Civlkurage - att ha mod nog och stå upp för sina värderingar, även om det innebär en personlig risk och motstånd från omgivningen. En sån individ som vågar ifrågasätta vissa missförhållanden i samhället, men som kan (inte av almmänheten) stämplas som bråkstake och ställas till svar. Kan mista sin anställning, bli utsparkad, förlora sin lisens, ävenyra sin karriär, betala böter eller skadestånd, få fängelsestraff, bli misshandlad, dödad... Civilkurage betraktas av samhället som en eftersträvansvärd moralisk egenskap, men inte av den härskande makten eller vissa myndigheter, i synnerhet rättsväsendet. Pollitisk korrekthet är rena motsatsen till civilkurage.

De flesta floskler och mantror urspottade från våra kära politiker och makthavare saknar mening och de som väldigt ofta använder sig av dem saknar både en intellektuell och kunskapsmässig täckning för dem (och en stadig verklig förankring i samvaron). De bara förodmjukar sig själva, sina positioner och ideer de "står" eller "kämpar" för. När tex. Mats Odell bestämt hävdar att "Alla är lika inför lagen" ( det mediedrivna "strandskyddsfallet"). Eller när Wanja Lundby-Wedin eller nån högt uppsatt sossepolitiker uprepar gång på gång att "Alla vi är lika", "Allas lika värde" eller "Alla har rätt till arbete". Hur mycket hyckleri och dubbelmoral gömmer sig bakom dessa officiella offentliga uttalanden kan man väl undra, med all rätt.

Det 'är ju självklart att just den mediala makten har sina händer insyltade i det hela pga. att de tjänar på det: att sprida olika "teorier" och göra dem mer komplicerade och större än dem egentligen är, att väcka "oppinion", skapa debatt, ge utryme åt vissa "experter" (och tidningsledare) som ska belysa problemet från sina håll. Det är ju välkänt att media alltför ofta förvränger sanningen och bjuder frikostigt på egna fabricerade bilder av verkligheten som vi, naiva och lättlurade konsumenter, köper utan att ifrågasätta. Blandade med "experternas" konstmålade bilder av problemet och till slut får vi en mix av quasisanningen utan verkliga fakta eller argument. Människor fortfarande tror på auktoriteter och akademiska titlar och inte vågar ifrågasätta det hela. Politisk korrekthet eller strutsfilosofi skulle jag kalla det. Media, som borde vara den verkliga sanningsrörelsen struntar blankt i fakta, argument och den sanna sanningen pga. intäkterna och de stora pengarna som bestämmer över deras urholkad "sanningspolicy".

Sanningen är inte döld, men de flesta vill-orkar-törs inte se.

När några få vettiga och villiga människor (tex. aktivister) försöker göra sina svaga röster hörda och kämpar att få fram sanningen om vissa akuta problem i vårt samhälle, då blir de per automatik klassade som demokratins fara. Genom sina "ogenomtänkta handlanden" och "meningslösa ifrågasättanden" utgör de hot mot demokratiska värderingar i samhället. Deras ifrågasättande på sakliga grunder blir, enligt makthavare och lagstiftare (och mediadrevet) en påtaglig fara för allmänheten, demokratin, det rådande systemet, mänskligheten. Tom. de utgör faran mot sig själva. Och media förstärker den bilden eftersom detta ger mer klirr i kassan. Något så banallt som tex. fredsaktivisternas demonstrationer någonstans här i Sverige eller runt om i världen blir uppblåsta och får oändliga proportioner. Och blir automatiskt stämplade som hot eller fara för demokratin. Och aktivisterna hamnar i fängelse.

Allt detta pga. en oerhört stor rädsla och en desperat önskan om bibehållen status quo. Människor har, i dagens känsliga läge, blivit förstås rädda att bli utpekade som farliga, anarkister, främlingsfientliga, judehatare, islamofober, rasister och extremister och väljer att hålla käften. För det är det man får både av politiker, vissa myndigheter och media - en stor stämpel med "pesonen non grata" inskrivet i pannan. Det är därför att vissa problem med tex. massinvandringen, invandringspolitiken eller den totalt misslyckande integrationen tystas ner på alla möjliga sätt och till varje pris. För det mesta lyckas man med det just pga. folkets rädsla att bli stämpade som "tjalare". När enbart SD (och Jimmie Åkesson) tar upp detta problem och folk (konstigt nog!?) hänger med (fyra av tio!) då är det politiskt inkorrekt pga. "frågans känslighet". Högerextremism och nazism kan inte existera i Sverige eftersom det finns inga belägg för det.

Kritiserar man Israels "rätt att utrota palestinier" då är man antisemit och judehatare. Kritiserar man vissa islamska lagar (könsstympningen eller månggifte) då är man islamofob och muslimhatare. Kritiserar man afroamerikaner eller svarta i USA pga. hög kriminalitet då är man rasist. Kritiserar man alliansen och regeringen här i Sverige pga. deras usla politik när det gäller välfärd och den offenliga sektorn, då är man - politiskt inkorrekt.

Det är just media och vissa sk. experter (sociologer, samhälls- eller statsvetare) som skapat terminer "VI" och "De" i samband med integrationen och invandringen. En del av "Vi" är idag "de andra", de som vågar peka ut och lyfta fram frågan och problemet, de som skiljer sig från mängden, de som "hotar" den existentiella ordningen (lögnernas ordning) som det enda vi känner till, tack vare eller pga. mediadrevet och makthavares strutsfilosofi. De politisk korrekta vill till varje pris visa och bevisa att något är fel på oss svenskar och vårt sätt att tänka. De har alltid varit duktiga i att tala om vad andra skall tycka, tänka och tro. Och att det skulle kunna vara kanske deras fel - alldrig! De är alltför kunniga, duktiga, vettiga, pålästa, insatta i varenda problem in i det minsta och förstår allt. De är allvetare. Det är förmodligen därför vi har det idag så som det är: massarbetslöshet, massutanförskap, massegregation, stigande fattigdom, ökande kriminalitet, kraftigt stigande alkohol- och drogmissbruk, allmänt missnöje, stort politikerförakt...

Folkets befogande frågor om vardagliga problem, om det är rätt politik eller inte, om felhantering av vissa existentiella frågor osv. möts på siståne med arrogans, med anklagelser och med hot. De som, för det mesta, ställt till vissa problem, utmålar sina kritiker som det "verkliga samhällsproblemet". Som tex. när folk ifrågasätter mer och mer, och med all rätt, invandringspolitiken, då är det inte, enligt vissa politiker, det som är själva problemet utan folk som vägrar foga sig i överhetens felaktiga beslut. Bilbränderna i Rosengård är inte det verkliga problemet utan rasister och avsaknad av respekt. Och jobb förstås. Fakta och värderingar är det centrala hotet i den politiska korrektheten. Ifrågasättande och krav på en effektiv lösning av akuta problem upplevs som obehagliga och känsliga och bör därför tystas ner. De som ställer frågor är fega, korkade, kaosskapande, inte strutsfilosofiälskare (och makthavare med sanden i håret).

