Senaste inläggen

Av Blues - 14 februari 2010 16:30

Läste häromdan en fantastisk bok med namnet "Bokslut Reinfeldt" skriven av tre författare - Christer Persson, Stefan Carlen och Daniel Suhonen. En uppföljare till boken "Åtta år med Reinfeldt" skriven 2006 - bege två är Ordfronts utgåvor. Att klarlägga de faktiska konsekvenserna av den politik som alliansen fick föra är bokens huvuduppgift.

Det handlar om det "nya arbetarpartiet" med statsministern Reinfeldt personligen i spetsen, om ett riktigt hårdkokt högerparti - ytterst framgångsrika på att lura sina väljare och anhängare. Och alla andra, när man tänker efter. Ett parti som utsåg sig värna om välfärden, arbetsrätten och fackföreningsrörelsen. Men som sällan nöjer sig med att bara bråka om skattesänkningar och annat, utan genomför det också. På gott och ont. Fyra års medvetet angrepp. På arbetarnas och de lågavlönade skattebetalarnas bekostnad. Plus de sjukas och arbetslösas också. Regimen Reinfeldt som gjorde, under sitt herravälde, dubbelt så dyrt att vara med i facket, som ökade kostnaderna för medlemskap i a-kassan med mer än 500% som i övrigt resulterade i ett hysteriskt medlemsras. Den borgerliga politiken Reinfeldt skapat för länge sedan och som går ut på att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, att överföra allt mer av samhällets rikedomar  till den fria marknaden - från offentligt och solidariskt finansierade samhällstjänster till privatfinansierade och avgiftsbelagda tjänster såklart. 

Det var drömmen för regimen Reinfeldt.

Den borgerliga regeringen har valt att med stenhårda omänskliga lagar och regler sätta press på individen. Att med ännu mer svårbegripliga lagar och massa krångliga regler styra och härska över individens liv och öden.

Den liberala modellen -  låg facklig stöd, välfärd för några få, låg ersättningsnivå i socialförsäkringen, få välfärdstjänster och små sociala utgifter, som de borgerliga partierna i praktiken brinner för (finns bl.a i USA och Storbritannien) och är sämst på att leverera jämlikhet.

Den nordiska (svenska) modellen har varit bäst på att leverera jämlikhet. Den bygger på tre hörnpelare: en hög facklig organisationsnivå,  socialförsäkringssystemet som bygger på principen om inkomstbortfall  och välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldrevård och sjukvård  ska vara offentligt finansierade. Det är den modellen som regeringen Reinfeldt vill krossa och håller på att lyckas med det.

Synen på arbetslösa har i grunden ändrats. De skuldbeläggs numera. Man pratar om skyldigheter i stället för rättigheter. 1993 skrev Reinfeldt sitt eget manifest (boken "Den sovande folket") där han slog fast att den nordiska välfärdsmodellen var av ondo och att den förvandlat svenskarna till passiva bidragstagare. Hans eget uttryck var "mentalt handikappade."

Alliansen håller på att rasera den svenska modellen, men försiktigt och utan att människor inser vad de ämnar göra. Deras taktik går ut på att tala väl om den svenska modellen i retoriken, men i praktisk politik långsamt krossa den. De säger: "Det går inte att byta välfärdsmodell över en natt och argumentera direkt för det". Då skulle motståndet börja växa. Istället tonar de ner, genom massa lögner och tomma löften, det folkliga stödet för modellen genom att lägga politiska förslag som siktar in sig på de tre hörnpelarna –samtidigt. 

För att bryta ner facken och minska deras inflytande inför makteliten sänkta ersättningar i socialförsäkringarna liksom kraftigt höjda fackliga avgifter och avgifter till A-kassan. Samtidigt tvingar de ner lönenivåerna som de deklarerar förstås inte offentligt. Dessutom vill de slopa de lagar som reglerar  arbetsmarknaden så att det blir lättare att avskeda folk, vilket alliansen inte heller talar så högt om. Alltfler människor får alltså i ett framtida alliansstyrt Sverige finna sig i att arbeta som lågavlönade pigor.

Genom att se till att allt färre inom "underklassen" känner sig trygga med socialförsäkringarna då ersättningsnivåerna sänks, och att medelklassen får allt mindre och allt sämre trygghet genom detta, lyckas borgarna undergräva stödet hos medelklassen för de offentliga trygghetsförsäkringarna. Medelklassen söker sig till egna lösningar, köper sig privata försäkringar, vilket i sin tur minskar deras vilja att vara med och betala allmänna försäkringar via skatter. Därför allt fler i denna grupp förespråkar sänkta skatter för sig själva istället för den allmänna välfärden. 

Skattesänkningarna gynnar förstås de rikare. Vanligt folk kan få en märkbar skattesänkning, men denna äts upp av ökningen av avgifter för olika samhälleliga tjänster. Inte minst kvinnorna förlorar på en sådan borgerlig politik. Dels drabbas kvinnorna av avsevärt mycket lägre löner inom de traditionellt kvinnliga sektorerna, dels blir det mycket svårt om de blir arbetslösa eller sjuka. 
Maktbalansen på arbetsmarknaden håller kraftigt på att förskjutas till kapitalets fördel. Försämringarna av a-kassan, neddragningar på arbetsmiljöverket och på arbetsmarknaden där cirka 60 000 människor ska kastas ut i öppen arbetslöshet har ett syfte: att pressa ned löner och skapa utrymme för en låglönemarknad i den privata tjänstesektorn.  Detta förstärks såklart av alla skattesubventioner till hushållsnära tjänster.

