Idag är det NWO - New World Order eller DNO - Den Nya Världsordningen som råder, något som Stig Olsson i sin blogg "Cyberliv" skriver om. En hel del "experter" och "kunniga" som kan flitigt konsten att ljuga utan att fara med osanning. De flesta sitter i Rosenbad och sysslar med maktutövandet, maktkampen och felaktiga politiska beslutfattanden och genom det skapar ett avsiktligt undergrävande av vårt demokrati. I deras tjänst finns det också ett antal "opinionsbildare" inom politik och media som kan, i stort sätt, bevisa vad som helst mellan himmelen och jorden med hjälp av statistik. De matar oss konsumenter och medborgare med påhittade lögner och fel information med fullständig vetskap om att vi varken orkar eller hinner ifrågasätta deras triviala påståenden. Dessutom är vår folkliga makt oss fråntagen för länge sedan så att det vi  säger spelar ingen roll och inte kan förändra det makteliten bestämmer sig för att genomföra. Och det som de redan har genomfört - avregleringen, avskaffandet, nedmonteringen och urholkandet av välfärden, av den svenska modellen och vårt demokrati.  Allt detta genom att använda sig utav en mer uträknad cynism, förakt och omänsklighet mot oss vanliga och vänliga medborgare. Som jag brukar säga: Där makten har rätt har rätten ingen makt.

Idag kan alla vi iaktta hur vår regering faller, politiskt och moraliskt. Politisk skandal och moralisk fiasko. Personligen säger jag bara: tackar för det! Herre Reinfeldt och hans underhuggare offrar 17 tusen sjuka människors liv som häromdan fick besked: "Ni kostar oss för mycket, era rättigheter och er försörjning måste drastiskt försämras. Ni ska ut och jobba, men först ska ni omskolas för hela arbetsmarknaden". När framstående onkologer från Karolinska varnat för ödesdigra konsekvenser, preciserade sig regeringen: "Sjuka med metastaser kanske inte behöver delta i hela rehabiliteringskedjan". Det var en "humanitär" och mer "mänsklig" gest. De svårt sjuka har förmodligen svårt att konkurrera och slåss om vilka lågavlönade jobb som helst, så... 

Arbetslösheten ses som ett grundläggande samhälleligt problem, men för alliansen är det de arbetslösa (och sjuka) som är problemet.  Därför skärps kraven på dem utan jobb. Den som inte arbetar ska inte få äta. A-kassan skall rustas ner, ersättningsnivåerna­ i försäkringssystemen sänks kraftigt. Den arbetslöse stackaren måste acceptera lågavlönade jobb. Reinfeldt vill ha en arbetsmarknad för okvalificerade. Och i den sortens branscher behöver man ­inte ens kunna tala svenska. Vilket i slutändan kan innebära att det är sketna invandrare utan varken språk- eller yrkeskvalifikationer som ska få företräde på arbetsmarknaden. De ska stå till arbetsmarknadens förfogande, till de eländigaste villkor. Översatt till  borgarnas nyspråk betyder det att enbart de infödda svenskarna ska få de bästa högavlönade jobb. Snacka då om "lyckad" integration. Och om hyckleri.

Huvudproblemet är att, i dagens läge, det finns inga jobb. SAAB gick åt pipan igår, snart följer Ericksson, kanske Volvo igen, vem vet. Allra minst finns det nåt jobb för de 200 tusen människor som länge har varit arbetslösa. Utanförskapet, som Reinfeldt skall bekämpa, har vuxit med en kvarts miljon under hans herravälde. Och det är just de arbetslösa som har varit  marginaliserade under lång tid och de får ingen kvalificerad arbetsmarknads- eller vuxenutbildning. Allting sprack när den visade sig att också långtidssjuka, med deltidsjobb eller de i rehabilitering, ska drivas in i meningslösa arbetsmarknadsprogram och till ersättningar så låga att socialbidrag kan bli oundvikliga. Regeringen har slängt ut massa miljoner till arbetsförmedlingar för jobbcoacher för att det skall se ut som om man gör något mot arbetslösheten, åtgärder som inte ger några jobb mer än till jobbcoacherna. Man kunde lagt pengar istället på vård, omsorg eller skolor eller satsat på annat som hade skapat jobb men det hade betytt att man tar ansvar som politiker, och det går ju inte. Välfärdssystem är på väg att suddas ut. Trygghetssystemen skärs ner, en påtvingade låglönemarknad breder sig ännu mer, anställningsskydd och fackliga rättigheter minskar. Detta bara avslöjar och bekräftar regeringens moraliska nederlag. Klassamhället med växande klyftor och ökat utanförskap förnekas, också när allting blir väldokumenterat. Makthavarna ökar kontrollen över de enskilda medborgarnas rättigheter och ersätter dem med mer skyldigheter. Och ljuger ännu mer.

Moderaterna har tagit sig till maktposition genom att lögnaktigt låtsas vara ett nytt modernt arbetarparti, för att sedan huvudsakligen syssla med förstörelsen av vår välfärd. Man har varnat regeringen om att det inte går att göra de sjuka friskare genom att tvinga dem till en arbetsmarknad där det överhuvudtaget inte finns nåt jobb för de friska. En sån dåligt tänkt jobbpolitik gör de sjuka ännu sjukare. Men varken fru HP, Sven-Otto Totto Littorin, Anders Borg, Maud Olofsson eller självaste herre Reinfeldt har bekymrat sig över att hela Sverige äntligen genomskådat vad deras hetsjakt på de sjuka går ut på. Det verkar som  som om alliansen länge haft de sjuka som sina fiender och som de nu äntligen kan segra mot. Lagen kommer att innebära utförsäkringar av människor som har fäst sitt hopp på trygghetssystem och som är så sjuka att en del av dem vid utförsäkringar nästa år tänker på att ta sitt liv. 

Ca 50 tusen sjuka kommer att utförsäkras under de två närmaste åren. Fru HP försöker skylla ifrån sig ansvar genom öppna lögner och både hon och regeringen skyller på försäkringskassan som slänger ut de sjukskrivna på egen behag, oavsett att alla vi vet att sanningen är att det är regeringens krav som gör att kassan tvingas göra så. Precis den vägen alliansen alltid har kört när det har blivit ställda mot väggen. Alla fel uppstår p.g.a sossarna eller USA.

Försäkringskassans fiasko med hanteringen av utförsäkringar är en politisk skandal. Det sätt man bemöter sjuka saknar all mänsklig etik. Vi har idag en regering som i cynism slår alla svenska rekord i den grenen. Regeringen vill inte ta ansvar för vad de gjort mot alla tusentals sjuka i landet utan lägger ansvaret på F-kassan som är en myndighet som ska följa reglerna riksdagen har skapat. När en del sjuka inte klarar att arbeta så drar man in deras sjukpenning, och förvandlar gruppen till riktiga socialfall. Alliansen har gjort det till en politisk konstart att inte ta ansvar för effekterna av sina beslut. Regeringen finansierar skattesänkningar för de som har jobb med pengar man sparar in på de som är sjuka och utan jobb. Det är en omvänd Robin Hood-politik som bara kan kallas för hyckleri och förakt för de behövande och utsatta.

