Man kan räkna själv hur mycket kostar en högskoleutbildning. Det är bara att gå in på CSN:s hemsida och kolla (för de som inte tänker studera vidare). De som har redan gjort det vet själva hur går det att ansöka om studiemedel och låna pengarna från CSN för att bekosta sina högskolestudier och vet hur det kan kännas med den sista biten som kan svida och kosta skjortan (och kan bli en stor och svår ekonomisk belastning) - att betala tillbaka lån, plus räntan (om man inte börjar betala tillbaka på en gång efter avslutad utbildning, utan väntar eller är tvungen att vänta pga. att man inte har nåt jobb). Två, upp till fem år, beroende av vad man vill bli (när man blir vuxen) - lärare, ekonom, ingenjör, läkare, IT-expert, jurist… Fyra terminer eller tio, i vissa fall mer. Runt 35 tusen per termin.

Men varför skriver jag om det? Vad har det med invandrare att göra? Lånar invandrare också från CSN som vanliga svenskar gör (det finns alltid såna som ifrågasätter allt när det gäller invandrare så det är därför jag skriver det här). Jovisst, det gör dem. Som alla andra, och jag är en av dem som har gjort det och vet allt om det sista biten - att betala tillbaka lånet med räntan inräknat. Jag förstår fullständigt hur det kan kännas för en vanlig svensk medborgare som har gjort samma sak - bekostat sin egen utbildning, fått ett hyfsat jobb, gift sig och skaffat två eller tre barn och sen kanske lånat också pengarna från banken för att köpa en bostad, ett hus och en ny (eller begagnad) bil. Och sen börjat betala tillbaka pengarna plus räntan, kanske både han och frugan eller sambon. Det kan kännas som rena rama helvete. Samtidigt ska man, speciellt i dagens svåra ekonomiska läget, när varsel, uppsägningar, konkurs och arbetslöshet har blivit vanliga företeelser, frukta att själv bli av med jobbet eller, i värsta fall, blivit utan jobb (och kanske frugan eller sambon med). Det värsta scenariot som man kan tänka sig, men som kan tyvärr inträffa när som helst. Men då måste man förstå hur det kan kännas för en invandrare med akademisk utbildning och massa skulder (och barn) sitta hemma och inte få en anställning i flera år, inte för att hans kunskaper är otillräckliga (både från hemlandet och de “nya” han skaffat si här) utan pga. den rådande arbetsmarknads- och bostadssegregationen och arbetsgivarens försiktighet och misstänksamhet mot invandrare.

Det finns gott om utbildade (och bildade) lärare, läkare, ingenjörer, ekonomer, vissa med tom. magister- och doktorsexamen; villiga, kunniga invandrare som får väldigt liten chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden pga. deras felaktiga namn, kön, hudfärg, religion, klädsel, utseende mm, Som har suttit hemma i massa år, sökt arbete och skickat sina CV och ansökningar överallt, men… En hel del av dem jobbar (eller har tillfälligt jobb) som städare, kebab- och pizzabagare, taxiförare, fönster- och skyltputsare, grönsaks- och fruktförsäljare osv. De är tvungna att ta vilket jobb som helst för att överleva, att försöka ge sin familj lite av den tryggheten alla vi borde ha och känna som en naturlig självklarhet, det som ingår i det svenska välfärden och den fina svenska modellen. Men icke. Det finns invandrare med magisterexamen som har sökt hundratals jobb - ett fall som uppmärksammades av pressen för några år sedan, men sen blev det plötsligt tyst; i övrigt kan jag nämna att mannen inte fått nåt jobb efter det, utan tvärtom - han fick ännu svårare att “komma in på arbetsmarknaden”, förmodligen pga. hans “fräcka” uttalanden att det handlar inte om integrationen utan tvärtom om segregationen och tom. om ren rasism.

Om en invandrare ringer till en arbetsgivare som söker arbetare och uppger ett vanligt svenskt namn då är man välkommen på anställningsintervju. Uppger man sitt rätta namn, med fel brytning, då är det kört. Och så hävdar regeringen och våra politiker (samma gamla mantran och påhittade floskler som upprepas i decennier) att man ska ta till vara invandrares kunskaper och behandla dem på samma sätt som man gör med vanliga svenska arbetare - ge dem ett jobb för att visa att man respekterar dem och välkomnar in i det svenska samhället och därmed underlättar med den viktigaste biten för en lyckad integration. Och samtidigt välkomnar man fri arbetskraftsinvandring (massinvandring) för det är jätte viktigt för Sveriges framtid och bla, bla, bla. Mer invandrare ska det va’. För vad undrar jag i all min naivitet? För att, genom att få jobb, bygga upp det här landet, så som man gjorde på 60- och 70-talet, för att bygga upp den svenska modellen och välfärden och vara en naturlig del av det svenska samhället. Eller? Att stapla dem på varann i redan trånga lägenheter i Malmö eller Södertälje och sen åka till USA och skryta om att vi tar emot fler irakiska flyktningar än USA och Kanada tillsammans.

En färdigutbildad läkare från Stockholmsområdet (tom. jobbat som läkare i sitt hemland och sedan kompletterat läkarutbildningen här i Sverige) kör taxi och är nöjd med sitt jobb. Men han drömmer om att jobba här som läkare. För han har, som många andra, lånat ett par hundra tusen från CSN för att bekosta sina studier. Och hans dröm som barn var att hjälpa sjuka och gamla. Och nu som vuxen och förälder till tre barn vill han framförallt ge dom alla möjligheter att förverkliga sina barnsdrömmar. Och i Sverige är det lättare att göra det. Det var därför han flyttade hit. Men icke. Han har fel namn, hudfärg och dessutom är han muslim. En dålig kombination. Han tänkte byta namn, men hudfärgen och religion kan han inte byta - det första är svårt att genomföra och det andra är något han absolut inte vill göra för hans heder, samvete och manligheten tillåter inte det. Men han drömmer fortfarande om att hjälpa de behövande.

Toma ord, gamla mantran och påhittade floskler, lögner och löften om det goda livet här i Sverige är individuellt anpassade och utformas efter politikernas och makthavarnas eget tyckande, troende och godtycklighet. De tror och tycker fortfarande istället för att kunna, veta och vilja. Och göra det de utlovar sina väljare, dvs. invandrare som ingår i väljarkåren. Men med tanke att integrationsprocessen är väldigt svårt att genomföra för dem och med tanke på deras i decennier upprepade misstag och deras vanliga trims-trams med invandrarfrågan är jag inte ett dugg förvånad. Inget nytt under solen. När makthavarna tar sig rätten att sätta betydelse för vissa ord efter eget tyckande och troende (som t.ex för ord som frihet, heder, rättighet, mänsklighet osv.) och förbehåller sig rätten att själva definiera vissa begrepp och sätta sina egna företeelser på dagordningen i vårt samhälle, då är det faran att demokratin urholkas ännu mer.

