Senaste inläggen

Av Blues - 13 juni 2010 14:40

Efter de senaste Sifo- och SCB:s opinionsundersökningar som presenterades under gångna veckan började jag fundera om den gamla lagen om orsak och verkan som kopplar ihop handlingar med konsekvenser, dvs. medel med ändamål. Inom vår  politik såklart. Och så kom jag på att det går att koppla ihop med sannolikhetsteori - den där gamla teorin om chansen eller risken att olika händelser inträffar. Också inom politiken, eftersom allting på sistone handlar antingen om det eller om sessans bröllop, plus om massa fotboll.


Sannolikhet - man skall icke ljuga men inte heller tala sanning, utan tala sannolikt. Det som är sannolikt just nu är att det lönar sig att tala sanning, men enbart fram till valdagen. Och inte heller att tala sannolikt. För om man gör så då kan det bli en risk att oppositionen förlorar, vilket betyder att de hade talat sanning - att allt de sagt och hävdat hittills var sant, men som knappast lönat sig om de förlorar valet om knappt 100 dagar. Om man självklart ska tro på de senaste opinionsundersök- ningar som sannolikt ger segern till alliansen. Som förresten ljög om det mesta inför föra valet.

Det var väl därför de vann. För de visste att man inte behöver tala sanning för att vinna. Och om det skulle visa sig att de ljög, så skulle de alltid kunnat hävda att det var sannolikt att saker och ting skulle inträffa med stor sannolikhet, och det kan man inte ljuga om i förväg. Man ska bara säga sannolikheten.


Så, att ljuga inom politiken för att vinna och hålla sig vid makten lönar sig i längden, som alltid. Medel hälgar ändamålet, sägs det. Och sannolikheten om att lögner kan löna sig kortsiktigt stämmer inte med verkligheten, eftersom det verkar som om  sanningssägarna håller att förlora en gång till. Att de vinner om några månader låter inte sannolikt. fast Lena Malin på Aftonbladet hävdar att det är högst osannolikt eller blir en sensation om alliansen kommer att vinna de stora Sifo-siffrorna i valet.

Eller ska man tro på Per Schlingman - inget parti kan ta något för givet. Allting är relativt och ingenting är självklart. Det ät också högt sannolikt att SD får sina efterlängtade röster och blir vågmästare i riksdagen. Så, de onda handlingarna i det här fallet kan endast leda till att...

Ni kan avsluta meningen själva, mina kära läsare. Sannolikheten att ni inte ska hitta sanningen är så liten så ni kommer inte att missa poängen.


Tage Danielssons monolog om sannolikhet

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som
sanning är det inte om det är sannolikt.
Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med 
sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.
I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.
Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...
Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmo- dan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen. I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.
Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Av Blues - 7 juni 2010 14:21

"Frihetsälskande" liberaler har skapat under åren, genom sina infantila teorier, ett individualistiskt och egoistiskt samhälle, där svårt cancersjuka slängs ut från sjukförsäkringen samtidigt som unga och arbetslösa tvingas söka och ta vilket lågavlönat arbete som helst. Partier med "liberala värderingar" finns konstigt nog i Oppositionen, med tanke på deras inställning om kapitalet.

 När det gäller ekonomin då är det Alliansen så liberala att det räcker. Större delen av befolkningens liv styrs stenhårt av ekonomiska realiteter. Man lever under olika förutsättningar och det är ljusår från att alla har samma möjligheter idag. Vår politik har blivit ännu mer splittrad och nyliberal och det är svårt att hitta nån kompromiss. Verkligheten speglar inte teorin och ideer. Och moderater kör med sitt nyspråk och ställer till ännu mer problem, med tyst godkännande av folkpartiet. 

De har ändå lyckats vända en högkonjunktur mot en långvarig lågkonjunktur med hög inflation, höjda räntor mm. Ändå skyller de sitt misslyckande på både USA och Oppositionen, inte på sin egen inkompetens. Samtidigt vill de inte inse att det som skett i både USA och resten av världen är just liberalernas fel och misslyckanden. De vill göra sig fria fran staten, men samtidigt glömmer att marknaden i slutändan är helt beroende just av staten och fungerar inte speciellt bra utan regleringar.

 

Frågan är om vi ska  fortsätta drunkna ännu djupare i ännu hårdare klimat eller ska vi sakta återvända till det trygga solidariska samhället som utgår just från solidaritet och gemenskap, men som alla partier är på god väg att glömma för gott?

 

Nyliberalerna vill att marknaden ska vara fri från regler, det ska bli låga skatter, den offentliga sektorn skall privatiseras mm. Det ska gå bra för de välställda, de som redan har, medan de som inte har det så bra, som tex. cancersjuka som jagas ut på arbetsmarknaden, de ska skylla sig själva. För det är ju deras eget fel att det går dåligt för dem så deras frihet måste begränsas ytterligare -  de tvingas leva på samhällets bekostnad eller helst kan klara sig helt själva. Det är vad liberalismen idag innebär i praktiken.

Den liberala politiken i Sverige går ut på att gynna företag mer än människor.
Att förstatliga våra banker anses vara ett värre ingrepp i mänsklig frihet än att jaga sjukskrivna tills de begår självmord.  Men det är ju deras människo- och samhälls- syn. Det är vad liberalismen innebär idag. En regering vars så kallade ”arbetslinje” utgår från en cynisk människosyn där alla invånare ses som lata oduglingar och fuskare. Och där man hellre jagar sjuka, svaga och arbetslösa än låter någon enstaka person komma undan med fusk. 

 

Så, frågan återstår: ska vi fortsätta låta föras in i en absurditet som vi svenskar inte är vana vid, eller ska vi vara solidariska med de svaga, behövande, utsatta, sjuka..?