Utsorteringskedjan fungerar felfri i verkligheten och den drabbar alla, oavsätt kön, utbildning, hudfärg, sexuell läggning, klasstillhörighet eller liknande. Den är helt "demokratisk" - alla är lika inför (sjuk)lagen. Alla grupper i vårt samhälle kan känna sig säkra. Och försäkringskassan fortsätter med sina egna tolkningar av den nya lagen, trots all uppståndelse under de senaste veckorna, massa ursäkter och bortförklaringar. De går så långt i sin omänskliga fräckhet och okunnighet att de uppmanar en fd. leukemisjuk professor att ta ett heltidsarbete - på Samhall och nekar henne 75% arbete som - just professor. Det är både hyckleri och cynism och bara bevisar vilka inkompetenta idioter har (lagligt) rätt att styra över de sjukas liv och öden. Omänskligt, sjukt och totalt inhumant ruttet system välsignad av vår regering och fru HP. Fortfarande ska cancersjuka och svårt sjuka människor behandlas på samma sätt som de "utbrända" som "gått in i väggen" för tio år sedan och inte kan hitta vägen tillbaka. Man ska suga ut den sista droppen livslust ur alla som visar det minsta livstecken. De som är mest svaga ska sparkas ytterligare och till sist förnedras totalt. Snacka om "rättvisan", "välfärdssamhälle" och att "alla är lika" - inför lagen.

Det senaste i raden av de olika politiska "överraskningar" och åtgärder som borgarna frikostigt bjuder på det svenska folket: sjuka ska få bidrag (nr 1) istället för - bidrag (nr 2). Med en liten anmärkning från min sida - det verkar som om våra kära makthavare inte är medvetna (låtsas de?!) att "bidrag" nr 2, som de sjuka får från Forsäkringskassan är en försäkring arbetarklassen betalar in i form av - just försäkringsavgiften varje månad ifall man blir sjuk.  Och att "bidrag" nr 1 är (kan bli) betydligt mindre än bidrag nr 2. Det handlar om "ekonomisk bistånd! från socialförvaltningen - det finns något som heter bidragsnorm, en bestämd summa pengar som inte kan överskrida t.ex 10 tusen kr för en person. Så, man kan väl räkna ut hur mycket pengar regeringen kommer att spara genom att utförsäkra en "färdigsjuk" stackare med kanske 10 tusen i sjukpenning och som ska, p.g.a. att han/hon inte orkar jobba varken under eller efter de tre månaders långa introduktionskursen på Arbetsförmedlingen, bollas vidare till socialen och får kanske hälften av sjukpenningen. Gånger 5 eller 6 tusen liknande fall i månaden ger en fin summa av ca 25 miljoner svenska kronor. Och enligt fru HP, vår käre socialförsäkringsministern, ska de sjukas pengar (skillnaden) användas för att finansiera skattesänkningar för de välbärgade borgarna. Snyggt tänkt, eller hur.

Ett typiskt cyniskt men uträknat spel makteliten använder sig flitigt utav (spel för gallerier?!), men paradoxalt nog kan inte längre döljas eller bortförklaras. Alliansens ofattbara politik med arrogans, förakt och cynism som förtäcken har raserat tryggheten för en hel del redan hårt utsatta människor. Politik och person borde vara två helt olika företeelser, men det verkar inte vara så i det här fallet. Bakom allt detta elände står en enda person, självaste herre Reinfeldt, som för länge sedan förklarat i sin bok "Det sovande folket" att "välfärd är en konstgjord sosseutopi och ska nedmonteras och utrotas p.g.a att den skapar enbart beroende, lata och fifflande människor". T.o.m vissa borgerliga tidningar (DN, SvD) hävdar i sina tvivelaktiga artiklar att svensk politik måste tacka enbart Fredrik Reinfeldt för hans "unika insatser och hans briljanta oklanderliga ledarskap". Han är en utmärkt ledare och borde väl, likt Barak Obama, få ett pris - om inte Nobelpriset då kan det åtminstone räcka med en Oscar för hans "perfekta sätt att leda svensk politik och hela landet och styra det lyckligt lottade svenska folket".

Men hur ska det gå för de utförsäkrade sjuka människor, en del av det "lyckliga" svenska folket, som ska plötsligt bli utförsäkrade från och med 1 januari, dvs. om två veckor, och bli socialbidragstagare och socialberoende fall? Det är de eller rättare sagt deras pengar som ska bekosta de rikas välstånd genom att finansiera skattesänkningarna som alliansen värnar om och Anders Borg kämpar för, via bl.a fru HP och Försäkringskassan inklusive Sven-Otto Totto Littorin och Arbetsförmedlingen. Rehabiliteringskedjan plus jobbpolitik är lika med - urholkad välfärd, utbred fattigdom, utökat utanförskap och växande arbetslöshet. Och så ska folk skatta sig lyckliga att de fått en sån fantastisk ledare. Bevare oss milde herre gud och fy!

Det nya borgerliga "arbetarparti" har också med åren lanserat ett eget nyspråk som går ut på att hävda en sak men göra det helt motsatta. Teoretiska bortförklaringar är inget fel på, men praktiken/verkligheten bevisar att det alliansen gör är helt tvärtemot deras usla ideer.  Men det blir ju så när makteliten tar sig rätten (lagligt, demokratiskt, riksdagsstiftat) att bestämma över dagordningen och sätta både betydelsen och ett viss värde på ord och företeelser utifrån sina egna värderingar. Det heter i övrigt fel maktutövande eller maktmissbruk, vilket bara förstärker mitt tidigare påstående att vår folkliga makt har blivit oss fråntagen för länge sedan och att vi har ingenting att säga om hur saker och ting förhåller sig i verkligheten. Om vi agerar då kan vi hamna i "kläm".

Som vi ser har våra förtroendevalda makthärskare börjat nuförtiden kalla ersättningen från sjukförsäkringen för "bidrag". En del sjuka, som saknar sk. sjukpenningsgrundande inkomst och blir utförsäkrade under nästa år, kommer att hamna hos socialtjänsten och få socialbidrag. Det var "Ett hjärta rött" som sa: "Sjuka ska få bidrag istället för - bidrag". Allt detta helt paradoxala och helt sjuka pga. att en enda person, genom sin politik, vill "värna" om välfärden och "minska" utanförskap. Snacka om hyckleri, cynism, förakt, dubbelmoral och en total avsaknad av empati, mänsklighet och humanism.