Det som sossarna upprepade gång på gång under deras maktskifte - samma gamla mantror och påhittade floskler om att alla är lika, alla har rätt till arbete, alla har samma rättigheter och lika lön för lika arbete, som står nånstans skrivet på papperet, ser helt annorlunda ut i verkligheten. Teorin och praktiken stämmer inte överens med varann. Och så har det varit också innan sossarna tog över makten från Carl Bildt och hans regering och det ser likadant ut idag, nu när moderaterna regerar igen. Det har inte förändrats, eller snarare sagt, det har blivit värre. Samma inställning när det gäller marknadspolitiken för invandrare plus den oerhört allvarliga och djupa ekonomiska krisen de fick på köpet och som drabbat alla. Vilket betyder att det har blivit ännu hårdare för invandrare på arbetsmarknaden.

Det var knappt två-tre månader innan bankkrisen startade i USA förra året och som orsakade en lavinartat börsfall och den största ekonomiska krisen runt om i hela världen. Läste då, i olika tidningar, så som jag brukar göra varje dag, att vår integrationsminister Nyamko Sabuni och vår käre finansminister Anders Borg kom med olika förslag om integrationsfrågor, om fler jobb för invandrare, om introduktionspraktiken för nyanlända, om sfi-undervisningen mm. Jag var lite förbryllad men inte så förvånad för att det kom mer trams från våra politiker. För man har tjatat om det hela tiden i så många år och kommit med olika förslag och goda lösningar, men ingenting har hänt. För vägen från ord till handling är, som vanligt, väldigt lång och det är svårt att genomföra förändringar. Och det är ju välkänt att våra politiker älskar att prata och anser väl att det är deras jobb - inte att göra nåt och förändra läget. Jag var ju både ledsen och förbannad och undrade hur i hela världen de som är ansvariga för just den delen av samhället kunde ha så stark mage och ljuga både svenska folket och invandrare och bara upprepa samma lögner och tömma löften gång på gång utan att göra nåt konkret? Ingen moral och inget ansvar, verkar det. Inget nytt under solen, som vanligt, men hur länge? Och på vems bekostnad?

Jag skrev om allt detta i mitt föra inlägg så jag ska inte upprepa mig. Jag kan bara kortfatta: det som AF, FK, A-k, Migrationsverket, Invandrarverket och kommunledningen erbjuder för både nyanlända och gamla “etablerade” invandrare är samma sak de bjöd på för 10-15 år sedan: “arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, dvs. korta utbildningar och kurser som inte ledde till nåt jobb i framtiden och som klassas som bortkastad tid, plus olika praktikplatser där invandrare skulle, genom att utföra heltidsarbete för mellan fem och sju kronor per timme, lära sig hur man gör och “komma in med ena foten på arbetsmarknaden”. Allt helt lagligt och godkänt av kommunen och socialförvaltningen. För om en illegal invandrare jobbar nattskift som städare och blir maximallt utnyttjad av sin arbetsgivare som betalar svart 25 kronor per timme, då är det kriminellt, helt oacceptabelt och olagligt. Men om en invandrare som vistas lagligt här i landet och väntar på ett svar från verket om han får stanna eller inte, och under tiden får “introducera sig på arbetsmarknaden” genom att praktisera på nåt ställe och städa i åtta timmar för fem eller sju kronor per timme (mindre än 1200 kr i aktivitetsstöd från Försäkringskassan), då är det helt lagligt. Snacka om hyckleri och dubbelmoral. Det verkar som om de olagliga (och ofta kriminella) arbetsgivare som betalar svart och utnyttjar billig invandrararbetskraft framstår som mer hederliga än våra myndigheter. De betalar åtminstone mer.

När det gäller sfi-undervisningen och att man borde reformera och totalt förändra det gamla sättet - har ingenting emot. Det har visat sig (har varit med om) att de gamla undervisningsmetoderna är både föråldrade, ineffektiva och otillräckliga. Ofta bortkastad tid för en del invandrare, i synnerhet de som vill ha mer, lära sig snabbt och kyla vidare för att satsa på antingen fortsatt utbildning eller jobb. Samtidigt snacket om att sfi är nån slags “tillflykt” för vissa invandrare, ett sätt att komma ut och från hemmet för att kunna koppla av, träffa andra människor och umgås och slippa bara städa hemma, laga mat och ta hand om barnen hela dan, stämmer helt och hållet. Men sanningen är också att såna personer lär sig mer eller mindre språket under den tiden, så det är inte helt bortkastad tid för alla. Men just när det gäller de andra - kunniga och villiga invandrare, ofta med en akademisk utbildning hemifrån, då är det en annan femma. Det är då det uppstår problem och sfi-undervisningen ses som otillräckligt och inte uppfyller kriterier om en bra och effektiv undervisning. Nämligen, det handlar om de invandrare som kräver mer, vill satsa mer får att få mer av undervisningen. Som vill, under så kortast tid som möjligt, klara sfi och lära sig språket så mycket som möjligt. Men icke. Ofta sitter de tillsammans med 20-30 stycken elever som har olika förutsättningar och olika kunskaper och vissa av dem är analfabeter, med ett annat språk och ett annat skrivstil. Alla dem lär sig språket i sin egen takt, vilket betyder att vissa av dem behöver flera timmar att klara en uppgift medan andra klarar det på några minuter. Det försvårar för den eleven som är bättre. Bara en lärare i klassen kan inte ge individuell hjälp till alla och hinner inte vara samtidigt med den “sämste” som behöver hjälp och den “bäste” som behöver mer information. Det rör sig ofta om “grupparbete” där eleverna sitter tillsammans i en mindre grupp men är blandade - de som kan och de som inte kan språket så bra. De som är bättre blir faktiskt tvungna att hjälpa dem som inte kan för att hela gruppen ska klara uppgiften, istället att ägna tid åt att prioritera och satsa på eget kunnande.

Dessutom, finns det en långvarig process (byråkratisk eller nationell?) som går ut på att “trycka ner” de villiga och kunniga invandrare eller sätta honom på plats och göra gällande för honom att han inte är bättre än någon annan. Syftet med det är att göra den människan lika medelmåttig som alla andra. Man ska inte sticka ut och skall vara lagom (lagom är bäst). Man måste anpassa sig efter rådande omständigheter. Samhället motverkar på ett medvetet sätt ansträngningar av den kunnige och villige invandrare att få mer för att sen kunna ge mer i framtiden. För det är det samhället strävar efter och både regeringen och forskare betonar hela tiden: vårt samhälle och vi människor måste satsa mer på utbildningen - vi måste kunna och veta mer för att kunna möta morgondagens och framtidens utmaningar. Hur mycket dubbelmoral och hyckleri finns i det här är väl uppenbart. Allt detta bara motverkar en lyckad integration, plus andra saker och ting (segregation, rädslan och okunnighet plus utnyttjandet av invandrare i form av billig “praktisering” eller en billig “introducering på arbetsmarknaden” utan rätten att klaga, säga ifrån eller tacka nej) som hänger ihop och som jag redan skrivit om i mina tidigare inlägg.

