid plus rätt till ersättning) har inte haft någon särskild effekt, har det visat sig med tiden. Antalet förtidspensionerade har inte minskat avsevärt. För att regeringen definierat orsakerna till problemet på fel sätt - det handlar inte om fusk, dålig sjukskrivningsmoral eller alltför generösa ersättningar i välfärdssystemen, som makteliten slog fast på. Det handlar om en hård och nästan omänsklig arbetsmarknad som gör att många inte kan leva upp till kraven.

För att få ut folk i arbete igen räcker inte med hårdare regler och otillräckliga insatser för både rehabilitering och jobbcoachning. Man måste framförallt tänka på de alltför tuffa vilkoren i arbetslivet - stress, tidspress, kroppsbelastning, otrivsamhet, psykiska påfrästningar och problem m.m Allt detta, plus hård konkurrens inom arbetsmarknaden och besparingar inom t.ex vården ställer stora krav på arbetares hälsa.

Enligt en av de senaste undersökningarna i samband med socialförsäkringen har bara 25% av de som blivit rehabiliterade lämnat försäkringssystemet. Mer än hälften har redan medverkat i en tidigare rehabiliteringsprocess - de skulle ha lämnat systemet ändå. Men drygt hälften av dem, alltså runt 6% har fått ett nytt eller återvänt till sitt gamla jobb. Skillnaden mellan 100% och 50% är stor, liksom skillnad mellan 25% och 6%. Det går inte att jämföra 6% av "nyanställda" och 100%-vision som regeringen ville genomföra under devisen - alla ska ut och jobba.

 

Varför har det blivit så? Ju, för att mer rehabilitering för långtidssjuka för att få dem ut i arbetaslivet igen är fel väg att gå, plus bortkastade pengar, tid och energi. Dels för att folk är faktiskt sjuka på allvar och inte låtsas och inte är lata. Dels att de saknar arbetsförmågan. Dels därför att det uppenbarligen finns en motstånd hos arbetsgivarna mot att anställa personer med en lång historia av sjukskrivningar bakom sig. Plus åldern, hudfärg, namn, kön, utseende och massa annat.

Av Blues - 23 november 2009 14:02

Våra folkvalda statsmakter gör fortfarande sitt bästa för att urholka välfärden. Det var ju deras främsta mål, eftersom vår käre statsministern har sagt (skrivit), långt innan han blev det han blev, att "välfärden är en omöjligt sosse-vision som bara skapar passivitet, lathet, fiffel och beroende och den ska utrotas". Alliansen införde, under sitt altför långa regeringsmaktutövandet, massa nya lagar, regler, bestämmelser, förordningar och direktiv för att förverkliga sina ideer och ideologin som bygger på det otyglade kapitalet och den fria marknaden och ett allmänt förakt mot svaga och utsatta människor. Bort med facket, bort med folkets makt och deras "passivitet", bort med allt som bara belastar och omojligtgör införandet av det nya systemet - det moderata ("herren" är moderat). Maktdiktaturen från Rosenbad!

 

Den ekonomiska krisen förra året var ett faktum - arbetslösheten steg kraftigt, varsel och konkurs härjade, en hel del banker och fonder hade ennorma förluster, räntorna steg och statsskulden växte snabbt. Vem skulle kunna få ett jobb när det inte finns nåt säkert att hitta på arbetsmarknaden?

Det gällde att få ut - sjuka människor ur sjukförsäkringssystemet så fort som möjligt. Dessa sjuka "ohederliga på låtsas lata fifflare" kunde nog egentligen arbeta, om de bara ansträngde sig tillräckligt, med tvång och piska (och lite moroter som tröst).

