Läste häromdan en fantastisk bok med namnet "Bokslut Reinfeldt" skriven av tre författare - Christer Persson, Stefan Carlen och Daniel Suhonen. En uppföljare till boken "Åtta år med Reinfeldt" skriven 2006 - bege två är Ordfronts utgåvor. Att klarlägga de faktiska konsekvenserna av den politik som alliansen fick föra är bokens huvuduppgift.

Det handlar om det "nya arbetarpartiet" med statsministern Reinfeldt personligen i spetsen, om ett riktigt hårdkokt högerparti - ytterst framgångsrika på att lura sina väljare och anhängare. Och alla andra, när man tänker efter. Ett parti som utsåg sig värna om välfärden, arbetsrätten och fackföreningsrörelsen. Men som sällan nöjer sig med att bara bråka om skattesänkningar och annat, utan genomför det också. På gott och ont. Fyra års medvetet angrepp. På arbetarnas och de lågavlönade skattebetalarnas bekostnad. Plus de sjukas och arbetslösas också. Regimen Reinfeldt som gjorde, under sitt herravälde, dubbelt så dyrt att vara med i facket, som ökade kostnaderna för medlemskap i a-kassan med mer än 500% som i övrigt resulterade i ett hysteriskt medlemsras. Den borgerliga politiken Reinfeldt skapat för länge sedan och som går ut på att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, att överföra allt mer av samhällets rikedomar  till den fria marknaden - från offentligt och solidariskt finansierade samhällstjänster till privatfinansierade och avgiftsbelagda tjänster såklart. 

Det var drömmen för regimen Reinfeldt.

Den borgerliga regeringen har valt att med stenhårda omänskliga lagar och regler sätta press på individen. Att med ännu mer svårbegripliga lagar och massa krångliga regler styra och härska över individens liv och öden.

Den liberala modellen -  låg facklig stöd, välfärd för några få, låg ersättningsnivå i socialförsäkringen, få välfärdstjänster och små sociala utgifter, som de borgerliga partierna i praktiken brinner för (finns bl.a i USA och Storbritannien) och är sämst på att leverera jämlikhet.

Den nordiska (svenska) modellen har varit bäst på att leverera jämlikhet. Den bygger på tre hörnpelare: en hög facklig organisationsnivå,  socialförsäkringssystemet som bygger på principen om inkomstbortfall  och välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldrevård och sjukvård  ska vara offentligt finansierade. Det är den modellen som regeringen Reinfeldt vill krossa och håller på att lyckas med det.

Synen på arbetslösa har i grunden ändrats. De skuldbeläggs numera. Man pratar om skyldigheter i stället för rättigheter. 1993 skrev Reinfeldt sitt eget manifest (boken "Den sovande folket") där han slog fast att den nordiska välfärdsmodellen var av ondo och att den förvandlat svenskarna till passiva bidragstagare. Hans eget uttryck var "mentalt handikappade."

Alliansen håller på att rasera den svenska modellen, men försiktigt och utan att människor inser vad de ämnar göra. Deras taktik går ut på att tala väl om den svenska modellen i retoriken, men i praktisk politik långsamt krossa den. De säger: "Det går inte att byta välfärdsmodell över en natt och argumentera direkt för det". Då skulle motståndet börja växa. Istället tonar de ner, genom massa lögner och tomma löften, det folkliga stödet för modellen genom att lägga politiska förslag som siktar in sig på de tre hörnpelarna –samtidigt. 

För att bryta ner facken och minska deras inflytande inför makteliten sänkta ersättningar i socialförsäkringarna liksom kraftigt höjda fackliga avgifter och avgifter till A-kassan. Samtidigt tvingar de ner lönenivåerna som de deklarerar förstås inte offentligt. Dessutom vill de slopa de lagar som reglerar  arbetsmarknaden så att det blir lättare att avskeda folk, vilket alliansen inte heller talar så högt om. Alltfler människor får alltså i ett framtida alliansstyrt Sverige finna sig i att arbeta som lågavlönade pigor.

Genom att se till att allt färre inom "underklassen" känner sig trygga med socialförsäkringarna då ersättningsnivåerna sänks, och att medelklassen får allt mindre och allt sämre trygghet genom detta, lyckas borgarna undergräva stödet hos medelklassen för de offentliga trygghetsförsäkringarna. Medelklassen söker sig till egna lösningar, köper sig privata försäkringar, vilket i sin tur minskar deras vilja att vara med och betala allmänna försäkringar via skatter. Därför allt fler i denna grupp förespråkar sänkta skatter för sig själva istället för den allmänna välfärden. 

Skattesänkningarna gynnar förstås de rikare. Vanligt folk kan få en märkbar skattesänkning, men denna äts upp av ökningen av avgifter för olika samhälleliga tjänster. Inte minst kvinnorna förlorar på en sådan borgerlig politik. Dels drabbas kvinnorna av avsevärt mycket lägre löner inom de traditionellt kvinnliga sektorerna, dels blir det mycket svårt om de blir arbetslösa eller sjuka. 
Maktbalansen på arbetsmarknaden håller kraftigt på att förskjutas till kapitalets fördel. Försämringarna av a-kassan, neddragningar på arbetsmiljöverket och på arbetsmarknaden där cirka 60 000 människor ska kastas ut i öppen arbetslöshet har ett syfte: att pressa ned löner och skapa utrymme för en låglönemarknad i den privata tjänstesektorn.  Detta förstärks såklart av alla skattesubventioner till hushållsnära tjänster.

Den traditionella svenska bostadspolitiken har varit en del av välfärdsmodellen – tanken att alla ska ha möjlighet och råd att bo anständigt. De borgerliga vill istället införa en strikt marknadsmodell även på det här området. De med lägre inkomster får då allt färre valmöjligheter i och med att större delen av allmännyttans bostäder privatiseras och folk tvingas köpa sig sina lägenheter. Många kommer därmed att tvingas bo i sämre bostäder, som vi visserligen redan sett växa fram i Sverige de senaste 12-15 åren.
En omfattande privatiseringsvåg väntar genom slopandet av stopplagarna. Sjukhus ska säljas till marknaden och det ska bli tillåtet att gå före i kön om man har privata sjukförsäkringar. Statliga företag ska privatiseras för 50 miljarder per år. Slopade stöd till bostadsbyggande, samt planerade utförsäljningar av allmännyttan kommer att förändra den sociala bostadspolitiken i grunden.
I förlängningen av en borgerlig politik ser vi också allt mer av privatfinansierad sjukvård. De rikare kommer att kunna köpa sig förbi sjukvårdköerna, som blir längre om man drar ner på skatteintäkterna då man därmed bäddar för sämre möjligheter att finansiera den allmänna sjukvården. Skolorna blir också alltmer segregerade och vi får snart skolor med god utbildning - för de rikas barn, och skolor med sämre sådan - för dem vars föräldrar har lägre inkomster. 

Finns det nåt mer än det jag brukar säga, alltför ofta: där makten har rätt har rätten ingen makt. Skrämmande.

P.S ni som vill, och har lust och ork - läs gärna den här boken. Läsvärd och lärorik.