Den traditionella svenska bostadspolitiken har varit en del av välfärdsmodellen – tanken att alla ska ha möjlighet och råd att bo anständigt. De borgerliga vill istället införa en strikt marknadsmodell även på det här området. De med lägre inkomster får då allt färre valmöjligheter i och med att större delen av allmännyttans bostäder privatiseras och folk tvingas köpa sig sina lägenheter. Många kommer därmed att tvingas bo i sämre bostäder, som vi visserligen redan sett växa fram i Sverige de senaste 12-15 åren.
En omfattande privatiseringsvåg väntar genom slopandet av stopplagarna. Sjukhus ska säljas till marknaden och det ska bli tillåtet att gå före i kön om man har privata sjukförsäkringar. Statliga företag ska privatiseras för 50 miljarder per år. Slopade stöd till bostadsbyggande, samt planerade utförsäljningar av allmännyttan kommer att förändra den sociala bostadspolitiken i grunden.
I förlängningen av en borgerlig politik ser vi också allt mer av privatfinansierad sjukvård. De rikare kommer att kunna köpa sig förbi sjukvårdköerna, som blir längre om man drar ner på skatteintäkterna då man därmed bäddar för sämre möjligheter att finansiera den allmänna sjukvården. Skolorna blir också alltmer segregerade och vi får snart skolor med god utbildning - för de rikas barn, och skolor med sämre sådan - för dem vars föräldrar har lägre inkomster. 

Finns det nåt mer än det jag brukar säga, alltför ofta: där makten har rätt har rätten ingen makt. Skrämmande.

P.S ni som vill, och har lust och ork - läs gärna den här boken. Läsvärd och lärorik.

ANNONS
Av Blues - 9 februari 2010 15:24

Hur påverkas vi konsumenter och vanliga människor av medias budskap om den "perfekta kroppen"?
Massmedia serverar oss en orealistisk kroppsideal så gott som varje dag med budskap att det är en väg till framgång och lycka. Medias kroppsfixering leder till allvarliga konsekvenser, framför allt för barn och ungdomar som påverkas negativt och blir alltmer missnöjda med sina kroppar. De befinner sig i en känslig ålder där man söker sin identitet. Då är det lätt hänt att de kan drabbas av en extrem utseende- eller kroppsfixering då de inte vet att deras strävan efter att uppnå ett ouppnåelig ideal är, ofta  i förväg, dömt till att misslyckas. Det kan i sin tur leda till ännu större ansträngningar med olika dieter och träning, vilket i sin tur kan leda till ätstörningar, dålig självkänsla och låg självförtroende. 

Även vuxna påverkas och vissa av dem är beredda till stora uppoffringar för att uppnå det omöjliga - det perfekta utseendet. De kan känna sig missnöjda med sina kroppar och börjar banta eller träna hårt och tom. utsätta sina kroppar för plast -kirurgi. Detta kan leda till ätstörningar, ständig bantande, negativ kroppsuppfatt -ning och dålig självkänsla. 

 

Massmedia serverar oss en liten del av verkligheten ur deras synvinkel. Allt i samarbete med modevärlden. Problem uppstår när kommersiella mål tar överhand och när media använder sig av metoder och policy som de etablerade fashion-företagen föredrar. Dessutom är media "omedveten" om sin egen makt och börjar oftast överdramatisera verkligheten och förvandlar alla samhällsområden till underhållning.

Tänker man på mode, den perfekta kroppen och massmedia, då skall man tänka på det dem använder sig utav, i alla lägen  - makten över agendan (dagordningen). Media kan lyfta fram vissa (egna) åsikter och tona ner andra (konsumenter, forskare) åsikter  för att uppnå målet och presentera den fejkade bilden över den perfekta kroppen. Makten över tanken (ideologisk makt) - när vi inte kan ifrågasätta att ett påstående är falskt är också det media har licens på.


Parallellt med det pågår ett hetsjakt på överviktiga och feta människor - de som inte kan eller inte vill underordna sig  det rådande "idealet". Media visar en enkelriktat bild på överviktiga som lata, glupska och korkade. Vissa av "tjockishatarna" går så långt i sina (sjuka) förslag och vill införa skatteavgifter på vissa livsmedel, att "tjockisar" bör inte visas på TV, att överviktiga bör betala extra på flyget och liknande. Vissa uttalanden är ibland intoleranta och tom. diskriminerande mot överviktiga. Det blir, som alltid i sådana sammanhang, massa hycklande, tyckande och troende, men för få eller nästan inga vetenskapliga fakta som kan belysa de psykiska problem som ligger bakom fetman. 


Medias budskap och påverkan börjar för det mesta  via reklam: - Gå ner 5 kilo på 10 dagar.  - Rasa ner 6 kilo till Midsommar,  -Testa nya antirynkmetoden,  - Trimma magen med Robinsontekniken, - Ner i vikt NU! - Från storlek 40 till 36 på en vecka,  - Din nya sexiga sommarhår, - Kändisarnas strandkroppar, - Fruktbanta, - Ät dig mätt men förbli smal.  Vi  bombarderas med liknande reklam varje dag på TV, i tidningar, på reklampelare och även i våra mataffärer. Media utlovar alla oss det perfekta kroppsidealet. Alla kan uppnå detta, oavsett åldern och kön. Det är dock en ensidig budskap, då det är inga verkliga kroppar som visas. Dessa kroppar vi ser skapas med hjälp av olika bildtekniker (retuschering) och datorer. 
Underhållnings- och "livsstilsprogram" är det andra viktiga medlen att uppnå målet: "Extreme Makeover",  "Du är vad du äter", modevisningar med smala och nästan anorektiska modeller, skönhetstävlingar för unga och för barn,  är bara några exempel på den typen av program som visas på de kommersiella TV-kanaler. 

Massmedia lovar att alla kan uppnå ett sådant kroppsideal med hjälp av diet, träning eller plastkirurgi. Deras budskap är att ett perfekt utseende är grunden till framgång, lycka och välbefinnande. Men de berättar inte om att det behövs vissa genetiska förutsättningar för att uppnå dessa "ideal" och inte heller om baksidan av sådana förändringar, olika hälsorisker, misslyckade operationer, beroende av nya ingrepp mm. Och de hävdar alltid att dess resultat kommer att hålla i längden.