Whiplash-skadade och t.o.m. cancersjuka människor utförsäkrades och tvingades till Af:s "hypnotiska jobbcoaching". Arbetsmarknads-, finans- och vår kära socialförsäkringsministern gick i spetsen för att förverkliga det herr Reinfeldt strävat så länge efter: "Alla ska ut och - jobba". De flesta utförsäkrade och arbetslösa skyfflades runt mellan myndigheterna. Plus våra ungdomar och förmodligen några pensionärer, för de har börjat leva längre och blivit plötsligt friskare. Tiotusentals oönskade. Fuskare. Lata. De som uppenbarligen hade, enligt makteliten, nån mänsklig defekt. För det handlade hela tiden om fel och brister hos individerna, inte i samhället. Och inte heller i maktens korridorer. Social- och jobbpolitiken som alliansen driver hårt hela tiden bygger på denna pessimistiska människosyn. Försäkringstagare och arbetslösa anses inte pålitliga. De fuskar till sig bidrag och söker inte jobb. Ett välfärdssystem som tidigare har handlat om att stötta och hjälpa människor till ett bättre liv handlar nu om att kontrollera, sortera bort och utestänga. I nya tuffa Sverige ökar utanförskapet. Och myndighets- och byråkratikulturen hårdnar. På Försäkringskassan går det ut på att slänga ut så många som möjligt, för att spara pengarna och finnansiera skattelättnaderna för de rika och för de som har ett arbete. På Arbetsförmedlingen råder "hypnos- och beröringsmantrat". Arbetslösa och desperata människor, en hel del fortfarande sjuka, hänvisas till en misstänkt (kriminell) jobbcoach i stället för till adekvat utbildning som leder till arbete. Alliansen har, i sin strävan att "minska utanförskapet" urholkat välfärden och fortsatt, som vanligt, att sparka på de svaga, utsatta, behovande och beroende. Utgifterna har minskat, avgifterna har höjts, likaså alliansens löner med 4-5 tusen varje år, eftersom de hävdar fortfarande att deras kamp mot utanförskapet handlar i längden om den där utjatade "tusenlappen mer i lönekuvertet" som har blivit nåt slags synonim för de misslyckande skattesänkningarna.

 

Alliansen har verkligen lovat för mycket, enbart för att ta bort sossarna från makten. Maktkampen är det andra luckrativa sysselsättningen politiken handlar om. Den första - att skapa ett bra system för alla medborgare har de struntat fullständigt i. Genom sina feltagna politiska beslut har de uppenbart förstört och försvårat för folket. De har full insikt i all detta de gör och full koll på vad allt detta kan leda till - men bryr sig inte så mycket. De river sönder vårt fina trygghetssystem helt och hållet. Det vi får ifrån makthavareliten är enbart förakt, hot, hat, mer kontroll och misstro. Mot alla och mot allt.

Allt detta elände gör att människornas tro på systemet och den styrande överheten raserat. Folk har tappat den tron de ska känna och ha för att ett samhälle ska fungera. Förtroende är det som är ­själva livsnerven i ett samhälle. Utan medborgarnas förtroende stagnerar allt. Medborgare skall lita på ledningen, på folkvalda och förtroendevalda politiker som ska företräda deras vilja. Tilliten är en dygd. Den politiska maktens legitimitet vilar på folkets tillit

Människor passiviseras av tillvarons kaos­ istället och blir egoister, skrämda till tystnad och helt maktlösa. De kan inte bevara förmågan till solidariskt och konstruktivt handlande eftersom det som förde dem tillsammans tidigare - starka fackrörelser, olika föreningar och organisationer - de är totalt försvagade. Och folkets makt är oss fråntagen för länge sedan. Alliansens urholkning av den generella välfärdens trygghetssystem vi hade här är inte bara ett hot mot enskilda individer utan också ett hot mot den fina världsberömda svenska modellen som vår demokrati bygger på. När medborgarna inte längre litar på samhällets förmåga att hjälpa dem när det behövs, försvagas också tilltron tilll politiken som sådan. Misstron river sönder gemenskaper. Dess politiska konsekvenser är ett auktoritärt kontrollsamhälle och antidemokratiska krafter, högerextrema grupperingar och partier som tjänar mest på det. Läget för SD är nu säkert över 7,2%. I Rosengård brinner det igen. Vem ska betala kallaset är inte så svårt att klura ut. Politisk korrekthet kontra politikerförakt plus rädslan för "främmande" - vad, vem eller vilka är som vinner i längden?

Av Blues - 19 november 2009 15:48

Politiken borde ju handla, för det mesta, om konflikter mellan olika ideer, ideologier, tankar, värderingar och åsikter, att ta ställning, att våga fatta rätt beslut. Men - helre snabbt än rätt. Ovilja, tids- och insiktsbrist, okunskap, olika begränsningar som gör att beslutfattarna  kommer med sina tvivelaktiga och ofta meningslösa beslut.

