Senaste inläggen

Av Blues - 23 september 2009 06:44

Chefernas bonusar plus lite aktieutdelning på drygt 4 miljarder för Volvos ledning - trots skarpa protester. Ca 16 000 människor varslade eller har mist jobbet (sedan höstas), facket ”diskuterar” en uppgörelse där anställda ska gå ner i arbetstid med lägre löner för att slippa varsel och bevara produktionen. Volvos chef Leif Johansson säger att “han har inga planer på att jobba gratis“. Vilket betyder att han är värd de pengarna han fick (bara ett par miljoner!), de pengarna han får och självklart de stora pengarna han kommer att få så småningom. Efter så många varslade och avskedade och det sämsta resultatet i bolagets historia och ett fast lön på 10 miljoner om året för den högsta tuppen kan man väl slutsummera det hela och sätta punkt på eländet: en stor portion arrogans, dubbelmoral, hyckleri, girighet, fiffel och oetisk svineri hela vägen. Totalt omoraliskt med en stor avsaknad av empati och etik. Men något som våra toppampar funderar inte över så mycket eller belastar sig med. I stället att kanske använda vinsten, eller åtminstone en del, till återanställningar och utvecklingen av produktionen, pengarna som skulle räcka till massa jobb och rädda gamla. Men icke. Ägarna har rätt till en del av den fina kakan de fick tack vare arbetarnas insatser. Man ska skylla på USA och bankernas dåliga sätt att riskera, inte på egna ledningen eller styrelser. Men de har “överseende och förstår” att folk kan bli upprörda.

SSAB:s styrelse kommer att använda sig av en s.k gummiparagraf som kan göra möjligt för styrelsen att kringgå bonusreglerna och betala ut några miljoner till sina chefer eller vd, efter behov och insats. De som är aktiva i arbetarrörelsen och facken ska inte ha samma fantasilöner eller pensioner som de giriga. Men LO:s förre kanslichef Erland Olauson kvitterar ut en pension på flera miljoner (från 60-års åldern) och till normal pensionsåldern får han 4 miljoner av medlemmarnas pengar. Han jämför sig själv med näringslivets toppchefer för att försvara sina orimligt höga och goda villkoren. Samma sak med massa andra som skor sig ordentligt på vår bekostnad.

Folkets och arbetarnas företrädare leker makten på ett omoraliskt och korrumperat sätt genom att få extra betalt för det de själva inte längre tror på. För genom att leka med miljoner som tillhör OSS visar de att ingen av dem tror på de gamla lagar de lär - den gamla sagan om solidariteten, gemenskapen och jämlikheten är ett minne blött. Makthavare tar sig den “demokratiska rätten” att bestämma över våra besparingar, våra öden och framtiden och för att sko sig på våran bekostnad. Att degradera de som redan är degraderade, förodmjukade inför alla andra, oss lilla små människor som lever utan nåt alternativ och makt, så att det gör j… ont.

Men är våra giriga lika dem som t.ex härskar och dominerar den stora världsmarknadsarrenan? Vi kan väl jämföra lite grann. John Rigas, vd för Adelphia Communications, fick t.ex ett lån på 34 miljarder dollar av sitt bolag. Dennis Kozlowski, vd för Tyco International, fick 467 miljoner dollar i lön, bonus och aktier under sina 4 år i spetsen. Pga. hans “duglighet och risktaganden” förlorade bolaget 92 miljarder dollar i marknadsvärde. Kenneth Ley, vd för Enron, fick för sin insats “bara” 100 miljoner dollar - kontant. Så, våra kära pampars bonusar, löner och pensioner (och vissa politikers) ligger inte ens i närheten av dessa astronomiska summor. Men det svider ändå. Enorma summor kan det handla om de skulle kunnas samlas på ett och samma ställe, med tanke på alla de utbetalningar någon fått under alla dessa “fria år” i form av bonusar, extra bonusar, pensioner, avtalspensioner, rörliga och fasta löner, fallskärmar, gratifikationer, incitamenten, traktamenten, extra utbetalningar osv. Förmodligen en fantasisumma på flera hundra miljoner kronor, om inte mer. Pengarna som skulle, om de skulle hanteras och fördelas på ett rättvist sätt, räcka åt flera tusen behövande utan jobb eller utbildning, plus annat. Och som skulle återbetala sig i form av ökad konsumtion, skatt och bättre standard. Och vår lycka och välbefinnande förstås.

Lars Ohly ägnade lite av sin dyrbara tid att kommentera de senaste avslöjandena om bonusar och fallskärmar med betoningen på Wanjas ledande roll i det hela. “Vi har en elit som har flytt verkligheten och tappat kontakten med gräsrötterna”. Allting är en jäkla fiffel, enligt honom, och en omoralisk konstruktion för pamparna att få mer. En roffarmentalitet och en girighet som verkar ha spridit sig till LO-borgen. Han går så långt att inte enbart anklaga Wanja utan alla de andra som skott sig på folkets, arbetarnas, pensionärernas, medlemmarnas, spararnas och skattebetalarnas bekostnad i så många år. Och Lars, som ofta visar sin förkärlek till Djurgården och spårvagnarna, tycker och tror att INGEN Ledare, Parti- eller Fackordförande, VD, Chef eller Politiker ska ha en sånt fantasihögt lön eller pension. Inte ens han har det så varför ska de andra göra så och kräva mer. Vilket rätt inställning i sådana svåra tider kryddade med lite extra politikerförakt och ett allmänt missnöje mot deras sätt att handskas med de stora ekonomiska och politiska problem.