Att herre Reinfeldt inte längre framstår som en riktig trovärdig ledare hos svenska folket låtsas media, rättare sagt en del (borgerliga) tidningar inte veta nåt om. Är det godtycke som styr landet eller en konstruktiv, långsiktig och väl genomtänkt politik är inte så svårt att klura ut. Att folk känner vanmakt, en insikt jag får genom att läsa en hel del debattartiklar, kommentarer, inlägg och blogginlägg som människor skriver varje dag, är sörjigt men också farligt. Rädslan sprider sig mer och mer över hela landet, ilskan och oro inför framtiden, en ren desperation som kan leda, om det fortsätter så här, till ödesdigra konsekvenser. Om förtroende för en misslyckad politik och en dålig regering minskar drastiskt, tron på både ledningen och själve ledaren avtar, då kan det hända allt möjligt.

Men själve herre statsministern Fredrik Reinfeldt hävdar fortfarande och bestämt att det är inget fel på politiken utan på de som tolkar politiken på "fel" sätt och att det är skillnad på folk och folk. Och att det inte går att lita på vissa människor. Förmodligen gäller det de sjuka som fuskar och låtsas vara svårt sjuka och dessutom våga bli döende i cancer. Eller de som försörjer sig genom att utnytjta bidragssystem och bara ta utan att prestera själva. Förmodligen tänker han på vissa invandrare, inte vet jag. Kanske de gamla, våra pensionärer som måste fortsätta jobba tills de fyller 75 år så att de kan få en dräglig pension de kan leva på utan att gnälla om fattigdom. T.o.m våra kära ungdomar är ingen undantag - de ska bollas hit och dit för att känna hur hård och orättvis arbetsmarknaden är. Alla de ovannämnda har redan blivit drabbade under ett antal år, men från och med nästa år ska de lida ännu mer. Mer trakasserier och ifrågasättanden, mer manipulation, lögner, mörkandet och maktmissbruk från makteliten är att förvänta sig. Gatans språk hand i hand med det borgerliga nyretoriska språket (beteendet) som går ut på att slå den som redan ligger - det är enklare än att fajtas med folk som har rätten på sin sida.

Där makten har rätt har rätten ingen makt.

En kort sammanfattning av det gångna året 2009 (för de som inte har varken ork eller lust att läsa mer skit): ännu mer elände jämfört med året 2008, som var ännu värre än året därpå, som var ännu värre än året 2006. Dåligt - sämre - sämst. Illa - värre - värst.

En (lite) längre sammanfattning - för de som tycker om att läsa och föredrar en mer utförlig analys av olika samhällseliga företeelser: fattigdom, utanförskap, utsatthet, arbetslöshet och antal socialberoende bara ökar, stiger kraftigt och breder sig i dagens Sverige.  Massa elände har blivit ännu fler och ännu mer än förut.

Men trots detta hävdar regeringen motsatsen. Att de ljuger avsiktligt, undanhåller rätt information och mörkar sanningen är inget nytt under (borgerliga) solen, men att ha fortfarande ork och lust nog att fortsätta skapa så mycket psykiskt och känslomässigt elände är ofattbart. Antalet sjuka människor har minskat kraftigt - inte för att folk plötsligt tillfrisknat över natten utan för att de har blivit tvingade att avsluta sitt fuskande och återvända till arbete; antal dagar man kan vara sjuk har tagit slut. Rehabiliteringskedjans sista steg. Samtidigt hävdar massmedia att folk köper, handlar, shoppar, konsumerar och spenderar mer pengar idag än nånsin förut. Det här året slår vi rekord i Julhandeln. Paradoxalt nog. Klyftan mellan rika och fattiga, män och kvinnor, låg- och högavlönade och mellan löntagare och pensionärer har ökat drastiskt i år. Antal arbetslösa (9,3%), i synnerhet unga (27%) och sjuka har ökat, antal socialberoende (20%) och fattiga (11%) också. Medlemskap i a-kassan och facken har minskat drastiskt. Däremot har segregation, rasism och främlingsfientlighet ökat drastiskt. Regeringens påhittad politik med stora försämringar i olika försäkringar och de stora skattesänkningar har ytterligare ökat utanförskap och ojämlikhet. Allt detta elände har lett till urholkad välfärd och skadat vår demokrati.

Det är extra svårt att vara och känna sig fattig eller sjuk i dagens rika Sverige, men också arbetslös i ett så högt utvecklat konsumtionssamhälle där massmedia förväntar sig och utgår ifrån att varje 10-åring, förutom eget rum och egen tv, har egen mobil och egen dator (förmodligen gäller detta våra gamla också). Ändå har vi mer än en kvarts miljon fattiga barn idag. Många av oss reagerar inför ordet fattigdom och hävdar bestämt att det inte finns nåt sånt i vårt fina, rika och trygga land. Vissa säger att det är ingen skam att vara fattig, men när fattiga (vissa) ryter ifrån, då "ändrar de på sin uppfattning" och säger att det är mer som en skam för samhället (regeringen, makteliten?!) som "tillåter fattigdomen" och samtidigt gör sitt bästa för att utöka rikas välstånd. Hyckleri passar alltid och i alla tider. Den som har ont om pengar och ÄR fattig värjer sig inför begreppet och håller käften, skäms över att vara fattig och att tala offentligt om fattigdomen. Det är en tabubelagd företeelse. Ingen vill vara fattig idag, men en hel del ÄR det. Mänskligheten och välfärden vilar på en materiell grund, inte på usla löften om "minskad klyfta och utanförskap". Lever man ett "drägligt liv" tack vare hjälpen och nödvändigheterna i form av olika bidrag från våra myndigheter, så bidrar inte detta till minskat utanförskap och minskad klyfta mellan rika och fattiga. Man (regeringen, makten, eliten?!) måste sträva att samhället ska bli mer jämlikt så att medborgarna ska uppnå jämlikheten. Men ojämlikheten är något som i Sverige har ökat lavinartat de senaste åren. Ett dystert och sörjigt faktum.

Regeringen, vissa politiker och olika myndigheter bombar oss med olika definitioner om utanförskap och  fattigdom, definierar och sätter sina egna gränser för den relativa eller den absoluta fattigdomen. Under den senaste tiden har de t.o.m flyttat på dem så drastiskt så att t.ex. summan en långtidssjukskriven får i sjukersättning räcker för att leva en "anständigt" liv, att a-kassaersättning räcker också, likaså socialbidrag osv. T.o.m ett lågavlönat jobb är bra att ha, med tanke på svår ekonomisk kris Sverige befinner sig i idag. Som alltid - hyckleri och dubbelmoral skadar inte. Att tjäna (få) 10 tusen spänn i månaden och behöva allt mellan sju och åtta tusen för att betala alla räkningar i rättan tid och leva på resten är inte samma sak som om att tjäna 25 tusen, betala sina räkningar och leva på - resten av 17 tusen. De som tjänar mer än hundra tusen (politiker?!) och snackar om "rättvisan och allas lika rättigheter i vårt samhälle" lever sitt eget liv helt avskärmade från verkligheten. Det är dem som bespottar oss fattiga och utsatta rakt in i ansikten med sina tomma mantrar och floskler om "välfärden" och "jämlikhet". De borde ju veta själva att just ojämlikheten skapar både fysisk och psykisk ohälsa, misstro, missbruk, våld, kriminalitet och sjukdomar. Bättre standard - bättre samhälle. Så enkelt är det. Men makteliten med sin arroganta cynism och förakt för oss små, utsatta, maktlösa människor tänker enbart på sig själva och p.g.a sina höga posteringar är tvungna att snacka en del smörja. Men det de åstadkommer bevisar tydligen att de både gör och har fel. Verkligheten är tyvärr det som via ojämlikheten förgiftar oss mer och mer och skapar ännu större klyfta mellan de som har och de som inte har. Så växer  sig vårt utanförskap ännu större och allt elände bara stormar in.

