Senaste inläggen

Av Blues - 11 december 2009 18:40

Idealkropp - ett väldigt farligt grej. Idag vill man förbjuda retuscherade modeller - de halvmanipulerade bilderna som föder ideal som ingen kan leva upp till. Det finns en (i teorin och i det offentliga samtalet) uppmaning: du duger som du är, men den devisen måste omsättas i handling i praktiken för att vi ska tro på och köpa den. Men det händer sällan och det som händer runt om i världen bekräftar att folk tycker inte om "ocensurerad verklighet". När man blir påmind om att trådsmala tjejer är inne eller att alla inte är vackra som Keith Moss,  inser man att det är kört. Överallt finns massa uppmaningar att banta, gå ner i vikt, äta smart, ta kommandot över magen, stajla om hela kroppen. Alla har samma nedlåtande innebörd och budskap: du duger inte så som du är, du är inte bra på det du gör, tänker, handlar... Och det sänker vår självkänsla och gör ont att höra att man inte räcker till, att man inte duger, att ens livsinställning är fel, att hela vår personlighet är fel på. Vårt verkliga liv är dåligt, tråkigt, oglamoröst, tjockt, osnygg, ful... Vi börjar hata oss själva, våra kroppar, vårt inre och slösar massa energi, tid och pengar för att ändra på det och i slutändan efterlikna våra idoler. Vår självkänsla, vårt självförtroende är låg, vi tvivlar på oss själva och på vår förmåga att leva ett normalt liv, så som det är. Vi måste snygga till lite. Det ska bli fejkat, stajlat, konstgjort. Massvis med reklam om den "ideala kroppen" går i övverstyr. Och allting blir fel. Det vi ska börja skylta med är vår "glamorösa verklighet", det fina sminkade livet och vardag, där vi duger så som vi är - efter det dyra och tidskrävande ingreppet.

Kläderna och klädstilen  har blivit ett stort problem i form av statusmarkör, bärare av symboler för grupptillhörighet och exploatering av unga som sexobjekt. Barn från välbärgade familjer bär dyra märkeskläder, fattiga barn har second-hand eller de "ärvda" kläderna på sig. Det markerar på ett tydligt sätt ett status och skapar motsättningar mellan barn och mellan unga; oftast är just skillnaden i klädstilen en ond källa för mobbing både i skolan och ute i samhället och oftast skapar missförstånd. Polariseringen blir oundviklig och "Vi-" och "De"-känslan förstärks.

Sättet att klä sig, olika symboler och annat markerar grupptillhörighet. Det skapar dålig stämning, avundsjuka, hat och hot. Och skuldkänslor. Modetrycket tvingar våra ungdomar till en roll för vilket de inte är tillräckligt vuxna och mogna nog. I synnerhet flickor och tjejer som i alltför tidigt ålder och i allt högre grad tvingas bära utmanande kläder för att vara snygga och passa in och hänga med. Grupptrycket kan vara enorm, förväntningarna stora. Inte att man ska vara duktig i skolan, i ett visst ämne, att bli bra som människa utan att vara snyggt klädd har blivit en norm. Barn får inte längre vara barn utan modedockor som oftast tvingas in i rollen som sexobjekt. Smala flickor och tjejer med jättesmink, kort-korta kjolar och små tajta linnen kan träda fram, äckel och fula ska mobbas. Negativa effekter av modets svängningar och massmedias framställning och exponering av modet syns tydligt idag. Social segregering börjar redan i väldigt unga år. Barn lider och blir uppfostrade efter moderegeln: "du duger inte så som du är och vi ska hjälpa dig att bli snygg och vacker. Du kan förverkliga dina drömmar och önskemål hos oss". Och det kan kosta en oerhört mycket.

 

Tanken att våra underkläder ska vara just - under kläderna gäller inte dagens media. De ska synas så mycket som möjligt. Stringtrosor, kalsonger, bh:er - de ska inte stanna där dem är menade att vara. En spetsig stringtrosa som hänger utanför de tajta byxorna och i samband med en snygg tatuering ovanpå är det som gäller. Kalsogner som halvsyns och säckiga byxor för killar är det som är cool. Att man ska klä sig personligt efter eget smak och tycke går inte. Det är just omgivningen, kompisarna och massmedia som bestämmer över vår klädstil. Påtryckningar från de stora fashionhouse är uppenbara.

Hur ska man i dagens läge utkämpa ett krig mot utseendefixeringen och "idealbilden" av hur man ska se ut på ett "normalt sätt" i dagens samhälle som är så kropp- och sexfixerat? Vi är mediepåverkade, lever i konsumera-mera samhället och blir bekräftade inte pga. det vi gör utan hur vi ser ut. "Du är det du äter" eller "Du är det du köper". Ju mer köper du desto mer duger du. Ju mer dyra märkesprylar har du desto mer är du värd. Dina kläder avgör om du är cool eller noll-människa.

 

Åldrandet har också blivit en fobi idag hos unga, speciellt hos tjejer och unga kvinnor här i Sverige. Dålig självkänsla är tydligt kopplat till utseendet - en stor andel av svenska kvinnor är missnöjda med hur de ser ut. Nästan hela samhället genomsyras av en ung vacker skönhetsideal; inget av den inställningen att det är fint och bekvämt att bli gammal och klok, som t.ex i Japan, finns längre här. Det är bara det mörka defekta sidan man drar fram så fort det börjar snack om åldrandet. Man kan bli gammal, men utan rynkor. Ytligheten upphöjs till en rådande norm. Det inre finns inte och märks inte.