Men vad gör vår kära Wanja under tiden? Hon har bestämt sig att inte avgå, “hon vill inte svika sina medlemmar“. Att hon inte ens kan gå ut ur hemmet pga. alla hotbrev hon fått under “bonustiden” (därför en livvaktsskydd dygnet runt - som vi skattebetalare står för) ska inte hindra henne att fortsätta kämpa för LO och sossarna, deras gamla beprövade idéer, traditioner och tankesätt om allas lika värde och solidaritet. Och självklart ska hon fortsätta att kämpa för några av sina 24 olika välbetalda uppdrag och den fina belöningen för sina insatser. För hon är ju folkvald, representerar de små vanliga människor och slåss med överheten för folkets sak - solidaritet, gemenskap och jämlikhet i alla tider. Allt som den gamla goda blå-gula Folkhemmet och sossarna förespråkat i alla dessa år. Förmodligen ska hon behöva kämpa mer (för att kanske få mer), vem vet. För hon måste tänka på sin pension. Hon är fortfarande den obesegrade LO-bossen. Men den stora Tiden kommer att avgöra.

Av Blues - 23 september 2009 06:36

Det som i längden kan ta kål på en människa är fattigdom, det hårda livet och all slit, långvarig svår sjukdom, men också en långvarig känsla av förlorat människovärde. Det som man kan skämmas för resten av sitt liv. Eller med andra ord: ekonomisk misär och sjukdom i kombination med hög arbetslöshet leder till ett utpräglat fattigdomssystem som lämnar långvariga spår på människans psykiska hälsa och kan leda i längden till ännu värre kollektiva depressioner och ohälsan. Men det är det som den borgerliga regeringen kämpar för idag. Och frågan är vem eller vilka som kan avskaffa den sortens förnedring idag och återupprätta människovärde genom att ersätta statens (eller regeringens/makthavarens) tvång när det gäller de fattiga, mest utsatta, arbetslösa, sjuka och mest behövande i vårt samhälle? Plus överklassens affärside om den fria marknaden och det privata ägandet kontra en generell välfärdssystem. Det “nya arbetarparti” eller högern vill inte göra det. Deras motstånd mot all detta, genom försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen för att finansiera skattesänkningar åt de redan rika, är välkänt.

Den värsta långvariga konjunkturnedgången är ett faktum. Antalet sysselsatta riskerar minska ytterligare med 135 tusen personer under de kommande två åren. En frikostig arbetslöshetsersättning och en generös socialförsäkring avfärdas bestämt av både herr Reinfeldt och herr Borg. Det enda som verkar idag ha en högkonjunktur är landets socialkontor. Istället att stimulera ekonomin belastar regeringen redan överbelastade kommuner genom att skicka fler arbetslösa till socialen. Ca en halv miljon löntagare finns idag utan a-kassan och det verkar bli fler. Det är ett sånt samhälle vi har röstat för för tre år sedan och förmodligen kommer att göra det igen, eftersom sossarna har inte samma kraft och ork (och ingen lust heller) att regera igen. Snacka om demokrati, om välfärden och om att alla är lika och har rätt till ett värdigt liv i Sverige. Hipp hipp hurra!

Arbetsförmedlingen skiter blankt i om någons förälder dör - att gå på mammas begravning istället för att gå på möte på Arbetsförmedlingen kan kosta en indragen a-kasseersättning. Så säger reglerna och Tuula Lorentzon, som bor i Småland och som skulle åka till Finland (Helsingfors) på mammas begravning, blev av med en veckas a-kasseersättning. Man är skilldig att stå till arbetsmarknadens förfogande, inte att slossa bort sin tid genom att åka på föräldrars begravning. Enbart om man fått ett jobb eller är på en anställningsintervju, då kan man missa mötet med sin assistent eller handläggare på Af. Och en ansvarig på Af, som är annars “expert” på arbetslöshetsförsäkring, hävdar att Arbetsförmedlingen har fattat rätt beslut och straffat Tuula för hennes “brott” - man måste ju dra gränsen nånstans. Åker man på begravning då ska man skylla sig själv - då är man förhindrad och har inte rätt till ersättning. Därför att skattebetalarna betalar för mötet faktiskt. Gör man nåt annat, besiktigar bilen eller besöker sin svärmor på ålderdomshemmet då är man inte aktivt arbetssökande, enligt experten. Det vill säga, att begrava sin mamma och besiktiga sin bil hamnar i samma kategori, dvs. det är samma fuskbrott, och då ska man bli lika straffad för det. Att en anställd har rätt, enligt lagen, att gå på sina föräldrars begravning spelar ingen roll. Det skiter Arbetsförmedlingen fullständigt i. En arbetslös person är inte samma sak som en anställd, dvs. de har inte samma rättigheter. En arbetslös kan inte bestämma över sitt öde utan det är Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och A-kassan (plus kommunen) som bestämmer. En stackars arbetssökande (som Tuula) har ingen chans att överklaga a-kassans eller Arbetsförmedlingens beslut eller att driva vidare sitt ärende.