Det finns tonvis med fakta om ”Landet med ledande demokrati” som utnämnt sig själv till “världens befriare”. Oerhört vackert land som togs ifrån Indianer, men också den utlovade Landet som tillämpar fortfarande dödsstraff, har ca 2,5 miljoner kriminella inspärrade på olika fängelser runt om med ca 400 tusen dömda till livstidsfängelse eller till döden. Drygt 300 tusen våldtäkter sker enbart i fängelser och drygt 200 tusen nya i samhället varje år. Mord, våldtäkt, rån, misshandel, bedrägeri tillhör vardagen. Stora motsättningar överalt och stora möjligheter. Men det svarta, mörka sidan väger betydligt tyngre än den ljusa med företaganden, utbildningen, forskningen… Folk som har dålig eller ingen sjukförsäkring (den grymmaste delen av USA:s vardag och den hemskaste orättvisan i samhället - 47 miljoner saknar sjukförsäkring), miljoner uteliggare och extremt fattiga (37 miljoner räknas som fattiga), utslagna (23 miljoner är socialbidragstagare), knarkare, mördare, yrkeskriminella, psykisk sjuka, miljoner arbetslösa och miljoner papperslösa invandrare (en otroligt stor andel från Mexico) som lever under miserabla förhållanden (ca 13 miljoner lider av hunger eller har väldigt dålig tillgång till mat - mitt i världens rikaste land), med världens värsta kriminalitet (fast väldigt stolta över att den gamla Maffian är nästan helt utrotad och nu mera är de bara vanliga rika affärsmän insyltade i hela USA:s liv i alla former). Måste nämnas att, just när det gäller den svarta befolkningen, är allt av ovannämnda dubbelt så mycket. Som ett exempel hur kriminaliteten är ett samhällsfara kan jag nämna att New York, med drygt 8 miljoner invånare har 38 tusen poliser. Här i Sverige är det 18 tusen poliser eller totalt 25 tusen med alla de anställda fördelade på 9 miljoner invånare . Det finns 14 300 polismyndigheter i alla städer, kommuner och delstater med ca 1 miljon poliser i hela USA, eller 3,5 anställda per ett tusen invånare. Och sen kan vi nämna FBI, CIA, NSA och alla de andra hemliga, topphemliga och mindre hemliga organisationer som brottas dagligen med alla typer av brott. Det finns drygt en miljon advokater som gör sitt bästa, för rätt pris, att göra kriminaliteten mer lukrativ och lånande. Men också att försvara de behövande, insjuknade, orättvist behandlade osv.

Landet som slukar 60% av världens alla resurser, som startar krig för oljans skull, som har blomstrande rasism som utövas helt öppet, massvis med högerextrema krafter som mobiliserar mer och mer, med konservativa politiker och senatorer som är fortfarande emot aborten, en utbrett cynism bland befolkningen inför avlägsna rikspolitikers inkompetens och girighet (s.k. institutionaliserad korruption) med dubbelmoral, hyckleri och med öppet hat mot svarta, indianer och latinos. Det pågår både den legala och den illegala vapenhandeln runt om i landet dygnet runt, knarksmuggling direkt från Afghanistan och Latinamerika i miljardklassen, öppen prostitution osv. osv. Listan är verkligen lång.

Kriget mot Irak, vapen, död och våld är alltid på dagsordningen både i Pentagon, White House och hos vanlig folk. Det är rena rama harakiri inom Kongressen och Senaten att motsätta sig vissa politiska frågor och det är oftast lobby (ca 35 tusen lobbyister) som bestämmer över dagsordningen. Men det kan bli också farligt och förödande för vanlig folk att börja bråka på öppen gata i t.ex Dallas om vem har rätten - demokrater eller konservativa och vem har rätt att bära vapen. Och det är lagligt, som kan ha förödande konsekvenser på samhällets rättsäkerhet.

Den stora frågan är om Barak Obama vet hur Amerika ser ut i verkligheten eller bara låtsas att få veta. Vanlig folk som sover ute på gatorna runt om i USA tror eller litar varken på honom eller på någon annan. Fattig folk intresserar ingen. För de bara vill ha mer och mer och har ingenting att ge tillbaka, enligt vissa politiker och vissa senatorer. Och det är tanken bakom kapitalet och mediajättarna som förstärker den osanna bilden att demokratin i USA är till alla oavsett kön, ras, religion osv. Demokratin är till de rika som har och får mer och som bygger upp demokratin med sitt kapital som investeras i världens största vapenindustri med nukleär vapen i spetsen och de senaste uppfinningarna som kan användas att försvara demokratin runt om i världen och såklart - att sälja den gamla utrustningen till alla de intresserade som vill försvara sin makt. Pengarnas makt syns överallt, men både de stora och små företag, koncern och konglomerat är frikostiga med olika bidrag till det lokala livet: skolan, kulturen, vården mm. Allt pga. att det är dem som dikterar villkoren i en city eller County dvs. näringslivet, den offentliga och den politiska livet.

USA:s mediakonglomerater vet om att folk behöver lite lugn och ro samt lite underhållning och skapar det. Allt är regisserat och fixat till 200% för att folk ska kunna koppla av och ha roligt. Det är deras “Lifestyle”och stora drömmar som står på dagsordningen: underhållning till döds! Hollywood, TV kanaler med noggrann vald underhållande våld i spetsen, massa actionfilmer som uppfostrar våldsbenägna barn att bli ännu mer aggressiva, underhållande krig (Kuwaitkriget kunde man se direkt i tv-rutorna tack vare CNN), underhållande presidentkampanj, underhållande dödsstraff från Texas fängelser, underhållande mord och misshandel, Reality Life, Streetpolicelive, kändisarnas lifestorys mm. För demokratins skull, för friheten i världen så att man kan glömma sina egna problem och drömma sig bort. Bilder från hela världen och alla de fasor man kan stöta på runt omkring i USA gör att folk helt enkelt stänger av sitt individuella samvete och medvetenhet, för den “goda sakens skull”. Bröd och skådespel! Men ingenting djupt, insiktsfull eller tankeväckande ifall… Allt för konsumenter, som ansvarar för två tredjedelar av all ekonomisk verksamhet i hela landet. Att shoppa är en livsstil i USA som man tar på största allvar så att det pågår en ständig upptrappning av köphysterin. Köpmakten och trogna kunder som alltid har rätt är den viktigaste ingrediensen i marknadens reklamföring, med de fyra klassiska pelare: uppfin-producera-marknadsför-konsumera. Konsumera-mera Amerika där ras- och fattigdomsmönstren hör ihop med de osannolikt rikaste människor i hela världen. Alla kontraster och paradox finns där inflätade i varann.

