Ibland kan man bli totalt hänförd över det svenska samhället. De höga skatterna som garanterar en "trygg" social skyddsnät, den "goda" välfärden, den sociala "rättvisan", skolan (!?), den "goda" företagsklimatet, öppenheten(!?)...
Sverige har ett fantastiskt rykte i omvärlden, kanske framförallt i tredje världen, där det sociala skyddsnätet täcker mindre än en keps. En förebild, utopin. Det förlovade landet. El Dorado!
En bild som Sverige exporterat med framgång och som svenskarna gärna gottar sig i. För vad är det som få svenskars självbild att svälla upp som en ballong? Älgarna? Allemansrätten eller köttbullarna? Smörgåsbordet eller falukorven? Nej! Det är väl solidariteten, jämlikheten, rättvisan? Välfärdens hörnstenar. Och de gamla svenska värderingarna i stort. Sverige har länge fått bära solidaritetens fana världen över i väldigt många år.

Men om vi bortser från vissa företeelser i samhället, hur väl stämmer bilden med svensk verklighet idag? Solidaritet? Det måste väl vara 20 år sedan svenskar tävlade i den grenen. Jämlikhet? Bara som en barns amatörsport. Öppenhet och rättvisa? Ett maratonlopp med hinder. Och alltihop som ett minne blott.

I Sverige talar folk sig varma om sina sunda värderingar. Men samtidigt förkastar framstegen de åstadkommit. Dubbla budskap med lite inslag av paradox. På ena sidan förklarar man för invandrarna att här respekterar människor varandra. På andra sidan vill man förbjuda dem att använda sina kläder. Samtidigt är Sverige ett enda land i hela Europa som inte kräver något särskilt av sina nya medborgare. Eller rättare sagt – inte förväntar sig mycket. Man kan bli svensk utan att förstå vad ordet ”medborgare” betyder, men samtidigt ska han bo i olika ghetton. Man skryter att alla i Sverige är jämlika. Lagkunniga skriver en undantagsklausul för den som inte är frisk, vit och har stadigt arbete. Man säger att svenskar ska bli friskare. Samtidigt görs det dyrare att bli sjuk. Och den onda sidan håller på att ta över den goda. 

Den lilla välfärd som finns kvar i Sverige är de förmåner som egoismen ännu inte hunnit avveckla. Men det går fort. Förändringen har redan inträffat. I huvudet på folk. De som är gamla nog att ha byggt upp välfärden, glömmer. De som ärvde den, kan varken värdera eller förvalta den. De badar i en dyrbar champagne de inte köpt för egna pengar. Svaghet hånas, individualismen förskönas när alla vill vara en cool framgångssaga, statlig inblandning föraktas och FRA-lagen stämplas, cynismen och hyckleri vinner mark och de enda som är passionerade i politiken är tyvärr också främlingsfientliga.

Det är något paradoxalt med ett land som förväntar sig att alla skall leva upp till dess urgamla seder och traditioner som Jul, Påsk och Midsommar, sill, nubben, skinkan och surströmming, studenten, avundsjukan och fylleri. Typ - man ska bli full för att orka ha kul.

Det pågår en farlig utveckling i våra medier - det är positivt att se bra ut och det är  negativt att vara ful och tjock. Så skapas sociala klasskillnader - om du inte är snygg, se till att bli det! Utseendefixering är ett (sörjigt) faktum, men samtidigt får våra ungar ingen framtid när det gäller jobb. Och att få eller att ha ett jobb när man inte är lika mycket värd som alla andra är ett stort samhällsproblem. Men media kör med sina (vidriga) budskap och vill, tack vare reklamen, förvandla de fula till de snygga och kända och framgångsrika, om det går. En väletablerad medelklass spenderar sina pengar och skapar mer konsumism, men samtidigt skapas en fattig och maktlös underklass som inte kan förvänta sig mycket av samhället. Ca 20 000 hemlösa och drygt en kvarts miljon fattiga barn i välfärdens förlovade land talar sitt tydliga språk. Ingen riktig paradis.

Sverige är inte längre ett folkhem åt alla - globaliseringen har tagit sitt pris. Balansen mellan vår tradition och modernitet försvinner - gränsen för kompromiss mellan de två har blivit försumbar. Och det är inte längre svenskarna som står för (oj då!)  "svenskheten", utan olika institutioner och myndigheter: skolan, lagen, politikerna, massmedia, administrationen... Ett välfärdssamhälle där det finns farligt uppenbara motsättningar mellan valfrihet och samverkan - individens integritet ifrågasatts mer och mer. Ett modernt samhälle som vårt och respekten för individen som ett minne blott krockar med varandra.

Kan man vara mer svensk när det passar? Vara med i lust men dra sig undan i nöd? För vissa låter det med rätta som en idiotisk fråga. Man har ju inget val. Men ändå. ”Vi är bäst!” när Sverige vinner, men ”Fy vad dåliga de är!” när vi förlorar. Vår egen kultur ska bli en rådande norm åt alla, det som vi kallar för svenskheten. Hur ska vi då kunna göra upp med vår egen självbild nu när verkligheten ser annorlunda ut med individualiserat och splittrat samhälle?

I brist på ideal, begränsas folks engagemang till att sitta hemma i sina bekväma Ikea-fåtöljer och rösta fram nästa Idol- och Schlager-stjärnan. Det är bara en tidsfråga innan omvärlden märker att deras svenska Idol egentligen är välfärdens Jultomte - som inte ens små barn längre tror på.