En rådande skönhetsideal marknadsförs hårt via media, framförallt via våra tidningar och tv. Utseendefixeringen, en massiv reklam som omsätter enorma summor pengar för skönhetsindustrin och en effektiviserad mediemarknad fixerad vid shopping och konsumera-mera policy. För man duger inte idag så som man är. T.o.m feminismen har reducerats till reklambudskapet - du är det du köper, du är det du äter, kläderna gör dig till det du är mm. Vi har totalt förvridit våra ideal så till den milda grad att vår egen spegelbild ljuger. Kvinnor har större krav än någonsin på att de ska se bra ut. Och de själva har flyttat gränserna, tycks det. De ska leva upp till de höga förväntningar som mode- och skönhetsindustrin ställer på dem. Man snackar om samhället som är präglat av utseendefixering, kommersialisering och sexualisering. Unga (flickor) tjejer och kvinnor känner sig pressade och mår dåligt av de orimliga idealkrav som ställs dagligen via media och reklam. Detta har blivit jätte stort problem och vissa går så långt i sin beskrivning och hävdar att allting börjar redan i väldigt tidigt ålder i grundskolan. Ord som flata, slampa, tjockis, ful, nollan, äcklig osv. utformar kvinnorna. Det är de hårda ord tjejerna och flickorna tar åt sig, tänker enbart på det och sedan handlar efter det. Allting börjar handla om kläder, smink, kropp, vikten och den perfekta utseendet. Och självklart är det också grupptryck som kan bli avgörande för hur en tjej vill se ut. Och så har vi förstås massa kändisar som tävlar om att visa en hel förvrängd bild av sig själva: för att nå framgång gäller det att vara skitsnygg och att visa allt. Unga tjejer med dålig självkänsla och låg självförtroende, som just håller på att utvecklas, tar efter. De faller för alla påtryckningar från alla möjliga håll. Osäkra på sin egen spegelbild tror de på det media frikostigt serverar och kändisvärlden bekräftar och visar upp och tror sig få en sann bild av hur de egentligen borde se ut. Barndomen suddas ut, utseendefixerat samhälle tar över.

 

Media, dvs. skönhets- och modeindustrin vet allt om det och utnyttjar kvinnors olycka genom att servera en orealistisk kroppsideal med budskap att det är en träffsäker väg till framgång och lycka. Att kroppsfixeringen kan oftast leda till allvarliga konsekvenser struntar de fullständigt i. När det handlar om stora pengar då är ett liv inte värt någonting mer en kanske en usel ursäkt. Men sen kan skurkarna gå ännu längre och påbörja en hetsjakt på alla som har "fel utseende" och inte ser "normalt ut". Överviktiga råkar mest illa ut, något man kan tydligt se idag på tv. Vi blir tjocka mer och mer. Men, någonstans är det uppenbart fel. Ett sörjligt och allarmerande faktum - ca 300 tusen svenska barn och ungdomar lider av övervikt idag. Är det tecken på att de unga fått nog av de "idealbilderna" media tvingar de på och förlorat allt hopp om att nå dit?

ANNONS
Av Blues - 11 december 2009 04:27

Alliansen har varit framgångsrika i sina politiska mål att gynna den klass man främst företräder - borgarna. Att berika överklassen genom att ta ifrån de fattiga och utsatta och ge till de redan rika var en målmedveten Robin Hood-omvänd politik. Vilket i slutändan har lett till att de rika har blivit enormt mycket rikare och de fattiga ännu  fattigare. Makthavarna berikar de rika på arbetarklassens bekostnad därför att de har en sådan omänsklig kapitalistisk ideologi som har ingenting gemensamt med varken sig etiken, moralen eller solidariteten. Att borgarana sen försöker dölja riktningen genom att ständigt prata om arbetslinjen, jobbpolitiken eller sjukförsäkringen förändrar inte verkligheten.  De försöker dölja att t.ex 17 000 långtidssjuka människor kommer att utförsäkras från och med 1 januari, om tre veckor alltså, och bollas till arbetsförmedlingens tjänst och "jobbaktiviteter".
Sjuka, svårt sjuka och t.o.m dödligt sjuka ska bevisa sin arbetsförmåga, ställa upp och hjälpa till genom sitt arbete att minska budgetunderskott. Om de misslyckas så fråntas de rätten till sjukersättning. Ett tydligt budskap från makteliten - sjuka ska straffas för fusk och lathet. Och man får inte bli sjuk längre än regeringens tidsgränser. Ett cyniskt, omoraliskt och omänskligt system som går ut på att urholka en redan havererad välfärd på utsattas bekostnad, men exklusive de välbärgade rika överklasen. Man ska slänga ut människor från systemet, tvinga dem att bli försäkringslösa trots att de är sjuka och varken har blivit friskare eller fått ett arbete. Och det är det vi ser redan idag och det känns så tufft så att det svider. Villkoren för de sämst ställda försämras hela tiden, sjukas och utsattas rättigheter inskränks ständigt och allt fler blir arbetslösa. Men börsen går upp, de rika får mer att spendera och borgaröverklassen får minskad skatt och mer pengar. Det är sjukas pengar som ska finansiera deras välfärd. Vår välfärd är ett minne blott.

Ett sörjigt faktum är att det nya sjukförsäkringssystemet är inhumant och inte hör hemma i vårt samhälle. Med stöd av media (som enligt det ena sidan skapar oro bland folket och ger en felaktig bild av verkligheten) bagatelliseras följderna och man talar om att "det tar tid för ett nytt system att sätta sig", och samtidigt hänvisa till att det var "illa tidigare".   Antalet sjukskrivna i Sverige ligger i år kring 125 000 personer. Ytterligare 500 000 människor erhåller sjuk- eller aktivitetsersättning. Jämför man de 625 000 sjukskrivna (september) med antalet arbetslösa 395 000 (oktober) står det klart att nästan var tionde person har någon form av sjukersättning (förmodligen ett resultat av sossarnas politik under Göran Perssons herravälde). Men, debatten behöver inte handla om hur var det förr i tiden utan den borde handla om hur det är nu. "Människor kommer i kläm. Det är nästan oundvikligt i varje samhällsförändring", hävdar herre Reinfeldt. Det kan stämma, men - varför ska alltid de svaga, utsatta och behövande betala ett högre pris än de rika, med både råd och arbete, och förmodligen med god hälsa? Friska ska inte vara sjukskrivna och inte heller bli sjuka längre, utan tillfriskna över en natt och ut (ur försäkringen) för att jobba. Man utgår kallt ifrån att långtidssjukskrivna egentligen inte är sjuka utan att de är lata, ohederliga, fuskare och låtsas vara sjuka. De får sina läkarintyg skräddarsydda efter önskan, inte efter diagnos och sjukdom. Sen ska de rehabiliteras under tre månaders introduktionskurs på arbetsförmedlingen och så blir de friska och arbetsföra. Det är svårt sjuka och arbetslösa människor som kommit i kläm och som betalar pris för regeringens misslyckande, grundat på en omänsklig människosyn som inte hör hemma här. Rehabilitering når alldeles för få sjuka. I oktober var det bara 12 500 människor som har fått hjälp genom rehabiliteringsgarantin under 2009. Detta är 2% av de 625 000 personer som just nu inte arbetar på grund av sin sjukdom. 