Så, kontentan av borgaralliansens politik: en oerhört ineffektivt ideologiskt systemskifte där fattiga ställs mot rika och sjuka mot friska. Och människor mot människor. Förvandlingen från "vänlig" till stenhård höger har gått snabbt (tre år) för regeringen: högre räntor och inflation, högre fackavgifter, högre a-kasseavgifter, högre trafikförsäkring, borttagen fastighetsskatt (som främst gynnat rika). Man har sålt ut statliga företag, urholkat försäkringen, dränerat arbetsmarknaden - drastiskt försämrat läge för arbetslösa och sjuka, för de unga, pensionärer och för invandrare.
En ren återbäring till högerns egna väljare. En borgelig politik som försämrat för fattiga, sjuka, arbetslösa, gamla och vanligt folk plus en arbetarrörelse, inklusive oppositionen som kapitulerat för kapitalet. Alla etablerade partier i dagens Sverige gynnar de rika och storkapitalet genom privatiseringar, borttagande av skatter för rika, försämringar av levnadsvillkoren för fattiga.  Det som blir bättre gynnar de rika och det som blir sämre slår mot de fattiga. Är det konstigt att, I det läget, folk vänder sig till ett parti som står utanför - Sverigdemokraterna? 7,2% , om man ska tro på dagens mätningar, talar sitt tydliga språk.

Frågan är vad alliansen eller de nya moderaterna bjuder på? Eller oppositionen eller sossarna tänker bjuda på? Frukten av alliansens regerande och deras politiska beslutfattanden har vi sett och uplevt alltihopa. 

Klyftan mellan industriarbetaren och elitmänniskan har blivit ännu större. Idag är den genomsnittliga inkomsten för ”makteliten” lika hög som 18,2 industriarbetarlöner (1980 var relationen till industriarbetarlönen "bara" 9 gånger större). Vilket innebär en årsinkomst på 5,1 miljoner före skatt per pampe att jämföra med 280 000 kronor per år och industriarbetare. Och runt hälften landar förstås i Anders Borgs skattekista.
Det rör sig om nära 200 maktelitmänniskor och feta pampar: näringslivstopparna, direktörerna för Telia och Vattenfall, bank- och finanschefer, höga politiska tjänstemän (LO-basen Wanja Lundby-Wedin själv), statsministern och den kunglige kungen. Bland andra och bland annat.
Men, ”...det är svårt att fastställa vad som är en rimlig nivå", hävdar LO:s chef. LO nöjer sig med att uppröras över samtliga skillnader mellan folk och folk, men vad man anser vore rimligt - inte en chans. För bossen är en av dem.
Man har räknat ut vad LO:s två miljoner medlemmar skulle tjäna på att ta ifrån maktelitens 200 årsinkomster och dela dem sinsemellan. Det blir 40 kronor i månaden i ett år. Då skulle vi bli utan Teliachef, statsminister, Kung och LO-bas, för de skulle ju i protest säga upp sig själva och avgå från sina maktposteringar (är det kanske värt 40 spänn, undrar jag i all min naivitet?).

Vår folkliga makt, den demokratiska, är oss fråntagen för länge sedan (var det alliansen som tog den ifrån oss, eller?!). Genom att "ärva makttronen" ärvde de nya patronerna också rätten att behålla vår folkliga makt. De skulle aldrig kunna tänka sig lyssna på oss små vanliga och ta folkets vilja och behov på ett så stort allvar. Något de har lärt sig genom mer än tre år av hård maktutövning. Och något som inte heller de andra från den etablerade makteliten skulle vilja göra. Ta folk på blodig allvar. Diktaturen från Rosenbad är ett faktum och vi små vanliga, verklighetens folk, ska vara tysta, snälla och väldigt tacksamma för de smulor vi får från deras bord. Och politisk korrekta förstås.