Moderater - alliansen har härskat mer än tre år vid makten. Nu är det kanske sossarnas tur (igen!?). Men de, som alla andra, är i stort behov av väljare. Så hur ska man locka dem och behålla deras sympatier? Ett par miljoner pensionärer - höja deras pensioner och sänka deras skatt så att de betalar mindre än de som arbetar. En miljon invandrarröster väger väldigt tungt. Så att ta hårda tag och driva den känsliga invandringsfrågan i dagens läge till sin spets med enbart piska är farligt, nästan omöjligt. Så - stryka dem medhårs låter väl inte så dumt, eller?

Så ju mer kunskaper dessto mer tvivel, brukar jag säga. Jag förstår mer och mer varför hederligt folk, som tänker självständigt, som kan och vågar ifrågasätta (de kan skilja mellan rätt och fel och känner väl både moral och etik, som brukar kalla saker och ting med deras rätta namn) inte vill syssla med politik. Och inte ens rösta på ett parti heller. För politiker (vissa - man ska inte generalisera) har en stor förkärlek för strutsfilosofi. De vill inte erkänna att verklighetens folk har rätt angående vardagliga problem; de väljer att blunda. Blir de angripna - det finns olika sätt att skrämma människor till tystnaden. De vill inte bli indragna i vissa skandal, förrutom de som gäller deras karriär eller det ekonomiska välbefinnandet (det finns särskilda lagar som skyddar dem från exodus). Och media hänger gärna med. Men att svenskt demokrati har stora problem idag är ett sörjligt faktum som alla vi lever med. Men faktumet är också att vi vanliga människor inte kan lösa dessa problem för det är överheten som bestämmer över dagordningen och sättet att bemästra dem. Och vår folkliga makt har blivit fråntagen oss för länge sedan. Solidariteten, empati, medmänskligheten och gemenskapen har blivit urholkade meningslösa floskler. Det är misstänksamhet, hat, hot och övervakningen som gäller idag.

Där makten har rätt har rätten ingen makt.

En bloggare skrev så här i sitt inlägg (bl.a.): "Bekämpa partiet (SD) stenhårt men fördöm inte de människor som känner sig svikna av politiker i allmänhet och som överväger att proteströsta på Jimmie Åkesson, kanske för att de känner sig rädda". Det här kallar jag för äkta politisk korrekthet. Plus en dos hyckleri. Vad menar han med att "folk ska rösta på SD för de känner sig svikna av politiker och kanske är rädda"? Hur har våra kära folkvalda politiker svikit oss? I vilka sammanhang? Har det något med invandringspolitiken eller med studiemedel att göra? Med bilbränderna eller med trängselskatten? Inga fakta eller argument, så neutralt som möjligt med betoningen på "bekämpa SD". För det kan man säga idag utan att bli kallad för rasist. Att argumentera för varför folk ska rösta och varför de är rädda - noll. Rädslan, eller?

Hur ska man, i dagens läge, befria människor - individer att kunna förändra sina liv och få fler livschanser? Att bli bättre människor? Att våga? Genom socialförsäkringen, så som Mona Sahlin utlovade nyligen på partikongressen? Att Sverige ska bli igen "möjligheternas land". Knappast, vet jag av ren erfarenhet. För, lovar man så entusiastiskt att ge nåt, då måste man samtidigt kräva något i gengäld. Att ställa krav. Att lägga större ansvar på individer och samhället. Men, så vitt jag vet, så har man misslyckats med detta under de senaste decenierna så hur tänker sossarna vända trenden? Över natten? Under ett år? Knappast!

Att bli rädd och feg krävs det väldigt lite, en örfil. Att våga bli stark krävs mycket mer - ett liv.

Det var väldigt upprörande för många av de 420 000 Folksamkunder som fick veta att från år 2011 sänks ersättningen i deras grupplivförsäkring med nära hälften. Försäkringen startade 1985.
Många blev både rasande och förtvivlade. Det handlar ju om en generation som byggt landet och som tänkt göra rätt för sig in i det sista genom att teckna en försäkring som skulle hjälpa deras anhöriga med pengar till begravningen. Plötsligt "räcker inte pengarna till". Folk känner sig lurade. 
Folksams vd Anders Sundström har också "stor förståelse" för det, men vill understryka att Folksam har självfallet inte lurat någon. Och det kommer Folksam aldrig att göra, enligt honom. Men man var tvungen att sänka prämien (halvera) eftersom väldigt få vill teckna försäkringen idag. Ett drastiskt beslut var den enda utvägen. Folksam "varken får eller kan ta andra försäkringstagares pengar" för att täcka det minus som blir när allt färre vill vara med och betala. Och Anders Sundström skulle personligen "aldrig heller medverka till eller acceptera att Folksam tar från övriga försäkringstagares pengar för att täcka förlusterna".

Han försökte häromdan förklara varför man blåst sina kunder. Och han ljög, som vanligt. Så här ser det ut, enligt honom själv:

"Låt mig ta ett exempel. 100 människor bestämmer sig för att betala 100 kronor var om året till ett dödsfallsskydd. Det blir då 10 000 kronor per år. Två av dem dör under det första året. Deras anhöriga kan då få 5 000 kronor per dödsfall. Sedan är pengarna slut. Utbetalningarna per år måste alltså täckas av inbetalningarna, annars går det helt enkelt inte ihop. Om bara en skulle dö under året blir det pengar över. Dessa går då tillbaka till dem som är med. Blir det däremot fler än två som dör så måste man betala in mer nästa år för att täcka det minus som blir. Och så fortsätter det, med nya inbetalningar varje år, som ska täcka utbetalningarna för det året. Det är så den här försäkringen är uppbyggd".

Låt mig ta nu mitt exempel som bygger på Sundströms: 100 000 människor bestämmer sig för att betala 100 kr var om året. Det blir då 10 000 000 kronor per år. Två hundra av dem dör under det första året. Deras anhöriga kan få 50 tusen per dödsfall. Sedan är pengarna slut. Ponera att kostnaden kring begravningen blir upp till 30 tusen - det betyder att anhöriga inte behöver betala nåt för begravningen från egen ficka och dessutom blir det 20 lakan i vinst. Är det så Folksam gör, enligt herr Sundströms exempel? Vilken matte! Och vilka vinster för de döda. Det lånar sig verkligen att teckna dödsfallsskydd och det lånar sig att dö. Inte för det döde egentligen utan för hans anhöriga.

Om det skulle hända att tre hundra dör, då får anhöriga till var och en 33 tusen 333 kr. En krona kan då bli över och hamna i Folksams ficka. Fy! (bevare oss milde herre gud). Är det så här Folksams försäkringsfilosofi ser ut? Tyvärr, men jag kan inte tro på en sån. Eller är det så att jag och matte veerkligen håller inte i hopp?

Men bara en enkel fråga: 420 tusen medlemar som täcknat den här försäkringen gånger 100 ger 42 000 000 kr per år. Om det skulle hända att bara 42 personer avlider under årets lopp, vilket låter sannolikt med tanke på att svenskar lever ännu längre och blir ännu äldre - betyder det att - ..?  Nej, jag kan inte tänka mig det. Det låter osannolikt.

Och - så vitt jag vet så betalar man inte 100 kr om året utan 100 kr i månaden, när det gäller dödsfallsförsäkring. Bortser vi från faktorer såsom ränta, avkastning och annat då blir summan 1200 kr om året. Gånger 420 tusen är 5 hundra fyra miljoner svenska kronor. Gånger 10, 15, 20 eller 25 år är... Oj då - massa miljarder kan det bli. Plus avkastning, ränta och annat smått och gott.