Våra makthavare använder ofta, när de pratar om olika företeelser i samhället, beteckningen vanliga människor. Vilket förmodligen syftar till en del av hela Sveriges befolkning, vissa svenska medborgare eller nåt liknande. Men vilka egentligen? Ju, det är den delen av svenska folket som kan klassas som andra eller tredje samhällskategori. Den första är de rika, den andra är väl de som har det bra - välstående eller välbärgade - de lever gott både på sina lön och besparingar. Den tredje klassens medborgare är väl de som har det djärvt - vanliga eller dåligt betalda jobb, bor oftast i ett hyreshus eller lägenhet och har stora problem med ekonomin. Oftast arbetslösa som lever, för tillfälle hoppas jag, på a-kassan. Eller sjuka som, också tillfälligt, försörjer sig på sjukersättningen. Och då har vi inga klasser kvar att prata om. Eller? I vilken kategori hamnar då de som är svinrika? Som har miljarder och hundratals miljoner i kapitalet, lön eller pension? De som Ingvar Kamprad, familjen Bonnier eller Wallenberg eller Christer Elmehagen? De tillhör förmodligen överklassen, så de kan inte klassas som nr 1. De ligger ovanpå den första klassen eller kategorin. Och så har vi då en till!

Det är de som är fattiga! I dagens Sverige. De utslagna, behövande, maktlösa som inte syns och märks av myndigheter, som är osynliggjorda i samhällsdebbaten, som inte är intressanta varken för makthavare eller media. De som lever i utanförskapens egna förorter, nånstans bortom alla synliga gränser för värdig mänsklighet, bortom alla de normer som samhället “garanterar” alla medborgare, De är människor som har hamnat under marginalen för att de blivit sjuka, arbetslösa, utförsäkrade, beroende. Som hamnar i underläge och tappar sitt människovärde när vissa myndigheter tolkar sina lagar och regler efter eget tyckande och troende och efter egen bedömning och riktlinjer.

Oftast pratar man om socialt bestämda nödvändigheter när man tänker på sociala normer och social skyddsnät. De som är (ur)fattiga saknar det pga. “bristande ekonomiska resurser”. Eller pengarna helt enkelt. Enligt beräkningarna som SCB och Socialstyrelsen har kartlagt förra året, så är det ca 880 tusen hushåll i dagens Sverige som ligger under socialbidragsnormen! 150 tusen som ingår i den siffran är människor (unga) som, av olika anledningar, bor kvar hos sina föräldrar eller “studerar”, och sen är det en del fattiga pensionärer, men efter ett antal “olika reduceringar” som styrelsen gjort så får man kvar drygt 300 tusen hushåll som räknas som fattiga. Inga exakta mätningar utan uppskattningar.

Det är ensamstående föräldrar med barn (oftast mammor med en deltidsjobb), lågutbildade och lågavlönade, invandrare, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, sociala fall med extrema former av fattigdom och socialmarginalisering, hemlösa och uteliggare. De som egentligen borde få mer när de har det svårt, inte mindre. Drygt en kvart miljon barn, enligt Rädda barnen, lever idag i Sverige i fattigdom. Malmö hamnar på första platsen med 37%. Rosengård, som en stadsdel, tar priset med 71%. De kommuner som ligger lågt är det med ca 6% (inte så många invandrare som bor där). Mer än 450 tusen barn och ungdomar lever i dagens Sverige med antingen en eller bege föräldrar som är alkoholister eller missbrukare. Och som lever utan pengar till de nödvändigaste utgifterna. Det som står i FN:s Barnkonvention och som Sverige “annamar” - alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard och staten ska sträva efter att förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter “till det yttersta av sina resurser”, det struntar man fullständigt i. Man (läs: regeringen) är upptagen med “värre problem” än detta. Man är “chockad” över chefernas och VD:s höga bonusar och pensioner och fallskärmar, men inte chockad av fattigdomen.

Idag har vi en form av nyfattigdom som sprider sig i Sverige. Roten till denna fattigdom är massarbetslösheten och de ökade klyftorna mellan rika och fattiga. Och de olika “reformer och åtgärder” som regeringen och kommunledningar genomdrivit under de sista åren (inte bara moderaterna). Den sista åtgärden var att tom. sänka socialbidragen i vissa kommuner (Nacka, Danderyd) som en naturlig påföljd av kommunernas underskott och dålig hjälp av regeringen. Samtidigt ska kommunledningen och landstingsråd höja skatten för att “värna välfärdens kärna”. Socialbidragsnormen är låg och har inte ökat under den senaste decenien. Tvärsemot har den minskat! Däremot är politikerlöner jätte höga jämfört med socialbidragen. Men de har ständigt ökat under de senaste tio åren. Det är väl därför våra politiker väljer att avstå från en offentlig debbat om fattigdomen eftersom de inte förstår hur det känns att vara fattig och är inte så insatta i detta “svåra” ämne. Trygghetssystemet behöver väl inte diskuteras.

Våra makthavare kan tydligen bete sig hur som helst, efter egna lagar och regler och göra vad de vill. Men inte vi “vanliga människor”. Vi fattiga, lågavlönade, sjuka, arbetslösa, behövande… Vi ska inte jobba svart (och inte heller “vitt” inom snart) annars… Men att en politiker, under sin betald arbetstid, föreläser på olika ställen för en blyg summa av 90 tusen är väl tillåtet. Det “ingår” i deras jobb som regeringskansliet har utformat, godkänt och välsignat. Vi vanliga små ska inte fiffla med olika bidrag annars… Med de kan (aktivitetsgaranti t.ex.), för det är lagligt och tillåtet. Vi ska inte bli sjuka, för det betyder att vi fuskar och ljuger och inte vill jobba för vi är lata och oansvariga. Att välfärden krymper (och våra magsäckar) är makthavarna inte bekymrade över, eftersom deras fickor växer. Och genom att komma med mer obegripliga och svårtolkade byråkratiska regler och förordningar, lagar och bestämmelser som bara förtrycker oss ännu mer, kan de lättare kontrollera oss och ha koll på våra liv så att de kan härja fritt. Det spelar ingen roll vilken partitillhörighet de har. De är av samma skrot och korn hela bunten. Egoistiska hycklare, lögnare, dubbelmoralister, bedragare och fifflare. De är totalt avskärmade från verkligheten och har ingen uppfattning hur det är att leva som fattig, sjuk, arbetslös, utslagen… De bara fördärvar vårt demokrati och urholkar vår välfärd, fattar fel beslut som kommer inom snart att ha ödesdigra konsekvenser. Men huvudsaken är att de passar på och kan sko sig på vår bekostnad.

Det skulle ha varit en lyckad fortsatt Julafton i många av våra ledningar - SEB, AMF, AP-fonderna… Skattkistorna skulle öppnas för deras toppchefer för att dela frikostigt ut aktieägarnas och pensionärernas tillgångar. Men… Efter en hård kritik från allmänheten och efter att media fått vittring på fiffleriet inom pengarverksamheten, gick allt åt pipan (va’ synd!).