ANNONS
Av Blues - 2 februari 2010 12:43

Hämningslös bonusregn i näringslivet pågår samtidigt som vanliga löntagare ”erbjuds” nollbud i avtalsrörelsen.  Man har granskat löneutvecklingen för 104 direktörer inom industrin, som kräver oförändrade löner för "verklighetens folk", medan själva har höjt sina månadslöner med 47 726 kronor i genomsnitt på två år. Eller 18,8%. Industriarbetarna har under tvåårsperioden haft en genomsnittlig löneökning på 1 600 kronor eller 7,8%.
Girigast har direktörerna inom gruvindustrin varit. De fick i snitt ett påslag på 122 333 kronor i månaden - 66,1%. Den listan toppas av Lennart Evrell på Boliden Mineral som fick sin årslön höjd från drygt 5 miljoner till 11,5 miljoner. Men den allra största löneökningen fick SSAB:s VD Olof Faxander. Hans lön höjdes med 215% på två år till över 11,5 miljoner kr.
Plus "lite extra stålar i plånboken" tack vare sänkta skatter som pamparna kan åtnjuta i framtiden.

 

Det och lite till tyder på ökade klyftor mellan de välbärgade och de "vanliga", ett sorgligt faktum som regeringen och makteliten från Rosenbad bestämt avfärdar som rena sosse-lögn. Och samtidigt "bekämpar utanförskap" genom att erbjuda arbeten till de utförsäkrade - som inte ens de friska arbetslösa kan hitta i dagens läge. Man kan undra, med tanke på att de rika får ännu mer, men de fattiga får devisen "få mindre men ge mer": vem eller vilka som befinner sig i utanförskap - de rika eller de fattiga?

Pamparnas skyhöga lönelyft kan kallas för en ren cynisk provokation mot de vanliga löntagare som liksom våra pensionärer och studenter får bara några kronor i lönepåslag. De välbärgades rikedom kan inte jämföras med den verklighet som präglar de vanliga svenskars vardag. Skillnaden och klyftan mellan de två är enorm. De rikas pengar som förvaras nånstans, placeras i aktier, "åker utomlands"... Samtidigt tänker jag på vissa "duktiga rådgivare" som anlitas av såna giriga direktörer och som kan se till att vinsten i bolagen inte behöver redovisas. Det finns vissa misstankar om att vissa rika och extra belånade pampar nolltaxerar eller på annat sätt undviker skatt. Undrar om Skatteverket gör sitt jobb och undersöker "fifel och svineri"? Dessa direktörers rikedom bör dra åt sig lite extra intresse (tom. medias), inte bara deras lönelyft.

 

Reinfeldt  (och resten av makteliten) är jätte duktig på att försöka övertyga det svenska folket vilket fantastiskt arbete regeringen utför. Det är väl därför de också behöver höja sina löner. Moud Olofsson toppar eliten med sina 140 tusen i månaden, efter att partiet höjt hennes partistöd från 180 till 450 tusen om året (150% ökning). Statsministern tjänar bara 135 tusen, fyra tusen kr mer än Mona Sahlin. Om EU-folkets löner och arvoden kan man väl säga ett och annat. Och ett och annat om de frikostiga bonusarna våra "framgångsrika" banker öser över sina chefer och direktörer. Att SEB:s VD Annika Falkenberg tjänar 100 000 kr - om dan och ska inte tacka nej till ett par miljoner extra säger väl en hel del. Politikernas löner och ledamöternas arvoden höjs varje år med ett par tusen, direktörernas löner med ett par hundra tusen, men arbetarna är förmodligen inte värda mer en ett par kronor. Så hur kan man tro på alliansens föraktliga och hycklande politik och tomma löften?

Något vi kan knappast lita på  -Reinfeldts ambitioner med att "minska utanförskap" och "värna om välfärden" är bara en systematisk floskel med dubbla budskap. Det gäller a-kassan, minskad arbetslöshet, bättre situation för pensionärer, unga, företagare, invandrare... Det som hänt under tiden vittnar om motsatsen. Plus lite annat. Nedrustningen av a-kassan och sjukförsäkringen har drabbat tusentals människor. Det har bara ytterligare ökat antal socialbidragstagare, mer utsatta och hemlösa. Tvärt emot vad Reinfeldt lovat. Klyftan ökar, kluvenheten också.

 

Retoriken och den faktiska politiken hänger helt enkelt inte ihop. Ytterligare jobbskatteavdrag urholkar välfärden. Reinfeldt säger systematiskt en sak, det vanliga mantrat, men gör nåt helt annat och hoppas att väljarna köper hans bortförklaringar. Hans sociala ambitioner är inte att lita på - det handlar om en alldeles hårdför klasspolitik. Regeringen står idag inför ett synligt faktum: de håller på att förlora makten. De skyller fegt och oansvarigt alla motgångar i landet på den globala finanskrisen och är inte kapabla att stå för sin egen politik. Sanningen är att regeringen har iscensatt ett experiment, vilket håller på att slita landet i stycken. Utanförskapet ökar mer och mer, arbetslösheten skjuter i höjden och tiotusentals sjuka svenskar fråntas rätten till ersättning. Det beror inte på den globala finanskrisen utan är en direkt konsekvens av maktelitens orättvisa politik! De vill skapa ett annat samhälle där var och en sköter sitt, där bara den som har pengar får ta del av trygghet och välfärd.

Av Blues - 26 januari 2010 15:51

Både pressen och våra bloggar exploderade förra veckan - artiklar, inlägg och massa kommentarer kring en "svindyr" väska som plötsligt blev nån slags vägmästare i svensk politik. Mona Sahlin poserade på en bild inför riksdagsdebatten i onsdags och vid fötterna stod hennes exklusiva (6000 kr!) Louis Vuitton-väska. Enligt hennes pressekreterare har hon inte köpt väskan själv utan fått den i femtioårspresent. Efter den stora "väskexplosionen", massa kommentarer och efter medias "egen utredning" av leverantörer och butiker, visade sig att väskan ifråga kostar max 1300 kronor och, enligt återförsäljaren, hade aldrig kostat 6000 kronor i den butiken. 