Ingen blir frisk av en sjukförsäkringsreform. Det Sverige i första hand behöver är en bättre sjukvård, utan långa vårdköer och meningslösa väntetider. Politiker bara försvarar sina dåliga beslut och ofta fastnar i förnekelse av de helt skrämmande effekterna av den helt sjuka politiken. Röstfiske på ena sidan men på den andra är det feghet och rädslan att stå upp för det eländet de har skapat. Om något går snett då är det den gamla regeringens och sossarnas fel. Maktkampen pågår ständigt och jämnt så man måste skylla på motståndaren. Men vem eller vilka som betalar priset för det är uppenbart. I dagens läge är det de som är sjuka, arbetslösa, gamla, unga, pensionärer, invandrare, svaga, utsatta... Rika undantas, som alltid.

P.S De människor som tvingas leva på sjukersättning eller aktivitetsstöd kan som mest få 680 kr om dagen. Räknat på 22 vardagar under en månad blir det 14 960 kr – före skatt. Vid 30% skatt blir summan 10 472 kr (som jag får t.ex.) Men en del når inte upp till den nivån utan har betydligt mindre pengar att leva på.
Så, vad skulle hända om Cristina Husmark Pehrsson själv blev sjukskriven? Som minister har hon en årsarbetstid på 365 dagar och hennes ersättning räknas därför på exakt antal dagar under en månad. Januari t.ex. Hon skulle bli av med en dagslön i karens, precis som alla andra. Från dag 2 till 14 skulle ministern få 80% av sin lön, som är 108 000 kr i månaden. Under de 13 dagarna blir det cirka 36 000 kr. Från dag 15 till 90 är avdraget 15%. I januari återstår därmed 17 dagar - cirka 50 000 kr. Som sjukskriven i januari 2010 skulle fru HP tjäna cirka 86 000 kronor. I lagen finns ingen gräns för hur länge denna ersättning kan betalas ut. Från dag 91 skulle ersättningen bli något lägre - avdraget är 25%. Är det inte en fantasivärld jämfört med den fruktansvärt begränsade som vanliga sjukskrivna rör sig i, eller? 

ANNONS
Av Blues - 9 december 2009 05:26

Att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige är de flesta medvetna om. Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste (10% av befolkningen) fått ökade inkomster med 88%, d.v.s. inte långt ifrån en fördubbling. För de fattigaste har inkomster bara ökat med 15%. De senaste sex åren har arbetare fått i genomsnitt 3,3% om året i inkomstökning. Det är vidare ingen större skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Lönegapet mellan de två grupper har inte fortsatt att öka under de senaste åren. 

Men, siffran för arbetslösa och sjuka är bara 0,86%. Mer än 100 gånger mindre i ökad inkomst än för de rika. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när regeringens första åtgärder slog igenom. De ökande skillnaderna är alltså ett politiskt val. Det är en dramatisk förändring av den svenska inkomststrukturen. En förändring som också märks på andra sätt i det svenska samhället. De rikaste har fått mest, de fattigaste minst.

 

Frågan är vad som ligger bakom denna dramatiska utveckling. Under de sista två  år genomfördes de första viktiga delar av alliansregeringens reformer: skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, sänkt förmögenhets- och fastighetsskatt, höjd avgift till a-kassan, höjt fackföreningsavgift och försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Sedan dess har ytterligare steg i jobbskatteavdraget och mer omfattande förändringar av sjukförsäkringen genomförts.
Det kanske mest alarmerande resultatet är att de som inte är arbetande - arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning (fd förtidspension) bara har ökat sina inkomster med i genomsnitt 0,86% om året. Studerande har fått en liten genomsnittlig inkomstökning på 1,26%. Utvecklingen under de gångna åren har därmed i stor grad omfördelat från dem som inte kan arbeta och från dem som vill
studera till dem som arbetar. Sjukas och arbetslösas pengar har används för att finansiera skattesänkningarna som gav mer pengar till de med jobb.
Under perioden har risken att leva i fattigdom fördubblats bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. År 2002 levde 8% av sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade i fattigdom jämfört med 4% för de som hade jobb. År 2007 var det dubbelt så många, 16%, medan antalet bland de arbetande inte ökade.
Det är en dramatisk utveckling. Det största språnget skedde mellan 2006 och 2007. Då slog alliansregeringens första åtgärder igenom. Utvecklingen startade dock redan tidigare. Under varje år mellan 2002 och 2007 ökade fattigdomen bland arbetslösa och sjukskrivna. Den nya borgerliga regeringen har haft som uttryckligt mål att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete genom försämringar för denna grupp.

 

Den sittande regeringen gick till val på att minska utanförskapet genom att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete. Att detta synsätt accepterades av många berodde antagligen på det missnöje som fanns med hur sjukförsäkringen fungerade i praktiken. Många hamnade i långa sjukskrivningar trots att många skulle kunna komma tillbaka i arbete med kanske rätt rehabilitering eller med bättre möjligheter att gå vidare till något annat jobb.
Nu syns emellertid konsekvenserna av en sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som ger dåligt försäkringsskydd. Allt fler har, särskilt efter den senaste krisen inom industrin, förstått att arbetslöshet och sjukdom inte bara är något som drabbar andra. Den ökade arbetslösheten, de många som har tillfälliga anställningar och en sjukförsäkring som allt fler misstror innebär att allt fler förstår att de själva löper en överhängande risk att någon gång råka ut för sjukdom eller för arbetslöshet.