Förra veckan var det AP-fonderna, förrgår var det SEB, igår var det AMF - alla i samband med skampålen och man trodde att det var slut, för tillfället. Men icke. Idag är det Skandia Livs som tänkt göra samma sak: deras högsta chefer skulle också mumsa på lite extra pengar dvs. få bonusar (”rörlig ersättning” heter det). Trots att spararnas kapital minskade med 13,4% under förra året fick ledningen 7,3 miljoner! För det här året skulle ledningen (och övriga anställda) dela drygt 10 miljoner kronor! Men nu backar de, tack och lov. Också efter hård kritik och påtryckningar från allmänheten.

AMF Pension fattade beslut att ta tillbaka 17 miljarder kronor av pensionskapitalet från sina sparare och pensionärer för att täcka upp förlusten. Ändå skulle ledningen få extra pengar som ett tack för sitt välutförda jobb. WW (Wanja Wedin) och hennes LO viste allt om det. Och det var just hon som godkände bonusarna för tio år sedan, fast hon var samtidigt emot. Men enligt henne var det inte så orimligt att betala ut bonusarna till toppcheferna på AMF och samtidigt ta 17 miljarder av sina sparare. För det är “pga. att börsen har gått dåligt. Bonusen är kopplad till vad den anställde har presterat och hör ju inte ihop med förlusten“, enligt henne. Väldigt dåligt omdöme och typisk sossegirighet och rena rama korruption. Plus dubbelmoral och hyckleri. Och det är den politiska makten som borde vara ansvarig för girigheten.

Men Annika Falkengren (dagen efter i TV 4.s Morgonsoffa) upplever inte sig själv som girig och hon har också en hjärta, enligt henne. Vad menade hon exakt med det sa hon inte. Men alla vi har en hjärta: de utslagna från samhällets botten och de stora pamparna från eliten. De hederliga och de giriga. Martin Luther King och Hitler. Frågan är om hjärtan “jobbar ihop” med hjärnan eller inte? För det är i hjärnan där det finns våra mänskliga egenskaper: moral, etik, synd förnuft, girighet, skuldkänslan, heder, samvete… Men om man, inom den högsta ledningen blandar aldrig in moral och etik i viktiga ekonomiska beslut, då kan man inte ha en hjärta.

Dagens hot mot demokrati är inte terrorismen eller den nästan helt utdöende kommunismen, utan nåt annat som är inbäddat i vårt system. Det är den kapitalistiska klassdiktaturen som alltmer vinner i den ständiga klasskampen. Plus den aktuella regeringens passiviteten att ställa upp för folket i svåra tider. Och konsumismen på gott och ont.

Demokratins värde är att främja mänskliga rättigheter. Och det är regeringens största ansvar att stå och agera för det. Den svenska välfärden skall värnas ständigt om. Och den svenska modellen. Och självklart den fina svenska demokratin. Men kan något som verkar vara en stor bluff som är på väg att försvinna värnas om? Om man idag lever innanför utanförskapets egna samhälle hur kan man då utgå ifrån att värdegrunderna för en fungerande demokrati värnas om? Maktfördelningen från folket och beslutfattande politiker har förskjutits till tjänstemännens byråkratiska apparat och lobbyverksamheten. Att stå för moral, jämlikhet, allas lika rätt, solidaritet, mänsklighet, frihet, gemenskap… Det går inte för det är så många som lägger sig i med ord och handlingar för att försvåra för folket. Tom. FN börjar blanda sig in och antar en resolution som ska göra religionskritik till en brott. Yttrandefriheten hotas och människornas rätt att slippa religiöst förtryck och själva välja om de ska fortsätta vara religiösa eller icke ifrågasätts. Människor vill slippa underkasta sig religiösa dogmer. Men det går inte idag. Allting ska regleras och ifrågasättas av överheten och det styrande systemet. Men att våra politiker ska ta sitt ansvar på största allvar - det går inte. Samma ansvar när det gäller t.ex IPRED-debatten eller FRA-lagen i riksdagen. Åtgärderna som får extremt långtgående konsekvenser. Allt tyder att våra politiker vill inte (kan inte?!) göra så mycket för att tänka om, utan bara röstar för. Det är inget ansvar eftersom man inte vet vad är det man fattat ett sånt viktigt beslut om, vad är det som ligger bakom det hela och vad kommer att hända i framtiden om beslutet visar sig felaktigt. Integritetsdebatten har havererat eftersom de flesta partier håller på att offra vår integritet för en falsk trygghet. 

Mediala jättar med näringslivet i spetsen bestämmer över dagsordningen. Den fria marknaden utvidgas på bekostnaden av “rikets säkerhet”. Personlig integritet kränks, och den gamla naiva tron på “den goda staten” håller på att upphöra helt och hållet. Demokratin håller på att urholkas. Folk drar sig undan och ökad misstro mot makten tas inte på allvar - den leder bara till ökat politikerförakt, röstapati och avskärmning av politikerna mot folket.

Det pågår ständig kamp mellan stridande och etablerade partier - nu är det Alliansen mot oppositionen (borgar mot sossar) bara för att utjämna maktbalansen, inte att verka för att de svaga ska få bättre. Den offentliga sektorn mot näringslivets enorma kapitalet. Människor får mindre hopp och mindre möjligheter och val. Partierna för miljoner i partistöd, som inte behövs redovisas för allmänheten. Det fifflas och slösas med pengarna. Kapitalets företrädare och mäktiga politiker håller varann om ryggen och ger varann gigantiska bonusar, fallskärmar, pensioner och arvoden, för det mesta på folkets bekostnad. Banker lånar ut pengarna till storfifflare som gör vansinniga investeringar som går åt pipan, men bankerna skuldbelägger sparare. Det finns ingen samförstånd mellan de stridande partierna om att de pågående stora ekonomiska och politiska problem inte kan lösas genom att skylla på varann utan att man måste samarbeta och försöka hitta en gemensam lösning på problemen. Att kanske satsa på nåt hållbart som kan delvis ta oss ut ur den djupa krisen: import, forskning, utbildning, entreprenörskap eller produktion som står för nästan 50% av vår BNP. Att klara den globala konkurrensen, att höja investeringar i vår industri, att reglera konsumtion och prioritera kompetens i stället för mängd. Man kan väl inte prioritera näringslivet hela tiden om folk sitter hemma och är arbetslösa eller sjukskrivna.