Frågor: varför väljer pressen att fokusera på Monas väska? Varför just nu under den offentliga debatten/maktkampen och varför ska vissa tidningar överhuvudtaget använda sig av triviala och billiga påhopp? De ifrågasatte huruvida väskan var för dyr för en av arbetarrörelsens företrädare. Varför lägger man t.ex inte märke till  dyra smycken - är det något som "inte sticker i ögonen" som en väska? Vad är skillnaden? Vad är grundmotivet? Är det så att pressen spekulerar i det sk. politikerförakt och hittar på lite extra skit för att svartmåla och misskreditera en känd politiker, endast för att sälja lösnummer? Kan detta bero på borgerliga (höger!) pressens enorma intresse av att försvåra för oppositionen och sänka deras trovärdighet hos väljarkåren? När det gäller den eviga politiska maktkampen  är alla medel tillåtna, så... Men man kan ju undra varför just Aftonbladet står i spetsen för en sådan skitaktig smutsdebatt - de hävdar ju hela tiden att de är "röda i grunden"? Hur mycket cynism och hyckleri använder sig massmedia utav för att "uppnå sina strategiska mål" och få lite extra klirr i kassan?

Väldigt ofta är det just kvinnors lyxkonsumtion som hamnar i debattens fokus - ett märkligt fenomen som kan bero på att vi fortfarande lever i ett patriarkalt samhälle (gubbjävelsverige!) där feminismen och jämställdheten sker under ordnade PK-bestämda former och handlar i slutändan om lyxväskor. För MachoMän är det helt tillåtet och önskvärt att samla på status- och lyxsymboler: bilar, dyra klockor, senaste mobiler, slipsar och kostymer hör till de vanligaste föremålen. Detta  sällan väcker någon större uppmärksamhet. För det mesta betraktas lyxföremålen som symboler för makt, kraft och samhällsposition. När en kvinna däremot gör samma sak, väcker det omgående upprörda anklagelser om måttlöshet och brist på moral. Samhället måste hela tiden bli påmind om att det finns en skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion. Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för maktordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak. Vilket bara förstärker det redan bittra och sorgliga faktumet att vi fortfarande lever i ett gubbjävelpatriarhaltsverige där feminismen handlar om anklagelser för "statusmarkering". Paradoxalt nog i ett av världens mest "jämställda länder". Snacka om hyckleri och cynism.

Det var en bloggare som skrev att ""för en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Hon anser sig också företräda rättvisa och solidaritet. Hennes dyra handväska skickar precis motsatta signaler. Problemet är att det är extremt svårt att företräda utsatta människor när man inte kan identifiera sig med deras liv och problem. Varumärket Vuitton är ett symbol för extrem lyx, för konsumism. Vad betyder ett partiprogram för en ordförande som visar upp en (1300 kr) dyr väska (födelsedagspresent)". Det undrar en del av vår media och förmodligen en del av våra kära "väljare". En hyfsad kommentar av en som motsätter sig sådana "moralister": "En offentlig sosse ska varken ha eller få fina dyra ägodelar eller presenter. Herregud, jävlar, vad den svenska avundsjukan frodas". En annan -"man ska inte demonstrera sin rikedom skattebetalarna försett en med". Eller - "Mona är en sosse och då ska hon tydligen tänka sig för innan hon visar nåt alla inte har råd med - ett politiskt brott. Eller - "Monas väska är ett hot mot socialdemokratin" (Göran Greider, Newsmill).

Mona är en kvinna med en ovanlig position. Hon är den första kvinnan någonsin som leder det socialdemokratiska partiet - kan bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Självklart ska hon ha en dyr och fin väska som passar en potentiell statsminister, En kvinna med makt och kunskap behöver inte dölja den bakom soffan.

Det är hennes ord, handlingar och ideer hon ska granskas och kritiseras för, när och om det behövs. Inte hennes väska ska bli ett "viktigt politiskt föremål" som ska användas för att misskreditera henne som partiledare. Hon ska inte se ut som en Dalkärring med Konsumkasse. Dessutom handlar väl den socialdemokratiska idén om att fler människor ska få tillgång till livets goda.

För media spelar det ingen roll om Mona överhuvudtaget hade nån väska med sig eller inte. De hade ändå ägnat "den journalistiska konsten" åt att kommentera Mona Sahlins utseende. Detta sker ständigt, där politiska reportrar ibland ägnar större uppmärksamhet åt att recensera vissa kvinnliga politikers klädsel än själva innehållet i den politiska debatten. De manliga maktelitens val av kostym och slips (klockor och smycken) ägnas däremot sällan någon som helst uppmärksamhet eller kritik. Som manlig politiker går det tydligen utmärkt att gå  iklädd Armani-kostym och ha en äkta Rolexklocka. Det, och allt annat bara bekräftar att vi idag befinner oss i en dvala - inte ens massmedia vet vad det är vi konsumenter och medborgare behöver i ett konsumera-mera samhälle. Att ägna den journalistiska (och mänskliga) kraften och skriva istället om SEB:s vd Annika Falkenberg och hennes lön på 100 000 kr - om dan och en massa miljoner hon kommer att få i bonus - det går inte. Det är mindre intressant än Monas väska. Eller att skriva om de, om det fortsätter så här med regeringens "kamp mot utanförskap", snart 20 000 hemlösa människor eller om mer än en kvarts miljon fattiga barn i dagens Sverige - icke. Sverige har blivit ett kluvet land med kluvna åsikter och värderingar. Inte konstigt att tidningarna skriver om och upphöjer trivialiteter och oväsentliga saker.