 

De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val.  Allt pekar mot att skillnaderna  kommer att öka ännu mer. Dessa skillnader till stor del är resultatet av dåliga politiska beslut. ´Övertron på den egna kompetensen och oförmågan att fatta rätt beslut och leda politik i rätt riktning visar på tidliga motsatser i samhället. Det innebär därmed att makteliten måste göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.

Av Blues - 7 december 2009 15:37

Herr Reinfeldt ljuger när han säger att det nya systemet blir utmärkt (oroa er inte kära medborgare!) och samtidigt passar på och snackar skit om Göran Perssons "solidaritet" under hans herravälde som lett till att det skapades 147 nya färska förtidspensionärer varje dag. Vår statsminister ska göra det bättre så att ingen som "låtsats" vara sjuk och "tillfrisknat" plötsligt, och som lämnar den här "olyckliga försäkringen" ska komma tillbaka, annars blir det ytterst svårt att finansiera den redan halverade välfärden och det skulle leda till kraftigt ökade kostnader (men socialen då?!) och ökad dold arbetslöshet, den som vi redan har idag.  

 

Sjukförsäkringssystemet har sedan 2003  fått kraftiga överskott ( ett stort tack till  inbetalda sjukförsäkringsavgifter) varje år, förutom det året. Inbetalningarna (en del av arbetsgivaravgifterna) har varit större än utbetalningarna(sjukförsäkringsersätt-ningen och förtidspension/sjuk- och aktivitetsersättningen).
Sedan 2003 har 694 miljarder kronor betalats in och 626 miljarder kr har betalats ut under perioden, i form av olika ersättningar. Inbetalningarna  har vida överstigit utbetalningarna med 68 miljarder. Om vi ska tro på regeringens framtidsprognoser blir det samlade överskottet fram till år 2011 hela 82 miljarder.

Så, de sämre ersättningarna till sjuka handlar inte om att staten måste ”spara” för vi har brist på pengar. Att de sjuka är ”för dyra” och att en större del fuskar eller låtsas vara sjuka. 

Men vad har hänt med vår överskott, dvs. med de 68 miljarder? Är det de pengarna som använts för att finansiera berömda skattesänkningarna för de rika? Om inte - har de 68 miljarder svenska kronor plötsligt försvunnit? Har någon förlagt dem eller gömt dem undan i fall..? Eller använt dem för att finansiera nåt annat (och i så fall vad)? Om jag mins rätt så var vår budgetunderskott i år drygt 150 miljarder kronor. Staten behövde låna mellan 180-200 miljarder för att täcka alla de kostnaderna (förluster?!) orsakade genom täckningen av de ofinansierade skattesänkningarna. De skattesänkningar regeringen införde 2007 kostade oss 85 miljarder. Vad har hänt med resten?

 

Det kan handla också om vilken story alliansregeringen fått spridd genom media. Makthavarna har varit framgångsrika genom att sälja sin "berättelse" (snarare en saga eller rättare sagt ett lögn) till allmänheten. Den nya borgerliga regeringen har via medier lyckats förvandla ett gemensamt försäkringssystem, där inbetalningarna vida överskridit utbetalningar med 68 miljarder, till ett bidragssystem för mindre lyckligt lottade. Självaste fru Husmark-Pehrsson har offentligt uttalat sig om att sjukförsäkringspengarna skulle finansiera regeringens skattelättnader. Det var för bara nån månad sedan, innan hela det här sjuka ruttna systemet började rasa ner. Men innan dess har Anders Borg hävdat att man har sparat pengarna just genom att sänka skatter under år 2007 och 2008. Så - vad har hänt med de pengarna under tiden? Har man sparat mer pengar eller mindre? Och på vilket sätt?

 

Det gamla systemet var enkelt byggt: alla som jobbar betalar in en viss summa pengar som är högre än den summan som sjuka löntagare sedan tar ut. Man betalar in en (högre) avgift för att försäkra sig mot eventuell sjukdom, enligt lagen om socialförsäkringen. Drabbas man av sjukdom så får man en viss ersättning under sjukdomen. Sjuka betraktas som sjuka och får sjukersättningen, under förutsättningen att ett giltigt sjukintyg av ordinarie läkare finns med. Det är alltså som med alla andra försäkringar. Man betalar när man är frisk för att få ersättning vid sjukdom eller olycksfall. Och - en löntagare (normalt) betalar automatiskt sjukförsäkringen. Det finns inget sätt att smita; enda gången avgiften försvinner är om man blir - sjuk! Så enkelt är det. Och så solidariskt och medmänskligt. Det är något hela välfärden vilar på. Men, makteliten ska plötsligt "värna" om välfärden genom att halvera den, för att spara för något annat. Riktig läskig paradox. Vem betalar "sparandet" på det ena sidan och kalaset på den andra är väl inte så svårt att veta. Pengarna finns här "nånstans" och regeringen ska se till att det som ingår i jobbpolitiken skall bli betalt för deltagare, bara att resten, vi små vanliga håller käften och inte ifrågasätter för mycket. För vi har ingen anledning att bli oroliga - allt går enligt bestämda planer. Det verkar som om våra makthavare vill "befria oss" från allt ansvar men samtidigt beröva oss all makt - för all framtid. 