Att vara på de rikas och mäktigas  sida enbart kan leda till ännu mer nyliberalism, mer marknad, mer kapitalism med sina fria men hårda och omänskliga lagar och regler. De som lever i utanförskap får det ännu hårdare och omänskligare. Den lilla delen av nyliberala välställda borgare som skor sig på de fattigas bekostnad hotar växa sig ännu större om vi bara blundar.

Av Blues - 4 juni 2010 18:19

Finns det idag någon vettig alternativ till kommersiell media? I en kapitalistisk marknadsekonomi är vissa nyheter en vara som villken annan vara som helst, något man gärna kommersialliserar för att tjäna stora pengar på. Sådana nyheter blir alltid prioriterande än de med vissa sanningskriterier (för privata mediebolag). Nyheterna skapas på löpande band oavsätt om de är halvsanna,  halvlögner eller vilseledande triviala påståenden. Allt beroende av det stora sensationella som kan ge extra klirr i kassan.


I dagens läge kan media inte längre avspegla verkligheten, utan snarare försöker skapa den  utifrån  egna synvinklar, mål och egna behov. Om en sk. "expert" på det ena eller det andra "upplyser" oss läsare och konsumenter om vissa "nyheter", detta betyder att han använder sig av en massa tyckande och troende i tron att vi ska köpa hans "sanningar". Villket vi gör, tyvär.

Vi har för länge sedan importerat åsikjournalistiken från USA,  innehållande en falsk objektivitet. Man är "tydlig" i sina ståndpunkter men samtidigt en simpel tyckare. Det handlar om en "balanserad" journalist med rätt att tycka och tro efter den politisk korrekta modellen. I stället för att ta reda på fakta så presenterar man två motsatta ståndpunkter - själva läsare skall avgöra vad som är rätt och vad som är fel genom att själva tycka eller tro. Det handlar om en passiv objektivitet och vilseledande journalistik med massa påhittade sensationella nyheter och händelser. För grävande journalistik tar tid och kostar medan den balanserade ger mer klirr i kassan. En underhållnigsvärld som fabricerar fakta utan att ta reda på - just fakta. Inget värde i det hela förutom att det kostar oss konsumenter.


Ofta får man läsa eller  höra att "det var en massa tyckande och troende men lite fakta", vilket betyder att det finns skillnad mellan de två helt olika företeelser. Dessutom en del tyckande och troende från tex. en ekonomiprofessorn, läkare eller en välkänd journalist kan uppfattas som högt trovärdigt, men är egentligen inte mera värt än tyckande och troende från vem som hälst. Det är fakta som räknas. För - allting är rellativt och ingenting är självklart. Och dessutom är det skillnaden mellan sanningen och "sanningen". Varför är det så? Ju, för att någons åsikter är inga kunskaper. Tyckande är inte en saklig information. Och troende tillhör mer den kyrkliga världen. Man kan tycka eller tro att saker och ting kan bli/vara olika men inte varför. Man inte vet innan man skaffar fram fakta. Vetskapen och vetenskapen om saker och ting är grunden till sanningen. Argumentation,debbat och sund förnuft är det bästa sättet för att komma fram till sanningen. Censur och åsiktförtryck ger motsatt efekt. Så, om en självutnämnd nyhetsjournalist som jobbar på en välkänd sensations- och skvallertidning hittar på det ena och det andra och tycker och tror och balanserar helt passivt mellan olika påståenden - vad bli det då i längden av en sådan pressetik och vad händer med vår objektivitet och sanningen?

Av Blues - 28 maj 2010 17:25

Ibland kan man bli totalt hänförd över det svenska samhället. De höga skatterna som garanterar en "trygg" social skyddsnät, den "goda" välfärden, den sociala "rättvisan", skolan (!?), den "goda" företagsklimatet, öppenheten(!?)...
Sverige har ett fantastiskt rykte i omvärlden, kanske framförallt i tredje världen, där det sociala skyddsnätet täcker mindre än en keps. En förebild, utopin. Det förlovade landet. El Dorado!
En bild som Sverige exporterat med framgång och som svenskarna gärna gottar sig i. För vad är det som få svenskars självbild att svälla upp som en ballong? Älgarna? Allemansrätten eller köttbullarna? Smörgåsbordet eller falukorven? Nej! Det är väl solidariteten, jämlikheten, rättvisan? Välfärdens hörnstenar. Och de gamla svenska värderingarna i stort. Sverige har länge fått bära solidaritetens fana världen över i väldigt många år.

Men om vi bortser från vissa företeelser i samhället, hur väl stämmer bilden med svensk verklighet idag? Solidaritet? Det måste väl vara 20 år sedan svenskar tävlade i den grenen. Jämlikhet? Bara som en barns amatörsport. Öppenhet och rättvisa? Ett maratonlopp med hinder. Och alltihop som ett minne blott.

I Sverige talar folk sig varma om sina sunda värderingar. Men samtidigt förkastar framstegen de åstadkommit. Dubbla budskap med lite inslag av paradox. På ena sidan förklarar man för invandrarna att här respekterar människor varandra. På andra sidan vill man förbjuda dem att använda sina kläder. Samtidigt är Sverige ett enda land i hela Europa som inte kräver något särskilt av sina nya medborgare. Eller rättare sagt – inte förväntar sig mycket. Man kan bli svensk utan att förstå vad ordet ”medborgare” betyder, men samtidigt ska han bo i olika ghetton. Man skryter att alla i Sverige är jämlika. Lagkunniga skriver en undantagsklausul för den som inte är frisk, vit och har stadigt arbete. Man säger att svenskar ska bli friskare. Samtidigt görs det dyrare att bli sjuk. Och den onda sidan håller på att ta över den goda

Den lilla välfärd som finns kvar i Sverige är de förmåner som egoismen ännu inte hunnit avveckla. Men det går fort. Förändringen har redan inträffat. I huvudet på folk. De som är gamla nog att ha byggt upp välfärden, glömmer. De som ärvde den, kan varken värdera eller förvalta den. De badar i en dyrbar champagne de inte köpt för egna pengar. Svaghet hånas, individualismen förskönas när alla vill vara en cool framgångssaga, statlig inblandning föraktas och FRA-lagen stämplas, cynismen och hyckleri vinner mark och de enda som är passionerade i politiken är tyvärr också främlingsfientliga.