Därför kan media ägna sig åt nonsensdebatter som den om Monas väska är för dyr för att passa in i den partipolitiska linjen  -  plötsligt ett stort debattämne i den fiktiva verkligheten partierna lever i där högst på agendan finns en Louis Vuitton-väska.  Därför fyller debatten om väskor, i all sin enfald, ett betydligt större signalvärde som mätare på att det svenska samhället befinner sig i en demokratisk kris.

Av Blues - 22 januari 2010 18:18

Regeringens hantering av sjukförsäkringen ökar utanförskap som de ljugit om att det skulle bekämpas. Med tanke på alla de stora kriser och problem som vi haft förrut, borde man kunna dra av vissa lärdomar hur de hanterats och vilka misstag våra politiker och makteliten gjorde då.

 

I slutet av 80-talet beslöt riksdagen att sjuklönen skulle vara 100% och att ingen karensdag skulle avräknas. Denna reform genomfördes i god konjunktur och med en obefintlig arbetskraftsbrist. Med den fulla lönen vid sjukfrånvaro steg frånvaron katastrofalt snabbt. På vissa större arbetsplatser var sjukfrånvaron uppe i 40%. Det hela gick ut på att man ville spara pengar och tid till kanske eget extra arbete.

Så kom den stora finanskrisen och den internationella lågkonjunkturen i början av 90-talet. Bildt och socialdemokraterna tillsammans kämpade mot eländen genom stora besparingar - de beslöt att sjuklönen skulle ner till 80% och en karensdag infördes och detta förbättrade, konstigt nog, hälsotillståndet. Sjukfrånvaron sjönk rejält. Men den stora besparingen fick till följd att antalet arbetslösa ökade kraftigt. Förändringarna var helt riktiga och oundvikliga. men de kom tyvär vid fel tidpunkt

 

Alliansen genomför id ett tydligt systemskifte av sjukförsäkringen. Från ett system där alla som jobbar betalar en försäkring som man tar ut när man är sjuk, efter beslut från läkare och försäkringskassa, har vi gått till ett annat eländigt system där omoraliska och inhumana regler och politiska budgetkrav ska avgöra om man är sjuk eller inte. Och inte läkaren utan byråkraten, dvs. tjänsteman.
Alliansen har skapat ett byråkratiskt och centraliserat kontrollsystem. Byråkrater beslutar om sjukersättningen, utan läkarvetande och kännedom om den sjuke. Det som styr dessa byråkraters beslut är direktiv ovanifrån. Men märkligast är att detta system införts utan egentlig anledning. Byråkratiska och centraliserade kontrollsystem brukar komma i akuta krissituationer: miljöförstöring, ett havarerande banksystem, lågkonjunktur, arbetslösheten... 

I dag får man läsa om fruktansvärda fall: heltidsarbetande människor med allvarliga sjukdomar skall lämna sina jobb eller tillfriskna över natten (utförsäkrade - sjuktiden har gått ut) för att tas om hand av  en överansträngd arbets -förmedling. De ska stå till hela arbetsmarknadens förfogande. Men där finns det redan 100 000-tals friska yngre arbetsvilliga som ska slåss om de få tillgängliga jobb som finns idag. 

Regeringen och alliansen skyller allt på Försäkringskassan som tolkar reglerna på fel sätt. Det är cyniskt och ett riktigt omänskligt agerande. Sjukskrivningskalkylen hyfsas lite grann (3 timmar mindre!), men  de enorma kostnaderna återuppstår på arbetsmarknaden och hos kommunerna, men framför allt hos de drabbade. I stället för att lägga all kraft på de unga arbetslösa, placerar Af svårt sjuka på dagens krympta arbetsmarknad. Många företag beffiner sig i svårt läge med ansträngt ekonomi och skyldighet att betala 14 dagars sjuklön gör ju att många arbetsgivare mycket noggrant undersöker sjukfrånvaron även hos unga friska arbetssökande innan de anställs. Regeringen försvårar för arbetsförmedlingen som nu måste handskas med svårt sjuka i stället att ge ett jobb till de unga kvalificerade och villiga. Det är ingenting annat än ett cyniskt slag mot arbetslösa ungdomar och friska arbetare som tvingas leva i det utanförskap som regeringen lovat bekämpa. Det finns säkert ett antal bland de 17 000 utförsäkringshotade som behöver hjälp i riktning mot ett lämpligt jobb, men då är det F-kassan, den sjukskrivne och hans läkare som skall tillsammans hantera återgången till arbete.

 

Det är fler och fler som upplever att regeringen utför ett omänskligt egoistiskt uppdrag. Sjuka, arbetslösa, pensionärer verkar regeringen se som en belastning som kollektivt skall bestraffas. De som har det bra och som gynnats av dess politik skall bli goda borgare, tror alliansen. Men, om vi ska tro på de senaste opinionsmätningarna, så har mer än 300 000 medlemar lämnat den högra sidan. Många av de känner väl sympati för alla de som alliansen straffat med ännu värre utanförskap. Så makteliten borde tala tyst om ”utanförskapet”. Väljarna är kloka nog att kunna skilja på retorik och verklighet. Eller, de känner rädan det nya borgerliga moderata nyspråket som går ut på att i teorin lova det ena, men i praktiken göra något helt annat.


Alliansens förändringar verkar mer handla om populism – man har gjort sjukkostnaderna till ett ”stort problem” som måste lösas med ”mera kontroll mot fusk”. Som bekant så har sjukförsäkringen som sådan gått med väldiga överskott. Vi har betalat in mer pengar än vi tagit ut som sjuka. Så, en "ansträngt konomi" kan inte motivera kontrollsystemet.Men inte heller antalet sjuka. Om man säger att man vill häva utanförskapet när man menar att man vill sänka skatterna blir det fel, eftersom de två är helt olika företeelser. Alliansen motiverar allt de gör med att man lever i utanförskap om man inte försörjer sig fullt ut. Arbetslinjen och utanförskapet handlar helt uppenbart om samma sak som det alltid handlat om för makteliten: att statens utgifter ska sänkas och individens beroende av dem minskas. Eller ännu tydligare: man ska få mindre för att betala mer.