Det är därför man stiftar olika lagar och regler som ska följas från punkt till pricka. Dvs. det finns massa lagar som den enorma byråkratiska apparaten i vårt land skyddar sig mot sina egna medborgare (de som är i störst behov av hjälp) genom att formulera dem på ett svårt begripligt sätt och att tolka dem själva efter eget tyckande och troende och efter eget behov. Empati, solidaritet och mänsklighet ska man inte blanda i hop med lagar och förordningar. Annars går samhället åt pipan. Och det ingår i borgarnas affärside: moral och etik ska aldrig blandas ihop med de stora politiska eller samhällseliga beslut. Det var därför herr Reinfeldt och hans undersåtar ville ge sig ut på jakt efter långtidssjukskrivna och straffa dem - de är lata ohederliga fuskare hela bunten som inte vill jobba utan bara sko sig på skattebetalarnas bekostnad. De ska tillbaka till jobbet (de som har jobbet kvar) och de som är både sjuka och arbetslösa ska antingen praktisera gratis åt sin kommun eller gå på socialen. De som har, dvs. de som är rika - de ska få ännu mer (skattelättnader, bonusar, fallskärmar, frikostiga pensioner); de som inte har, dvs. de fattiga ska få mindre (makthavares straff) men ska betala mer (allting har blivit dyrare) allt som behövs betalas varje månad, annars åker de ut på gatan. Arbetsförmedlingen ger en “möjlighet” idag till ca 20 tusen deltagare i sk. “Jobb- och utvecklingsgarantin”. De som har genomgått 450 dagar i garantin ska, under hot om indragen ersättning, hänvisas till “kommunal sysselsättning” för att stå till arbetsmarknadens förfogande. Och något lön får man inte utan 65% av ersättningen från a-kassan (ca 8400 kr). Den som saknar a-kassan kan vända sig till socialen.

 

 

Av Blues - 22 september 2009 18:12

Makt är en central fråga idag. Mötet mellan samhällets företrädare och den behövande är ojämlikt, för det handlar om mötet mellan en person med makt och position och en person som är beroende av den makthavande (relationsbegrepp) och därmed i underläge. Den personen känner maktlöshet eller vanmakt. Det blir en underordning. Maktbalansen i dagens system väger över till byråkratins fördel ( som har vissa resurser) och de som har svårast att göra sig hörda och sedda är alltid de maktlösa som är i underläge.

Makten handlar om tro. Den är inte en stabil tillstånd (relativt begrepp) utan en ständig balansakt. Att ha makten är att ha kontroll över andras handlingar och önskemål, både över de med mindre makt och de som är helt utan makt. Det är en förmåga att styra andras kraft och handlingar mot ett mål makthavaren själv har bestämt: att använda maktlösas handlingar för egna syften. För att göra det måste man ha resurser eller tillgångar som retorisk förmåga, en bra kunskap, status, kontroll, närhet till en “högre” makthavare osv. Eliten ofta väljer olika kunskaper utifrån maktperspektivet: kunskapen påverkas av strävan att behålla makten och privilegier. Detta ofta leder till att man blir “politisk korrekt”.

Politiker brukar säga att de är inte ute efter makten utan att ha mer inflytande, möjligheten att förverkliga sina egna

Språklig kompetens ger makt. Politiker som behärskar språket och koderna har tillträde till makten. Retoriken är en konst som enbart vissa kan. Maktens språk är abstrakt och svårt att utmana och ifrågasätta. Det är ett statusmarkör och den som inte förstår koder och språket tar makthavaren avstånd ifrån. De är ofta de som är i underläge och utan makt som inte kan förstå detta språk. Och det är ofta byråkratins språk. Det är makten som genom olika “hot” tvingar oss att följa dess vilja eller uppfattning. Man förstår inte det abstrakta som byråkratin medvetet skapat för att försvåra för de maktlösa. Då blir det svårare att ifrågasätta och motsätta sig. Maktens språk är otydligt och inte rak på sak. I dagens samhällsklimat är det ibland viktigt för makthavarna att undvika onödiga konflikter och att inte bli ifrågasatt, eftersom man är upptagen med maktkampen. Inga motsättningar för vissa politiker och tjänstemännen, näringstopparna eller pampar, annars kan det gå som för AMF, SEB, LO, AP-fonder… Diskussioner och debbater kan ersättas med uttalanden. Och den som kan sätta ramarna för vad som är rätt och fel, moraliskt och omoraliskt utövar sin makt. Genom sitt språk och sitt sätt att tala härskar makthavare över andra som förstår vad som sägs men inte vad som menas. Och det är ofta detta som genomsyrar dagens politik: vackra ord, men dålig eller otillfredsställande handling. Och det enda som kan motverka eller bekämpa maktmissbruk är offentligheten. Men också medier (grävande journalister), tekniska påhitt, internationell byråkrati, EU, multinationella koncern, olika rörelser, organisationer mm. som har ökat sitt inflytande på sistone och som politiker ser som hotande maktcentra.

När makthavaren är tillräckligt stark att ge oss allt vi behöver då är den också mäktig att ta ifrån oss allt vi får.