 

Den borgerliga alliansregeringen har plötsligt bestämt sig för att betrakta försäkring som ett ”bidrag”. Och allting har rasat ner.  Det nya borgerliga sättet att betrakta sjukförsäkringar innebär att sjuka ses som bidragsberoende fuskare. Det är inte längre den sjukes läkare (hans utlåtande) som avgör om någon är sjuk eller inte, utan den bidragsgivande myndigheten -Försäkringskassans  (bidragsmyndighet) handläggare och de inhyrda eller anlitade medicinska rådgivare, sk. "experter" som fattar det slutgiltiga beslutet genom att tolka den ordinarie läkares utlåtande (intyg) om den sjukes hälsotillstånd och hans (nedsatt) arbetsförmåga helt individuellt och genom att tillämpa de nya lagen om sjukförsäkringen från punkt till pricka. Och för det mesta utan att ta  kontakt varken med den sjuke eller med hans ordinarie läkare.

Allt sker efter det slutgiltiga beslutsfattandet: "Du har varit sjuk i exakt 180 dagar och nu är det slut. Nu ska du bli frisk över en natt och under nästa dan ska du anmäla dig till Arbetsförmedlingen och vara med i introduktionsprocessen. Din arbetsförmåga skall provas mot hela marknaden och du ska jobba efter att du har varit med i rehabiliteringskedjan som ska göra dig ännu friskare. Man blir fortare frisk genom att utförsäkras och helt frisk genom att - jobba!"

 

Ett hårt system som gagnar de rika. En ny "politisk diagnos" som den nya sjukförsäkringssystemet vilar på: det är bara bra om cancersjuka jobbar - de blir friska av arbete (inte av cytostatika- eller strålbehandlingen och massa mediciner).

Av Blues - 4 december 2009 15:40

Är man svårt sjuk i en obotlig sjukdom ska man ha rätt till sjukpenning fram till det oundvikliga eller under "oöverskådlig framtid" utan att det blir nåt ifrågasättande från myndigheternas sida. I synnerhet när den ordinarie läkares (ofta onkolog när det gäller de cancerdrabbade) utlåtande försäkrar att den svårt sjukes hälsa är hotad och att hans arbetsförmåga är totalt nedsatt. Svårare behöver det inte vara. Men det enkla kan ofta också vara det svåra. Juridiken med rätten på sin sida (det "goda") och den sjuke med ohälsan och moral (det "onda") är inte alltid överens om samma sak. I synnerhet när juridiken skyddar genom strikta lagar den "ifrågasättandes" rätt att både göra det och själv bedöma och fatta beslut (slänga ut den ur sjukförsäkringen) om sjukes "verkliga" sjukdomsnivån och hans (o)förmåga att arbeta.

 

Men hur man definierar arbetsförmåga? Hur bedöms svår sjukdom jämfört med mycket allvarlig sjukdom? Vad innebär  en "allvarlig försämring av den försäkrades hälsa" och på vilket sätt ska hälsa tolkas jämfört med sjukdom?  Och så har vi en tuff soc.förs.minister som anser sig sakna befogenheter i sitt eget ansvarsområde och som inte kan svara på viktiga och avgörande frågor och som ska tillämpa de nya reglerna på ett "rättvist" sätt. Knappast. 

 

Grundläggande problemet med försäkringskassan och regeringens  "arbetslinje" är när det "goda"  möter verkligheten - det "onda".  I verkligheten ska lagar och förordningar som stiftas omtolkas till konkreta regler, som för det mesta och nästan alltid ska gälla alla människor. Men inte, verkar det, när det gäller sjuka och speciellt när det gäller svårt  sjuka. Det gäller människor med "tidsbegränsad sjukersättning" som ska utförsäkras för att tiden tar slut, inte för att de mirakulöst blir friska över en natt.

I försäkringskassans fall så pratar vi om en tufft byråkrati utan varken nödvändig medicinsk eller psykologisk kunskap, med ett flexibelt förhållande till vett, etik och reson. Mest omänsklig byråkrati inför vilket de flesta människor känt sig ifrågasatta, rätt- och maktlösa och förnedrade. Och konstigt nog just när det gäller en myndighet som har som sin främsta uppgift (bland andra) att hjälpa de behövande och hårt utsatta - de svårt sjuka. 

Det verkar som att F-kassans uppdrag inte går ut på att hjälpa utan att stjälpa - att se till att sjukskrivna människor inte latar sig utan ska ut och slita häcken av sig och arbeta hårt, helst heltid. Det ska ske ett makalöst masstillfrisknande som sker i linje med den rehabiliteringskedja som fastställdes av regeringen. F-kassan har ett helt beprövat system av inhyrda "förtroendeläkare" som föraktar sina läkarkollegors (ordinarie läkare) intyg och utlåtanden, oftast utan att ens möta den människa de bedömer eller utan att ha en specialistkompetens som läkaren de ofta struntar i.   

 

När det gäller mig själv så skulle jag avskaffa de anlitade "experterna" successivt eller alternativt minska deras insatser rejält. De är ytterst skyldiga att personligen träffa den sjukskrivne och även diskutera bedömningen med den sjukes ordinarie läkare, så att en vettig dialog kan föras med dem om det finns några oklarheter. Det de gör och på vilket sätt de tillämpar och tolkar de nya sjukreglerna idag är oacceptabelt. F-kassan har ett av de mest rigida system för uträknande av ersättningsnivåer man kan tänka sig. De är obehagligt nog kända för sin omänsklighet och en total avsaknad av empati.   

Det som ska "betala regeringens satsning på skattesänkningarna" (för de rika)  - det är de pengarna den utförsäkrade blir av under de långa 87-karensdagar - sjukpenningen kan betalas ut efter tre månader efter att man blivit av med sjuk- eller aktivitetsersättningen. Under den tiden är man både utförsäkrad och utan nån ersättning alls. Ett förslag som direkt avgör den ekonomiska tryggheten och den psykiska pressen för de svårt sjuka människor som förklaras vara för "friska" för sjukförsäkringen. Är det så man ska värna om utsatta människor? Är det spillrorna av de dödssjukas livsöden som ska spegla resterna av vår välfärd? Rättvisan?