Det är något paradoxalt med ett land som förväntar sig att alla skall leva upp till dess urgamla seder och traditioner som Jul, Påsk och Midsommar, sill, nubben, skinkan och surströmming, studenten, avundsjukan och fylleri. Typ - man ska bli full för att orka ha kul.

Det pågår en farlig utveckling i våra medier - det är positivt att se bra ut och det är  negativt att vara ful och tjock. Så skapas sociala klasskillnader - om du inte är snygg, se till att bli det! Utseendefixering är ett (sörjigt) faktum, men samtidigt får våra ungar ingen framtid när det gäller jobb. Och att få eller att ha ett jobb när man inte är lika mycket värd som alla andra är ett stort samhällsproblem. Men media kör med sina (vidriga) budskap och vill, tack vare reklamen, förvandla de fula till de snygga och kända och framgångsrika, om det går. En väletablerad medelklass spenderar sina pengar och skapar mer konsumism, men samtidigt skapas en fattig och maktlös underklass som inte kan förvänta sig mycket av samhället. Ca 20 000 hemlösa och drygt en kvarts miljon fattiga barn i välfärdens förlovade land talar sitt tydliga språk. Ingen riktig paradis.

 

Sverige är inte längre ett folkhem åt alla - globaliseringen har tagit sitt pris. Balansen mellan vår tradition och modernitet försvinner - gränsen för kompromiss mellan de två har blivit försumbar. Och det är inte längre svenskarna som står för (oj då!)  "svenskheten", utan olika institutioner och myndigheter: skolan, lagen, politikerna, massmedia, administrationen... Ett välfärdssamhälle där det finns farligt uppenbara motsättningar mellan valfrihet och samverkan - individens integritet ifrågasatts mer och mer. Ett modernt samhälle som vårt och respekten för individen som ett minne blott krockar med varandra.

Kan man vara mer svensk när det passar? Vara med i lust men dra sig undan i nöd? För vissa låter det med rätta som en idiotisk fråga. Man har ju inget val. Men ändå. ”Vi är bäst!” när Sverige vinner, men ”Fy vad dåliga de är!” när vi förlorar. Vår egen kultur ska bli en rådande norm åt alla, det som vi kallar för svenskheten. Hur ska vi då kunna göra upp med vår egen självbild nu när verkligheten ser annorlunda ut med individualiserat och splittrat samhälle?

I brist på ideal, begränsas folks engagemang till att sitta hemma i sina bekväma Ikea-fåtöljer och rösta fram nästa Idol- och Schlager-stjärnan. Det är bara en tidsfråga innan omvärlden märker att deras svenska Idol egentligen är välfärdens Jultomte - som inte ens små barn längre tror på.

Av Blues - 19 maj 2010 13:12

Politik är i stort sätt en sorts teater där den vanlige väljaren sällan får kunskap om vad som sker bakom kulisserna. För det är ju börsen och det fria kapitalet som bestämmer vad som ska göras inom det politiska livet. Allting börjar och slutar med pengarna: att ha mer kapital, mer aktier, guld, fastigheter, industrier, mer mark, teknik, mer inflytande, mer makt... Idag kan man inte förskaffa sig allt detta på ett moraliskt sätt - att bedra, ljuga och lova det omöjliga är det vanligaste sättet att göra detta; girigheten längst - möjligt, på heder och samvete - omöjligt. Politik och moral har ingenting gemensamt och en "sann" politiker som kämpar hårt för sin regering och makthavarna blandar aldrig vare sig etik eller moral i sina (egna?!) politiska beslut, annars kraschar allting.

Makteliten och byråkratin hittar hela tiden på nya regler och fler bestämmelser för att försvåra vår rättighet till demokratin och behålla makten. Egna inskränkande regler och lagar de använder sig av “egen rätt” att tolka och formulera på sitt sätt, efter eget tyckande och troende och egen förmåga. De svagas och behövandes rättigheter kan ifrågasättas när och hur lätt som helst. Den enskilde människan har blivit fråntagen all makt utav lobbyn, byråkratin, tjänstemännen och karriärister. Deras mål är att “befria oss” från allt ansvar och berövas oss all makt i framtiden.

Den ökande ekonomiska krisen, arbetslösheten och lågkonjunkturen men också ett markant ökande av den dolda politikens maktutövningen på vår bekostnad, urholkad eller drastiskt minskad välstånd och ytterst försämrade mänskliga rättigheter i vårt demokrati  har blivit vår vardag. Olika partier kör med olika maktspel och med olika medel. De för en maktkamp helt skild från ideal och partiprogram. Det handlar inte länge om tydliga kompromisser utan om intriger, lögner, rävspel, manipulationer, smutskastning mm. Makt, lojalitet, mutor, utbrett korruption och ett halvkriminellt partistöd är det som har blivit så starkt förankrad i det politiska systemet att folk har börjat helt öppet ifrågasätta regeringens och politikernas sätt att leda landet. Det är ett “dålt bakom kulissernasystem som tar kontrollen över politiken istället för tvärtom. Det finns ett maktens brödraskap, både åt höger och åt vänster, oftast mellan karriärister (professionella politiker med politiken som yrke) och näringslive där de mäktigaste (cheftjänstemännen som beslutfattare) har gjort väldigt märkliga transaktioner och affärer som har förekommit bortom folkets insyn. För, som sagt, det är ju börsen och storkapitalet som bestämmer.

