Det finns mörka krafter som genom politisk korrekthet försöker begränsa det fria ordet i Sverige. Det leder till att yttrandefriheten inskränks, demokratiska spelregler upphävs och akuta problem inte blir lösta. Snarare förvärras de, vilket varit fallet med Sverige under de senaste 10-15 åren. Fokus är lagd på ett väldigt känsligt ämne - invandringspolitiken.

Politisk korrekthet är ett begrepp som t.ex rasism, ett förekommande fenomen som kan ta sig olika former. Det är ett faktiskt fenomen - dels en åsikt, dels en metod.

Som åsikt är fenomenet politiskt korrekthet “god”-  något som personer med inflytande (politiker) har beslutat om. Det gäller alltså invandringsfrågan. Efter andra världskriget välkomnade Sverige arbetsinvandringen. Man tog också emot flyktingar som behövde hjälp. På några decennier skedde emellertid en kraftig förskjutning av denna åsikt. Det blev politiskt korrekt att vara för all invandring, oavsett om invandrare gjorde rätt för sig eller inte eller oavsett vad majoriteten av svenskarna tyckte om detta. De politiskt korrekta i Sverige anser alltså att all invandring är god. Detta är en korrekt, rätt och sann åsikt.

Som metod är den politiska korrekthetens uppgift att försvara och främja “det goda” och innehåller olika komponenter som kompletterar varandra. Moraliserandet, associerandet, begreppsmissbruket och det svartvita tänkandet utgör basen i den politiskt korrekta metoden. Metoden används mot dem som tvivlar på vad “det goda” egentligen innebär. Förenklat kan man säga att metoden används för att skapa likriktning, tysta kritiska röster och undvika diskussion i sakfrågor. Den är en härskarmetod eller ett maktinstrument. Ett socialt tryck skapas. Om den politiska korrektheten har etablerats på den högsta politiska nivå, påverkas alla människor i ett samhälle av detta tryck. I Sverige är detta fallet med invandringsfrågan, där denna påverkan får två konsekvenser. Den ena är att kunniga och demokratiska personer utvecklar odemokratiska hållningar, vilket gäller från gräsrotsnivå upp till den högsta politiska nivå. Det andra är att flertalet människor inte orkar eller vågar engagera sig på grund av det politiskt korrekta trycket.

Moralismen och moraliserandet är en mycket viktig komponent i den politiska korrektheten.  Man ska framstå som en person med en högre moraluppfattning än meningsmotståndaren. Om en kritiker anser att invandringens kostnader ska tas upp, så undviker den politiskt korrekte att svara i sak. I stället svarar han svepande att invandringen berikar; den handlar om medmänsklighet och humanitet vilket ska få kosta. Några uträkningar behövs därför inte. Självklart ska humanitet få kosta. Men inom andra områden som t.ex sjukvården, som också handlar om humanitet, får man ju ta upp kostnader. Rimligtvis måste man få göra detsamma med invandringen.

Då använder den politiskt korrekte ordet "rasist" för att få motståndaren att framstå som en sådan, som intellektuellt mindervärdig och därmed undergräva hans trovärdighet.

 “Rasist” och “främlingsfientlig” är nog de mest missbrukade orden i dagens Sverige. Minsta kritik av invandringspolitiken brukar reflexmässigt avfärdas med något av dessa ord. I riksdagen våren 1997 sade dåvarande utrikesministern Pierre Schori (s) att “Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte i en demokrati att hitta några ursäkter, t.ex att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.” Utöver att han ville straffbelägga tankar satte han alltså likhetstecken mellan rasism och kritik av den förda invandringspolitiken. Kritik av denna politik görs på så sätt till en direkt fysisk offensiv mot invandrarna. Det är som om man skulle jämställa kritik av skolpolitiken med fientlighet mot lärare eller elever. Eller att kritik av pensionspolitiken skulle bli till fientlighet mot gamla. Schoris uttalande, som är typiskt för det svenska debattklimatet, är ett tydligt exempel på begreppsmissbruk.