Senaste i raden av svek mot det svenska folket - Maud Olofssons agerande i Vattenfallaffären. Hon visste, hon höll käften och hon ljög, in i det sista. Ingenting nytt under solen - det är bara senaste i raden. Det kommer mer, förr eller senare. Lik i garderoben finns det gott om, verkar det. Och nu är folk besvikna, som alltid. Och reagerar och agerar, med all rätt. Men, vem lyssnar på folket? Ju, media såklart, för det säljer deras lösnumrar ännu mer och det blir mer klirr i kassan. Men politikerna? Aldrig. Vem har lyssnat på folket då nåt liknande hade inträffat med Wanja och Folksamaffären? Hon visste "ingenting" och var "grundlurad". Det var viktigare att veta vad Mona Sahlin tyckte och hade att säga om sin vännina. Hon höll henne om ryggen och så fick hon stöd från LO-medlemarna (konstigt) - och det var allt vi fick veta. Maud "behöver inte berätta allt" och hon "kan inte veta allt" och bla, bla, bla. Stackars hon. Samma sak med Sven Otto Totto Littorin och hans "hypnotiska jobbpolitik" som kostar skjortan men leder ingenvart. Arbetslösheten ökar ändå. Men han försvarar sin ide in i det sista. Som han förresten lånat från Anders Borgs "hungriga lejon jagar  bäst- policy" och döpt den till "beröring och hypnos leder till jobb". Och blandat med Cristina Husmarks policy "alla sjuka ska ut (ur försäkringen) och jobba". Och allting fick sin början i en av de "goda" tankarna från vår käre statsministern herr Reinfeldt och hans bok "Den sovande folket": " Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion, en konstgjord sosse-vision som bara skapar passivitet, beroende, lathet och fiffel". Frukten av sådana tankar och ideer, åsikter och värderingar ser vi idag runt omkring oss.

Genom sin usla politik, massa ljuganden och hemlighetsmakeri har makteliten bara spottat oss rakt in i ansiktet och visat sin förakt mot oss, direkt involverade i deras fel beslutfattanden. De flesta lagar, regler och bestämmelser som de stiftat på siståne är ingenting annat än en beprovad metod att hålla oss i chack mer än förrut och begränsa våra fri- och rättigheter. FRA- eller IPRED-lagen säger en hel del om vår frihet och integritet idag.

Våra lagligt och demokratiskt folkvalda politiker verkar i det fördölda och allt de säger eller gör är väldigt noga filtrerat och genomtänkt. Och politisk korrekt såklart. De är totalt avskärmade från verkligheten och från folket som de fått uppdrag ifrån att fatta rätt beslut och värna om deras rätt att åtnjuta välfärden - en av demokratins grundpelare i det här landet. Istället härskar dem över vår öde och vår framtid med rätten att bestämma över dagordningen. Folk lever i en "låtsas" demokrati skriven och regiserad av makteliten och deras rådgivare som gömmer sig djupt inne i maktens korridorer och välkomnar storkapitalet, den privata ägandet och den fria marknaden.

Hur ska man tvinga dem att vakna och inse att vi finns - de har bemött oss med förakt i tre år och tänker vakna till när det blir dags att samla in väljarröster och snacka fina ord? Hur ska vi se till att få dem att prata med oss, debattera, kommentera och förklara, utan särskilda privilegier och under lika vilkor, varför är det just dem som fått våra röster och skall få dem igen? De diskriminerar ju direkt över två miljoner människor - arbetslösa, sjuka, pensionärer, över en kvarts miljon fattiga barn mitt i dagens Sverige, de utsatta, behövande, glömda... Mer än 4000 sjuka barn och gamla dör varje år i meningslösa och ineffektiva vårdköer i väntan på adekvat och fungerande vård. Är deras liv och öden mindre värd än ord som kapitalet, marknaden, bonusar, privatisera, skatt, vinna valet..?

Av Blues - 15 november 2009 11:27

År 2006 var historisk för Sverige - De Nya Moderaterna avsatte De Gamla Sossarna och deras 8-årig regeringsherravälde och maktutövandet. Alliansen förespråkade för mer frihet (till vilka?) , mer öppenhet (med vad?) , mer pengar (de sa inte till vem/vilka men det vet vi nu), bättre välfärd (nästan urholkad), modern skola (med mindre lärare), mer utbildning (utan Komvux), mer jobb (en kvart miljon inskrivna hos Af), mer företag (konkurs varje dag och varsel med uppsägning), mer rörlighet (det blev väldigt rörigt), mer varor (billig skräp) och mer konsumtion (det shoppas fritt som aldrig förrut), bättre löner och pensioner (det blev tvärtom)...