(och andras) idéer. Hur många tror på det, speciellt om det kommer från sk. professionella politiker (karriärister), som har (och ser som sitt uppdrag) politiken som heltidsjobb (ombudsmän och andra med avlönade politiska förtroendeuppdrag). Det är ibland de som, för att ofta störta en annan makthavare från hans position, väntar och är tom. beredda att byta sidan. De för hjälp av lobbyister som älskar rävspel bakom kulliserna. Man undviker att ta ställning på en gång innan man ser hur det lutar. För man vill tillhöra den vinnande sidan och inte bli förlorare. Vinner man till slut, då kan de leda till att man kan bli mer självsäker och tror att man kan göra allt man vill. Använder politiken efter eget gottfinnande. Att gynna sina (och “vänners”) privata intressen. Många frestelser och små risker. Som kan ofta leda till ett tillstånd - maktmissbruk. Makthavaren blir maktgalen eller förtjust i sin egen makt. Och det han inte tycker om är att hans makt begränsas av olika lagar, regler, normer och förordningar, plus av olika oskrivna moraliska och etiska regler och värderingar. Vissa väntar på sin chans och tur, vissa misslyckas. För med makten följer ansvar. Den som besitter makten borde förstå att ansvar inför folket han företräder är enormt och jätte viktigt. Det är därför makthavaren borde tåla offentlig kritik, både konstruktiv och destruktiv, ifrågasättandet av hans beslut och förslag och att kunna ställas till svars. Vissa makthavare tål detta, vissa inte. Ofta de utan några moraliska eller etiska egenskaper, de som gillar rävspel bakom kulliserna, i de mörka korridorerna där lobbyverksamheten och byråkratin väntar på sin chans.

Av Blues - 22 september 2009 17:48

Först började allt älende med en enorm bankris i USA som spred sig sakta men säkert till hela världen. Sen kom lågkonjunkturen med varsel, uppsägningar och ökad arbetslöshet. Sen blev det total kaos. De redan djupa klyftorna mellan rika och fattiga ökade ännu mer. Sverige drabbades, efter 17 år, av ytterligare en stor ekonomisk kris.

Men vad hände då, förutom tusentals fall av varsel och annat elände? Ju, regeringen öste ut 15 miljarder i skattesänkningar (jobbskatteavdrag) som (det mesta) hamnade i välbärgades plånböcker. Och som bara ökade ännu mer på orättvisorna och klyftorna i samhället. Det var en naturlig påföljd av marknadsglobaliseringen - en naturlig utveckling av affärsvärlden som blev nationell när det gäller organisation och synsätt. Den har utformat vår politik och övertygat vår regering, främst genom lobbyverksamheten och tjänstemännens girighet, att den är bäst och mest lämplig för landets välfärd. Och regeringen gick på det och rakt in i fällan. Nästa steg för regeringen var att låna drygt 200 miljarder för att få ihop ekonomin. 10% av de rika ska få ca 40 miljarder att dela på. Resten av löntagarna ska få mindre. Kanske nån hundring mer, som ska räcka att täcka höjd a-kasseavgift. Pensionärer ska i övrigt få sänkt pension med ca 400 kronor. Och de 10 miljarder regeringen gav oss för nån vecka sen ska "bli bara en del i aktiv näringspolitik", enligt vår käre Herr Borg. Att pengarna ska gå direkt till a-kassornas påfyllning är en annan femma. Och våra kommuner får klara sig själva. Att vissa av de rikaste har fått under tiden lite "påfyllning" i form av frikostiga bonusar, fallskärmar och pensioner i miljonklassen behöver jag inte ens nämna. Det var deras belöning; de skulle "återhämta sig" efter ett väldigt hårt arbete för arbetarklassens, spararnas och medlemmarnas skull. Budgetunderskott är i övrigt "bara" 150 miljarder och statskulden är "bara" 1123 miljarder. Hipp hipp hurra.

Att satsa på nya jobb, nya investeringar i den offentliga sektorn, utbildning eller på utsatta grupper som växer ännu mer i vårt samhälle - det prioriteras inte. Kommunpolitiker är tvingade att skära ner på den offentliga sektorn för att klara sina budgeter. Politiska prioriteringar kontra medborgarnas önskemål och behov. Det ska satsas 1500 miljarder på en fungerande finansmarknad men pengarna för en åtminstone halvfungerande offentlig verksamhet finns inte. Den fördärvas istället att förbättras. Man ska istället satsa på den privata sektorn med vinstdrivande inställning. Vi är "kunder" som ska betala alla tjänster, inte medborgare med laglig demokratiskt rätt att nyttja offentliga sektorns tjänster, eftersom det är vi som skattebetalare som står för det. Arbetslösheten exploderar, skatteintäkterna sjunker blixtsnabbt, köpkraften avtar. Vad ska man göra då med en fungerande finansmarknad om man inte har råd för det? Men det tänker regeringen inte på eller har ingen förmåga att hantera och förändra krisläget. Istället är de upptagna med att anklaga sossarna att krisen är deras fel pga. deras felsatsningar förut i tiden. Det är maktkampen som gäller nu.