Hade han varit säker på sin demokratiska ståndpunkt - att yttrandefrihet ska tillåtas liksom kritik av en förd politik ska få föras fram - så hade det inte blivit någon felsägning. Den politiska korrektheten får alltså ledande politiker att vackla när det gäller grundläggande demokratiska rättigheter. Det blir aldrig någon diskussion i sakfrågan. Det gamla svartvita tänkandet i den politiskt korrekta metoden är tecken på en förenklad indelning av världen i gott och ont, sant och falskt, rätt och fel. Denna svartvita förenkling leder i sin tur till att politikerna inte vill acceptera fakta. 

Politisk korrekthet skall främja och sprida det “goda”, att uppnå bestämda mål som anses goda.  Om alla partier enas om att en åsikt är “god”, d.v.s när en åsikt blir politiskt korrekt både för höger- och vänsterfolk, då kan det bli problem, särskilt i viktiga frågor som berör hela befolkningen. Följden av att alla enas om att något är “gott” - det vill säga när man monopoliserar “sanningen”, blir att kritik av detta “goda” överflödig. När detta händer får de politiskt korrekta ett övertag i offentliga diskussioner - alla är ju eniga. Särskilt allvarlig blir denna situation om både politikerna och medierna börjar tycka att en åsikt är politiskt korrekt. I det här fallet har just detta hänt med invandringen och mångkulturen. Både politikerna och medierna anser dessa fenomen vara enbart berikande.

Denna symbios mellan makthavarna och deras granskare, medierna, bidrar till att synen på det fria ordet omvärderas. Det finns då ingen anledning att släppa fram kritiker, eftersom de endast kan störa arbetet för det “goda”. Statens och mediernas inblandning gör enbart att medborgarna “lär sig” känna av vilka åsikter som kan eller får föras fram i diskussionen. Och de vet att det blir problem om man kommer med en avvikande åsikt. I Sverige kommer man inte långt genom att kräva minskad invandring. Då blir man inte bekräftad, utan man riskerar att bli utstött. Utstött vill ingen bli, utan man vill vara bekräftad.Sverige är som bekant känt för att vara ett likriktat jantelagssamhälle där rädslan för att bli utstött är särskilt stark. Önskan att bli bekräftad är en mycket viktig förklaring till varför den politiskt korrekta åsikten - som kan vara hur oförnuftig som helst - kan bevaras i ett samhälle.

Politisk korrekthet handlar alltså om att argument fördöms på moraliska grunder i stället för att logiskt analyseras. Det handlar om associerande och begreppsmissbruk, om att inte bemöta argument i sak. Påståenden reduceras till att bedömas som “goda” eller “dåliga”, “sanna” eller “falska” osv. Politisk korrekthet bygger alltså sin struktur på det svartvita tänkandet. Detta i sin tur leder till att det inte finns något värde med att släppa fram kritiker i den offentliga debatten. Man tar inte hänsyn till deras argument. Kontentan av allt detta blir att den fria och sakliga dialogen hindras. Ett “lock” läggs på, ett “tabu” skapas.

Effekten av att politiker enats om att en åsikt är god, blir att de också anser sig ha en högre moral än människor som inte gillar deras åsikt. De politiskt korrektas moraluppfattning om att all invandring är bra är därför ett uttryck för en elitism vars innebörd är att “de därnere, ‘folket’, de vet inget, kan inget. Därför måste Vi häruppe bestämma åt dem.” Denna elitism dumförklarar alltså majoriteten av svenska folket. Den går emot den demokratiska tanken, där politikens uppgift är att driva sakfrågor i den riktning som medborgarna önskar. Mångkulturalismen är det tydligaste exemplet på likriktande av åsikter i samhället, som i sin tur förändrat synen på demokrati i Sverige.

I Sverige har alla riksdagspartier slutit upp bakom idén om mångkultur. Samtliga partier har röstat för propositionen Sverige, framtiden och mångfalden, där mångfald jämställs med demokrati. Kritiker av den förda politiken klassas som just demokratins förgörare. Att vara demokrat har alltså blivit lika med att ha de “rätta” åsikterna. Demokrati har på så sätt blivit en fråga om attityd. Den politiska korrekthetens värld en instängd och “likriktad värld”. Att ledande politiker sätter likhetstecken mellan mångkulturalism och demokrati visar att de inte förstår vad demokrati är för något, att de ägnar sig åt begreppsmissbruk i syfte att främja mångkulturalismen. Demokrati är först och främst ett styrelsesätt eller en teknik för att styra ett land. Demokrati har inget med ideologi att göra, lika litet som nazism eller kommunism. Man är i första hand demokrat och utöver detta är man konservativ, liberal eller socialist. Demokratin är alltså överideologi fri från värderingar. Här har mångkulturalismen gjorts till en del av den överideologin.