 

Så, det är inte demokratin det är fel på utan makthavare som visar sig ovärdiga sin uppgift att leda det svenska folket, rentav kriminella personer (tänker på Göteborgs byggbransch plus annat) som uppfattar sitt ledarskap som ett lukrativ sysselsättning. Det är ”pamparna” som är beredda att sälja sin själ för att sko sig så mycket som möjligt på vår bekostnad och samtidigt hävda att de kämpar för fred, demokrati, välfärd och välstånd i Sverige. En väldigt aggressiv och hänsynslös maktelit har tagit kontroll över en del av regerandet. Det är dem som har ytterligare, genom sitt usla sätt att agera, förvärrat arbetslösheten. fackets redan svaga inflytande, de sjuka, lågkonjunkturen och den offentliga sektorn. Maktutövarna har låtit marknaden styra totalt över människor och systemet, välfärden och välståndet. Den offentliga sektorn ska helst helt avskaffas plus arbetsrätten som möjliggör att regera ostraffat. Totalt politiskt och moraliskt omogna personer som är beredda att utlova överdrivna och tömma vallöften för sina väljare, bara för att behålla makten och sina posteringar. Och självklart de storkapitalisterna, Och så lobbyister med sin dolda makt och som har sina fingrar i det hela, som våra politiker är helt medvetna om, men inte gör (vill/kan) något att förhindra att kumpanerna förgriper sig på vår redan urholkad demokrati. Uppgörelser i slutna sällskap pågår hela tiden mellan förtroendevalda, näringslivet och lobbyister. Men ingen pratar om det. Inte heller media som låtsas inte ha nån koll på detta som sker bakom ryggen på svenska folket. 

FRA-lagen, den "nya"sjukförsäkringen, LAS-reglerna... Om bara en av dem varit avsedd för människors bästa, men på riktigt, då skulle vi bli oerhört lyckligare idag. Men icke. Politiken både ljuger och suger i dagens Sverige där nästan allting är möjligt att göra och uppnå genom påtryckningar, bedrägerier, lögner, kontroll, fiffel, svineri, korruption, falska anklagelser, smutskastningen mm.  Minns ni året 2007 och kravet på omröstningen om EU:s grundlag då folket fick ett -nej? Utöver de vanlga floskler om att folk inte begriper (inte heller EU-ministrarna), fick man massa luddiga svar i stil att i Sverige har man inte tradition för folkomröstningar och att de inte behövs för att regeringen gör sitt jobb. Trots att grundlagen säger att det är folk som ska välja. Men Låvrodets motivering var att "riksdagen har redan begått brott mot grundlagen vid maktöverföringen till EU - man har bortsett från den svenska grundlagen i förbindelser med EU". När en politisk ledning inte följer landets konstitution och upphäver landets grundlag utan att informera eller rådfråga sitt folk eller landets medborgare om detta så kallas det för statskupp! Snacka om all makt utgår ifrån folket. Hyckleri och cynism skadar väl inte. Ett sådant enormt stort svek mot sitt eget folk tystas förstås ner med hjälp av media som börjar, som vanligt, skriva om något annat som är "mer viktigare", vilket bara avspeglar deras enorma makt - massmediala ägare bestämmer själva vad som är relevant att visa, skriva eller rapportera om och skapar "den sanna verkligheten" åt oss. För politiken och media går hand i hand och är både beroende av och hjälper varandra. Makt och maktens korridorer, lojalitet, kompromiss, påtryckningar, överenskommelser, lobbyverksamhet ...

Den enda som gräver upp i det "dolda" verkar vara "Uppdrag granskning" med Janne i spetsen. Men hur mycket är en sånt demokrati värd om befolkningen måste förlita sig på ett tv-program som ska avslöja fiffel och svineri som pågår dagligen i vårt samhälle?

 

 Där makten har rätt har rätten ingen makt, brukar jag säga.

Eller: när makthavaren är tillräcklig stark att ge oss det vi behöver, då är han också mäktig att ta ifrån oss allt vi har.

Av Blues - 15 maj 2010 17:05

Man kan tycka att den ensidighet och ytlighet som dominerar tv-utbudet är illa nog, men tyvärr är det ju ännu värre än så; den rådande eliten i världen är ju medvetna om att det inte går att kontrollera 6 miljarder människor rent fysiskt utan det måste ske på psykologisk väg. Därför har man sedan lång tid tillbaka använt sig av psykologiskt skolade propagandister. De jobbar inte på CIA eller NSA utan på - TV! Dvs. inom olika massmediala imperium som makteliten skapat för "vårt skull". Den medvetna och ytterst intelligenta manipulationen av vanorna och   åsikterna hos massorna är ett viktigt element i samhället.

De som manipulerar denna osedda mekanism i samhället utgör en osynlig regering som är den verkligt styrande makten i världen. Vi styrs, våra medvetanden och vår smak är formade och våra idéer är givna, huvudsakligen av män vi aldrig har hört talas om. Ett faktum att i nästan varje del av vårt liv, om det så är politik, affärer, vårt sociala beteende eller vårt etiska tänkande, så är vi dominerade av ett relativt litet antal personer vilka förstår de mentala processerna  och mönstren hos folket. Det är de som drar i trådarna som kontrollerar allmänhetens uppfattningar.
Det har blivit möjligt att forma massornas medvetande så att de kommer att kasta bort sin nyvunna styrka i önskad riktning. I samhällets nuvarande struktur så är detta oundvikligt. Oavsett vad som sker av vikt idag inom politik, finans, jordbruk, tillverkning, välgörenhet, utbildning eller andra områden så måste det ske rentav med hjälp av propaganda. Propaganda är den osynliga regeringens verkställande arm. Den oerhört farliga och väldigt effektiva biten.