En riktig, och det som är viktigast - sann arbetsmarknadspolitik, gäller inte i detta läge. Ett politisk ansvar och solidaritet för de mest utsatta finns inte. Klasskampen är bortblåst. Köer till socialkontoren och trängsel på Arbetsförmedlingarna runt om i landet bara växer, likaså ansökningar om ersättningen till a-kassan samt till Försäkringskassan om olika bidrag. Beroende och behövande blir bara mer och mer. En TCO-undersökning visar att bara 58% av a-kassemedlemmar skulle få ersättning om de skulle bli arbetslösa. Men då gäller det 80% av lönen (ett lön på 25 tusen ger ca 11 tusen i a-kasseersättning). De övriga skulle bli hänvisade till närmaste socialkontor dvs. tvungna att leva på socialbidrag. Men först måste man sälja bilen, cykeln, plasma-tv och hela rubbet och tömma alla sina bankkonton och sen bli berättigad att avnjuta soc.bidrag Våra pensionärer (som gick i pension 2005) fick 59% av slutlönen, inte mellan 65-68% enligt PPM-prognos. Vilket betyder ett par tusen lappar mindre, plus haveriet med AMF Pension i år (ca 400 kr mindre i plånboken). Man måste börja från noll. Men ändå ska man betala allt man måste, varje månad. Som har hunnit bli dyrare. I dagens samhälle ska man få mindre för att betala mer. Det är vår välfärd och den svenska modellen (och regeringen) som står som garant för den "speciella" ideologin.

William Black, berömd ekonom, talar om för oss hur den ekonomiska krisen i världen är i själva verket orsakad av rent bedrägeri, som döljs av den ekonomiska och politiska makteliten. Ett antal stora bedragare har under tiden hunnit sko sig och sno åt sig massor av pengar och stärka sin makt. Och de utnyttjar en befintlig kris för att rafsa åt sig ännu mer. Krisen är bara en logisk följd av det ekonomiska systemets funktion och bankernas plundring av statskassan är en logisk påföljd av ledningens klassintressen. Allt med godkännande och välsignelse av den regerande statsmakten. I detta läge är det ingen som tänker på arbetarklassens intressen och tillstånd. Makten är helt medveten om att det pågår en stor kris, men är inte villig/kan inte ta fullt ansvar för det utan ser till att finansmarknaden avregleras istället.

 Nu har regeringen "satsat" på framtida jobb. Fler praktikplatser för arbetslösa och fler platser i jobbgarantin för unga. Antal "intresserade" kommer att öka med ca 100 tusen personer. Förra året var det 85 tusen i genomsnitt, personer som deltog i olika arbetsmarknadspolitiska program. Nästa år kan det röra sig om ca 220 tusen och 2011 kan antalet sysselsatta uppgå till en kvarts miljon. En bedrövlig siffra. Vilket betyder, i slutändan, att Arbetsförmedlingens kostnader kan öka från 16 miljarder (förra året) upp till 42 miljarder fram till år 2011, enligt regeringens (inte AF:s) bedömning.

Att de 220 tusen människor blir faktiskt utnyttjade och rent manipulerade med den nya regeringens förslag om jobb- och utvecklingsgarantin är ingenting nytt under solen. För det kommer att handla, som alltid, om rent passiva program där man i huvudsak sitter nånstans framför datorn och letar efter jobb, som blir allt färre. Ca 4% får nåt jobb, resten blir passiva bidragstagare efter avslutad "utbildning" eller praktisering. Oftast de med A-kassan får Arbetsförmedlingens hjälp att delta i olika åtgärder, de som är socialbidragstagare (för det mesta invandrare) blir hänvisade till olika "kommunala projekt" i form av gratis praktik, park- eller säsongsarbete inom olika bostadsbolag, för att få rätt till socialbidrag. Ett sjukt system som bara förnedrar människor ännu mer. Istället att satsa på en mer kvalificerad yrkesutbildning tvingas man "praktisera" gratis åt sin kommun och "utbilda sig" i ett par veckor genom att lära sig något "nytt" om svensk samhälle, historia, geografi, språk mm. Helt bortkastad tid, men det är kommunerna som tjänar massa miljoner genom "slavarbete" där människor jobbar faktiskt heltid i ett par veckor för drygt 1200 kr i månaden (aktivitetsstöd från Försäkringskassan) för att "komma in på arbetsmarknaden". Ett gammalt beprövat helt fungerande system, godkänt av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Socialförvaltningen och Kommunledningen. Och självklart godkänt och välsignad av vår regering. Snacka om fortsatt hyckleri och dubbelmoral. Och, självklart, att vända kappan efter vinnande vinsten.

Av Blues - 21 september 2009 17:02

Som färdig utbildad grundskolelärare i språk och litteratur fick jag mitt första jobb i september 1980 i en stor skola i en liten ort i Bosnien, blev vän med musikläraren som hade samma drömmar som jag och så började vi spela tillsammans och träna. Och så bildade vi ett band ett år efter. Vi var sex stycken: fem lärare som jobbade på samma skola plus trummisen som inte hade nåt jobb. Jag var sångare och så hade jag en akustisk 12-strängad Eco gitarr. Bassisten hade en splitterny Fender Precision köpt i Österrike, sologittaristen hade en gammal Fender Stratocaster och en sliten Ibanes som använts som rhythm gitarr av vår chef som var också duktig på att spela munspel. Trummisen hade dubbla Ludwig trummor, och så finns det en duglig FBT-orgel och en begagnad Korg, plus dragspel som i övrigt tillhörde skolan och som vår pianist/musikläraren använde väldigt flitigt när det var dags att spela folkmusik. Vi hade Marshal’s och FBT’s förstärkare och Pioneer och AA-högtalare och massa kablar och mickar och en splitterny mixdesk med 32 kanaler, som chefen köpte i Tyskland året därpå och fick den insmugglad utan betald tull.