Sverige ger drygt 30 miljarder kr i bistånd för att rädda andra länders ekonomi. Kan man inte tänka sig att “dra lite av” och satsa på framtida jobb i stället? Giriga stora företag och koncern, banker och bolag ska tjäna så mycket pengar som möjligt på så kortast tid som möjligt utan några långsiktiga och hållbara planer och lösningar. Tänk dig att det borde vara företagsledare och chefer som borde betala för de fiaskon de har skapat på senaste tiden, men samtidigt livnärt sig med bonusar, fallskärmar och saftiga pensioner på skattebetalarnas, medlemmarnas och spararnas bekostnad. Det finns råd för det - hundratals miljoner kronor som försvinner i de girigas fickor. Om staten skulle kunna halvera deras löner och förmåner och ge till pensionärer och behövande i stället. Till arbetslösa ungdomar. Till de som har byggt upp det här landet och jobbat hårt för välfärden. Och om staten skulle kunna tänka sig betala tillbaka åtminstone en del av de hundratals miljoner som stulits från arbetare, sparare och medlemmar genom olika fuskberäkningar som pågått under väldigt lång tid genom olika risktaganden som t.ex KPA, Folksam eller Skandia brukar göra. De har ingen riskkapital utan det dras ifrån spararna om det går åt pipan. På så sätt stärker de sig själva på medborgarnas bekostnad och det håller inte i längden. Att sänka skatt på våra pensioner vore inte så svårt, eller hur? Men att 60% av en inkomst här i Sverige går till den offentliga sektorn är väl positivt, eller?! Eller är det så att allt det här ovannämnda är rena rama utopin? Det går inte att genomföra.

Staten står under en stor tryck från borgarklassen. Svensk näringsliv bestämmer reglerna. De har god samarbete med regeringen och riksdagen och vissa tveksamma politiker får veta vad kan hända om deras önskemål inte tillfredsställs. Kapitalet har sin lobbyverksamhet eller olika “hemliga” påtryckningsorganisationer som agerar emot regeringens bestämmelser. De satsar stora summor pengar (700 miljoner kr) på opinionsbildning och lobbying i år. Så ett styre som skulle föra Sverige mot ett fungerande demokrati med fungerande välfärd är inte möjligt. Kapitalet äger för mycket makt här i landet för att kunna besegras och regleras av politikerna.

Partiegoism går före demokratin och den politiska plikten att värna om medborgarnas rätt att leva i ett demokratiskt land och värna om mänskliga rättigheter där den personliga friheten och yttrandefriheten värderas högt inom makttoppen. Att ha och behålla makten på medborgarnas bekostnad är deras mål. Den lokala demokratin styrs mer och mer av tjänstemännens regler och riksdagen, som centralstyr och inte tillåter kommunerna bestämma själva. Riksdagen fattar beslut om kommunen behöver ekonomisk hjälp, plus den slutgiltiga summan och tiden såklart. Alliansen beslutar, bestämmer, verkställer, kontrollerar och straffar, allt efter behov. Och komplicerar mer redan komplicerat läge genom att stifta nya lagar, regler, förordningar och bestämmelser för att tvinga kommunledningen att lyda, annars kan den nödvändiga ekonomiska hjälpen äventyras. Varken de anställda inom kommunförvaltningen eller vanliga medborgare kan påverka riksdagens och regeringens beslutfattanden om deras egna angelägenheter. Den offentliga sektorn styrs på bekostnad av den marknadsstyrda verksamheten.

Makten fråntas ifrån oss medborgare genom de styrande politiker och tjänstemän som har avskärmats från verkligheten. Yttrande-, mötes-, åsikts- och pressfriheten, rätten att bilda föreningar eller politiska partier, att aktivt delta i samhällsdebatten, att få rätt information på rätt sätt i rätt tid, att kritiskt granska överheten och makteliten - allt detta utgår ifrån statens godtyckande och viljan. Det borde handla om ett samspel mellan friheter, rättigheter och skyldigheter. Rättsäkerheten urholkas när särskilda grupper i samhället kräver och ställer stora krav på särrättigheter (högerextrema grupper tar rätten i egna händer för att stoppa en verksamhet som är “olaglig” enligt deras uppfattningar). Offentlighetsprincipen urholkas. Att granska våra företrädare som är förtroendevalda av folket hur de handskas med offentliga tillgångar går inte idag. Demokratin har idag reducerats till elitstyre där maktlystna härskar och vanliga medborgare visar sitt missnöje var fjärde år genom att rösta bort fel parti eller avstå av att rösta överhuvudtaget.

Här är det en svag demokrati som råder. Den är stark i sak och i lagtexter, men svag i utövningen. En demokrati är stark bara när människor vågar, har mod och civilkurage och kan hitta sig själva och sitt liv i samhället de lever i och är beredda att delta i den offentliga debatten och stå för det de gör och säger. Med dagens “häxjakt efter syndabockar” på nästan alla plan är det omöjligt. Den riktiga deltagardemokratin finns inte. Maktetablissemanget bestämmer åt oss och över oss genom att tillsätta själv olika “institutioner” som ska bevaka oss dygnet runt. Moralisk, politisk, ekonomisk och demokratisk kris pågår nu i Sverige.

Är det inte den svenska välfärden och den svenska demokratin som ska få en särbehandling och särställning? För medborgarnas skull. Att prioritera Sverige i första hand och medborgarnas liv och rätten att leva ett värdigt liv. Det satsas t.ex oerhört mycket på EU-verksamheten; miljarder kronor sipprar till Bryssel för att smörja medlemskapet och bekosta all byråkrati, lobbyister och politiker som väljer att prioritera ökad konsumism, fri handel och den fria kapitalistiska marknaden - allt går före våra mänskliga rättigheter, de stora sociala frågorna, fackliga rättigheter, den personliga integriteten och friheten. Men krisen här kan inte hanteras. Svensk ekonomi rasar med en rekordminus på nästan 5%, arbetslösheten och varsel stiger här mer än i Europa. Regeringens brist på agerande är uppenbar. Tom. andra länder riktar skarp kritik mot vår regerings passivitet, nu när Sverige ska överta EU-ordförandeskap i år. Hur ska vi kunna leda Europa om vi inte lever upp till våra egna förväntningar? Sveriges krispolitik är mer passiv än de flesta andra EU-länders. Andra länder satsar hälften så mycket av sin BNP än Sverige. Det gick så långt att regeringen försökte blockera EU:s investeringar (5 miljarder) på bl.a energi och IT. Och som pricken över i:et så har regeringen värjt sig mot krav på att söka EU-medel för att bidra till återhämtningen här i landet. Med en total löjlig motivering att “vi inte har råd och vi ska inte slösa bort skattebetalarnas pengar på krisinsatser som ändå inte fungerar”. Men att erodera statsbudgeten med 80 miljarder i skattesänkningar - det har man råd för. Det är passivitetsstrategi som gäller för vår regering.

Ibland är det helt lagligt och tyvärr nödvändigt att använda mer våld och bli mer ond för att ta slut på det onda (inte här i Sverige, för här gäller det inte nolltolerans mot kriminaliteten). För vi är ju kristna, med Luthersk uppfostran och vänder gärna andra kinden för den första har vi förlorat (vissa) för länge sedan. Hur skulle annars våra toppadvokater tjäna miljoner kronor och skatta sina surt fördärvade pengar om samhälle inte hade tillåtit våra duktiga bossar att utveckla organiserad brottslighet och utöka antal klienter (och offren) och få mer klirr i kassan?