 

Tv:n har långtgående och uppenbara effekter på vår världsbild och mycket tv-tittande har större inverkan på hur vi uppfattar tillvaron än vad vårt dagliga liv i samhället har. Tv-tittande har blivit en källa till familjesplittring, inte längre  en social länk, som håller oss  samman.

Allmän opinion skapas inte längre genom offentliga debatter utan genom en ren manipulation och kontroll. TV-reklam påverkar all opinion som också skapas genom påtryckningar. TV skapar och representerar vår verklighet, som vi blir mer eller mindre beroende utav.

Makten blir alltmer centrerad till medieägarna som bestämmer medias (politiska) färg och våra tankar och ställningstaganden. Medieimperialism härskar över allt kulturellt liv och ideologi är kopplad till makten - ideologin handlar helt enkelt om maktutövning. Och att använda det mot tv-tittare är det ett enklare sättet att ha kontroll över vårt liv.  

Vi har sedan barnsben matats med vad av de styrande tycker är lämpligt att tycka och tänka. Barnen placeras framför tv:n innan de ens börjat gå och bombas

med hysteriska (tecknade) filmer, oljud och reklam. Innan de nått tonåren är de mästare på att mörda och massakrera via dator- och tv-spel men många av dem orkar överhuvudtaget inte öppna en bok. Deras hjärnor är ofta så speedade av alla intryck och av de drösvis med sockerprodukter de intar att de ofta blir en plåga både för sig själva och sin omgivning.

Dagligen slungar medierna ut pseudohändelser om diverse mer eller mindre kända personer och deras upptåg. Vi får långa reportage om wannabes som förklarar att de är beroende av plastikkirurgi, stjärnor som är otrogna, super sönder skallen, frossar i droger eller bantar sig sjukligt smala.

Filmbolagen massproducerar tv-serier och dåliga filmer som hela tiden inpräntar schablonbilder, fördomar och annan idioti i tittarnas hjärnor. Ända sedan 50-talet har man successivt vräkt ut komedier där fadern framställs som en lallande fåne och modern som en gnällkärring. Barnen i serierna har i sin tur ingen respekt för de fåniga personer som i en normal värld skulle vara förebilder och ledsagare på deras väg in i vuxenlivet. Utöver detta har man spytt ut enorma mängder dåliga våldsglorifierade filmer och tv-serier som förhärdat människor så till den milda grad att de knappt blinkar för någonting som skulle fått folk att kväljas för bara 30-40 år sedan.  

 

I den nya världens logik är detta helt ok att tex. tortera folk för att få fram sanningen som vissa filmhjältar gör, samtidigt som vi effektivt drillas till föreställningen om att världen kryllar av livsfarliga terrorister som ständigt hotar oss. Mer sofistikerade exempel hittar man i de enormt populära CSI-serierna där våra hjältar dissekerar döda kroppar och lattjar med blod i jakten på ännu en mördare.

 Idag är det drömfabriken i Hollywood som slår sina magiska dunster i ansiktet på publiken med tonvis av manipulativ och destruktiv dynga. Oavsett vad vi tycker oss se och höra från tv:n så går mycket in i vårt medvetande rent subliminalt, budskap går in i vårt undermedvetna och påverkar oss.

 

"Vi lever i en virtuell verklighet, där bedrägeri har blivit en integrerad del av samhället". Vårt jobb är därför att ge folk inte vad de vill ha utan vad vi tycker de bör ha." Så säger massmediala härskare och mästare i kontroll, manipulation och propagandan.  

Det är ingen slump att det heter tv-programm, som i -programmer dvs. att programmera våra hjärnor, våra tankar och våra liv. Allmänheten kommer att vara oförmögen att tänka själva. De kommer bara att  upprepa den information de fått under föregående kvälls nyheter.

Av Blues - 13 maj 2010 14:10

Det finns mörka krafter som genom politisk korrekthet försöker begränsa det fria ordet i Sverige. Det leder till att yttrandefriheten inskränks, demokratiska spelregler upphävs och akuta problem inte blir lösta. Snarare förvärras de, vilket varit fallet med Sverige under de senaste 10-15 åren. Fokus är lagd på ett väldigt känsligt ämne - invandringspolitiken.

  

Politisk korrekthet är ett begrepp som t.ex rasism, ett förekommande fenomen som kan ta sig olika former. Det är ett faktiskt fenomen - dels en åsikt, dels en metod.

Som åsikt är fenomenet politiskt korrekthet “god”-  något som personer med inflytande (politiker) har beslutat omDet gäller alltså invandringsfrågan. Efter andra världskriget välkomnade Sverige arbetsinvandringen. Man tog också emot flyktingar som behövde hjälp. På några decennier skedde emellertid en kraftig förskjutning av denna åsikt. Det blev politiskt korrekt att vara för all invandring, oavsett om invandrare gjorde rätt för sig eller inte eller oavsett vad majoriteten av svenskarna tyckte om detta. De politiskt korrekta i Sverige anser alltså att all invandring är god. Detta är en korrekt, rätt och sann åsikt.