Resultatet blev - makten. Och mer eländen. I betydligt större skala. Och i samband med den svåra ekonomiska krisen som drabbade hela världen blev det ännu mer tydligt och uppenbart. Folkets makt marginaliserades och nästan helt uteslöts. Makteliten satte i gång med sitt härskande och lagstiftande och var inte längre inriktad på att lösa problem på riktigt. Det var "stora målsättningar" och "nödvändiga politiska beslut", men väldigt svaga förutsättningar till några framgångar. Inte för oss små vanliga. Elitens fickor fyldes med pengarna, våra fyldes med (mer) hål.  

I "eländekistan" finns det en omfattande finanskris (med bonusar), växande arbetslöshet ( 150 tusen under 2009), fler hot om varsel, urholkad välfärd, konkurs, tusentals (52 000) utförsäkrade "på låtsas" sjuka som ska ut och - jobba (finns det några jobb?), växande sympatier för SD (8% eller 6 av 10 är väl snart ett faktum), vacklande vård och omsörg (60 tusen uppsagda), ökande kriminalitet, mindre a-kasseersättning (med 20 veckors väntetid), längre köar till socialen (ca 5 miljarder kr redan utdelade), mindre lön, mer än en kvarts miljon fattiga barn, mer hemlösa, hjälplösa, behövande, utslagna, beroende... Usel nutid och ovis eller ingen framtid.

Så här ser det ut med de "på låtsas sjuka och lata fifflare", enligt TT:s rapport idag: Ohälsotalet fortsätter att sjunka. Den främsta orsaken är att antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning blivit nära 30 000 färre det senaste året (det riktiga sanna orsaken/förklaringen varför antalet sjuka har minskat står det ingenting om). I oktober hade 500 798 personer sjuk- eller aktivitetsersättning. Totalt har 22 627 personer beviljats en fortsatt sjuk- eller aktivitetsersättning de senaste tolv månaderna - en minskning med 42,3% jämfört med året innan. Antalet sjukskrivna var 131 228 stycken i oktober i år - en minskning med 20,4%. Tidigare har minskningen av ohälsotalet nästan enbart hänförts till att "färre sjukfall startat" och att sjukskrivningsperioderna blivit kortare.

P.S Det här är det värsta av alla eländen från ovan, som visar den omänskliga inhumana syn alliansen har mot oss. 

Det är den nya liberala makteliten som, bland andra, sitter vid makten och avskärmar sig från verkligheten. Och gör sitt bästa för att få välfärden och det svenska folkets makt när på knäna. För herr Reinfeldt har uttryckligen skrivit i sin bok och sagt det hundratals gånger att välfärden är "en omöjlig konstruktion, en konstgjort sosse-vission som bara skapar passivitet, beroende, lathet och fiffel". Så - bort med den och ersett den med ett total kaos på alla håll i samhället - arbetslösa ska söka jobb, sjuka ska tillfriskna och göra samma sak, gamla också, pensionärer likaså... Alla ska ut och jobba och rädda - ???  

Varför har de inte gjort något åt de stora problem hittills och gjort allt att förvärra läget utterligare är en stor fråga, utan nåt riktigt svar. Det är enbart de som sitter där uppe i Rosenbad (med rådgivare) som vet svaret. Mer av det stora kapitalet och mer av den fria otyglade marknaden som tillsammans skapar mer jobb som kan utkonkurera varandra - ju mindre lön till slavarna desto bättre ränta för kapitalisterna, paradoxalt nog.  Kanske är det en av (bort)förklaringarna som kan köpas, vad vet jag?!

Men... Förhoppningsvis kommer debatten om de brådskande frågorna i gång förr eller senare. Om folk blir tillräckligt medvetna om att politisk korrekthet inte kan leda till mer fri- och rättigheter, om folk tillräckligt tröttnar på allt elände, då... Demokratin urholkas sakta men säkert på det här sättet och vill vi inte leva längre i en sådan demokrati då måste vi reagera och agera, men tillsammans. En innehållslös symbolpolitik, som värnar om de rikas rikedomar och om egna fullproppade fickor (eliten får den materiella, folket får symbolerna att nöja sig med), är förödande för oss små vanliga, för verklighetens folk som inte ska tacka för smulorna från de rikas bord. 