Undrar bara, i all min naivitet: vad har hänt med resten av pengarna eftersom Folksam redovisat bara "förluster under de sista nio år", men samtidigt satsat stora summor (miljarder) i Swedbanksaktier och fonder? Vilket betyder att Folksam har köpt, med medlemarnas pengar, mer pengar åt sig själv, dvs. investerat medlemarnas pengar för att finansiera en (o)laglig verksamhet som ger utdelning, räntan, avkastning och vinst? Är det inte något skumt och fiffligt som pågår här?

Man har tagit kundens pengar och förbrukat dem (stoppat dem i egen ficka eller i Swedbank). För att kunna täcka förlusterna så måste man få in nya kunder. Vilket inte går genom att sänka prämier. Det verkar att Folksam har en väldigt idiotisk affärsmodell som bygger på förskolematte.  Fyra miljoner Folksams kunder blir drabbade.

Dessutom - vad tjänar man på en sån "försäkring"? Stoppar man 100 spänn i månaden under madrassen och gör så i 20 år, då har man sparat 24 tusen. Sätter man in samma summa i Swedbank under samma period, då kan man få dubbelt så mycket, om inte mer. Efter den här sänkningen som Folksam gör så får man 12 tusen. Vad är det för matte? 

Så här kommenterar Folksams vd förändringarna: "Samma sak gäller för de vinster Folksam gjort på goda placeringar i Swedbankaktier. Pengarna tillhör pensionsspararna och får inte användas för att täcka förluster inom andra försäkringar. Såväl våra egna specialister, som oberoende experter från revisionsbyrån KPMG, har funnit att Folksam sammantaget inte gjort några vinster på denna försäkring under de 24 år den funnits och att vi under de senaste nio åren börjat förlora pengar. KPMG:s experter skriver att den framtida förlusten, till och med 2060, kommer att uppgå till minst fem miljarder kronor. Det är således inte en fråga om Folksams vinning, utan en fråga om ekonomiskt ansvar och solidaritet med Folksams fyra miljoner ägare, det vill säga våra kunder, som alla ska behandlas lika".

Folksam har gjort vinst på 18,6 miljarder i år på livsförsäkringen. Snart blir det år 2010. Så Folksam har 50 år till att räkna med "framtida förluster" av bara 5 miljarder. Med fyra miljoner ägare, som betalar, ska vi säga 100 kr i månaden. Är det inte 400 miljoner? Gånger 12 är 4,8 miljarder om året. Gånger 50 är 440 miljarder svenska kronor. Plus ränta, avkastning och annat smått och gott ger - ??? Jag kan inte räkna upp det här med bara miniräknaren. Jag behöver en jätte stor.

Det kan vara värt att nämna att Bernard Madoff dömdes nyligen till 150 års fängelse i USA efter att ha förskingrat sina kunders pengar i ett pyramidspel. Men Anders Sundström eller någon annan i Folksams ledning behöver nog inte oroa sig för fängelse. Detta är Sverige. Om jag skulle gissa så tror jag att dom kommer få en rejäl bonus till Jul. Och det är dem värda, för dem har ju trots allt lyckas blåsa 420 000 kunder på ett par miljarder.

Vart vår humanism har tagit vägen? Har den dött ut helt och hållet? De som har det sämst - sjuka, fattiga, arbetslösa, utslagna, behövande - de får det ännu sämre.

En sk. rehabgaranti leder inte till att långtidssjukskrivna ska återgå till arbete. Det är snarare en "garanti" att antingen hamna på gatan eller att, i värsta fall, begå självmord. För de redan försvagade, som har kämpat i åratal mot sina sjukdomar, de utsatta människorna, de har ingen ork och kraft att hävda sin rätt och föra den mot FK:s omänskliga beslut. Sjukskrivning är av ondo, verkar det,  och de sjukskrivna (sjuka!?) har låg eller dålig moral (eller ingen alls), är ohederliga fuskare och lögnare hela bunten. Det hela handlar om individer som ska offras för att systemet ska rulla i gång. Sjuka avviker från normerna, belastar systemet och skall ställas åt sidan och elimineras. Och det är precis det FK gör - på regeringens uppdrag och välsignelse. För det räcker att någon i teorin kan utföra ett visst arbete - som inte alls behöver existera i praktiken - och då upphör rätten till ersättningen. Så funkar det.

Man ska vara frisk för att orka vara sjuk - ett talesätt från den förna tiden. Och det finns många andra, men som inte längre gäller, för myndigheterna älskar nyare (och helst egna) versioner som är anpassade deras egna behöv och tolkningar. Den nya byråkratin tycker inte om det förflutna. Är man sjuk då är man redan fattig. Kastas man ut från sjukförsäkringen då blir man ännu fattigare. Folk blir inte friskare av att bli ännu fattigare. Tvärtom!

Vart har empati tagit vägen? Har det dött ut tillsammans med välfärden och solidariteten? Sjuka skall tillfriskna, de ska ut i det spännande arbetslivet och jobba häcken av sig - för att finansiera skattesänkningarna. Så påstår Cristina Husmark-Pehrsson personligen. För att, verkar det, återfinföra den urholkade välfärden - enbart för de rika. Eller?  

Utslagning presenteras som rehabilitering. Utanförskap som aktivitetsgarantin.

De som förbrukas måste till slut förnedras. De sjuka som har under tiden hunnit bli gamla, de ska straffas igen. Är det därför Mona Sahlin hävdar att vi måste börja jobba längre för vi blir äldre och förmodligen friskare? Undrar om det är bara alliansen som skapar mer utanförskap och ökar klyftorna i samhället?

Individer straffas genom en politik som innehåller vissa strukturella problem inom regeringen. Sjuka ska finansiera skattesänkningar för de som jobbar och för de som är friska. Vilket omvänd ideologi - och vilka tuffa resultat.

Vart har medmänskligheten tagit vägen? Det ska låna sig att vara rik men det ska också kosta att att bli fattig. De rika blir ännu mer belönade genom skattelättnader och de fattiga blir ännu mer straffade genom att stå för kostnaderna. De sjuka, arbetslösa, behövande, låginkomsttagare, pensionärer, utslagna, handikappade, ensamstående, gamla, invandrare... En kvarts miljon fattiga barn i dagens Sverige som blir ännu mer fattigare genom att deras föräldrar kläms åt ännu hårdare. Och ingenting görs för att förbätra deras utsatthet. "Rädda barnen" samlar in miljoner kronor för att hjälpa världens hungriga och fattiga barn - men inte de svenska. De räknas inte, fast de redan står i kön utanför kyrkans sopkök för att få lite mat.

En totalt skamlös politik av överklassens regering.