Det tog oss några månader med all slit och övningar innan vi fick vår första gage. Vi spelade allt: rock, pop, blues, rockn’roll, evergreen, disco, folkmusik, instrumental, funky jazz… Sisådär i drygt fyra år. Det var det bästa tiden i mitt liv men vi hade ständigt bråttom, för vi uppträdde för det mesta på stora hotell i olika städer runt omkring och ibland så hade vi nån koncert ute så det var bara att packa grejerna i våra bilar efter jobbet och åka dit. Det var massa folk, tjejer och kvinnor och stora mängder sprit som folk runt omkring bjöd på. Maten hade vi i övrigt inte så mycket tid och ork med. Sprit, kaffe och cigaretter och vilja att visa att vi duger och kan, vill och orkar. Det var fester och sena nätter med efterfester och oftast obekväma sängar och soffor med okända lättsnarkande kvinnor och tjejer som låg bredvid på morgonen. Sen åkte vi tillbaka till skolan och ställett vi bodde på och så var det dags att jobba fem dagar i veckan (jag själv hade tre femmor och tre åttor med i genomsnitt 35 elever i varje klass) både på för- och eftermiddagen (jobbade också extra som skolbibliotekarie). Hade dessutom massa möten och sammanträden och så skulle man hinna umgås med andra och träffa alla och hinna med våra egna liv och uträta egna behov och ärendet. Livet var roligt men samtidigt väldigt krävande och tufft.

Spelandet tog både kraft och ork och slet på nerverna med tiden. Vi hade ingen tid för oss själva och nästan ingen fritid. Alla vi var trötta och outvilade och hungriga och lättirriterade och lusten var borta efter två-tre slitsamma år. Vi lade av våren 86, kort efter att den femte medlemmen (basisten/gympaläraren)var praktiskt taget tvungen att gifta sig med en tjej som blev gravid men kort efter fick ett bra jobb på ett annat ort som låg närmare hennes hemstad och som hon absolut inte kunde tacka nej till. Konstigt nog så fick basisten också jobbet där på samma stället som hans fru och så fick de en lägenhet från skolan att bo i (det var egentligen hennes farbror eller morbror som var stadsfullmäktige där). Det var bara en dålig ursäkt för oss alla, men kanske var det just det som fick bägaren att rinna över, för långt innan dess så var det massa bråk mellan oss, det var alltid nåt spänt läge i bandet och annat som gjorde att vi inte länge hade varken lust eller ork att satsa vidare på att spela tillsammans. Våra drömmar om att spela in åtminstone en singelskiva gick åt pipan eftersom jag och sologitaristen var redan sålda på blues men andra tyckte att det var bara skit. Jag var helt tom I själen och hade ingenting att ge mer. Så det var kört för vår del, men alla dessa år med bandet och musikspelandet har alltid varit en tid i mitt liv som betytt väldigt mycket för mig och format mig både som musikern och som människa.

Av Blues - 21 september 2009 16:47

Mitt största intresse har alltid varit musik och redan som 5-årig pojke uppträdde jag för mammas och pappas bekanta och gäster när de var hos oss på besök. Det var i början på 60-talet och jag sjöng låtar av Elvis, Beatles, Paul Anka, dansade tweast och fick ofta nån slant eller lite godis för mödan. Jag var glad och lycklig och tyckte om att sjunga. Och alla pengar jag tjänade på mitt sjungande fick jag ge till mamma så att hon skulle köpa - ÄGG! Jag var galen i vändstekta ägg och det var min mat i övrigt. Ju mer ägg desto bättre.

I början på 70-talet härskade hårdrocken och band som Deep Purple, Uriah Heep, Pink Floyd, Black Sabbat, Jethro Tull, Led Zeppelin och Santana och det var just Ritchie Blackmoore och Carlos Santanna som fick mig att vilja lära mig spela gitarr, för sjunga kunde jag redan. Jag var 16 år och var ute med mina kompisar på sommarkvällarna och vi satt i parken i min hemsta’n. Det var massa ungdomar där och nästan alltid nån som spelade gitarr. Han behövde inte sjunga för det gjorde alla som stod runt omkring. Mest tjejerna, som alttid jublade och var jätte trevliga mot gitarristen och t.o.m kramade honom och ibland fick han nån enstaka puss som tack att han ville spela just den låten som tjejerna tyckte mest om. Det var alltid såna fina romantiska låtar som handlade om den stora kärleken och längtan. Jag kände då en kille som var en riktig jäkel på att spela gitarr och han berättade en gång att en kväll, efter spelningen i parken, så blev han tillfrågad utav en tjej om han skulle kunna tänka sig följa med henne och hennes kompisar hem till hennes väninna som tänkte ha en fest och ville ha honom att spela där. Killen tackade förstås ja och gick dit och det var en oförglömlig kväll; alla var trevliga mot honom och han stod i centrum och fick öl, cigaretter, kaffe och tilltugg och alla tjejer satt nära honom och en av dem var jätte intresserad av att lära sig spela gitarr och…