 

En "Moment 22"-situation där den sjukes öden och framtid är helt beroende av vem den får som " expert" och i slutändan som handläggare. Med lite otur kan man ställas på bar backe Det finns inget ömsesidigt ansvar; bara den sjukskrivne är skyldig, men försäkringskassan får betala skadestånd "om misstag begåtts" enbart när den sjuke "misstänkte" fått sin rätt tack vare överklagandet och länsrättens rätta beslut, annars icke. En regering som öppet hävdar att det är f-kassans och de sjukförsäkrades sak att låta domstolarna avgöra. Svensk domstol ska alltså avgöra rätt eller fel i tvist mellan en svår sjuk människa med livshotande sjukdom och Sveriges största myndighet. Men, så kan det gå; regeringen likställer utanförskap med sjukdomstillstånd

 

Detta är alltså frukten av byråkratins (och maktelitens) tolkning av vissa lagar och regler; det är en statlig myndighet med maktutövandet och okritisk bedömning i dess negativa aspekt som sitter i ryggmärgen, som ska tolka regeringens beslut och översätta det i konkreta förhållningsregler. Och sedan kompetensutvecklingen - att handläggarna faktiskt förstår regler och lagar och dessutom får lite mer förståelse för olika sjukdomar och deras effekter, i syfte att göra både dem och deras chefer medvetna om att de faktiskt håller människors liv i sina händer,  att ingen anställd står över kritik eller konsekvenser - det finns inte i deras värld och behov.  

Och vem betalar det högsta priset för felbedömningar, feltolkningen av lagen, maktmissbruksutövandet - det vet vi alla.

Av Blues - 3 december 2009 16:00

"I väntan på döden tvingas kroniskt sjuka cancerpatienter ut på arbetsmarknaden och jobba". Det var en del av nån slags protestbrev några onkologer på Karolinska skrev förrgår och lyckades plötsligt vända på det inhumana inställningen regeringen och vår socialförsäkringsministern hade gällande (alla) sjuka. Att (nästan) alla tidningar och den större delen av massmedia, allmänheten med massa bloggare i spetsen gjort samma sak i veckor och månader - det hade ingen verkan på maktelitens uppfattningar och bestämda åsikter om oss sjuka. De ville inte backa en millimeter utan gjorde saken ännu sämre. Men nu, när våra humanister och intellektuella agerar, de som är direkt inblandade i cancersjukas liv öch öden, då händer det nåt. Konstigt, men allt detta bara förstärker det jag sagt för länge sedan och upprepat gång på gång: vår folkliga makt är oss fråntagen för länge sedan och det är den nya härskande makteliten som sätter upp dagordningen och bestämmer över våra liv, öden och framtiden utan att fråga oss om lov. Där makten har rätt har rätten ingen makt.

                                                  


                                                       

Plötsligt ska svårt cancersjuka människor bli lämnade i fred så att de hinner, i lugn och ro, eventuellt avsluta de pågående behandlingarna (strål- eller cytostatikabehandlingar), eller dö i väntan på det oundvikliga i dödens korridorer. Eftersom vår käre socialförsäkringsministern "månar om den gruppen". Nu har hon plötsligt blivit snäll och förståndig och ska se till att Försäkringskassan ändrar på sina omänskliga rutiner och egna bedömningar. Hittills var det så att enbart de uthyrda "experterna" och själva handläggare hade oinskränkt rätt att fatta beslut och (för det mesta) slänga ut cancersjuka ur försäkringen och strunta fullständigt i onkologernas utlåtanden och bedömningar (sjukintyg) om den sjukes tillstånd och arbetsförmåga. Allt detta enligt kassans egen policy - man blir fortare frisk genom att bli utförsäkrad och blir helt frisk genom att jobba. Hårdare regler, sämre ersättning, mindre a-kassa, tidsbegränsad "rätt att bli sjuk" (bestämda tidsgränser för sjukdomen) - allt detta skapades efter Anders Borgs önskningar och strävan att, genom att ta pengarna ifrån de sjuka, arbetslösa, gamla, behövande och svaga, bekosta de goda skattesänkningarna och berika de redan rika (med jobb förstås). "Hungriga lejon jagar bäst" - hans berömda policy skulle fungera felfritt - tvinga alla att ta vilket lågavlönat jobb som helst och jobba häcken av sig för att samhället ska komma på fötterna igen. Otroligt vilken fantastisk förmåga alliansregeringen har - att införa omänskliga och helt omoraliska regler och lagar är utan tvekan den nya politiska konsten i att stifta och fatta viktiga politiska beslut utan att blanda varken etik eller moral i. Det är det gamla beprövade sättet som den stora otyglade kapitalismen (och den fria marknaden) tillämpat i decennier och tvingat vanliga människor ner på knäna för att - sparka på dem ytterligare. Det som våra makthavare hyser stor kärlek för. Men att regeringen inte har förmågan eller viljan att skapa jobb åt de friska och höja lönen lite grann - det struntar de fullständigt i.

 

Fru Husmark-Pehrsson skulle "bryta långa passiva sjukskrivningar"och slänga de dödligt sjuka ut ur försäkringen, men samtidigt "hjälpa dem" genom att hänvisa till Arbetsförmedlingen som skulle, genom sin berömda "hypnotiska och väl berörande " jobbpolitik, skapa ett hyfsat och anpassat jobb åt de döende. Att samtidigt strunta i de arbetslösa och erbjuda dem ett jobb - förutom kanske på Samhall, det tänkte de inte på (eftersom det finns inga jobb i dagens läge). Ett brutalt inhumant ruttet system utan ens like.

En ny "politisk diagnos" som Peter Andersson talar om har införts och gäller i dagens Sverige. Det är bara bra om cancersjuka arbetar - de blir fortare friska av att jobba - inte av olika mediciner eller av olika behandlingar. Det är det som skapar lata, beroende och sjuka människor - inte (lågavlönat) krävande jobb. Det är det effektiva, framgångsrika sättet som ingår i den nya rehabiliteringskedjan som socialministern värnar om och betonar vikten av.