"...Personer som når den bortre gränsen för sjukpenning, 914 dagar, ska erbjudas aktivt stöd och hjälp för att kunna komma tillbaka till ett arbete. Via den tre månader långa introduktion som föreslås ska sjuka få tillgång till stöd och hjälp från Arbetsförmedlingen. Skulle det visa sig att detta inte fungerar finns sjukförsäkringens skyddsnät kvar. Personer som tidigare haft tidsbegränsad sjukersättning kommer att kunna återfå sin sjukpenninggrundande inkomst. De får samma ekonomiska skydd vid sjukdom som alla andra. Den kommer att uppgå till 223-680 kr per dag, beroende på om man får a-kassa eller ej".
"...Åtgärderna gäller personer som haft sjukpenning i 550 dagar eller tidsbegränsad sjukersättning under maximalt antal månader och därför inte längre är berättigade till ersättning från sjukförsäkringen".
"...Den som gått igenom introduktionsprogrammet kan i nästa steg få arbetslivsinriktad rehabilitering via de olika program och stöd som Arbetsförmedlingen förfogar över, tex. lönebidrag, skyddat arbete, utvecklingsgarantin, jobb-, trygghets- och utvecklingsanställning och Samhall. Ersättningen till de som deltar i rehabiliteringen är den samma som gäller för de som deltar i dessa åtgärder redan i dag". 

"...Människor som varit sjukskrivna under en längre tid blir nu omförsäkrade in i aktiva åtgärder för ett friskare liv.
Förändringarna i sjukförsäkringen var nödvändiga och hela samhället måste hjälpa till att underlätta vägen tillbaka till ett friskt liv och återgången till arbete. Arbetsgivare, förmedlare, coacher, sjukvården och andra aktörer måste tillsammans stötta de människor som "vill kunna arbeta" efter sin förmåga". 
 MVH     Cristina Husmark Pehrsson

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Försäkringskassan Tomteland

Den 2 januari 2010                                   Ärende: Beslut om utförsäkringen

Hej,

Enligt våra beräkningar har du varit sjukskriven mellan perioden 1 feb 2006 - 31 dec 2009, dvs. 3 år och 11 månader, eller exakt 1414 dagar. Det är 500 dagar mer än det som räknas som bortre gränsen för sjukpenning (914 dagar) som är nästan lika lång som den sk. tidsbegränsad sjukersättning (550 dagar). Du har extremt överskridit den maximala tiden som kan räknas som den normala långtidssjukskrivningen och är inte längre berättigad till ersättningen från sjukförsäkringen. Härmed blir du helt utförsäkrad, i enlighet med den nya lagen, fr.o.m den 1 januari 2010.

Du hänvisas till Arbetsförmedlingen som ska coacha dig och ge dig aktiv hjälp och stöd för att både tillfriskna och återgå till ditt gamla jobb, eller leda dig till ett nytt arbete. Under den tre månaders långa introduktionstiden har du inte rätt till nåt ekonomiskt stöd alls pga. karenstiden (87 dagar enligt lagen om introduktionstiden), men du kan få a-kasseersättning om du är medlem i a-kassan eller ansöka om ekonomisk hjälp från socialförvaltningen i din kommun. Efter introduktionstiden går du till nästa steg - arbetsinriktad rehabilitering (mer om det kan du hitta i den bifogade broshyren från AF). Om de skulle visa sig att allt detta inte fungerar och du blir sjuk igen då finns det möjlighet att återgå till den gamla sjukförsäkringen. Men då måste din arbetsförmåga vara totalt nedsatt i oöverskådlig tid - livet ut.

Genom att utföra kontroll av din läkares (onkolog) utlåtande dvs. av hans läkarintyg, har vi fått kännedom om din sjukdom. Vi vet att du lider av framskriden elakartad cancer bakom höger öga (bortopererat) som ligger väldigt nära sinneskorsningen (kan mista synen helt) och hjärnan. Det är sk. dottertumör eller metastas (cancer nr 2) som du drabbats utav igen efter den första tumöret 2002. Två omfattande operationer genom skallen och ögonhålan, 16 st citostatikabehandlingar och massa strålbehandlingar. Allt detta enbart för att hindra cancern att bli större eller sprida sig till hjärnan (det finns ingen möjlighet, med dagens medicin, att ta bort sjukdomen helt och hållet). Det är sammanlagt 12 st olika mediciner du tar regelbundet, vissa av dem två gånger om dan och pga. detta lider av olika biverkningar och andra sjukdomar (magkattar, hög blodtryck, diabetes typ B mm). För närvarande är, enligt onkologen, din arbetsförmåga helt nedsatt.

Vi beklagar allt detta, men vi har våra nya strikta regler som gäller sjukförsäkringen och rätten till sjukersättningen, som regeringen stiftat (vår soc.förs.minister har utformat dem alla) och vi måste följa dem från punkt till pricka. 

MVH Tomtelisa Pehrsson

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Den lagstiftning som Husmark-Pehrsson signerat har dömts ut som omöjlig, omoralisk och oansvarig. Lagen öppnar för en lavin av hjärtslitande konflikter med allvarligt sjuka under de kommande åren. Det finns minst 20 000 personer med allvarlig ohälsa - cancersjuka eller psykiskt sjuka som riskerar att de kommande åren mista sin anställning (om den finns kvar) och sedan snabbt kastas ut ur sjukförsäkringen. Det är den andra gruppen som utförsäkras - personer som har varit långtidssjukskrivna i 550 dagar eller längre. Nu har man infört undantag som gör att vissa kan få förlängd sjukpenning efter de passerat 550 dagar om de lider av en svår sjukdom, tex. cancer. För att beviljas permanent sjukersättning krävs det att arbetsförmågan skall vara nedsatt på oöverskådlig framtid, dvs. livet ut.

Nästa år kommer 54 000 personer att tvingas ut ur sjukförsäkringen. Regeringen bestämer att dessa personer inte längre är sjuka, oavsett hur de mår. Regeringens så kallade rehabiliteringskedja är inget annat än en utsorteringskedja. Det stämmer inte att man har en ”historiskt satsning på rehabilitering”. Merparten av denna satsning går till försörjning av dem som man kastat ut från sjukförsäkringen, inte till rehabilitering. Och - det värsta av allt: de kan bli helt utan ersättning under nästan tre månader. Orsaken är att det finns en karenstid på 87 dagar innan man kan få tillbaka sin sjukförsäkring.
Om den "friske" utan sjukförsäkring är med i a-kassan, då måste han ändå vänta i minst 20 v innan han får ersättningen. Som, enligt lagen, gäller arbetslöshet, inte sjukskrivning. Och, om man ska ansöka om ekonomisk hjälp från socialen, då ska man också vänta ett par månader. Och socialen gäller inte sjukskrivningen heller!

En sjuk person som inte kan arbeta ska ha rätt till sjukpenning hela tiden, även en längre tid. Enligt lagen. Men lagen har inte rätt i det här fallet utan det är vår allsmäktige socialförsäkringsminister.

Där makten har rätt har rätten ingen makt. 

Var hände med medmänskligheten? Snart har vi inte någon allmän sjukförsäkring i Sverige längre. Människor som utan egen förskyllan nu får stöta på en inhuman handläggning från en statlig myndighet som är skattefinansierad. Klienterna har alltså själva bidragit till dess fortlevnad under många år. Nu har de inte ens rätt att få ta del av en sjukförsäkring värd namnet. Och att regeringen dvs. FK ska bestämma hur länge ska en person bli sjuk? Vilken fantastiskt förmåga och framgång! De förtjänar alltihoppa Nobelpris i "alternativ medicin". Forskningen behövs inte längre, inte heller läkare. För deras kompetens skiter kassan fullständigt i.

Det visar vilken människosyn alla de har - sjuk = lat fifflare.