Av Blues - 19 januari 2010 13:23

Varje dag nya förfärliga exempel på den dåliga regeringens usla politik. Den skapade sina hastigt ogenomtänkta regler, utan att tänka på vissa konsekvenser. De senaste så eländiga att man vill skrika av vrede.
En död son är ingen ursäkt för att inte inställa sig på Arbetsförmedlingen dagen efter. "Vi bara följer reglerna", säger en handläggare. Eller mammas begravning i Finnland som dottern åkte till, trots att hon skulle infinna sig nästa dag på ett avtalat möte på Af. Hon blev av med sin ersättning. Svårt cancersjuka ska självklart jobba halvtid och en hjärntumördrabbad människa som jobbar halvtid ska "försöka" med heltidsarbete. Mari-Louise från Grängesberg åkte ut ur försäkringen och hon skulle jobba, enligt en av de två parallella utredningarna, trots hennes läkares motsatta utlåtanden -  hon tog livet av sig i fjol.

 

F-kassans handläggare kan dra in sjukpenningen, avslå en beviljad förtidspension, återkalla en beviljad livränta, upphäva en pension... Tjänstemän står över erfarna läkare-specialisters utlåtanden, intyg, rekommendationer och bedömningar om patientens hälsotillstånd och friskförklarar människor de aldrig träffat eller tagit kontakt med. De står på ett högre plan än läkare, domare i Läns- och Kammarrätten och sakkunniga experter. De bedömer och dömer själva

De sjuka som tvingats tillfriskna över natten eftersom deras sjuktid tagit slut, tvingas säga farväl till sjukersättningen eller sjukpenningen, tvingas tacka ja till en meningslös introduktionskurs under tre månader på Af - de kan åtnjuta antingen a-kassan, socialhjälp eller få aktivitetsstöd och, i sin egen takt, återgå till sitt gamla jobb, eller ett anpassat, om det finns såklart.

Som tröst erbjuder regeringen ”jobbskatteavdrag” för de som har ett jobb att gå till. Miljarderna tas från försäkringssystemen, som systematiskt urholkas på sitt värde. Klyftorna växer, vilket är meningen. Två tredjedelar har det hyggligt, det tredje delen får det allt sämre. Ett nytt borgerligt system som tvingas på de små, vanliga - få mindre men betala mer. Hur ska man annars finansiera de rikas välstånd och lyckan om inte genom de mindre bärgades uppoffringar.

 

De i utanförskap, en kvarts miljon fler under den här regeringen, har inget att hämta hos alliansen. A-kassaersättningen blir oförändrad men medlemskapsavgiften ska höjas tvärtemot, inte arbetarlönerna heller men de kan sänkas för att "rädda firman från konkurs", pensionerna ska bli mindre men skatten ska höjas, olika premier sänks men avgiften åker uppåt, försäkringsavgifter likaså, olika bidrag och ersättningar sänks, nästan ingen bankränta men bankavgifterna höjs...

Politiker, pampar, bossar, vd, chefer och byråkrater motsätter sig att lönerna och ersättningarna till vanliga arbetare, arbetslösa och sjukskrivna ska höjas, men ser fram emot att deras egna löner höjs varje år med ett par tusen kronor, inte nån hundralapp, och helst vill inte ens diskutera detta märkliga lönehöjningen som följer efter en väldigt konstig och icke-existerande påhittat löneutvecklingsindex. Den finns bara med i deras egna kalkyler och beräkningar.

Sverige är mer och mer kluven: på ena sidan har vi konstig politik och makteliten med beslutfattarna, byråkrater och lobbyister som annamar storkapitalet och den fina fria marknaden. Och självklart miljarder kronor i omlöpp varje dag. På andra sidan har vi vanlig folk, fattiga och utsatta utan nån riktig politisk förankring och bara lite smulor från de rikas bord.

 

Är det klassperspektiven som gör högeralliansen blind? Den ser bara sina egna "medlemmar" med välbetalda jobb, egen villa och skattebefriade sommarhus. De andra - arbetslösa, sjuka, pensionerade, lågutbildade rör sig i skuggorna. En armé som arbetsmarknadens reserv, där den enskilde är tvingad att ta vilket lågavlönat jobb som helst, till usla villkor. Detta nya rike beskrivs av Reinfeldt som ”ett generöst och ansvarstagande land” skapad av det nya arbetarpartiet med det nya borgerliga språket som går ut på att lova det ena men i slutändan göra nåt helt annat med motsatt effekt.

Att sluta jaga de sjuka, att inte håna de svaga, inte stämpla oskyldiga människor som bidragsfuskare går inte. Detta ingår i borgarnas uppdrag. Att istället kunna tänka sig hämta pengarna hos våra bonusinriktade banker och framgångsrika fonder. Det är de verkliga fuskarna med sina mångmiljonbonusar - våra banker och vårt näringsliv. Det moderna samhällets bedragare, de som lever ett guldkantat parasitliv på bekostnad av oss andra, mindre lottade. Där sjukdom ifrågasätts när statskassan behöver påfyllning.

 

Folkets moral och viljan att arbeta urholkas inte av de sjuka och svaga i samhället utan det sker när välbärgade skor sig på vanliga arbetare, sjuka, pensionärer. Den vanlige och trogne arbetaren som varje dag går till sitt arbete, betalar sin skatt och försörjer sin familj. När den trogne vänlige blir sjuk då accepteras det inte. Det är arbetslinjen som gäller då. Mest cyniska angreppet någonsin på den arbetande befolkningen. Det räcker med att bli arbetslös. Ett gigantiskt politiskt fiasko och troligen det största mänskliga misslyckandet i modern tid.