Av Blues - 29 november 2009 15:49

Regeringen fortsätter att använda jakten "på låtsas" sjuka "fuskare, bedragare och fifflare" som en dålig ursäkt för att försämra för de som redan är svårt utsatta. De jagar fuskare för att slå de neråt, för att sparka på de som redan ligger. Och om inga fuskare hade funnits i Sverige så hade alliansen gjort sitt bästa på att uppfinna dem och ha en ursäkt för att genomföra den framtida politiken de tycker väldigt om: den omoraliska kapitalismens frammarch och den fria marknadens etablering. Den här gången, inte det sista jävulskapet i rad verkar det, är det sjukpenningens grundande nivån som är problemet. Nya sätt för vår kära regering att skrapa ihop en del av kostnaderna för skattesänkningarna till de rikaste. Ytterligare pengar ska tas in från de som blir sjuka. Efter att ha klämt åt långtids- och deltidssjukskrivna, är det nu dags för studenter, nyanställda och deltidsarbetande. Det regeringen gör är att ta bort kvarvarande bitar ur välfärdsmodellen så att den urholkas totalt. Det är Reinfeldts vision och huvudmål. Det som återstår blir bara ett namn och några trevliga minnen, ett minne blott.

                                                  
                

Av politiska skäl, och att bli mer politisk korrekt, fortsätter makteliten hävda att "det ska löna sig att arbeta", Därför måste de fortsätta sparka på dem som är redan nersparkade. "Hungriga lejon jagar best" och de utsatta ska tvingas ta vilket lågavlönat jobb som helst, bara de ska överleva. Djungels lag är den nya lagen som ska gälla i det nya Sverige.Många som behöver stöd kan inte få det längre. Solidariteten och empati är borta. Så man ska sätta dit fuskare, de utsatta som ska lida ännu mer på grund av ännu ett bevis på att makteliten, de nya härskarmakten bestämmer över dagordningen och utnyttjar folkets svaghet och utsatthet. Man ska sparka ytterligare på dem som endast känner vanmakt.  Att hamna på socialen svider mindre, enligt maktelitens syn på mänskligheten, än att ge folk a-kasssa eller sjukkersättning; det innebär mer pengar som makten behöver för att ge till de rika som redan har. De som inte är produktiva kan få ekonomisk hjälp ett tag till, men de ska kosta staten mindre. Vart stackarna hamnar i sista änden spelar ingen roll, bara staten får ner sina utgifter. Köerna till sopkök vid våra kyrkor är fullsatta med hemlösa, behövande och utsatta - alla fuskare ska dit också. De tillhör de oönskade och svaga i det nya nymoderata Sverige. 
Att klassificera individen som fuskare och sedan tvinga på dem åtgärder är inte rehabilitering utan bestraffning. Alliansen har valt en bestraffningsväg av sjuka människor som nu skall tvingas bevisa sin oförmåga till arbete genom att acceptera förödmjukande åtgärder och bevisa att man inte klarar arbetsmarknadens krav pga. sin sjukdom eller handikapp. Att kalla eländet för arbetslinjen är ytterst kränkande. Den Nya Politiken i Sverige handlar om att kontrollera, tvinga och utestänga.  Värderingarna att det är viktigare att "det skall löna sig att arbeta". I svåra tider borde solidariteten med de som har det svårast växa, inte krympa. Med en sådan omänsklig inställning blir kostnaderna högre, det blir mer kontrol och tvång, lägre kvalitet, samt större klyftor.

Hur kan regeringen motivera en sådan omänsklig nedskärning? En ytterst löjlig motivering - minskade möjligheter till försäkringsbedrägeri. Det beräknade fusket med ersättningar är cirka en tiondel av det beräknade skattefusket. Det som t.ex Carl Bildt är bra på. Eller Laila, statsministern själv... Det är det hela handlar om - politiken används mot de som har det svårast i Sverige. Att försvara sjukas och arbetslösas rättigheter är sannerligen inte lönsamt idag för regeringen.

Vilket system och vilket samhälle ska vi ha i Sverige i framtiden? Ett samhälle där alla får plats och där alla  kan känna trygghet, eller  ett samhälle där bara vissa ska kunna ha det bra? Allting tyder på att alliansen driver vårt samhälle rakt in i den sistnämnda riktning. Under tre år har borgarna förändrat A-kassesystemet; införandet av en obligatorisk A-kassa för att försvaga facken (har höjt fackavgifterna). De har skapat ett orättvist skattesänkning som gynnar de rika och de med jobb, förändrat sjukförsäkringssystemet så att  52 000 personer blir utförsäkrade. De har försämrat för pensionärerna, för de äldre, för våra gamla... Nu vill borgarna förändra ytterligare sjuk- och semesterersättningar  och sänka dem. På tre år har borgarna sänkt skatter med hundratals miljarder kronor, pengarna som tagits ifrån dem  som systemet garanterat trygghet, och vid årsskiftet sker ytterligare sänkningar.

 

Alliansen hävdar att de satsat 17 miljarder på att "hjälpa" sjukskrivna att komma in på en havarerande arbetsmarknad där arbetslösheten ökat ännu mer. De som är arbetsföra kan inte få jobb, men de sjuka skall "hjälpas" in på arbetsmarknaden.  Är det "hjälp" att ta ifrån sjukskrivna deras pengar de fått för att överleva?

Problemet med alliansens val av metod för att lösa det hela är att lägga ansvaret på de mest utsatta grupperna i samhället och sedan döpa om det till "hjälp".  Man undviker ansvar för de som faktiskt kan göra något åt saken och låter redan fattiga grupper bli ännu fattigare och sedan kallar det för hjälp. Det är en hjälp till en mer utbredd fattigdom.

Konsekvenserna är oöverskådliga. Regeringens experiment grundar sig inte på något annat än en ekonomisk idé som säger att var och en får klara sig bäst den kan. En gemensam välfärd är inget som de vill ha; den kostar pengar och för makteliten är alla människors välmående inte lika mycket värt som de egna pengarna. Verkligheten avslöjar maktelitens syn på männskligheten: är du svag är det ditt eget fel och ingen annan ska behöva förlora en krona på att just du är sjuk eller att just du blir arbetslös. Alla fakta pekar på att ett samhälle fungerar sämre när klyftorna ökar och att människor tvingas ner igen i sjukdom och fattigdom när de tvingas jobba när de inte mår bra eller inte kan.