Statsministern sa en gång att "välfärden är en sjukdom, som mentalt handikappar svenskarna". Han har jämfört välfärden med pest. Massa lögner och struntprat, för alliansen ville till varje pris komma till makten för att "skapa jobb", "trygga välfärden" och "bekämpa utanförskapet". Väl vid makten har de gjort allt för att underminera det de avskyr och föraktar: de försvagade facket, höjde a-kassan, skapade låglönemarknad, arbetarna tvingades gå ner både i arbetstid och lön för att "rädda företag" och jobb, lånade (skatte)miljarder till banker och fonder, FK marknadsförde "rehabkedjan" med utförsäkringen som följd (sjuka förlorar sin sjukförsäkring och 76 000 personer kastats ut i socialbidragsköerna), arbetslösheten stiger till 10%, SD växer, socialbidragsköerna växer, pensionärer betalar högre skatt än de som jobbar, välfärden undermineras konstant (skolan, vård, omsörg), de avskaffade fastighetsskatten - 220 000 villaägare fick höjd skatt plus flyttskatt. Plus massa annat (bonusar, inkomstgarantin, höjda löner till riksdags- och EU-ledamöter, mer pengar till EU, mer fattiga, värre segregation, fler kriminella, mer (statligt!?) fiffel, mer skuld, mindre BNP... Plus massa annat.

Men rika har blivit rikare och ska belånas och fattiga har blivit fattigare och ska straffas.

demokratin - gammal företeelse utan innehåll och värde välfärden - urholkas sakta men säkert den offentliga sektorn - "desektoriseras" framgångsrikt den svenska modellen - en gammal Amazon utan batteri  Folkhemmet - ett minne blott den offentliga debatten - politiskt korrekt SD - växer så det knakar folklig makt - fråntagen oss för länge sedan alla är lika (inför lagen) - pohittad hypokritisk floskel alla har lika rättigheter - löjlig gammal lögn bonusar - fortsätter uppåt empatin - borta med vinden konsumismen - breder sig allt starkare EU-makten - aj! vad det gör ont pengavärde - devalverar kroniskt makt (politisk) - inget nytt under solen  mass (asyl-, "arbets"- och anhörighets-) invandring - flödar som vanligt solidaritet - vad är det för något?  varsel, konkurs och annat elände - vardaglig företeelse massarbetslösheten - massiv och utan slut politikerförakt - breder sig mer och mer utanförskap, fattigdom, soc. beroende - starkare än någonsin sjuka, sjukskrivna - minskar drastiskt  alkoholkonsumtion - ökar drastiskt kriminalitet - luckrativt extra-knäck massmedia, journalister - "verklighetsbilden" förvrängs ännu mer fackföreningar - ingen kraft länge socialt skyddsnät - väldigt h(å)alkit arbetarrörelsen - lyser med sin frånvaro förtroende för regeringen - som Titanic - sjunker sakta men säkert

Överklassens egenvärde har tagit över. Där makten har rätt har rätten ingen makt.

Både supertankern Försäkringskassan och systerfartyget Arbetsförmedlingen har fått mer befogenheter och utvidgad makt än förrut. De kan göra precis vad de vill. Fler ska jobba, kosta vad det kosta vill. För att rädda vår ekonomi. Och vem eller vilka som ska stå för kostnaderna är väl inte så svårt att gissa. "Makterna" får i sitt förfogande, inom snar tid, de som varit sjuka alltför länge, långtidsarbetslösa, våra kära stackars ungdomar och invandrare och skall fixa lite praktikplatser. Att ta från de sjuka och ge till de friska. Dvs. att ta från de fattiga och ge till de rika.

Statsskulden är för närvarande 1.050 miljarder kronor och skuldbördan kommer att växa till 1.350 miljarder år 2012. Räntekostnaderna beräknas dåtill 40,5 miljarder. Så varför inte skära rejält i välfärdssystemen. Bort med lyx. 

En gång sa vår statsminister : ”Vi vill inte igen se att vi mitt i en högkonjunktur får växande klyftor mellan de som har jobb och de som står utanför arbetsmarknaden.”
Faktum är att regeringen både har sänkt taket i a-kassan och försämrat ersättningsnivån under högkonjunkturen. Bara genom förändringen av taket fick 187 000 personer sänkt arbetslöshetsersättning, enligt Riksdagens Utredningstjänst. Dessutom har man valt att sänka inkomstskatterna enbart för dem som har jobb. Arbetslösheten blir 11% nästa år.

”Sänkningen av arbetsgivaravgifterna för alla och särskilt unga har gett nya möjligheter till jobb.”
Ungdomsarbetslösheten har de senaste två åren ökat och är nu drygt 25%. 

”Vi vill att Sverige ska vara ett bra land för våra äldre. Skatten sänks med 3,5 miljarder per år från 2010. Det ökar pensionärernas trygghet och förbättrar marginalerna.”
Enligt Pensionärernas Riksförbund har regeringen ökat skatten för pensionärerna med 659 kr per månad jämfört med löntagare. Nu ger man tillbaka 150 kr vilket betyder att pensionärerna ändå kommer att betala 500 spänn mer i skatt varje månad än den som jobbar.
Antal personer som hamnat i utanförskap kommer att öka med 300 000 fram till år 2012. Det blir sammanlagt 1,5 miljoner fattiga människor i Sverige. Plus en kvart miljon fattiga barn i dagsläge, om inte mer.

De ekonomiska och sociala klyftorna ökar i det svenska samhället. Mellan fattiga och rika, mellan svaga och starka. Men också mellan politiker och vanligt folk (politikerförakt). Misstron mot politiker som leder till en farlig urholkning av den politiska demokratin. De tre maktkontinenterna – den ekonomiska, den politiska och den mediala makten befinner sig alla i upplösning. Fram tills nu har de mer eller mindre samarbetat för att värna om sina respektive och gemensamma eliter och utnyttjat demokratin för sina egna syften. Medierna har låtsats bevaka makten – den ekonomiska och den politiska – ”åt oss”. I själva verket har de gjort ett uruselt jobb; bakom kulliserna, med lobbyister och pampar i spetsen, har pågåt skräckmanipulationer och bedrägerier i massa år. Och eftersom vår makt har blivit oss fråntagen för tre år sedan, då är det lätt att, genom alla möjliga åtstramningar, frånta oss också våra pengar för att rädda sin egen skin.
En del av våra förtroendefolkvalda politiker låter sig förföras av den ekonomiska makten, precis som Vanja Lundby-Wedin och hennes medarbetare i LO, precis som Margot Wallström som ”inte fattar” vad hennes och andra EU-ledamöters enorma löner, som betalas med vår skatt, har med saker och ting att göra. De är allihopa medlöpare till den ekonomiska makten. ”All offentlig makt utgår ifrån folket”, står det i den svenska grundlagen. Idén är – och inte bara i Sverige – att när politiken misslyckats är det folket som måste ta över och återställa demokratin. Men hur ska folket gora detta när  makten blivit fråntagen oss för länge sedan?

Utanförskapet har ökat, klyftan mellan de som har jobb och de som står utanför har vidgats och pensionärerna kommer att betala mer i skatt än löntagarna. Alliansregeringen slår på allla som redan ligger, folk blir utförsäkrade ur trygghetssystemet och blir behandlade som andra och tredje klassens medborgare. Våra politiker har blivit stor egocentrisk maktelit i en tid där ordet solidaritet och empati är bara ett minne blott. Makteliten fortsätter köra på med en cynisk orättvis politik som slår hårt in i folksjälen med bestraffningar av alla som hamnar  utanför. Försvaga facken, för att tvinga arbetslösa att ta jobb till låga löner för att göra de rika rikare. Människor kastas ut i arbetslöshet, otrygghet och fattigdom – medan de svinrika och finansvärlden kommer att profitera och berika sig själva, på gränsen till det kriminella, på katastroferna. Den enes död - den andres bröd.