Demokrati betyder också folkstyre, det vill säga att politikerna ska utgå från vad folkmajori- teten tycker och tänker i olika sakfrågor. Politikerna ska alltså vara åsiktsrepresentativa inför sina väljare. Givetvis ska detta ske så att hänsyn tas till minoriteter, till exempel svaga, sjuka och handikappade. Människovärdet får alltså inte åsidosättas. Men när det gäller både  mångkulturalismen och invandringen har politikerna emellertid frångått principen om folkstyre. Detta gäller i nästan samtliga västeuropeiska länder. Tvärtemot vad majoriteten ansett har politikerna beslutat om att ha en omfattande invandring. Den varit större i Sverige än i något jämförbart industriland. Svenska folkets åsikt ska, enligt våra politiker inte respekteras i invandringsfrågan.

Politikerna har alltså struntat i folkmajoritetens åsikter. Så går det när alla partier likriktar sig och enas om vad som är “det goda”, det politiskt korrekta. En grundtanke i liberalismen är ju tolerans för meningsmotståndare och tron på yttrandefrihet och fri debatt. Men dagens liberaler i grunden har börjat agera antiliberalt. De har blivit oemottagliga för rationell och saklig diskussion.

Denna beskrivning av den politiska korrekthetens logik (och natur), har lett till slutpunkten - till ett tillstånd av extrem likriktning i invandringsfrågan. Den politiskt korrekta idén om mångkultur har etableras som en överideologi i det svenska samhället. Från att till en början ha varit en politiskt korrekt idé inom bara vissa kretsar har mångkulturalismen alltså fått fotfäste i hela det offentliga svenska samhället. Alla riksdagspartier, alla medier, alla myndigheter och all forskning utgår från mångkulturalismen är berikande, att den ska förverkligas. Olika parter, som i grunden ska vara fristående från varandra, har börjat bekräfta varandras synsätt och teser.  Detta handlar inte bara om att all invandring anses berikande och att alla invandrare anses vara bra för Sverige, utan nu anses det också politisk korrekt att vara emot svenskarna och deras kultur. Det svenska folket inte längre har en gemensam historia på grund av omfattande invandring. Svenska folket definieras alltså bort från sin egen historia. Det är ungefär som med indianerna - de har knappt någon egen historia för de har trängts undan av andra folk.

Politikerna struntar i folkviljan, agerar elitistiskt och har en negativ syn på yttrandefrihet och debatt. De har också antagit en negativ syn på mötesfriheten, så att de i praktiken sanktionerar fysiska attacker, även grovt våld mot invandringskritiska partier och dessas företrädare. Inget riksdagsparti har tagit avstånd från dessa attacker från odemokratiska element på vänster även det ett tecken på likriktning. Det politiskt korrekta likriktandet ger alltså en förklaring till varför svenska politiker och massmedier agerar som de gör. Om vi ser på saken rent psykologiskt, på individnivå, blir effekterna för politikerna att de alltså inte vågar och inte vill ta till sig avvikande uppfattningar, det vill säga sådana som strider mot den politiskt korrekta sanningen. Förnekande av fakta och stora mått av självbedrägeri är en strategi som de politiskt korrekta i alla samhällen gjort till sin.

Så skapas disharmoni mellan tanke och verklighet. Det svartvita tänkandet är då ett av de vanligaste sätten för att återställa ordningen. En enkel metod i en återställande strategi är att förneka fakta - just det som svenska politiker ständigt gör.

Teorin gäller framför erfarenheten och verkligheten. Invandringen är berikande, oavsett vad som händer, oavsett om inga arbeten finns och oavsett svenskarna blir en minoritet i sitt eget land. På politikernivå blir denna svartvita strategi faktiskt ett sätt att inte behöva erkänna att man tänkt fel och handlat fel. Hyckleri, cynism, dubbelmoral och annat biter sig fast.