Regeringen arbetar med "olika lösningar", allt från "hypnotiska och berörande jobbpolitiken" via utförsäkringen till att skicka fattiga barn till kyrkans sopkök runt om landet. Ingenting fungerar. Alliansen "bekämpar" fattigdomen, oppositionen "bekämpar" rikedomen, men lite förenklat låter det så här: Alla ska ha det dåligt! Det politiska mantrat från alla riksdagspartier är, som vanligt, att alla vi är lika. Snacka om cynism och hyckleri igen. Vi kommer aldrig att bli mer jämlika så länge vi har politiker som hävdar att "hungriga lejon jagar bäst". Vad ska de som inte är hungriga göra under tiden? Titta på hur de fattiga slåss om vilka lågavlönade jobb som helst för att bekosta de rikas välstånd?

Att folk vill försörja sig själva och få eller ha ett bra betalt arbete är väl en självklarhet, men en hel del, i dagens Sverige, saknar den möjligheten. Verkligheten är nåt helt annat än teorin. De som t.ex deltar i jobb- och utvecklingsgarantin för leva på mindre än 5000 kronor före skatt. Det kan man inte leva på. Men regeringen står bakom den summan och hävdar att det är en rimlig summa pengar. Resten kan man få genom att ansöka om bostadsbidrag eller få ekonomisk hjälp från socialen. Men ändå är det för lite att leva ett anständigt liv idag.

Hur ska man få nuvarande makteliten att inse och förstå (hur kan de göra det - de tjänar ju miljoner om året) att de ekonomiska nivåerna i våra ersättningssystem måste vara hållbara, måste vara högre än idag för att kunna hävda att fattigdomen inte finns i Sverige. Är man tvungen att söka tre-fyra bidrag hos olika myndigheter för att försörja sig under en månad och vänta otåligt till nästa utbetalning eftersom pengarna räcker inte, då handlar det om fattigdom.

Det moderna konsumtionssamhälle ställer stora krav på sina medborgare; allting har blivit dyrare - en fattig som redan lever i utanförskap har det svårt att klara sig på alla sätt och vis. Då ska nivåerna i våra socialförsäkringssystemet bli värdiga och beräknas utifrån de krav samhället ställer på medborgarna. Inte utifrån teoretiska klassificeringar som borgarklassen tycker om och blint tror på. Allt det som hänt under de sista tiden bevisar motsatsen - det har inte blivit bättre utan ännu sämre. Klyftan har ökat, likaså utanförskapet; rika har blivit rikare, på det fattigas, sjukas, gamlas och utsattas bekostnad, och  fattiga har blivit fattigare. Den nya omänskliga, cyniska, omoraliska, sjuka, ruttna borgerliga devisen i dagens Sverige år 2009 är: Fattiga ska få mindre - för att betala mer. För de måste försörja både sig själva och bekosta de rikas välstånd.  

Den Nya Världsordningen är på väg. Runt om jordklotet och i hela världen, inklusive EU och vårt lilla land. Det infriade otyglade världskapitalet och den fria marknadens utbredning. Jag trodde under många år att Sverige var ett av de bästa länder att leva i. Att vi hade det bättre. Men på sistone har jag insett att vi slarvat bort något mycket värdefullt: respekt för våra medmänniskor och förtroende för att samhället ställer upp när det blir kris. Något vi var så stolta över i så många år, något som det fina svenska Folkhemmet byggde sin framtidstro på, vår världsberömda svenska modellen likaså.

Dagens samhälle genomsyras av att man inte ska lita på sina medmänniskor. Och ett tillstånd som råder i hela världen -avsaknaden av hjärtan. Idag är det viktigare att inte “låta sig luras” än att ställa upp för varandra. Vi måste (mot)bevisa oss själva, “förtjäna” förtroende och respekt av “någons” subjektiva regelverk. Denna fruktansvärda människosyn färgar av sig överallt. Vi har våra politiker och vår massmedia som uppfostrar oss att inte lita på någon och att i längden bli just de lögnare som vi idag misstänks vara. Och att vi ska vara helt politisk korrekta. Hyckleri, avsaknad av moral, egoism och misstänksamhet råder.

Vi köper det massmedia frikostigt bjuder på, deras förvrängda bils av verkligheten, lever i konsumera-mera samhället och låter oss tvingas bli konsumenter i konsumismens namn (länge leve konsumismen - kommunismen är död!), är förtjusta i dokusåpor, världens främsta träning i att frigöra sig från medkänsla och empati – att få en "härlig" kick av att välja bort medmänniskor och låta samhället sparka just på dem som behöver vår empati, medlidande, förstånd, insats, sympati, hjälp, engagemang, solidaritet, medkänsla...  

Någonstans på vägen i "framtiden" har vi börjat anse att de som behöver bidrag från staten är detsamma som att vara helt beroende. Arbetsmoralen ska igen bli en påtvingad dygd, på de utsattas bekostnad. Jobbpolitiken till varje pris där vi ska slåss om vilka lågavlönade jobb som helst och bli avundsjuka på dem som inte jobbar och ska utpeka alla dem som fuskare, parasiter, sjuka på låtsas... Det har gått från ilska när någon utnyttjat systemen till att alla medborgare är rena lurendrejare. Många skyller på egoister som exploaterat systemen och ursäktar sin egen inskränkthet med att andra är det. Försvara - nej; anfalla - ja! Många accepterar idag ett sånt dumt argument, förmodligen av rädslan, av själviskheten. 

Nu har vi valt bort de sjuka och arbetslösa efter att våra makthavare talat om vad de tänkte göra med dem. Majoriteten beslöt sig för att ge förtroende till makteliten och ”rösta bort” dem som påstås utnyttja systemet. Sverige lagstiftar bort svår och kronisk sjukdom. Det som sker nu är en spegelbild av den nya andan i Sverige, resultatet av en rösthandling och en allmän sinnesstämning. Våra makthavare med förkärlek för borgarnas rikedomar tycks lida av svårartad hjärtlöshet; det liknar alltmer det som hela världen lider av - avsaknaden av hjärtan. Troligen behöver de en långvarig rehabilitering, längre än 180 dagar. Jag tror att vi i framtiden kommer att få se mängder av tragedier och sönderslagna livsprojekt i ett samhälle där lagen hävdar att alla är utbytbara och att ingens begåvning är värd att rehabilitera mer än 180 dagar.