Så vad skall man tro på? Här i Sverige pågår debatter runt om kring om det ena och det andra, man erkänner att vi har misslyckats med integrationen, att assimilation funkar inte, att våra flyktingslagar är dåliga, att massinvandringen är en dålig ide, att Södertälje är ingenting man borde vara stolt över och skryta länge med, att Dna-analys suger, att miljöbalken måste utvecklas, att Östersjön måste räddas, att stora och utlandsägda företag absolut inte ska varsla mer folk, att man måste skaffa fler jobb för vi har blivit fler konstigt nog, att alla tiggare och uteliggare på våra gator är värda att ta hand om och därför ska vi motarbeta det och förbjuda allt detta, att inkomstklyftorna bara ökar så att vi börjar jämföra oss med de som har det bättre än vi och inte med dem som har det sämre, att skolan suger och måste förändras eller legas när (vilka stora ord och drastiska åtgärder), att vården ska moderniseras och Landstinget ska effektiviseras och spara pengar på samma gång, att man ska satsa på SJ som blivit sämre med att hålla tider, att inveckla SAS och sparka folk, att…

Att folk måste engagera sig och förändra läget, att kungahuset ska avvecklas, att SD skal förbjudas, att polisen ska få mer resurser och det ska bli mer poliser ute på gatorna - minst fyra per stad och inte två som hittills och minst sex per län, att minst två av dem ska patrullera på våra hårt belastade vägar, att invandrarpoliser skall utbildas och skickas till invandrartäta förorter och där skapa ordning och reda genom dialog med blattarkillar med guld- och silverkedjor, att pengarna skall utrotas och införa en annan effektivt sätt av köp- och betalningsmöjligheter, att militären skall avvecklas och läggas ner, för vi ska snart med i Nato så vi behöver ingen utrustning eftersom det försvinner så mycket vapen och då kan vi bl.a förhindra kriminella att begå brott med att stjäla AK eller liknande. Det är vanlig och vänlig folk som har rätt i demokratins namn att säga sitt och ifrån om och när de vill och inte enbart SD och andra främlingsfientliga och högerextrema partier. Vi ska förbjuda ideologer från Danmark och Tyskland att komma hit och lära våra stackars ungdomar sina vidriga budskap om vit makt och utrotningen av Judar, homosexuella och svarta. Vi har eget kunnig och duktig folk i Sverige som kan allt detta.

Vi ska fortsätta kritisera Kina och kräva att FN-resolution om mänskliga rättigheter respekteras och att folk i Tibet har rätt för självständighetsförklaring. Som Kosovo. Karl Bildt hade rätt. Men om Kurdistan har samma rättigheter eller inte, det ska vi diskutera senare. Likaså Palestinien. Samtidigt ska man köpa ryska oljeaktier och satsa mer i deras fonder och öppna egna firmor och företag både i Kina, Indien och förstås i Ryssland. I deras olja och stålindustri. Och sen ska man få hit utlänningar som ska jobba svart och bo illegalt och få 30 eller 40 kronor per timme och jobba sju nätter i veckan så att vi andra kan sova och jobba förmiddag- eller eftermiddagsskift. Vi för se till att 6-timmars arbetsdag införlivas och vi måste få tillbaka folk till facket och påtvinga dem dyrare medlemskapsavgift i olika föreningar. Sen ska vi försöka avskaffa LO:s inflytande, Hyresgästföreningens likaså, Verdandi ska få mindre pengar, kulturföreningar ska öka sina intäkter för de ska också få mindre och införa privata sjukförsäkringar som är ett måste (det är framtid). Alla krigsförbrytare från t.ex Bosnien ska kunna komma hit till Sverige och avtjäna sitt straff, som Biljana Plavsic, Radovan Karadzic (det kunde också Milosevic göra men han ville inte och hann inte). Så kan vi göra med Scharaf ,om han vill naturligtvis, men först måste någon från Pakistan anklaga honom för något brott och sen ska Haagtribunalen göra sitt. Det finns mycket att göra, men vi hinner.

Det sägs att enbart den som är djupt deprimerad kan ha en hel realistisk bild av verkligheten. För att må bra eller lite bättre måste vi ljuga ibland för oss själva. Intala oss att världen är snäll och tänka positivt. Vara tom. “politiskt korrekta“, förbättra vår egen självbild för att uthärda med vardagen. Vi lever i en alltför grym och stressad värld som har blivit totalt inriktad på att vi ska prestera mer, konsumera mer och kommunicera mer på alla sätt och vis och på gott och ont. Vi har anpassat oss till de rådande omständigheterna och härdar ut. Ju mer stressigare desto mer kräver vi av oss själva för att kunna anpassa oss. Vi skärmar av verkligheten, noterar vad som pågår runt omkring oss utan att sätta nåt värde på det som händer. Vi blir avtrubbade - ett enkelt och effektivt sätt att handskas med alldeles för många intryck och händelser. Vi skyddar oss från omvärlden genom att inte bry oss om den. Avfärdar trivialiteter så som vi till slut av ren utmattning avfärdar större händelser. Det blir helt enkelt för mycket för oss att smälta in allt. För till slut blir vi tvungna att inse och acceptera att realiteten är grym och den bistra verkligheten finns runt oss och inom oss. Som vi inte kan förändra. Bara anpassa oss.

Det har skrivits och diskuterats väldigt mycket under den sista tiden om vissa personer och deras personligheter och egenskaper i vår massmedia. Allt pga. deras felaktiga hanlanden och tänkanden. Deras inblandning i nåt omoraliskt och oetiskt, olagligt och brottsligt tom. Det har börjat bli för tjatigt för min del och jag vill använda min tid att göra och tänka på viktigare saker och ting. Min självbild och självrespekt tillåter inte längre att fundera över dem. För de förtjänar inte länge att jag ska ägna min dyrbara tid här på jorden att tänka på dem och deras närvaro. Det sista jag kan göra är att enbart nämna några av dem. Och sätta punkt på deras triviala egocentriska leverne. 

Folkpartiets EU-kandidat för nästa år, förredetta vd för djurskyddsfrågor mellan 1999-2004 just i Europaparlamentet, författaren, fd landsbygdambasadör, ledarskribent. Marit Paulsen. Eller en “kärringjävel från Malung” som hon kallar sig själv. Mycket “framgångsrik” när det gäller att få vissa statliga bidrag. Lantbruksnämnden och Länsstyrelsen var tillmötesgående mot hennes önskningar. Tack vore sina goda kontakter med vissa makthavare på den tiden kunde tjänstemännen inte ifrågasätta rimligheten i hennes bidragskrav och på den tiden enormt stora summor pengar. 1988 (ca 1,35 miljoner kr i olika lån, bidrag, stöd och “projekt”), 1989 (ca 1,1 miljon kr) och 1990 (ca 2,2 miljoner kr). Köpte en gård med sin man (500 tusen i taxeringsvärde) och startade ett företag Anderssons Jord, plus Kök AB med tillhörande getgård som trots miljonstöd gick i konkurs. Sammanlagt lyckades hon, under 10 års period, få ut mer än 4,5 miljoner från staten och oss skattebetalare. Hur kunde hon få så mycket och så många bidrag är ett mysterium. Förmodligen för att Marits “stora projekt” hade acceptans i Stockholm (kändisskap och goda kontakter med de rätta politikerna och toppamparna under den tiden). Så kan det gå när man är en erfaren politiker med goda kontakter. Och en riktig kärringjävel dessutom.