Det var nån som sa en gång: ”Symbolpolitik är för statsmän vad Bermudatriangeln är för sjöfarten”. Det vill säga en förödande stor risk att projektet havererar och drar sina upphovsmän med sig ner i djupet.

Av Blues - 15 november 2009 11:18

Regeringen har infört det tredje steget i jobbskatteavdraget: ytterligare 15 miljarder i skattelättnad läggs till de 50 miljarder som redan delats ut till dem som har arbete. "Jobbskatteavdraget ska göra det lönsamt att arbeta och bedriva näringsverksamhet", hävdar regeringen på sin hemsida. Det ska "bidra till regeringens mål att skapa fler jobb, fler företag och minska utanförskapet". Men när varslen började härja hade då de arbetslösa upptäckt att de inte bara fått lägre inkomst utan också högre skatt. Det tredje steget skulle, enligt regeringens beräkningar, leda till att ytterligare 20 tusen personer skulle komma in på arbetsmarknaden, som hade visat sig vara en fullkomligt orealistisk siffra. Det skulle bli 62 500 i månaden per jobb. Det skulle kunna stämma om det rört sig om 20 tusen nya chefsposteringar inom den offentliga sektorn där det faktiskt behövs mer folk, men inte massa chefer. Någon har räknat fel.

 

Genom hårdare beskattning av de sjuka, arbetslösa och gamla ville regeringen skapa "fler jobb", "minska utanförskapet" och genom det "värna om välfärden". Men icke! Jobbavdraget skapade inga jobb, bara ökade klyftor i samhället, det blev mer utanförskap och urholkad välfärd. Frågan är (obesvarad hittills) på vilket sätt minskar utanförskapet av att den som är sjuk, arbetslös eller gammal måste betala högre skatt än den som är ung och frisk och får behålla sitt arbete? Är det inte straff nog att ha mycket lägre inkomst än innan man hamnade i någon av de urtjatade kategorierna sjuk - arbetslös - pensionär?  

Mycket tyder på att den enda effekt jobbskatteavdraget faktiskt har haft är att merparten av pengarna har gått till friska personer med goda inkomster av sitt arbete. Som inte valt att vara sjuka eller arbetslösa (om de inte fått skatten sänkt eller som ökat sin arbetsinsats på grund av jobbavdraget).

 

Dagligen kommer nya varsel. En del är kanske befogade - det är inte rimligt att fortsätta tillverka osäljbara bilar. Men 900 jobb bort från Karolinska sjukhuset? Eller 600 på Akademiska sjukhuset i Uppsala? Och hur många försvinner när kommuner och landsting måste minska personalen inom områden som vi alla är beroende av?
Vilken människosyn har regeringen som uttrycks genom jobbskatteavdraget?  Det  måste väl vara så att många sjukskrivna och arbetslösa inte är vare sig sjuka eller arbetslösa "på riktigt" utan låtsas, för att de tycker att det inte är tillräckligt lönsamt att arbeta. Dessa fifflande individer måste "beskattas" med högre "skattelättnader" - de måste straffas för sin felaktiga och skadliga inställning för att tvingas lämna sin bekväma arbetsfria tillvaro.
Samma sak gäller pensionärerna. Många pensionärer kunde behöva komplettera sina usla pensioner som inte alls följt med löneutvecklingen, men även den optimistiske borde väl inse nån gång att det inte är lätt för en 80-åring att halta sig in på en arbetsmarknad som betraktar en 40-årig som gammal.

Så sent som i juli avvisade finansministern en skattesänkning även för pensionärerna med motiveringen att en sådan skulle stimulera efterfrågan - enligt herr Borg bör skatten sänkas endast för dem som redan har så mycket pengar att de inte behöver använda dem. Och det var det som hände.

Av Blues - 15 november 2009 11:11

Media legitimerar sin ställning genom att hävda att de bevakar samhället, makten och makthavarna  och övergrepp som begås mot medborgare (att vara nån slags advokat för de “röstsvaga”). Men den största, okontrollerade makten i samhället, medierna själva, bevakas inte alls eller mycket återhållsamt. Om någon annan makt skulle begå övergrepp mot enskilda som medierna rutinmässigt begår, skulle det bli rena ramaskri och skandal. Media dömer ut och krossar människor vid sidan av den juridiska rättvisan och skändar människors integritet.