 

Som metod är den politiska korrekthetens uppgift att försvara och främja “det goda” och innehåller olika komponenter som kompletterar varandra. Moraliserandet, associerandet, begreppsmissbruket och det svartvita tänkandet utgör basen i den politiskt korrekta metoden. Metoden används mot dem som tvivlar på vad “det goda” egentligen innebär. Förenklat kan man säga att metoden används för att skapa likriktning, tysta kritiska röster och undvika diskussion i sakfrågor. Den är en härskarmetod eller ett maktinstrument. Ett socialt tryck skapas. Om den politiska korrektheten har etablerats på den högsta politiska nivå, påverkas alla människor i ett samhälle av detta tryck. I Sverige är detta fallet med invandringsfrågan, där denna påverkan får två konsekvenser. Den ena är att kunniga och demokratiska personer utvecklar odemokratiska hållningar, vilket gäller från gräsrotsnivå upp till den högsta politiska nivå. Det andra är att flertalet människor inte orkar eller vågar engagera sig på grund av det politiskt korrekta trycket.

 

Moralismen och moraliserandet är en mycket viktig komponent i den politiska korrektheten.  Man ska framstå som en person med en högre moraluppfattning än meningsmotståndaren. Om en kritiker anser att invandringens kostnader ska tas upp, så undviker den politiskt korrekte att svara i sak. I stället svarar han svepande att invandringen berikar; den handlar om medmänsklighet och humanitet vilket ska få kosta. Några uträkningar behövs därför inte. Självklart ska humanitet få kosta. Men inom andra områden som t.ex sjukvården, som också handlar om humanitet, får man ju ta upp kostnader. Rimligtvis måste man få göra detsamma med invandringen.

Då använder den politiskt korrekte ordet "rasist" för att få motståndaren att framstå som en sådan, som intellektuellt mindervärdig och därmed undergräva hans trovärdighet.

 

 Rasist” och “främlingsfientlig är nog de mest missbrukade orden i dagens Sverige. Minsta kritik av invandringspolitiken brukar reflexmässigt avfärdas med något av dessa ord. I riksdagen våren 1997 sade dåvarande utrikesministern Pierre Schori (s) att “Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte i en demokrati att hitta några ursäkter, t.ex att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.” Utöver att han ville straffbelägga tankar satte han alltså likhetstecken mellan rasism och kritik av den förda invandringspolitiken. Kritik av denna politik görs på så sätt till en direkt fysisk offensiv mot invandrarna. Det är som om man skulle jämställa kritik av skolpolitiken med fientlighet mot lärare eller elever. Eller att kritik av pensionspolitiken skulle bli till fientlighet mot gamla. Schoris uttalande, som är typiskt för det svenska debattklimatet, är ett tydligt exempel på begreppsmissbruk.

Hade han varit säker på sin demokratiska ståndpunkt - att yttrandefrihet ska tillåtas liksom kritik av en förd politik ska få föras fram - så hade det inte blivit någon felsägning. Den politiska korrektheten får alltså ledande politiker att vackla när det gäller grundläggande demokratiska rättigheter. Det blir aldrig någon diskussion i sakfrågan. Det gamla svartvita tänkandet i den politiskt korrekta metoden är tecken på en förenklad indelning av världen i gott och ont, sant och falskt, rätt och fel. Denna svartvita förenkling leder i sin tur till att politikerna inte vill acceptera fakta. 

  

Politisk korrekthet skall främja och sprida det “goda”, att uppnå bestämda mål som anses goda Om alla partier enas om att en åsikt är “god”, d.v.s när en åsikt blir politiskt korrekt både för höger- och vänsterfolk, då kan det bli problem, särskilt i viktiga frågor som berör hela befolkningen. Följden av att alla enas om att något är “gott” - det vill säga när man monopoliserar “sanningen”, blir att kritik av detta “goda” överflödig. När detta händer får de politiskt korrekta ett övertag i offentliga diskussioner - alla är ju eniga. Särskilt allvarlig blir denna situation om både politikerna och medierna börjar tycka att en åsikt är politiskt korrekt. I det här fallet har just detta hänt med invandringen och mångkulturen. Både politikerna och medierna anser dessa fenomen vara enbart berikande.

 

Denna symbios mellan makthavarna och deras granskare, medierna, bidrar till att synen på det fria ordet omvärderas. Det finns då ingen anledning att släppa fram kritiker, eftersom de endast kan störa arbetet för det “goda”. Statens och mediernas inblandning gör enbart att medborgarna “lär sig” känna av vilka åsikter som kan eller får föras fram i diskussionen. Och de vet att det blir problem om man kommer med en avvikande åsikt. I Sverige kommer man inte långt genom att kräva minskad invandring. Då blir man inte bekräftad, utan man riskerar att bli utstött. Utstött vill ingen bli, utan man vill vara bekräftad.Sverige är som bekant känt för att vara ett likriktat jantelagssamhälle där rädslan för att bli utstött är särskilt stark. Önskan att bli bekräftad är en mycket viktig förklaring till varför den politiskt korrekta åsikten - som kan vara hur oförnuftig som helst - kan bevaras i ett samhälle.

 

Politisk korrekthet handlar alltså om att argument fördöms på moraliska grunder i stället för att logiskt analyseras. Det handlar om associerande och begreppsmissbruk, om att inte bemöta argument i sak. Påståenden reduceras till att bedömas som “goda” eller “dåliga”, “sanna” eller “falska” osv. Politisk korrekthet bygger alltså sin struktur på det svartvita tänkandet. Detta i sin tur leder till att det inte finns något värde med att släppa fram kritiker i den offentliga debatten. Man tar inte hänsyn till deras argument. Kontentan av allt detta blir att den fria och sakliga dialogen hindras. Ett “lock” läggs på, ett “tabu” skapas.