Och samtidigt som denna pengavärld tar för sig ur skattefonderna sätts en oerhörd press på människor som pga. samma finansvärldens inkompetens och girighet skickats ut i arbetslöshet. Det är skamligt för den enskilda människan att vara ”beroende” av det allmänna, arbetslös eller sjuk. I alliansens I Sverige beskrivs arbetslösa och långtidssjuka som misstänkt arbetsskygga, lata, fiflare och smitare, otillräckliga människor som ligger samhället till last och som med alla medel bör sättas åt så att de börjar arbeta igen. Att det inte finns några jobb eller att de är så sjuka att de helt enkelt inte kan rehabiliteras, det spelar ingen roll. De bör i varje fall skämmas!

Men, den möjligttänkta "återhämtningen" skall finansieras med vanliga människors skattepengar. Folk är tvingade att finansiera återskapandet av ett ekonomiskt system som betyder osäkerhet för dem själva. Regeringen med herr Borg i spetsen har tvingat den offentliga sektorn rycka in och rädda ekonomin från kolapsen. Samtidigt fortsätter banker och storföretag, som fått statligt stöd, dvs. pumpats upp med skattepengar för att inte gå under, dela ut bonusar till sina höjdare. Politiker är "bekymrade" och ”rasar”, men det verkar att det inte finns mycket de kan eller vågar göra. Varje bonus betyder att pengavärlden ger fingret åt politikervärlden, liksom åt folket, som räddar dem: ”Vi gör vad oss behagar och ler åt alla moraliseringar!” Pengavärlden och den fria marknaden vinner maktkampen.
För de inte skäms als för att de är beroende av det allmänna. Giriga pampar, lobbyister och profitörer som ser med iskyla och förakt på enskilda som hamnar i bidragsberoende. Folket som räddat dem förrut och gör det igen så att de kan överleva tack vare bidrag från det allmänna. Men ändå har de mage att påstå att de förtjänar bonusarna. Det är skattebetalarnas biljarder som gått åt att återskapa det finansiella system som suger ut oss och leder oss till kyrkans sopkök. Inte ens George Orwell hade kunnat dikta ihop en sådan absurd och hypokritisk världsordning.

Vi är i nuläget i färd med att finansiera vår egen undergång.

Meningen med livet här på jorden är att vi finner oss i att vara löneslavar (jobb) och konsumtionsslavar (”frihet”). Dessutom ska en ofattbar mängd människor leva i djupaste fattigdom – i år en miljard – och något hundratal tusen ska vara rika eller svinrrika och berömda och ständigt, oavbrutet, intill nästan obegripligt hållas upp som förebilder. I Italien är demokratin på väg att förvandlas till ett stort skämt. Silvio Berlusconi sitter på både den politiska, den ekonomiska och den mediala makten. Eftersom italienarna alltid sett den politiska makten som korrupt har de struntat i demokratin och valde nu att följa "den mäktigaste" i hopp om att "Don" ska fixa det hela (att han samtidigt stiftar lagar för att värna sitt eget finans- och medieimperium och som gör honom onåbar för rättvisan - who cares!).  När man betraktar Italien ser man en demokrati som är i färd med att begå självmord. Är vi här i Sverige också på väg att göra så?

Det finns flera sätt att få oss att konsumera mera för att uthärda med samvaron – och samtidigt leda in skattepengar i kapitalets fickor. "Underhålningen till döds" heter det. Vi blir nöjda och blundar för verkligheten. Vi köper den bilden av vår framtid media frikostigt bjuder på. Och låter oss luras och plundras. Av Folksam, av bankerna, av våra fonder, av myndigheterna, av staten...

Det gamla mantrat "Syns du inte så finns du inte", det senaste evangeliet ”du är vad du äger”  och floskel "du är värd det du köper" (ju mer köper du, desto mer är du värd) är det som räknas. Den fria marknadens strategi och konsumismens ide. Välsignad av staten, byråkrater, lobbyister, våra politiker, tjänstemännen... Marknaden har vunnit över all världens människor och politiker; den sätter fortfarande dagordningen. Offren har räddat förövarna – och detta är vad som gäller och kommer att gälla. I varje fall tills vidare.

Det verkar som att våra ledamöter - en del åtminstone, som avslutar sin kariär i riksdagen, har blivit plötsligt helt inkompetenta efter att ha suttit där uppe i ett antal år. De fortsätter livnära sig på skattebetalarnas bekostnad genom att lyfta en saftig lön varje månad - inkomstgarantin. Fast de inte jobbar längre utan sitter hemma. Visst - en del jobbar lite extra för att få ännu mer. Men ändå... Före detta riksdagsledamöterna inte vill (för det behöver de inte) söka jobb men kan fortsätta leva ett luxliv – medan skattebetalarna står för notan. De  lyfter över 30 000 kr i månaden. Och en fd folkvald ledamot inte behöver gå tillbaka till sitt gamla jobb efter att ha lämnat sitt uppdrag.

Man kan inte få en lön från staten för ett arbete man inte utför. Eller? Nej, självklart, men det gäller bara oss små vanliga människor. Inte makteliten, eftersom de har varit själva med om att stifta just de lagar och regler som ger dem såna extra stora förmåner. Men hur kan man då säga till oss små vanliga att vi är undantagna samma förmånner, enligt lagen? Ju, för det betyder att vissa lagar och regler, specielt såna som rör den ekonomiska tryghetsdelen, gäller enbart våra makthavare, dvs. de som själva varit med och skapat såna lagar och regler. Riktiga Regler och Lagar skapas för vanlig folk. dvs. lagliga medborgare - inte för eliten. Eliten älskar extra lagar och regler. De betraktar sig själva som gudar, en högt överpriviligerad maktelit som skiljer sig avssevärt från oss vanliga små. De är övermänniskor som tillhör överklassen och kan, enligt lagen, utöva sin extramakt (med eller utan maktbegär).

Lagen om inkomstgarantin säger att "...Syftet med inkomstgarantin är att skapa en ekonomisk trygghet för en avgången ledamot i den omställningssituation som uppstår när han eller hon lämnar riksdagen. Garantin är inte avsedd som en varaktig försörjning". Så står det på pappret, dvs. i teorin. I praktiken är det nåt annat som gäller. 
För arbetslösa (vanliga små) blir reglerna allt strängare. Arbetssökande ska söka de jobb som Arbetsförmedlingen anvisar och de arbetssökande ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Arbetssökande måste vara beredda att söka jobb i hela landet från dag ett. Oavsätt om man får a-kasseersättning eller lyfter socialbidrag. Fem dagar i veckan. Men för fd ledamöter ser reglerna helt annorlunda ut. De kan lyfta tiotusentals kronor i månaden i inkomstgaranti – utan krav på någon som helst motprestation. Unthachibals boys and girls. 