Att göra den långa historien kort, som i övrigt slutade väldigt lyckligt för killen, så bestämde jag mig att det är dags att lära mig lite nyttiga grejer. För att sjunga - det kunde och ville alla, men det var bara några få som kunde spela och hade en gitarr. Och det var stor efterfrågan, för den som kunde ha en stor fest hemma ville inte bara lyssna på musiken från stereon utan ville ha levande musik med gitarrer. Jag skaffade mig en begagnad akustisk gitarr, lärde mig noter och toner, satt i timmar och tränade och slet, men när nästa sommaren kom var det dags för mig den här gången att gå till parken med mina kompisar, men med min egen gitarr i handen och jag spelade och alla sjöng. Och så blev det fest hit och dit och datt, massa tjäjer och så några förfester och efterfester och sena nätter… Jag tyckte fortfarande om Ritchies och Carlos solo-grejer och Deep Purple var jag helt såld på, men sen var det också Hendrix, Mayall, Alvin Lee, Green, Clapton, BB King och andra stora bluesgitarrister som drog mig åt ett annat håll. Jag blev inbiten bluesälskare. Min första LP-skiva jag fick köpa året 72 var Santanas Caravanserai. Sen köpte jag en begagnad Hendrix och Jannis Joplin och sen Pink Floyd och Cream och massa annat förstås. Sen började det rulla på.

Av Blues - 21 september 2009 15:37

Tänk bara - om man skulle kunna vända om under natten (utopin, men ändå...) och börja från och med i morgon med en helt ny typ av svensk politik - låt oss säga en ärlig politik, där man står för sina åsikter, kämpar för både kollektivet och den enskilde människan, högaktar ord som solidaritet och gemenskap, inte rättar sig efter både de skrivna och oskrivna reglerna för att överleva. Hur långt skulle man nå? Att använda sig av ord som moral, etik, sanning, konsekvens, lag, ordning, rättighet, folk? Har vi inte tröttnat på en annan typ, den som förekommer överallt idag och som ger maktpositioner grundade på hyckleri och dubbelmoral? Politik som inte tror längre på sin ideologi, som väljer det gynnsamma före det goda, där man får flest röster genom att lova mest men sedan göra minst men ändå få en maktposition. Och som i sin tur leder till att byråkrati får ännu mer makt och folk får bli ännu mer fråntagen sina rättigheter. Den typen av politiken som passar bäst och gynnar de flesta. Och som med hjälp av EU-makten utvidgas ständigt. Svårt att välja, verkligen. Ingenting är självklart och allting är relativt. Vad skulle kunna hända med den första typen av politiken, låt oss säga en utopi-politik är inte svårt att gissa. Men vad händer med den andra typen, med dagens politik som vi har idag i Sverige är också inte svårt att gissa. Alla vi lever i och med en sån politik så jag gissar att alla vi vet hur det förhåller sig med den typen av politik i fråga.

 

Riksdagen borde ju vara folkets främste representant, hjärtan i den svenska demokratin, lagstiftare och maktkontrolant. Men idag är både riksdagen och dess ledamöter underordnade antingen partiets (tjänstemännens) eller regeringens (kansliet) vilja - de vågar inte agera självständigt och försvara riksdagens eller sina väljares intressen mot partiledningens eller regeringens uppfattning. Det som ledamöterna skall göra är att se till att regeringens eller partiets förslag går igenom riksdagen, inte att vara med och utforma politiken. För regeringen är det verkställande organet och riksdagens (ledamöternas) uppgift är att skriva och behandla meningslösa motioner som ska regelmässigt avslås, ta ställning till regeringens förslag (att hålla med om och godkänna) - inte att hitta på egna förslag. Av alla de hundratals beslut som fattas i riksdagen varje år har bara ett enda gått emot - inte för att den enskilde ledamoten i fråga hade ett medvetet val utan för att han tryckte fel! Så Sveriges Riksdag är i dagens läge ett organ skrämt till tystnad, utan självständigt agerande, tvingad att anpassa sig efter de spelregler som partiets ledare och regeringen satt upp. Och EU såklart, för det är där den stora och viktiga makten finns. Kort sagt - en massa statister i ett välregisserat skådespel som handlar om “demokrati och folkligt inflytande”.

Partierna förfogar över pengarna ( en miljard kr per mandatperiod) och behöver inte redovisa vart pengarna går. Ingen utomstående kan granska eller kontrollera, endast här i Sverige, penningverksamheten som bedrivs inom ett visst parti. Partierna är ju skyddade av sekretess. Partiledningen bestämmer dagordningen och de regler som skall gälla internt, beviljar, utnämner eller avkastar olika förslag eller personer (gruppledare t.ex.) och den som vill åstadkomma något inom partiet skall gå i takt med ledningen, annars belöningarna kan utebli. Som i övrigt händer, eftersom en viss summa pengar av den ekonomiska stödet, sk. ledamotsnära stödet, som skall betalas till ledamöter går till partiet istället. Om det krävs att en viss grupp ska granska nåt inom partiet, då utnämner partiledaren en grupp med gruppledaren som ska göra det. Eller - den som skall bli granskad utser den som skall leda de som granskar!

Visst ska man vara lojal mot regeringen och sitt parti, men någonstans borde man väl dra gränsen. Man kan inte acceptera allt och man måste kunna skilja mellan rätt och fel, mellan innehåll och form, mellan person och sak. Men det går ju inte om man ska bli ledamot. Att vara “en duktig försäljare av idéer” som andra (makthavare) har format är huvudmålet. Så inte konstigt att det händer det som händer ständigt och jämnt med svensk politik som går att både vår demokrati och vår välfärd urholkas mer och mer.