 

Media - garant för yttrandefriheten och tryckfriheten. Icke! De censurerar, redigerar och utelämnar, stryker ner och refuserar, bestämmer dagordningen och avgör vilka som ska tillåtas komma till tals. De överdriver, ljuger, vinklar, sensationaliserar och dramatiserar. Snart ägs alla medier av en stormrik liten elit som strävar åt samma håll. Vem kan påstå att Rupert Murdoch eller Silvio Berlusconi slåss för det fria ordet annat än när det kan gagna en affärsidé? När medierna inte längre drivs av några djupare idéer, övertygelser eller etiska hänsyn utan bara av vinstintressen, blir deras mer utstuderade "åtaganden" destruktiva. Medierna är på en och samma gång åklagare, domare, spioner, skampåle, skvallerkärringar, angivare, biktfäder, psykoterapeuter, smakdomare, experter på allt, propagandamakare, korstågare, blottare, lynchmobb och moralens väktare. Med mera.
Media hävdar hela tiden att det är farligt att kritisera media, för därmed kritiserar man det fria ordet, tryckfriheten och yttrandefriheten. Icke! Om man är anhängare av det fria ordet, den  verkliga yttrande- och tryckfriheten, då borde väl åtminstone en del samhällsdebattörer, forskare och politiker lägga allt annat åt sidan och viga sin tid åt att undersöka, kartlägga, kritisera och debattera medierna. För medierna försöker hela tiden förringa sin egen makt - för i samma sekund som de erkänner den måste de, om de vill ha en fortsatt legimintet, börja bevaka varann minst lika ingående som de bevakar politiken. Och då minskar deras makt.
Politiker, artister, vetenskapsmän, samhällsdebattörer, idrottsstjärnor, olika experter, utårriktade akademiker, alla karriärister, terrorister, populister, journalister - alla är de beroende av medierna som mått på sin framgång och sitt värde. De flesta är rädda för att stöta sig med media och därför tiger de och håller inne med sin eventuella kritik av medierna. Politisk korrekthet råder främst inom just politiken men media älskar detta uttryck. Många försöker aktivt ställa sig in hos media för att säkerställa den egna framgången. Det skapar ett löjligt och förtydligat samhällsklimat, göder cyniska journalister som  motverkar en öppen debatt om mediernas makt.
Enligt medierna själva så har de en hög moral. Men ändå gör medierna mot andra vad de inte vill att andra ska göra mot dem. I praktiken uppvisar de en stor brist på moral. Förmodligen för att omoralen är mer lönsam. Att göra fel, säga nåt osant, skriva nåt som inte stämmer med verkligheten, som är helt trivialt, att hitta på egna story utan att ha dåligt samvete (mer klirr i kassan). Eller att kanske be om ursäkt för fel? Icke - det är fel; samtidigt kan det sänka deras "trovärdighet". För makten över innehållet och dagordningen tillhör median.  

 

Journalistiken återspeglar sällan det som händer i samhället utan är mer koncentrerad på vissa ovanliga händelser som väcker känslor och nyfikenhet. Journalisterna ser sig själva som en maktfaktor (medborgarnas redskap) eftersom de hävdar att de “står på vanliga människors sida” och utmanar makthavarna. De är övertygade (håller med folket) att det behövs en samhällsförändring och att deras uppgift är att “genomskåda makthavarna”, som är avgörande för demokratin. Journalisten är “folkets öron, ögon och mun” men samtidigt gör han sitt bästa för att framstå som om det är han som avgör vad är det som är viktigt och aktuellt och sant. Det blir journalisten som formar verkligheten, tar det sista ordet och drar slutsatsen, inte medborgaren. På samma gång framstår det att, enligt folket, journalisterna har större inflytande i landet över den politiska agendan idag, mer än våra politiker och regeringen.

Samtidigt hyser allmänheten minst förtroende just för journalistiken och våra politiker. En paradox, men med tanke på att en sån uppfattning existerar och att medier förändrats på sistone är detta inte så konstigt. Medierna har förändrat syn på verkligheten och inställningen mot samhället. Både läsarnas förtroende och lönsamheten har minskat drastiskt pga. innehållet i medier: hälsa. sminktips, mode, trädgård, viktproblem, resor, schoping och mat blandas med brott, kändisar, skvaller, olika nöjen och dokusåpor. Politiska nyheter kommer i andra hand. Sakinformation har ersätts med sensationer. Bloggar och hemsidor tar över. Ingen kunskap, utbildning eller erfarenhet skiljer journalisten idag från läsaren, tittaren eller lyssnaren. Advokaten för de svaga och maktfaktorn som ska förmedla kunskap är borta. 