"Om jag enligt de regler som varit i riksdagen är berättigad till den här garantin, då är man dum om man går ut och jobbar och söker jobb", säger fd riksdagsledamoten Maud Ekendahl, som får ut 33 665 kr i månaden.
Inga Lantz, fd riksdagsledamot, spenderar tid med att måla tavlor, skriva och kommunicera telepatiskt med djur. Samtidigt lyfter hon 33 792 kr i månaden i inkomstgaranti. "Jag är en oerhört priviligierad kvinna. Jag är tacksam för detta (tacka kan du skattebetalarna vet jag). Jag har kunnat måla, skriva, och har kunnat leva ett gott liv".
"Jag har inte dåligt samvete", säger Viviann Gerdin som lyfter 38 980 kr i månaden. 
Hon har tidigare själv skrivit en motion till riksdagen om skärpta krav i arbetslöshetsförsäkringen.

"Nu måste reglerna kring den generösa inkomstgarantin ses över", menar riksdagsledamoten Jan Ericson (m).
Vi måste skapa ett system som våra väljare har förtroende för. Reglerna är för generösa. De speglar inte det som vanliga människor råkar ut för. Blir man uppsagd har man inte rätt till någon inkomstgaranti", säger han.
På senare år har reglerna "skärpts". Men - det gäller inte summan utan - åldern. För det är viktigare. Nu måste man tex. ha fyllt 40 år för att få rätt till garantin i fem år. Den som fyllt 50 har rätt till garantin fram till pensionsdagen. Systemet är alldeles för givmilt och trots kritiken finns någon regeländring inte på riksdagens agenda.
"I dagsläget är det inte aktuellt med någon ny översyn, eftersom lagen ändrades så sent som för ett och ett halv år sedan", hälsar riksdagens talman Per Westerberg. Snacka om hycklare och annat skräp.

Fd ledamot Lars Ångström jobbar i familjens bolag och får samtidigt inkomstgaranti på en kvarts miljon kronor.
Han har hittills (sedan i november 2006) hämtat ut drygt 530 000 kr av inkomstgarantin vilket motsvarar drygt 35 500 kr i månaden. Nu vill han bli pr-konsult och tjäna pengar för att så småningom sluta ta del av inkomstgarantin. 
"Jag jobbar som politisk konsult och håller utbildningskurser i politisk påverkan, kampanjstrategi och mediehantering" säger Lars. Bolaget ar finansierat med egna privata pengar.
"Det är lån framförallt. Bland annat banklån. Inkomstgarantin ger inte så mycket pengar att det skulle kunna finansiera bolaget. Den räcker bara till mjölk och bröd".
Till riksdagen har han uppgett att han endast kommer kunna ta ut en lön på 60 000 kr i år. Han kommer därför vid sidan av verksamheten få drygt 21 000 kr i månaden av inkomstgarantin. De finns många ledamöter som tjänar precis under den där 30 000 kronors-gränsen. De har egna företag som ligger under vilket innebär att man får ut full inkomstgaranti. 
"Det är inte helt lätt att få jobb efter att man suttit i riksdagen", hävdar Lars. 

Lennart Nilsson (s) i Västra Götalands län toppar med ett bruttobelopp på 44 059 kr i månaden.
Därefter följer Helene Goudin, Junilistan, med 43 600 kr.

Även Inger Segelström, fd ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet, tar ut 43 600 kr. Också sossen Jan Andersson i Malmöhus län tar ut samma summa och likaså vänsterpartisten Jens Holm.

Lennart Daléus, fd ledare för Centerpartiet och generalsekreterare för Greenpeace, får ut 28 349 kr.

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt Initiativ och tidigare ledare för Vänsterpartiet, tar ut 20 008 kr.

Birger Schlaug, fd språkrör för Miljöpartiet, tar ut ("bara"?!) 14 132 kr per månad.
Det finns 23 personer till som utnytjar det här fina systemet med inkomstgaranti. Som man vet om hittils.

Där makten har rätt har rätten ingen makt.

Kriget i fd Jugoslavien, som började i Kroatien 1991, strax efter den misslyckande 3-dagars kriget som Jugoslaviens Arme utförde mot Slovenien, var en följd av den "onaturliga och påtvingade" statsbildningen under Titos och den Komunistiska Partiets ledning i mer än 40 år. Bosnien var det känsligaste området eftersom där "tvingades" leva tre stora folkgrupper - serber, muslimer och kroater tillsammans. Nationalisterna (och västmakterna) såg sin chans att bilda (och hjälpa till) egna stater med eget folk, efter Titos död. Serberna med Milosevic i spetsen var först för de ville skapa "Storserbien" som skulle inkludera hela Serbien med AP Vojvodina och Kosovo, hela Bosnien, Montenegro och en stor del av Kroatien. Komunismen var inte längre aktuell, nationalismen tog farten.

Det svåraste och blodigaste kriget utkämpades i Bosnien-Hercegovina mellan våren 1992 och hösten 1995. Den muslimska folkgruppen i Bosnien, bosnjakerna, stred mot både kroater och bosnienserber som stöddes av Serbien dvs. Slobodan Milosevic. 1994 övertalade USA muslimer och kroater att skapa Federationen B-H. Den skulle efter kriget bli den ena beståndsdelen i Bosnien. Den andra blev den serbiska delrepubliken Republika Srpska. Sedan serbernas positioner börjat vackla efter kroatiska offensiver och Natobombningar tvingade USA fram ett fredsavtal i Dayton 1995. Kriget krävde närmare 200 000 dödsoffer och minst en halv miljon flyktingar.

Den snart 80-åriga Biljana Plavsic ser inte ut som typexemplet på en grövre brottsling med kusligt mycket blod på sina händer. Även om hon i dag beskrivs som sjuklig, bidrar hennes artiga och lågmälda sätt till mormors-intrycket. Men skenet bedrar extra mycket i hennes fall. Hon är en av de mest hänsynslösa och kalkylerande massmördarna i modern tid. Den hårdföra järnlady Plavsic har i sina extremt nationalistiska tal deklarerat att Bosniens muslimer är genetiska misstag i den serbiska kroppen, samt att utrensningen av dem är ett sätt att låta naturen ha sin gång. Som professor i biologi vid universitetet i Sarajevo klev hon in i politiken och var med och grundade det serbiska nationalistpartiet SDS 1990. Serbiens president Slobodan Milosevic tyckte att Biljana Plavsic var alltför radikal, på gränsen till dåraktig i sin rashets. Hans hustru Mirjana Markovic kallade henne för en kvinnlig Mengele.

Under kriget 1992-1995 var Plavsic en av bosnienserbernas högsta ledare och spelade tillsammans med Radovan Karadzic en väsentlig roll inom politiken. Hon var president i den bosnienserbiska utbrytarrepubliken Republika Srpska, och drivande kraft inom SDS-partiet och gjorde sitt bästa för att utforma en politik som gick ut på att med våld och terror driva bort Bosniens muslimer och kroater från de områden serberna såg som sina. Efter kriget, 1996, valdes hon till president i Republika Srpska.

Ellva år efter, dvs. i januari 2001, händer det plötsligt något oväntat. Den 72-åriga Biljana överlämnar sig till internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Det sker efter att hon bytt fot efter kriget (att vända kappan efter vinden), stöttat Daytonavtalet för fred samt tagit avstånd från partikamraten Radovan Karadzic och ÖB Ratko Mladic. Där ställs den serbiska ålderspensionären inför nio åtalspunkter: folkmord, medverkan till folkmord, utrotande, mord, avsiktligt dödande, förföljelse, deportering och inhumana handlingar mot bosniska muslimer, kroater och andra icke-serber i Bosnien.