Effekten av att politiker enats om att en åsikt är god, blir att de också anser sig ha en högre moral än människor som inte gillar deras åsikt. De politiskt korrektas moraluppfattning om att all invandring är bra är därför ett uttryck för en elitism vars innebörd är att “de därnere, ‘folket’, de vet inget, kan inget. Därför måste Vi häruppe bestämma åt dem.” Denna elitism dumförklarar alltså majoriteten av svenska folket. Den går emot den demokratiska tanken, där politikens uppgift är att driva sakfrågor i den riktning som medborgarna önskar. Mångkulturalismen är det tydligaste exemplet på likriktande av åsikter i samhället, som i sin tur förändrat synen på demokrati i Sverige.

 

I Sverige har alla riksdagspartier slutit upp bakom idén om mångkultur. Samtliga partier har röstat för propositionen Sverige, framtiden och mångfalden, där mångfald jämställs med demokrati. Kritiker av den förda politiken klassas som just demokratins förgörare. Att vara demokrat har alltså blivit lika med att ha de “rätta” åsikterna. Demokrati har på så sätt blivit en fråga om attityd. Den politiska korrekthetens värld en instängd och “likriktad värld”. Att ledande politiker sätter likhetstecken mellan mångkulturalism och demokrati visar att de inte förstår vad demokrati är för något, att de ägnar sig åt begreppsmissbruk i syfte att främja mångkulturalismen. Demokrati är först och främst ett styrelsesätt eller en teknik för att styra ett land. Demokrati har inget med ideologi att göra, lika litet som nazism eller kommunism. Man är i första hand demokrat och utöver detta är man konservativ, liberal eller socialist. Demokratin är alltså överideologi fri från värderingar. Här har mångkulturalismen gjorts till en del av den överideologin.

 

Demokrati betyder också folkstyre, det vill säga att politikerna ska utgå från vad folkmajori- teten tycker och tänker i olika sakfrågor. Politikerna ska alltså vara åsiktsrepresentativa inför sina väljare. Givetvis ska detta ske så att hänsyn tas till minoriteter, till exempel svaga, sjuka och handikappade. Människovärdet får alltså inte åsidosättas. Men när det gäller både  mångkulturalismen och invandringen har politikerna emellertid frångått principen om folkstyre. Detta gäller i nästan samtliga västeuropeiska länder. Tvärtemot vad majoriteten ansett har politikerna beslutat om att ha en omfattande invandring. Den varit större i Sverige än i något jämförbart industriland. Svenska folkets åsikt ska, enligt våra politiker inte respekteras i invandringsfrågan.

Politikerna har alltså struntat i folkmajoritetens åsikter. Så går det när alla partier likriktar sig och enas om vad som är “det goda”, det politiskt korrekta. En grundtanke i liberalismen är ju tolerans för meningsmotståndare och tron på yttrandefrihet och fri debatt. Men dagens liberaler i grunden har börjat agera antiliberalt. De har blivit oemottagliga för rationell och saklig diskussion.

 

Denna beskrivning av den politiska korrekthetens logik (och natur), har lett till slutpunkten - till ett tillstånd av extrem likriktning i invandringsfrågan. Den politiskt korrekta idén om mångkultur har etableras som en överideologi i det svenska samhället. Från att till en början ha varit en politiskt korrekt idé inom bara vissa kretsar har mångkulturalismen alltså fått fotfäste i hela det offentliga svenska samhället. Alla riksdagspartier, alla medier, alla myndigheter och all forskning utgår från mångkulturalismen är berikande, att den ska förverkligas. Olika parter, som i grunden ska vara fristående från varandra, har börjat bekräfta varandras synsätt och teser.  Detta handlar inte bara om att all invandring anses berikande och att alla invandrare anses vara bra för Sverige, utan nu anses det också politisk korrekt att vara emot svenskarna och deras kultur. Det svenska folket inte längre har en gemensam historia på grund av omfattande invandring. Svenska folket definieras alltså bort från sin egen historia. Det är ungefär som med indianerna - de har knappt någon egen historia för de har trängts undan av andra folk.

Politikerna struntar i folkviljan, agerar elitistiskt och har en negativ syn på yttrandefrihet och debatt. De har också antagit en negativ syn på mötesfriheten, så att de i praktiken sanktionerar fysiska attacker, även grovt våld mot invandringskritiska partier och dessas företrädare. Inget riksdagsparti har tagit avstånd från dessa attacker från odemokratiska element på vänster även det ett tecken på likriktning. Det politiskt korrekta likriktandet ger alltså en förklaring till varför svenska politiker och massmedier agerar som de gör. Om vi ser på saken rent psykologiskt, på individnivå, blir effekterna för politikerna att de alltså inte vågar och inte vill ta till sig avvikande uppfattningar, det vill säga sådana som strider mot den politiskt korrekta sanningen. Förnekande av fakta och stora mått av självbedrägeri är en strategi som de politiskt korrekta i alla samhällen gjort till sin.

 

Så skapas disharmoni mellan tanke och verklighet. Det svartvita tänkandet är då ett av de vanligaste sätten för att återställa ordningen. En enkel metod i en återställande strategi är att förneka fakta - just det som svenska politiker ständigt gör.

Teorin gäller framför erfarenheten och verkligheten. Invandringen är berikande, oavsett vad som händer, oavsett om inga arbeten finns och oavsett svenskarna blir en minoritet i sitt eget land. På politikernivå blir denna svartvita strategi faktiskt ett sätt att inte behöva erkänna att man tänkt fel och handlat fel. Hyckleri, cynism, dubbelmoral och annat biter sig fast.

Av Blues - 12 maj 2010 14:48

Snart är det val och vårmassmedia kör som vanligt med att berätta allt och lite mer och lite extra när det behövs, som om vi, vanliga och vänliga människor, inte är upptagna med annat och våra egna problem. Sen är det en hel del om det efterlängtade bröllopshysterin, lite om vulkanutbrottet, euron, vänsterpartiet, bränderna i Rinkeby...