Underhållning till döds, efter USA:s berömda recept breder ut sig i våra hem. Så mycket bekymmer, eländen, misär, brott, arbetslöshet, varsel, konkurs, sjukdom, fattigdom, psykisk ohälsa, rädsla… Konsumera mera, sitt och titta på dokusåpan som visas på den nyköpta plasma-tv, samtidigt käka nåt gott och glöm verkligheten. Lås dig in, satt på larmen och ta det lugnt och koppla av med en flaska vin. Intellektet ner, känslorna upp. Det är viktigare för massmedier idag, inte deras uppgift att berätta sanningen. 

 

Vi påverkas av media utan att vi är medvetna om det och hur verkligheten ser ut. Varje dag proppar oss media med egna värderingar, åsikter och måttstockar som vi ska använda oss utav för att lättare skåda och förstå samhället. Media väljer ut, tolkar på sitt sätt och beskriver olika delar av verkligheten åt oss konsumenter. Vi trubbas sakta men säkert av och följer med strömmen; vi ser verkligheten så som media vill att vi ska se den. Den är inte styrande för våra tankar, åsikter, attityder och handlingar, utan det är våra bilder av verkligheten som vi tror på. Massmedia styr över den bilden som skapas i våra huvuden genom det vi läser, ser och hör.   

Massmedia agerar som en egen global makt på sidan av den politiska, ekonomiska och lagstiftande, eller i allians med de olika maktsystem. Deras genomslagskraft är så enorm. I dagens läge är media viktigare för oss konsumenter (konsumera-mera samhälle) än vissa myndigheter och organisationer. Media har inte direkt den avgörande makten att fatta vissa politiska beslut, men den är i allra högsta grad involverad i den politiska processen. 

Media är en stormakt, en manipulerande, kontrollerande och en subjektiv (icke objektiv och opartisk) makt. Den är inte enbart budbärare utan skapar sina egna budskap. Allt som händer runt omkring oss presenteras på ett utförmat och genomtänkt sätt. Det är mest sensation och skvaller som kommer i första hand. För media tror (och konstigt nog kan ha rätt) att vi människor-konsumenter är nyfikna och vill veta mer om t.ex en persons liv än om det han/hon har gjort för att hamna i medial fokus. Idag är det yttre som räknas och politikerna vet och utnyttjar det. De anpassar sina budskap efter media för att inte hamna i deras svartmålande program och skvallersystem som kan bli ödesdigra för deras framtid och popularitet. Olika berättelser om t.ex politiken och näringslivet har på sistone blivit nästan personliga maktkamper och en del av underhållningen. Dramatiserade, snuskiga berättelser om våra politiker, VD, toppchefer och vissa pampar i Sverige skapas snabbt för att “tillfredställa folkets intresse”.

Sen är det massa "fakta, opinionsmätningar och statistik som vi bara sväljer utan att tänka över. Siffror som vänds och vrids efter medias eget tyckande och troende och deras egna mål - att ha mer läsare, tittare, lyssnare, mer mediala konsumenter.Genom det manipulerar media folket och presenterar sin världsbild med olika vinklingar utan att tänka så mycket på etik och moral.

 

Att media bevakar hela världen är bara en påhittad mantra. Små delar - ja, men stora delar av världen bevakas inte alls. De nämns överhuvudtaget inte, om de inte blir aktuella för tillfället (ingen katastrof och inga offer).

Det är därför vi har en annan verklighetsuppfattning för det är den världen media vill att vi ska leva i och tro på. Så tänkandefrihet eller yttrandefrihet fungerar inte som de ska. För vi säger det som passar den mediala makten. Säg inte vad du tycker utan säg det som passar för tillfället; känn det riktiga och sanna men säg inte sanningen, var politisk korrekt. Att säga vad man tycker, tror, känner och tänker är det som media proppat i oss och format vår medvetenhet - med egna värderingar, åsikter och attityder. Att bli ständigt påverkad av det leder till kronisk hjärnpåverkan.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se