Av Blues - 20 september 2009 15:49

Sverige är på väg in i en hel ny epok sedan en längre tid och går troligen till historien som det enda land inom EU där sjuka inte behöver läkare för att bli sjukskrivna. För det avgör nämligen Försäkringskassan som sedan några år beslutar vilka som ska sjukskrivas och hur länge, oavsett vad den berördes läkare säger. Om man är sjuk och fattig så är det bättre att ringa direkt till FK. Så kan man spara lite pengar på onödiga läkarbesök. Försäkringskassan avgör nämligen om man är sjuk överhuvudtaget, oavsett vad den sjukes läkarintyg visar. Dessutom finns det skillnader mellan olika grupper - det är lättare för en höginkomsttagare att få sjukpenning än de med låg inkomst. Det är lättare för en som kan prata för sig att få ersättningen än de som är lågutbildade eller inte kan språket. Och att det kan dröja flera månader mellan ansökan och utbetalningen är välkänt. FK:s handlande gränsar till egenmäktigt och allsmäktigt beteende genom att begränsa folks kontroll över eget liv.

Helst vill FK även förklara hela läkarkåren inkompetent eftersom det bara är de på FK som vet bäst, enligt de själva, och anser att de flesta sjuka egentligen inte är sjuka alls. I augusti 2007 har FK bestämt att de även kan avgöra hur länge olika sjukdoms perioder ska pågå, oavsett orsak. För att få det hela att se mer regelrätt ut bestämmer FK följaktligen att gå om alla leder inom sjukvården och istället anlita egna "experter" - företag som ägnar sig åt att, för FK:s räkning, göra även den allra sjukaste helt frisk genom en sk. utredning. För det mesta, har det visat sig, ingen av dessa FK anlitade och frikostigt betalda "utredare" någonsin har kommit att säga något annat än att alla som de utreder är fullkomligt friska. Bristfälliga utredningar med påhittade uttalanden presenteras sen för både patienten och FK där enda syftet är att ogiltigförklara den lilla minsta uns av sjukdom hos patienten. Om denne orkar så kan han/hon begära omprövning men de flesta går förlorade. För man kan inte vara så sjuk, enligt FK:s (och regeringens) bedömning i dagens Sverige för att inte kunna återvända till sitt gamla jobb eller, om man förlorat jobbet under sjukskrivningstiden, stå för arbetsmarknads förfoganden.


Nu vill Försäkringskassan mildra det senaste utfallet om att sätta upp regler för hur länge vi får vara sjuka och har gått ut med att det ska göras ett förtydligande som i slutändan går ut på att det ändå är FK som fattar den slutgiltiga beslutet och som avgör vilka och om vi överhuvudtaget får vara sjuka. Inom en snar framtid så kommer det inte att finnas nån sjuk människa här i landet eller nån som behöver vila ut eller ta en rehabilitering. Väldigt få kommer att behöva nån slags medicinering heller. Och allt detta avgör Försäkringskassan utan att någonsin träffa personen ifråga. Det kallas för en riktig och sann demokratisk handling. All makt utgår ifrån folket, dvs. det folket som jobbar på FK (det sägs att det är hälsoministerns direktiv och fel), inte de som är sjuka eftersom de har ingen makt längre. De har blivit fråntagna sin makt för länge sedan. Så vad kan hända i värsta fall? Människor som känner sig illa behandlade och helt maktlösa har en minimal chans att få rätt på sin sida. Makthavaren har alltid makten på sin sida och, som jag brukar säga, där makten har rätt har rätten ingen makt. De kränkta och maktlösa slåss mot väderkvarnar. Det enda folk kan göra är att, i desperata försök att väcka handläggarens känslor, hota personalen med att antingen ta deras eller sitt eget liv. Hotet är för det mesta kopplat till ett negativt besked från kassan i samband med sjukpenning eller sjukersättning, de områden där reglerna har skärpts ordentligt.

 

Men i stället att underlätta för människor som har rätt till upprättelse och sin sjukpenning, för de är ju svårt sjuka, blir maktapparaten alltmer sluten. Större enheter, fler byråkrater med fler regler som ska följas (och som de kan gömma sig bakom) från punkt till pricka och det ska ta lång tid att utreda. Ytterligare nya förslag som ska hålla de sjuka på mattan, utan rätt att överklaga. Det enda man kan göra är att vänta eller begå självmord.

Att tvinga folk att vara friska och inte lata, ohederliga, lögnaktiga fuskare kommer förmodligen att ge framtida ekonomiska sammanbrott och landet kommer att få ohanterliga depressionsfall som i dess tur kommer att leda till fler och fler utslagna och fler sociala fall då de som redan är sjuka blir ännu sämre under tiden. Vi är på väg att, med dagens lågkonjunktur och allt annat elände, hamna i en väldigt svår situation där antal utslagna, sjuka, behövande och sociala fall kommer att fördubblas om bara några år. Hur kommer Försäkringskassan att hantera detta då är en svår fråga. Kommer de själva att lösa det problemet med hjälp av nya regler och lagar, eller med hjälp av anlitade “experter” som kommer att få dubbelt så mycket jobb och “utredningar” (och betalt)?

Skapa flashcards