Av Blues - 17 januari 2010 15:17

Herre Totto tänker inte höja taket till a-kassan. Något som skedde sist länge sen - 2002. Den som blivit arbetslös, med en genomsnittslön på 25 tusen kan nöja sig med 55% av sin lön i a-kassaersättning. Inkomst under 18 700 kr i månaden ger, vid arbetslöshet, en ersättning på 80%. Allt detta gäller förstås de små, vanliga arbetare. De stora - chefer och direktörer får sina löner i rättan tid som höjs regelbundet varje år. Det gäller också pamparna som företräder arbetare - fackets ordföranden, bossar mm. De kan förhandla om sina löner och traktamenten när som helst, men de små - icke. Det gäller också politiker och byråkrater - deras löner ökar varje år, men inte arbetarnas - de kan tom. sjunka för att "rädda produktionen och företagen från konkurs och nedläggning". Så, vem eller vilka som betalar kalaset i längden är väl inte så svårt att klura ut.

Våra politiker och de stora partierna lögnaktigt utger sig företräda de vanliga människors och arbetares intressen. Cyniskt och hycklande, som alltid. I synnerhet gäller det de "liberala" som bryr sig och värnar om varje människa - de vill bara bestämma över deras liv, öden och framtiden. Övervaka dem, tvinga dem göra det ena och det andra, för "deras bästa".  T.ex sjuka vet ingenting - därför är de sjuka och man ska tycka synd om dem och styra deras liv mot det positiva - jobbet. För att ligga hemma i åratal är inte nyttigt - man blir bara ännu sjukare, både fysiskt och psykiskt. Därför ska man ut i det fria och slita häcken av sig för att bekosta välfärden. Och sjukreglerna är tydliga och gäller alla, oavsett sjukdomen och hur man ser ut. De är sjuka både på in- och utsidan och kan inte styra sina liv själva. Dels är det kroppen och sjukdomen som bestämmer, dels myndigheterna: F-kassan, Af, A-kassan, socialen...  Utförsäkrad, ifrågasatt och manipulerad av F-kassan och Af som inte ska rehabilitera - det är inte deras uppgift och de är inga läkare. De ska introducera. "Varje människa ska mötas utifrån egna förutsättningar, med respekt och värdighet" hävdar fru HP. De ska få sin försörjning, om det går och beroende om de är med i a-kassan eller inte, om de har överhuvudtaget jobbat tidigare eller inte. Rehabkedjan handlar i botten om att ta bort sjuka människor från försäkringen och tvinga dem jobba - så förkortar man tider för sjukskrivningen och samlar extra pengar för de rikas välstånd.  "Lite svinn får man räkna med" - svårt sjuka ska genomgå meningslösa kurser på Af - rehabkedjan eller utsorteringskedjan heter det. De ska slåss med de friska utbildade arbetslösa om jobben som inte finns på arbetsmarknaden, men som herre Totto genom jobbgarantin och via jobbpolitiken garanterar att de  garanterat finns - man måste bara leta på rätt sätt och på rätt ställe.

För tillfälle finns det mindre än ett tusen tillgängliga jobb i Sverige; snart 9% arbetslöshet och 25%.ungdomsarbetslöshet. Man får en bild  som sannerligen inte är positiv. I alla fall inte en bild om minskade klyftor, med en god välfärd där var och en får bidra efter sin förmåga. I stället verkar det gå i motsatt riktning. Kraftiga ökningar av börsbolagens utdelningar. Trots  ett kollektiv "Nej" till bonuseländet fortsätter företagen ge ut höga bonusar. Klyftorna bara ökar ännu mer. Det som lovades bli fler arbetstillfällen och färre i utanförskap har blivit tvärtom. 18 000 hemlösa människor och mer än en miljon fattiga barn. I finanskrisens spår påtvingas avtal om lönesänkningar. Arbetsgivarna markerar noll utrymme för löneökningar. Regeringen har sänkt skatten för nästan 100 miljarder. Samma regering som samtidigt straffar sjuka och arbetslösa med sämre trygghetsnät. Sen är det också vår helt försvagad fackföreningsrörelse med dramatiskt stigande avgifter till a-kassan. Kombinationen hög arbetslöshet och en borgerlig regering kan ses som en olycka för medborgarna. Samtidigt har de rika ett direkt stöd från makthavarna.  
Det handlar om en så illa förd politik som så markant gynnar några få och slår mot de utsatta och fattiga. Den kräver inga frågor - man ser alla svar direkt runt om sig själv.

Av Blues - 15 januari 2010 16:20

Att driva bank handlar, sägs det, om förtroende. Kunder + sparare + kapitalet = vinst + ränta = förtroende för banken. Och det ska väl vara ömsesidigt, att alla ska tro och lita på varandra: "Här har du mina pengar - använd dem väl. Jag litar på dig - belåna mig under tiden för det förtroende".

 

Krisen, som började i USA hösten 2008, stora nedgångar inom finansmarknaden runt om i världen och här i Sverige har visat att bankernas olika risktaganden har gått dåligt - börskollaps, bankkonkurs, massa dåliga affärer i USA, England, Litauen och Island plus ett stort fiasko för våra fyra banker. Missnöjda kunder och sparare plus investerare kände sig lurade, förbisedda, glömdaFörtroendet - ett minne blott. Och så uppstod det rena rama kalabalik och ett omfattande mediedrev förra året med SEB, Swedbank, olika fonder och deras miljardbonusar. Trots det svåra ekonomiska läget och bankernas miljardförluster satte de fart på frikostiga bonusar - pengabelåningar till bankledningen för "väl utfört arbete". Hundratals miljoner, tom. miljarder kronor byte ägare under kort tid. Och så fick de en frikostig saneringshjälp från staten som lånade miljarder kronor för att rädda bankväsendet från konkurs. De enda som inte fick nåt och, som vanligt, blev de stora förlorarna, var vi -småspararna.