Varför är det förbjudet att känna medmänsklighet och respekt i Sverige idag? Och varifrån detta hat och misstänksamhet kommer ifrån? Varför framställs den som inte är hjälpsam som vettig? Hjälper man så stjälper man, Visar man civilkurage då hamnar man själv i kläm. Att känna medkänsla och empati har plötsligt blivit farligt. Varför anses medborgare inte gå att lita på? Det finns massa frågor, men man ska ständigt ifrågasätta den farliga utvecklingen som leder mot ett samhälle där ingen får kosta mycket och där alla utsatta ska ìfrågasättas in i minsta detalj. Man ska hellre riskera att gå under än att känna empati, för att man inbillar sig att det är samma sak som att man "låter sig luras"? Av vem?

Om vi inte känner grundläggande respekt för människors rättigheter kommer det att gå illa för oss; ingen av oss får den hjälp vi behöver om en sån situation skulle uppstå i framtiden. Att ogilla de som exploaterar, utnyttjar och misstänkliggör ursäktar inte att ignorera vissa samhälleliga behov. Man blir en stor förlorare om man tycker att det är helt acceptabelt att utsätta sina medmänniskor för förtryck och lidande och att systemet faller ihop om vi känner förtroende och visar empati för våra medmänniskor. Av någon anledning känns det som att det är fel på oss, inte fel på systemet. Att vissa system inte har nån hjärta är välkänt, men vi - svenskarna?!

P.S När jag läser kommentarerna i de stora dagstidningarna till denna hjärtlösa ”reform” med utförsäkringen, så finner jag en del fegisar som spyr galla över de sjuka under antaget namn, med en total brist på empati och mänsklighet, men framförallt på civilkurage. Jag  kan bara skratta, av ren förtvivlan. Jag tycker att det är en lysande framgång att människor kan kommentera, att mediernas maktfullkomlighet bryts. Men en del inlägg från de anonyma (komplex, fobi, ångest?!) säger mig att vi har med en fegis att göra. Skriv det ni tänker, men sätt ut namn och mejladress. Om man inte får ta konsekvenserna av sitt ”tyckande och troende” är allt detta egentligen försumbart. Man hatar mindre om man måste stå för sitt hat, om man ställs till svars för det man skriver. Samtidigt blir man illa tvungen att ta reda på mer fakta, att använda sig mer av "det jag vet med säkerhet är att...". Man förblir en man så länge han står för det han säger, skriver, gör, tror, tänker, tycker... Det är våra handlingar vi kommer att bli (be)dömda för, både här på den här jorden och på den andra (om den finns - för de troende). Håller vi på att förvandlas till ett land av nyinstallerade poltroner – fegisar? Vem vinner på det? Att ha massa åsikter med rånarmössan neddragen över ansiktet är lätt, att stå för dem är det som konstituerar en människa.

Idealkropp - ett väldigt farligt grej. Idag vill man förbjuda retuscherade modeller - de halvmanipulerade bilderna som föder ideal som ingen kan leva upp till. Det finns en (i teorin och i det offentliga samtalet) uppmaning: du duger som du är, men den devisen måste omsättas i handling i praktiken för att vi ska tro på och köpa den. Men det händer sällan och det som händer runt om i världen bekräftar att folk tycker inte om "ocensurerad verklighet". När man blir påmind om att trådsmala tjejer är inne eller att alla inte är vackra som Keith Moss,  inser man att det är kört. Överallt finns massa uppmaningar att banta, gå ner i vikt, äta smart, ta kommandot över magen, stajla om hela kroppen. Alla har samma nedlåtande innebörd och budskap: du duger inte så som du är, du är inte bra på det du gör, tänker, handlar... Och det sänker vår självkänsla och gör ont att höra att man inte räcker till, att man inte duger, att ens livsinställning är fel, att hela vår personlighet är fel på. Vårt verkliga liv är dåligt, tråkigt, oglamoröst, tjockt, osnygg, ful... Vi börjar hata oss själva, våra kroppar, vårt inre och slösar massa energi, tid och pengar för att ändra på det och i slutändan efterlikna våra idoler. Vår självkänsla, vårt självförtroende är låg, vi tvivlar på oss själva och på vår förmåga att leva ett normalt liv, så som det är. Vi måste snygga till lite. Det ska bli fejkat, stajlat, konstgjort. Massvis med reklam om den "ideala kroppen" går i övverstyr. Och allting blir fel. Det vi ska börja skylta med är vår "glamorösa verklighet", det fina sminkade livet och vardag, där vi duger så som vi är - efter det dyra och tidskrävande ingreppet.

Kläderna och klädstilen  har blivit ett stort problem i form av statusmarkör, bärare av symboler för grupptillhörighet och exploatering av unga som sexobjekt. Barn från välbärgade familjer bär dyra märkeskläder, fattiga barn har second-hand eller de "ärvda" kläderna på sig. Det markerar på ett tydligt sätt ett status och skapar motsättningar mellan barn och mellan unga; oftast är just skillnaden i klädstilen en ond källa för mobbing både i skolan och ute i samhället och oftast skapar missförstånd. Polariseringen blir oundviklig och "Vi-" och "De"-känslan förstärks.

Sättet att klä sig, olika symboler och annat markerar grupptillhörighet. Det skapar dålig stämning, avundsjuka, hat och hot. Och skuldkänslor. Modetrycket tvingar våra ungdomar till en roll för vilket de inte är tillräckligt vuxna och mogna nog. I synnerhet flickor och tjejer som i alltför tidigt ålder och i allt högre grad tvingas bära utmanande kläder för att vara snygga och passa in och hänga med. Grupptrycket kan vara enorm, förväntningarna stora. Inte att man ska vara duktig i skolan, i ett visst ämne, att bli bra som människa utan att vara snyggt klädd har blivit en norm. Barn får inte längre vara barn utan modedockor som oftast tvingas in i rollen som sexobjekt. Smala flickor och tjejer med jättesmink, kort-korta kjolar och små tajta linnen kan träda fram, äckel och fula ska mobbas. Negativa effekter av modets svängningar och massmedias framställning och exponering av modet syns tydligt idag. Social segregering börjar redan i väldigt unga år. Barn lider och blir uppfostrade efter moderegeln: "du duger inte så som du är och vi ska hjälpa dig att bli snygg och vacker. Du kan förverkliga dina drömmar och önskemål hos oss". Och det kan kosta en oerhört mycket.

Tanken att våra underkläder ska vara just - under kläderna gäller inte dagens media. De ska synas så mycket som möjligt. Stringtrosor, kalsonger, bh:er - de ska inte stanna där dem är menade att vara. En spetsig stringtrosa som hänger utanför de tajta byxorna och i samband med en snygg tatuering ovanpå är det som gäller. Kalsogner som halvsyns och säckiga byxor för killar är det som är cool. Att man ska klä sig personligt efter eget smak och tycke går inte. Det är just omgivningen, kompisarna och massmedia som bestämmer över vår klädstil. Påtryckningar från de stora fashionhouse är uppenbara.