Av Blues - 28 november 2009 17:25

Inget nytt under (borgerliga) solen - sparka hårt på de som redan ligger (gatans lag och beteendet). De som redan har det svårt drabbas ännu hårdare, men rika ska få och ha ännu mer. Fattiga ska få mindre - men ändå ska de betala mer. På alla sätt och vis. De som har svårt att ha kontroll över sin redan utsatta livssituation, med stress, press och oron som naturliga följder av sin livssituation. De sjuka - med en dålig ekonomisk sittuation, kronisk smärta, allvarlig (dödlig) sjukdom, psykisk obalans och fysisk handikapp - de är de som ska till sist offras till att "välfärden ska fungera". Det värsta är att makteliten förväntas att de som blivit utsatta för denna inhumana handling och ytterst grymma omänskliga experiment ska ändå må bra och fortsätta kämpa vidare, som om ingenting har hänt. Vilket hån och vilket människoförakt hyser makthavarna mot sitt eget folk.

 

Det senaste i raden är uppmaningen till deltidssjukskrivna, som jobbar delvis, att anmälla sig på arbetsförmedlingen som arbetssökande, annars förlorar de aktivitetsstöd. Folk bli uppmanade att säga upp sig från jobbet för att söka ett nytt jobb! Den senaste "experimenten" bevisar bara att regeringen är ute att "minska utanförskap", men absolut inte för de fattiga. För vem annars? De rika lever inte i utanförskap? Och samtidigt hävdar eliten att "de har uppnått målet". Arbetslösheten ökar, sjuka inte blivit friskare genom "hypnotiskt och berörande" rehabiliterande arbetsåtgärder som ingår i det totalt misslyckade "jobbpolitiken" - de skiter regeringen (och vår käre Totto) blankt i.

Extremt hårda sjukersättningsregler; inget annat land i världen har strängare regler, om man ska tro på regeringens egna utredare. Konstigt nog så gör jag det - det enda jag tror på som kommer från regeringens sida. Utförsäkringskädjan slår alltså alla världsrekord. Det har kommit så långt att försäkringskassan tvingar ut cancersjuka människor från försäkringen och bollar dem vidare till arbetsförmedlingen som ska tvinga dem att jobba. Den ordinarie läkares bedömning och utlåtande om cancersjuke patientens allvarliga hälsan duger inte längre. F-kassans egna "expertutredare" och själva handläggaren fattar det slutgiltiga beslutet och förklarar den dödssjuke - fullständigt frisk och kapabel att jobba. T.o.m utan att de har varken pratat eller träffat den sjuke eller pratat med hans ordinarie läkare. Ibland t.o.m trots att den sjuke är under en pågående citostatika- eller strålbehandling och trots att den psykiska påfrästningen i samband med såna svåra sjukdomar är påtagliga och uppenbara. Hemskt, ytterst vidrigt och omänskligt. Döende patienter som väntar i dödens korridor kan få sin sjukkpenning indragen p.g.a de nya reglerna som alla måste följa från punkt till pricka. "Du hade rätt att bli sjuk i 180 dagar, nu är det slut. Nu ska du bli frisk igen, trots att du har cancer. Vi beklagar och förstår att du är upprörd och ledsen, men dina sjukdagar är förbrukade nu".

                                        

Allt detta omänskliga lidandet och förnedringen för att "bekosta skattesänkningarna", enligt fru Husmark och  för att "värna om välfärden", enligt herr Reinfeldt som, för länge sedan, utalat sig mot välfärden som "omöjlig sosse-vision som bara skapar lata och beroende människor och som ska bort". De som är rika, de som har en bra inkomst med bra jobb, ordnad ekonomi, mer kapital och råd - de ska få ännu mer.  De som inte har - de ska få ännu mindre. De ska tvingas att jobba, oavsätt om de kan eller inte, och tvingas ta vilket lågavlönat jobb som helst (hungriga lejon jagar bäst) för att, genom sitt hederliga arbete, bidra till samhället och i slutändan underlätta den otyglade kapitalismens frammarch och den fria marknadens totala etablering. Och självklart - genom utökad konsumtion. Konsumera-mera heter det. Den som är lat och bara sitter hemma, inte arbetar och låtsas bli sjuk - den konsumerar inte så mycket. Alla ska ut och jobba. Tvång, hårdare regler och hot bidrar till ordning och reda i samhället.

 

Den nya moderata arbetarparti leker med det nymoderata nyspråket. Inget klarspråk utan väldigt nyanserat, nästan abstrakt, svårtålkat, läs-mellan-rader-språk, men som ger väldigt konkreta (och kännbara) effekter.

Även om sjukvården har bedömt någon som sjuk så finns det en politisk dekret som säger att de flesta är faktiskt friska och ska därför jobba. Allt detta sker utifrån nån form av generell "politisk diagnos". Sjuka ska tvångskrivas på Af för att introduceras på arbetsmarknaden, annars blir det ingen ersättning. Regler och lag som måste följas, enligt "experter" och ansvariga. Ett totalt bottenlöst system som bara bevisar hur sjukt regeringen tänker och vilken sjuk syn de har på utsatta människor. Och det dummaste hittills - krav att folk ska skriva sig in på Af som arbetssökande trots att de har ett jobb. Dessutom ska de begära tjänsteledigt för att delta i introduktionsprocessen och inte sjukskriva sig. Det bevisar bara att arbetsförmedlingen är en vettlös institution som inriktar sig efter vettlösa direktiv och regler som bygger på likartade vettlösa riksdagsbeslut stiftade av en vettlös regering. I slutändan ett vettlöst ruttet politiskt system in i det sista och ett hån mot demokratin utan dess like.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se