Just det sistnämnda pratar man inte så mycket om och inte heller om SD, men kollar man vissa bloggar så kan man må illa av all hat och hot som sipprar igenom.

 

Undrar bara: har rasisterna skapat integrationsproblem eller är det tvärtom? Massinvandring, illegal invandring, anhöriginvandring, missanpassning, kriminalitet, asylansökningar, ensamma flyktingbarn, islamisering, boendesegregation mm. har skapat rasism och islamofobi. Ingen okunnighet ligger bakom detta, utan rädslan av det som en hel del invandrare och deras barn gör i dagens Sverige. Om man har rätt att kalla saker och ting med deras rätta namn och inte har nån behov utav att vara PK (politisk korrekt) då är det uppenbart att något inte stämmer. Problemet är att de som försvarar invandringen till varje pris skapar ännu mer problem. Själva politiker och alla etablerade partier är just nu ute efter röstfiske. De är mer eller mindre beroende av invandrarnas väljarröster så att de har banlyst varje negativ uttalande om den lite mörkare sidan av invandrare. Deras ”försvarare” vet det och utnyttjar det genom att offentligt angripa varje försök av allmänheten att ”svartmåla” muslimer eller islam. 

 

Men i längden handlar det hela om våra demokratiska fri- och rättigheter och lagligt utnyttjande av yttrandefriheten. Man ska ha rätt att offentligt samtala och kritisera alla negativa företeelser och problem oavsett vad det handlar om utan att bli beskylld för antingen det ena eller det andra. Vare sig det handlar om sjukförsäkringen eller om invandrargängens hämndaktioner i Rosengård eller Rinkeby. Genom att inte dela medborgare i Sverige i ”De” och ”Vi”, i olika grupper, i svarta och vita, i svenskar och invandrare undviker vi missförstånd och onödiga konfrontationer. Man ska utgå ifrån de handlingar vissa utför och, om de är dåliga, döma dem och kritisera.

                                                       

Man kan väl aldrig blanda ihop religion, individen och en hel folkgrupp. Hård kritik av  en invandrarkille som sätter eld på bilarna i Fitja eller kastar sten på poliser i Tänsta eller en invandrargäng som sätter skräck i hela Rinkeby är inte kritik av islam. Islamofobi handlar inte om hårda tag mot invandrarungdomar som kräver respekt av samhället genom att sätta eld på våra skolor. Inte heller antisemitism ska handla om kritik av en korrumperad rabbin från New Jersey.

Man har bara rätt att, i demokratins namn, kalla saker och ting med deras rätta namn, oavsett religion eller annat. För att, i längden, allting handlar om mänsklig värdighet, om att ta sitt ansvar och urskilja mellan rätt och fel, om moral och etik, inte om religion-  eller grupptillhörigheten. Men antingen massmedia eller våra politiker hat, som alltid, bestämt dagordningen och fattat beslut att alla som inte är politiskt korrekta och vågar ge sig på muslimer eller judar är rasister och främlingsfientliga. När en del  invandrarpolitiker som Niamko Sabuni och Nalin Pekgul eller skribenter/journalister som Dilsa Demirbag-Sten just kallar saker och ting med deras rätta namn - att muslimska invandrarbarns respektlösa beteende är hårt kriminellt - är alla de då islamiska/muslimska förrädare, som vissa idiotiska bloggare kallar dem, eller? Är de antiislamister och borde straffas med stenkastning eller hängning? Alla kan väl inte bli som Muhammed Omar.

 

Man ska inte klumpa ihop muslimer med islamister, i synnerhet radikala islamister eller extrema islamistiska fundamentalister med vanliga muslimer. Islamisterna föraktar demokrati men det gör inte (alla) muslimer. Vissa flyr i miljontals från sina respektive länder pga. den politiska förtrycket orsakad ofta av tillämpningen av de hårda sharia-lagarna och den fria tolkningen av Kurran som genomsyrar hela deras samhället och där speciellt kvinnorna är helt förtryckta. Fundamentalism breder ut sig mer och mer hoss oss, och de religiösa muslimska extremisterna i tex. Rosengård (islamiska fundamentalister) vill begränsa kvinnors frihet i religionens namn. Tunga samhällsföreträdare måste börja stå upp för grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga fri- och rättigheter. Unga värvas i Rinkeby och förmodligen i andra invandrartäta bostadsområdena till heliga krigare i Somalien eller utbildas till tuffa självmordsbombare. Mitt i dagens Sverige.

 

Islam och demokrati är oförenliga, enligt islamisternas strikta åsikter och alla muslimer ska kämpa mot sekulariseringen. Alla de muslimer som flyr från islamism, flyr till just våra sekulariserade västerländska samhällen med demokratin i spetsen. Islam är en totalitär ideologi som tillämpar sharia-lagar och som är oförsonliga med demokratiska fri-och rättigheter. Personligen väljer jag att kritisera islamister men inte de som kritiserar islam, och de som brännmärker alla muslimer som islamister älskar jag att kritisera. Islam är en offentlig religion som präglar hela det muslimska samhället. Religion ska vara en privat angelägenhet, sekulariserad (avskild) från allmänheten och ska inte påtvingas (individen, omgivningen, grupper, samhället). 

Det vore bra om man kunde lämna in någon slags åsiktsdeklaration till en oberoende grupp som skulle syssla med integration, invandringspolitiken eller invandringsfrågor och deras problem. Inte frivilligt utan obligatoriskt, så att man skulle kunna, efter att man räkna alla åsikter -mot eller -för ovannämnda, kan ta ställning till om behovet av SD i riksdagen är berättigad eller inte. Då skulle också allt mediedrevet tona ner all uppståndelse kring detta eviga problemet och göra nåt istället för att bara prata.

Skapa flashcards