Hur ska man i dagens läge utkämpa ett krig mot utseendefixeringen och "idealbilden" av hur man ska se ut på ett "normalt sätt" i dagens samhälle som är så kropp- och sexfixerat? Vi är mediepåverkade, lever i konsumera-mera samhället och blir bekräftade inte pga. det vi gör utan hur vi ser ut. "Du är det du äter" eller "Du är det du köper". Ju mer köper du desto mer duger du. Ju mer dyra märkesprylar har du desto mer är du värd. Dina kläder avgör om du är cool eller noll-människa.

Åldrandet har också blivit en fobi idag hos unga, speciellt hos tjejer och unga kvinnor här i Sverige. Dålig självkänsla är tydligt kopplat till utseendet - en stor andel av svenska kvinnor är missnöjda med hur de ser ut. Nästan hela samhället genomsyras av en ung vacker skönhetsideal; inget av den inställningen att det är fint och bekvämt att bli gammal och klok, som t.ex i Japan, finns längre här. Det är bara det mörka defekta sidan man drar fram så fort det börjar snack om åldrandet. Man kan bli gammal, men utan rynkor. Ytligheten upphöjs till en rådande norm. Det inre finns inte och märks inte.

En rådande skönhetsideal marknadsförs hårt via media, framförallt via våra tidningar och tv. Utseendefixeringen, en massiv reklam som omsätter enorma summor pengar för skönhetsindustrin och en effektiviserad mediemarknad fixerad vid shopping och konsumera-mera policy. För man duger inte idag så som man är. T.o.m feminismen har reducerats till reklambudskapet - du är det du köper, du är det du äter, kläderna gör dig till det du är mm. Vi har totalt förvridit våra ideal så till den milda grad att vår egen spegelbild ljuger. Kvinnor har större krav än någonsin på att de ska se bra ut. Och de själva har flyttat gränserna, tycks det. De ska leva upp till de höga förväntningar som mode- och skönhetsindustrin ställer på dem. Man snackar om samhället som är präglat av utseendefixering, kommersialisering och sexualisering. Unga (flickor) tjejer och kvinnor känner sig pressade och mår dåligt av de orimliga idealkrav som ställs dagligen via media och reklam. Detta har blivit jätte stort problem och vissa går så långt i sin beskrivning och hävdar att allting börjar redan i väldigt tidigt ålder i grundskolan. Ord som flata, slampa, tjockis, ful, nollan, äcklig osv. utformar kvinnorna. Det är de hårda ord tjejerna och flickorna tar åt sig, tänker enbart på det och sedan handlar efter det. Allting börjar handla om kläder, smink, kropp, vikten och den perfekta utseendet. Och självklart är det också grupptryck som kan bli avgörande för hur en tjej vill se ut. Och så har vi förstås massa kändisar som tävlar om att visa en hel förvrängd bild av sig själva: för att nå framgång gäller det att vara skitsnygg och att visa allt. Unga tjejer med dålig självkänsla och låg självförtroende, som just håller på att utvecklas, tar efter. De faller för alla påtryckningar från alla möjliga håll. Osäkra på sin egen spegelbild tror de på det media frikostigt serverar och kändisvärlden bekräftar och visar upp och tror sig få en sann bild av hur de egentligen borde se ut. Barndomen suddas ut, utseendefixerat samhälle tar över.

Media, dvs. skönhets- och modeindustrin vet allt om det och utnyttjar kvinnors olycka genom att servera en orealistisk kroppsideal med budskap att det är en träffsäker väg till framgång och lycka. Att kroppsfixeringen kan oftast leda till allvarliga konsekvenser struntar de fullständigt i. När det handlar om stora pengar då är ett liv inte värt någonting mer en kanske en usel ursäkt. Men sen kan skurkarna gå ännu längre och påbörja en hetsjakt på alla som har "fel utseende" och inte ser "normalt ut". Överviktiga råkar mest illa ut, något man kan tydligt se idag på tv. Vi blir tjocka mer och mer. Men, någonstans är det uppenbart fel. Ett sörjligt och allarmerande faktum - ca 300 tusen svenska barn och ungdomar lider av övervikt idag. Är det tecken på att de unga fått nog av de "idealbilderna" media tvingar de på och förlorat allt hopp om att nå dit?

Alliansen har varit framgångsrika i sina politiska mål att gynna den klass man främst företräder - borgarna. Att berika överklassen genom att ta ifrån de fattiga och utsatta och ge till de redan rika var en målmedveten Robin Hood-omvänd politik. Vilket i slutändan har lett till att de rika har blivit enormt mycket rikare och de fattiga ännu  fattigare. Makthavarna berikar de rika på arbetarklassens bekostnad därför att de har en sådan omänsklig kapitalistisk ideologi som har ingenting gemensamt med varken sig etiken, moralen eller solidariteten. Att borgarana sen försöker dölja riktningen genom att ständigt prata om arbetslinjen, jobbpolitiken eller sjukförsäkringen förändrar inte verkligheten.  De försöker dölja att t.ex 17 000 långtidssjuka människor kommer att utförsäkras från och med 1 januari, om tre veckor alltså, och bollas till arbetsförmedlingens tjänst och "jobbaktiviteter".
Sjuka, svårt sjuka och t.o.m dödligt sjuka ska bevisa sin arbetsförmåga, ställa upp och hjälpa till genom sitt arbete att minska budgetunderskott. Om de misslyckas så fråntas de rätten till sjukersättning. Ett tydligt budskap från makteliten - sjuka ska straffas för fusk och lathet. Och man får inte bli sjuk längre än regeringens tidsgränser. Ett cyniskt, omoraliskt och omänskligt system som går ut på att urholka en redan havererad välfärd på utsattas bekostnad, men exklusive de välbärgade rika överklasen. Man ska slänga ut människor från systemet, tvinga dem att bli försäkringslösa trots att de är sjuka och varken har blivit friskare eller fått ett arbete. Och det är det vi ser redan idag och det känns så tufft så att det svider. Villkoren för de sämst ställda försämras hela tiden, sjukas och utsattas rättigheter inskränks ständigt och allt fler blir arbetslösa. Men börsen går upp, de rika får mer att spendera och borgaröverklassen får minskad skatt och mer pengar. Det är sjukas pengar som ska finansiera deras välfärd. Vår välfärd är ett minne blott.