Det hela slutar med en förhandling där Biljana Plavsic erkänner sig skyldig till brott mot mänskligheten. Hon medger att hon deltagit in en etnisk rensningskampanj mot muslimer och kroater där tusentals mord begåtts. Hennes skuldansvar gör att domstolen släpper åtalet om folkmord, och Plavsic döms till elva års fängelse att avtjäna i Sverige. Vid rättegången vittnade bland andra Carl Bildt om att Plavsic som bosnienserbisk president efter fredsavtalet 1995 utmanat serbiska nationalister genom att samarbeta med väst, och att det hade inneburit en stor personlig risk för henne. Vissa menar att Plavsic erkännande var en manöver för att få en mildare dom, andra tror att hon känner djup ånger och har velat arbeta för fred och försoning efter kriget. I ett känslomässigt tal när domen föll sade hon att "...insikten att jag är ansvarig för så stort mänskligt lidande och för att ha befläckat mitt folk kommer att vara med mig för alltid". 

Efter sex år tycks hon ha genomgått flera radikala personlighets förändringar; från kylig naturvetare via hysterisk nationalist till ångerfull krigsförbrytare. Men att återvända till Bosnien och bo där, antingen i Banja Luka, Republika Srpskas huvudstad eller till Sarajevo dvs. Pale, ett par kilometer bort från BiH huvudstad är inte troligt eller möjligt för henne. För hon är inte enbart älskad av vissa likasinnade höguppsatta politiska makthavare inom BiH-regeringen utan också hatad och hotad av vissa desperata människor, i synnerhet de som har förlorat en del eller tom. hela sin familj och släktingar under kriget. Det blir snarare Belgrad där hon har kvar några av sina krigsvänner och bekanta.

Vad ska man säga? Elva år för ett massa brott - de värsta dessutom, är för lite, tycker jag. Livstidsdom skulle passa henne bättre, men inte här i Sverige. Man ska avtjäna sitt straff där man begått brotten - i sitt eget land. För att åtminstone lida lite extra och vara rädd (bosniska fängelser är tuffa). Inte åtnjuta den fina svenska fängelse-hospitality med tv, stereo, bra mat, hobby-verksamhet, möjlighet att utbilda sig, göra nåt vettigt, få besök (av bl.a Carl Bildt personligen, så som han gjorde när Biljana satt inlåst i Haag), virka och laga mat...

Och till slut - sex år blev det. Bara. Hon som var direkt ansvarig för 200 tusen släckta liv. Hur mycket då skulle Milosevic få, om han variit vid liv för två år sedan och ville erkänna sin "inblandning" i det värsta som hänt på Balkan i modern historia? Döm själva kära läsare.

Ju mer jag kan och lär mig desto mer tvivlar jag.  Min tvivel växer med kunskapen.

Svenska journalister har, genom att undvika att rapportera allsidigt, i åratal vilselett allmänheten i asyl- och migrationsfrågor. Att de inte vågar skriva si eller så (trots att det varit viktigt och sant) för att det hade varit "negativt om invandrare" och de hyser en stor och svårförståelig rädsla för att bli utmålade som rasister och främlingsfientliga. Maken till märkligt resonemang och självcensur kan man nog bara möta bland journalister här i Sverige, knappast någon annanstans. Jo, i diktaturer, förstås.

Det kan inte beskrivas med något annat ord än "skrämmande". Det faktum att det finns massa invandrare i arbetsför ålder i Sverige, och att det hela tiden kommer fler, som aldrig kommer att arbeta och bidra till det gemensamma samhället. Som aldrig kommer att betala skatt utan alltid kommer att leva på bidrag - hela livet. Människor som därmed  - inte i första, inte i andra men kanske tidigast i tredje generation - kan börja “integreras”, d.v.s börja ta till sig värderingar, det demokratiska beteendet och de lagar som Sverige omfattar. Det är skrämmande, men det är fakta och ingenting annat. Fakta som inte borde få döljas, viftas undan eller kategoriseras som något annat än vad det är - just fakta.

Omkring 190 000 personer har invandrat till Sverige mellan 2005 och 2009. 40% av dem saknar gymnasiekompetens.

Enligt statistik från Migrationsverket saknar 25% av de nyanlända invandrarna fullständig grundskoleutbildning och ytterligare 15% har endast grundskoleutbildning. Från Arbetsförmedlingen har man fått fram ytterligare fakta: antalet utlandsfödda i den arbetsföra befolkningen uppgick i slutet av 2008 till 1 miljon. Arbetslösheten bland de var i april månad dubbelt så hög som för svenskfödda. Bland utomeuropeiskt födda var den tre gånger så hög. För inte så länge sedan skrev två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting att "endast 50% av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40%".

De som inte lär sig svenska och motiveras att utbilda sig kommer att försörjas via bidrag från den arbetande och skattebetalande befolkningen. Många bidragsförsörjda jobbar samtidigt svart i en parallell värld. En parallell värld som redan är enormt mycket större än godtrogna svenskar har en aning om, eller vill låtsas om. Och som få journalister beskriver. Bidrag pytsas således ut medan många tjänar pengar antingen på kriminell verksamhet eller svart arbete.
Under tiden dignar den del av befolkningen som arbetar under ett av världens högsta skattetryck. Men det kanske är det som är "svensk solidaritet". De tiotusentals människor som kommer hit och inte talar om vilka de är eller varifrån de kommit och inte visar några handlingar som kan tala om det heller, de kan knappast ha andra skäl än att de vill ha ett bättre liv. Inget märkvärdigt med det, tvärtom: det är helt naturligt att göra det, men problemet är att Sverige inte (och knappast något annat land i världen heller) har en lagstiftning som tillåter den typen av invandring. Många sökande vet dock att i Sverige finns de starka grupper som - oavsett vad lagen säger - anser att alla som tagit sig hit - oavsett varifrån de kommer och vilka de är - alltid ska ha rätt att stanna här bara av den anledningen att de är här och uttalar ordet "asyl".

Att media inte rapporterar mer om hur det ligger till utan ofta okritiskt tar upp enskilda fall där journalisterna bara går på hörsägen och inte ens bryr sig om att sätta sig in i fallen, inte tar del av alla handlingar för att få en mer allsidig bild, det är ytterst beklagligt.

Det finns inget främlingsfientligt i att meddela fakta. Det är att visa förakt för folket att inte göra det. Journalisterna, som ofta själva framhåller hur viktigt deras arbete är (vilket det också är) och talar om att de ska granska samhället, politiker och olika samhällsaktörer, ska inte undanhålla fakta från folket. Att vilseleda människor eller att medvetet undanhålla dem fakta som de behöver för att bilda sig en helhetsuppfattning, bara för att man själv är rädd för att kallas rasist eller tycker att det är allmänt obehagligt i rådande klimat, rimmar mycket illa med journalistisk etik och heder.

Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna.
Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen.  

Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor - det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning. I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. I Storbritannien likaså men i Sverige hörs inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för "beröringsångest" och att de i stället brukar våga tala om "socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori."

Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid.

Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet.

Det är dags för journalister att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.  Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.