Anitra Steen, Systembolagets toppchef, nuvarande fru till fd statsminister Göran Persson, nuvarande bonde och PR-konsult, lyfter ca 25 miljoner kronor i pension. 2004 hade Anitra lön på drygt 2 miljoner om året.

Wanja Lundby-Wedin drar in över 400 tusen kr per år inklusive sin ordinarie lön på olika styrelseuppdrag. 2007 tjänade hon 1,1 miljon. Som LO:s ordförande får hon ca 60 tusen i månaden. Hennes styrelseuppdrags belöning placerar henne i toppen av välbetalda personligheter. Hon proklamerar och står för både LO:s och S idéer och ideal (”alla är lika och alla har samma rättigheter och alla ska ha samma lön för samma arbete” - solidariteten, jämlikheten, friheten och gemenskapen längst och andra floskler), men samtidigt tjänar hon som en näringslivsidkare. Att arvodena borde i stället gå till respektive fackförbund och inte i styrelseledningens egen ficka funderar hon inte över. Att hon borde representera sitt förbund och inte “sälja” sig själv säger en hel del om henne både som person och som representant för arbetare. Hon har redan en heltidslön och går på styrelsemötena på betald arbetstid. Inte konstigt att hon hade dålig koll på vad AMF-styrelsen sysslade med. Hon hann inte tänka ut pga. alla de 24 uppdrag som tog all hennes tid. Hon var med för arvodets skull, inte för att veta och ge mer. Men hon är kvar (än så länge) och hon kan fortsätta ljuga och lura, fiffla och bedra, för att behålla den (o)inskränkta makten och kanske få en tänkt topministerpost i framtiden, om sossarna vinner nästa val.

Fd utrikesministern Laila Freivalds avgick från sin post 2005 pga. att “det har blivit omöjligt för henne att bedriva ett seriöst arbete”. Hennes inblandning i UD:s hantering av SD:s webbsida i samband med Mohammedkarikaturerna var pricken över i:et, lägenhetsaffären år 2000 (köpte loss sin bostadsrätt trots att hon själv startat ett lagförslag som skulle hindra att förvandla hyresrätter till bostadsrätter) och Tsunamikatastrofen 2004. Skada både för partiet (sossar), för dåvarande Persson-regeringen och för UD. Hennes lön var på 93 tusen. Hon fick över en miljon i ersättning året efter avgången och nu får Laila ca 50 tusen i månaden.

Maud Olofsson, vice statsministern och näringsministern. En stor motståndare till fackförbundets inflytande över den svenska arbetsmarknaden och Näringslivet. Tycker inte om LO. Marknadsliberal. LAS skall, enligt henne, omformas, arbetsrätten ska finslipas så att det blir lättare för arbetsgivare att bli av med anställda. Arbetsmarknadsrörligheten ska utökas mer. I övrigt egen företagare. Hennes lön är inte så aktuell, men enligt henne själv har hon ingen anledning att avstå att ta emot mer pengar, om det går och behövs. På vilket sätt - det sa hon inte.

Annika Falkengren, SEB:s vd och koncernchef, styrelseledamot i bl.a Securitas och vissa stiftelser - välkomnade “extra Julplundringen” via sin fasta lön - från sju till nio miljoner (ville egentligen “hänga med” och skrota bonussystemet). Förra året rankades hon av tidningen Fortune som sjua i “Världens 50 mäktigaste affärskvinnor”. Sålde sin lägenhet på Östermalm för 32 miljoner och köpte sin “drömvilla” av H&M miljardären Stefan Persson för 21 miljon kr. Ingår i girighetens elitstyrka, toppchef utan några moraliska skrupuller som helst. En av Wallenbergs favoriter. Blandar aldrig in moralen och etiken i sina beslut. Men beklagar att det uppstod “missförstånd” mellan ledningen och spararna.

Mona Sahlin, sossarnas partiledare, helt inriktad på att vinna nästa val och börja regera med obegränsad makt och försöka “rädda Sverige” från all elände som moderaterna och alliansen orsakat under dessa tre år. Men också den stora världsomfattande finansiska krisen, medger hon. Inte inblandad i några “stora affärer och härvor” som t.ex hennes väninna Wanja, om vi ska glömma det med kortet, Toblerone och bilen. Hennes lön och andra förmåner för närvarande är inte ett dugg aktuella för min del, utan hennes sätt att handskas med de stora politiska problem. Hennes (och sossarnas) gamla mantran och påhittade floskler köper jag inte länge för de upprepas gång på gång för att vinna nån slags legitimitet och det börjar bli för tjatigt. Lura mig med sina tömma löften går inte länge. Undrar bara om Mona själv tror på det hon säger eller ligger det nåt annat bakom alla dessa stora ord om den svenska demokratin och välfärden.

Någon kommer att märka att den här listan över “personligheter” innehåller endast kvinnor. Och därmed ifrågasätta om jag är en kvinnohatare och antifeminist. Nej, absolut inte. Vi lever ju fortfarande i “Gubbjävelsverige” där de flesta maktlystna giriga pampiga dubbelmoralister är gubbar eller män. Men eftersom vissa (en hel del faktiskt) kvinnor, i synnerhet de som företräder den viktiga stora Kvinnorörelsen eller vilket Feministiskt parti som helst, hävdar att kvinnor är den bättre och förnuftigare halvan av mänskligheten, då är de deras handlingar och beteende som sticker ännu mer ut och märks tydligt. Ingen “könsdiskriminering” i samband med det.

Överhetens hyckleri och dubbelmoral har inga gränser när det gäller att vara med i den fina maktspelet. Oavsätt kön, ras, klasstillhörighet, färg eller religion. Som man brukar säga: Alla är lika.

Margot Wallström - pension på 21 miljon kronor. Lön - 290 tusen kr i månaden, plus andra förmåner. Avgångsvederlag på 5 miljoner och en årlig pension på 1,2 miljoner kronor låter väl rimligt jämfört med andras pensioner, rörliga eller fasta löner eller bonusar. Som EU-kommissionär i 10 år har hon tjänat sammanlagt 33 miljoner. Och åtskilliga miljoner under den tiden hon satt i Riksdagen (6 år) och som ministern (7 år). Men för henne är det “…inte pengarna som är drivkraften bakom jobbet utan möjligheten att påverka”. Påverka vad - andra eller sig själv och sin (ekonomisk) situation - det sa hon ingenting om.