Ett sörjigt faktum är att det nya sjukförsäkringssystemet är inhumant och inte hör hemma i vårt samhälle. Med stöd av media (som enligt det ena sidan skapar oro bland folket och ger en felaktig bild av verkligheten) bagatelliseras följderna och man talar om att "det tar tid för ett nytt system att sätta sig", och samtidigt hänvisa till att det var "illa tidigare".   Antalet sjukskrivna i Sverige ligger i år kring 125 000 personer. Ytterligare 500 000 människor erhåller sjuk- eller aktivitetsersättning. Jämför man de 625 000 sjukskrivna (september) med antalet arbetslösa 395 000 (oktober) står det klart att nästan var tionde person har någon form av sjukersättning (förmodligen ett resultat av sossarnas politik under Göran Perssons herravälde). Men, debatten behöver inte handla om hur var det förr i tiden utan den borde handla om hur det är nu. "Människor kommer i kläm. Det är nästan oundvikligt i varje samhällsförändring", hävdar herre Reinfeldt. Det kan stämma, men - varför ska alltid de svaga, utsatta och behövande betala ett högre pris än de rika, med både råd och arbete, och förmodligen med god hälsa? Friska ska inte vara sjukskrivna och inte heller bli sjuka längre, utan tillfriskna över en natt och ut (ur försäkringen) för att jobba. Man utgår kallt ifrån att långtidssjukskrivna egentligen inte är sjuka utan att de är lata, ohederliga, fuskare och låtsas vara sjuka. De får sina läkarintyg skräddarsydda efter önskan, inte efter diagnos och sjukdom. Sen ska de rehabiliteras under tre månaders introduktionskurs på arbetsförmedlingen och så blir de friska och arbetsföra. Det är svårt sjuka och arbetslösa människor som kommit i kläm och som betalar pris för regeringens misslyckande, grundat på en omänsklig människosyn som inte hör hemma här. Rehabilitering når alldeles för få sjuka. I oktober var det bara 12 500 människor som har fått hjälp genom rehabiliteringsgarantin under 2009. Detta är 2% av de 625 000 personer som just nu inte arbetar på grund av sin sjukdom. 

Ingen blir frisk av en sjukförsäkringsreform. Det Sverige i första hand behöver är en bättre sjukvård, utan långa vårdköer och meningslösa väntetider. Politiker bara försvarar sina dåliga beslut och ofta fastnar i förnekelse av de helt skrämmande effekterna av den helt sjuka politiken. Röstfiske på ena sidan men på den andra är det feghet och rädslan att stå upp för det eländet de har skapat. Om något går snett då är det den gamla regeringens och sossarnas fel. Maktkampen pågår ständigt och jämnt så man måste skylla på motståndaren. Men vem eller vilka som betalar priset för det är uppenbart. I dagens läge är det de som är sjuka, arbetslösa, gamla, unga, pensionärer, invandrare, svaga, utsatta... Rika undantas, som alltid.

P.S De människor som tvingas leva på sjukersättning eller aktivitetsstöd kan som mest få 680 kr om dagen. Räknat på 22 vardagar under en månad blir det 14 960 kr – före skatt. Vid 30% skatt blir summan 10 472 kr (som jag får t.ex.) Men en del når inte upp till den nivån utan har betydligt mindre pengar att leva på.
Så, vad skulle hända om Cristina Husmark Pehrsson själv blev sjukskriven? Som minister har hon en årsarbetstid på 365 dagar och hennes ersättning räknas därför på exakt antal dagar under en månad. Januari t.ex. Hon skulle bli av med en dagslön i karens, precis som alla andra. Från dag 2 till 14 skulle ministern få 80% av sin lön, som är 108 000 kr i månaden. Under de 13 dagarna blir det cirka 36 000 kr. Från dag 15 till 90 är avdraget 15%. I januari återstår därmed 17 dagar - cirka 50 000 kr. Som sjukskriven i januari 2010 skulle fru HP tjäna cirka 86 000 kronor. I lagen finns ingen gräns för hur länge denna ersättning kan betalas ut. Från dag 91 skulle ersättningen bli något lägre - avdraget är 25%. Är det inte en fantasivärld jämfört med den fruktansvärt begränsade som vanliga sjukskrivna rör sig i, eller? 

Att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige är de flesta medvetna om. Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste (10% av befolkningen) fått ökade inkomster med 88%, d.v.s. inte långt ifrån en fördubbling. För de fattigaste har inkomster bara ökat med 15%. De senaste sex åren har arbetare fått i genomsnitt 3,3% om året i inkomstökning. Det är vidare ingen större skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Lönegapet mellan de två grupper har inte fortsatt att öka under de senaste åren. 

Men, siffran för arbetslösa och sjuka är bara 0,86%. Mer än 100 gånger mindre i ökad inkomst än för de rika. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när regeringens första åtgärder slog igenom. De ökande skillnaderna är alltså ett politiskt val. Det är en dramatisk förändring av den svenska inkomststrukturen. En förändring som också märks på andra sätt i det svenska samhället. De rikaste har fått mest, de fattigaste minst.

Frågan är vad som ligger bakom denna dramatiska utveckling. Under de sista två  år genomfördes de första viktiga delar av alliansregeringens reformer: skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, sänkt förmögenhets- och fastighetsskatt, höjd avgift till a-kassan, höjt fackföreningsavgift och försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Sedan dess har ytterligare steg i jobbskatteavdraget och mer omfattande förändringar av sjukförsäkringen genomförts.
Det kanske mest alarmerande resultatet är att de som inte är arbetande - arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning (fd förtidspension) bara har ökat sina inkomster med i genomsnitt 0,86% om året. Studerande har fått en liten genomsnittlig inkomstökning på 1,26%. Utvecklingen under de gångna åren har därmed i stor grad omfördelat från dem som inte kan arbeta och från dem som vill studera till dem som arbetar. Sjukas och arbetslösas pengar har används för att finansiera skattesänkningarna som gav mer pengar till de med jobb.
Under perioden har risken att leva i fattigdom fördubblats bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. År 2002 levde 8% av sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade i fattigdom jämfört med 4% för de som hade jobb. År 2007 var det dubbelt så många, 16%, medan antalet bland de arbetande inte ökade.
Det är en dramatisk utveckling. Det största språnget skedde mellan 2006 och 2007. Då slog alliansregeringens första åtgärder igenom. Utvecklingen startade dock redan tidigare. Under varje år mellan 2002 och 2007 ökade fattigdomen bland arbetslösa och sjukskrivna. Den nya borgerliga regeringen har haft som uttryckligt mål att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete genom försämringar för denna grupp.

Den sittande regeringen gick till val på att minska utanförskapet genom att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete. Att detta synsätt accepterades av många berodde antagligen på det missnöje som fanns med hur sjukförsäkringen fungerade i praktiken. Många hamnade i långa sjukskrivningar trots att många skulle kunna komma tillbaka i arbete med kanske rätt rehabilitering eller med bättre möjligheter att gå vidare till något annat jobb.
Nu syns emellertid konsekvenserna av en sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som ger dåligt försäkringsskydd. Allt fler har, särskilt efter den senaste krisen inom industrin, förstått att arbetslöshet och sjukdom inte bara är något som drabbar andra. Den ökade arbetslösheten, de många som har tillfälliga anställningar och en sjukförsäkring som allt fler misstror innebär att allt fler förstår att de själva löper en överhängande risk att någon gång råka ut för sjukdom eller för arbetslöshet.