 

Nu, i januari, fortsätter de med samma "belåningssystemet", trots all offentlig kritik. Bonusersättningarna för SEB kan bli högre än helårsvinsten och för Nordea gäller reducerad vinst men ökad bonus till ledningen. Som "försäkrar att styrelse tar frågan om rörliga ersättningar på stort allvar", efter svidande kritik från regeringen och allmänheten. Inget mer. Inga andra kommentarer med utförliga förklaringar. Kanske att tacka nej till ett par hundra miljoner extra? En del anställda och de flesta styrande bankpamparna känner sig "orättvist påhoppade och missförstådda". Folk reagerar hårt mot de stora bonusarna bankerna öser över ledningen trots massa förluster. Men så tänker inte ledningen. Förlust är en sak, men att ge (ekonomisk!?) stöd till ledningen och peppa upp dem så att de ska jobba ännu hårdare, bättre och effektivare är en annan sak.

Samhället kokar av vrede och protesterar, med all rätt, våra kära cyniska politiker och hycklande makteliten "är förvånade", som alltid, finansministern "beklagar" men inte kan göra ett dugg, tusentals kunder och en stor del sparare hotar med att "byta bank" - men fru Falkenberg, som i övrigt tjänar 100 000 kr - om dan, är glad. Och resten av pesten likaså. För bonusregnet fortsätter och ska utföras in i det sista, så att alla blir glada. Vanlig folk - skit i dem. De har lagligt rätt att klaga och makthavarna har "fullt förståelse för det".

 

Jag personligen har för små summor på mina tre olika konton, så detta gav mig noll kronor i räntan under förra året. Jag hade mer pengar i början av 2009, men blev tvungen att ta ut lite då och då av mina besparingar för att betala alla mina räkningar som skulle betalas i rättan tid, annars... Problemet är att regeringen och makteliten bedriver ett nytt indrivningssystem: Man ska få mindre men ska betala mer. Det gäller förstås oss fattiga. De rika har mer och därför ska de få ännu mer. Summan ska tas från oss små för att bekosta deras välstånd. Det är väl det nya borgerliga ideologin som råder i Sverige. Så, jag får kamma noll kronor i vinst eller i ränta från SEB, Nordea och Swedbank. Men att betala mitt kontokort 36 kr varje månad, oavsett om jag använder det eller inte, det går bra och det måste jag - man bara följer reglerna. Men att sänka månadsavgiften eller tom. slopa den helt och hållet - bevare oss milde herre gud, det går inte, vi i banken måste bedriva en fin verksamhet och få mer pengar annars blir det bara massa förluster och bla, bla, bla. Men - bonusar då? De kan täcka kostnaderna i flera år. Nej, nej, det går inte - de pengarna är avsedda enbart för ledningen, inte för er småsparare. Beklagar, men så är det.

 

P.S Brukar skicka lite pengar, efter egna förutsättningar, till min mamma, som är ensam, sjuk och gammal och får så lite i pension att det knappt räcker åt henne. Var på SEB häromdan och fick skicka 500 kr. Avgiften var 150 kr plus 175 kr för mottagaren, dvs. min mamma. Den var 150 kr förra året - nu har SEB höjt det också. 325 kr sammanlagt, ifall jag skulle betala morsans "del av bördan". Påpekade för kassören att avgiften är alldeles för stor: det spelar ingen roll om man skickar 50 kr eller 50 000 kr - avgiften blir samma - 325 kr. Överföringen sker elektroniskt och det tar lika mycket tid oavsett summan, så varför? "Beklagar, men såna är reglerna", sa han. Så, man ska betala mer i avgift än den summan man skickar. Att betala 10% av den summan man skickar är, för min del, rimligt, men inte för SEB. Hur ska de annars tjäna pengarna som ska användas som extra bonus till deras chefer och vd? Vet bara en sak: hundratusentals, kanske miljoner människor skickar pengarna på samma sätt till sina kära och nära runt om i världen. Det handlar om miljarder kronor. Varje dag, varje månad, året om, år efter år. Spelar ingen roll vilken summa - avgiften är likadan. Svindlande miljoner i vinst för bankerna varje dag enbart tack vare den "lilla avgiften". Plus annat och lite extra ger - bonusregn!

Och en sak till: jag känner mig blåst, lurad; min mamma också eftersom hon måste ändå betala en viss "avgift" när hon ska ta ut pengarna jag skickat. I övrigt har hon ingen förtroende alls för banken, men hon är illa beroende av den. Lika som jag.  

 

P.S Min granne fick 72 kronor i ränta för år 2009 (sex kr per månad) för sina 35 000 kronor - pengarna hon satte in på ett separat konto i slutet på 2008, men fick aldrig nåt erbjudande att placera de pengarna i olika fonder eller köpa vissa akcier. Hon fick två erbjudanden att teckna ett abbonnemang gällande Master Cards bankkort - för 24 kr i månaden. Hon tackade nej - hon vill inte ta ut några pengar från det kontot, utan ville använda det vanliga kontot där hennes lön och bidrag satts in varje månad. Pengarna blev bara liggande där och gav henne ingen vinst, förutom de 72 kr.

Hon tänker ta ut pengarna nästa vecka och "investera" i en laglig verksamhet; en av hennes sambos bekanta försörjer sig genom att bl.a. köpa gamla begagnade bilar och motorcyklar, reparera dem, snygga till och sälja - och tjäna varje gång upp till 25% mer än inköpspriset. Hennes 30 tusen kan ge henne garanterad vinst efter varje försäljning, enligt "bilhandlaren". Annars kan hon behålla pengarna på sitt gamla konto och tjäna sex kronor i månaden. Och ha fortsatt förtroende för banken. Svår dilemma, eller hur.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se