De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val.  Allt pekar mot att skillnaderna  kommer att öka ännu mer. Dessa skillnader till stor del är resultatet av dåliga politiska beslut. ´Övertron på den egna kompetensen och oförmågan att fatta rätt beslut och leda politik i rätt riktning visar på tidliga motsatser i samhället. Det innebär därmed att makteliten måste göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.

Herr Reinfeldt ljuger när han säger att det nya systemet blir utmärkt (oroa er inte kära medborgare!) och samtidigt passar på och snackar skit om Göran Perssons "solidaritet" under hans herravälde som lett till att det skapades 147 nya färska förtidspensionärer varje dag. Vår statsminister ska göra det bättre så att ingen som "låtsats" vara sjuk och "tillfrisknat" plötsligt, och som lämnar den här "olyckliga försäkringen" ska komma tillbaka, annars blir det ytterst svårt att finansiera den redan halverade välfärden och det skulle leda till kraftigt ökade kostnader (men socialen då?!) och ökad dold arbetslöshet, den som vi redan har idag.  

Sjukförsäkringssystemet har sedan 2003  fått kraftiga överskott ( ett stort tack till  inbetalda sjukförsäkringsavgifter) varje år, förutom det året. Inbetalningarna (en del av arbetsgivaravgifterna) har varit större än utbetalningarna(sjukförsäkringsersätt-ningen och förtidspension/sjuk- och aktivitetsersättningen).
Sedan 2003 har 694 miljarder kronor betalats in och 626 miljarder kr har betalats ut under perioden, i form av olika ersättningar. Inbetalningarna  har vida överstigit utbetalningarna med 68 miljarder. Om vi ska tro på regeringens framtidsprognoser blir det samlade överskottet fram till år 2011 hela 82 miljarder.

Så, de sämre ersättningarna till sjuka handlar inte om att staten måste ”spara” för vi har brist på pengar. Att de sjuka är ”för dyra” och att en större del fuskar eller låtsas vara sjuka. 

Men vad har hänt med vår överskott, dvs. med de 68 miljarder? Är det de pengarna som använts för att finansiera berömda skattesänkningarna för de rika? Om inte - har de 68 miljarder svenska kronor plötsligt försvunnit? Har någon förlagt dem eller gömt dem undan i fall..? Eller använt dem för att finansiera nåt annat (och i så fall vad)? Om jag mins rätt så var vår budgetunderskott i år drygt 150 miljarder kronor. Staten behövde låna mellan 180-200 miljarder för att täcka alla de kostnaderna (förluster?!) orsakade genom täckningen av de ofinansierade skattesänkningarna. De skattesänkningar regeringen införde 2007 kostade oss 85 miljarder. Vad har hänt med resten?

Det kan handla också om vilken story alliansregeringen fått spridd genom media. Makthavarna har varit framgångsrika genom att sälja sin "berättelse" (snarare en saga eller rättare sagt ett lögn) till allmänheten. Den nya borgerliga regeringen har via medier lyckats förvandla ett gemensamt försäkringssystem, där inbetalningarna vida överskridit utbetalningar med 68 miljarder, till ett bidragssystem för mindre lyckligt lottade. Självaste fru Husmark-Pehrsson har offentligt uttalat sig om att sjukförsäkringspengarna skulle finansiera regeringens skattelättnader. Det var för bara nån månad sedan, innan hela det här sjuka ruttna systemet började rasa ner. Men innan dess har Anders Borg hävdat att man har sparat pengarna just genom att sänka skatter under år 2007 och 2008. Så - vad har hänt med de pengarna under tiden? Har man sparat mer pengar eller mindre? Och på vilket sätt?

Det gamla systemet var enkelt byggt: alla som jobbar betalar in en viss summa pengar som är högre än den summan som sjuka löntagare sedan tar ut. Man betalar in en (högre) avgift för att försäkra sig mot eventuell sjukdom, enligt lagen om socialförsäkringen. Drabbas man av sjukdom så får man en viss ersättning under sjukdomen. Sjuka betraktas som sjuka och får sjukersättningen, under förutsättningen att ett giltigt sjukintyg av ordinarie läkare finns med. Det är alltså som med alla andra försäkringar. Man betalar när man är frisk för att få ersättning vid sjukdom eller olycksfall. Och - en löntagare (normalt) betalar automatiskt sjukförsäkringen. Det finns inget sätt att smita; enda gången avgiften försvinner är om man blir - sjuk! Så enkelt är det. Och så solidariskt och medmänskligt. Det är något hela välfärden vilar på. Men, makteliten ska plötsligt "värna" om välfärden genom att halvera den, för att spara för något annat. Riktig läskig paradox. Vem betalar "sparandet" på det ena sidan och kalaset på den andra är väl inte så svårt att veta. Pengarna finns här "nånstans" och regeringen ska se till att det som ingår i jobbpolitiken skall bli betalt för deltagare, bara att resten, vi små vanliga håller käften och inte ifrågasätter för mycket. För vi har ingen anledning att bli oroliga - allt går enligt bestämda planer. Det verkar som om våra makthavare vill "befria oss" från allt ansvar men samtidigt beröva oss all makt - för all framtid. 

Den borgerliga alliansregeringen har plötsligt bestämt sig för att betrakta försäkring som ett ”bidrag”. Och allting har rasat ner.  Det nya borgerliga sättet att betrakta sjukförsäkringar innebär att sjuka ses som bidragsberoende fuskare. Det är inte längre den sjukes läkare (hans utlåtande) som avgör om någon är sjuk eller inte, utan den bidragsgivande myndigheten -Försäkringskassans  (bidragsmyndighet) handläggare och de inhyrda eller anlitade medicinska rådgivare, sk. "experter" som fattar det slutgiltiga beslutet genom att tolka den ordinarie läkares utlåtande (intyg) om den sjukes hälsotillstånd och hans (nedsatt) arbetsförmåga helt individuellt och genom att tillämpa de nya lagen om sjukförsäkringen från punkt till pricka. Och för det mesta utan att ta  kontakt varken med den sjuke eller med hans ordinarie läkare.

Allt sker efter det slutgiltiga beslutsfattandet: "Du har varit sjuk i exakt 180 dagar och nu är det slut. Nu ska du bli frisk över en natt och under nästa dan ska du anmäla dig till Arbetsförmedlingen och vara med i introduktionsprocessen. Din arbetsförmåga skall provas mot hela marknaden och du ska jobba efter att du har varit med i rehabiliteringskedjan som ska göra dig ännu friskare. Man blir fortare frisk genom att utförsäkras och helt frisk genom att - jobba!"

Ett hårt system som gagnar de rika. En ny "politisk diagnos" som den nya sjukförsäkringssystemet vilar på: det är bara bra om cancersjuka jobbar - de blir friska av arbete (inte av cytostatika- eller strålbehandlingen och massa mediciner).