Läser, som vanligt, en hel del tidningar och det finns ett och annat intressant att hitta: fem år efter tsunami-katastrofen, julklapparna som säljs både på Tradera och på Blocket, Volvo och Saab, självmordsattack och döda barn i Irak, polisbrutaliteten i Iran, julmat och mellandagsrea, snökaos och bilolyckor,,, Och en hel del snygga tjejer och unga vackra kvinnor i samband med det senaste trenden inom modebranschen, lyxsmink, musik, film, fashion, snygga mannekänger och fotomodeller, Anna Anka (oops, she again?!)... Kvinnor och åter kvinnor i en (fortfarande) gubbjävelsverige. Konstigt och paradoxalt nog. Och så kom jag på en annan figur - Ankungen. Och så skrev jag det här. Läs och fundera.

Susan Boyle var 48 år, mobbad, hatad, hotad och slagen av både sina föräldrar, skolelever och lärare som barn under många år - och hon blev utskrattad när hon stod framför en hånflinande juryn och publik. Britain's got talent, motsvarighet till vår Popidol, är en populär brittisk musiktävling. Det var den 10 april och hon skulle sjunga låten "I dreamed a dream" som skulle förändra hennes liv över en natt.

Hon klev in på scenen för första gången och fick emot sig alla i studion - hon hånades av både publiken och juryn under den korta presentationen. Minns alla där i publiken som himlade med ögonen och såg uttråkade ut, suckade djupt. Hon möttes med fördomar innan hon hunnit ens öppna munnen. Sen började hon sjunga! Och alla där och hela världen tappade hakan. 10 sekunder räckte för att alla skulle resa sig, börja vråla, applådera och stå under hela Susans uppträdande. Efter bara några få takter förändrades allt. Hon fick alla i publiken resa sig upp - dånande applåder och stående ovationer var väl förtjänade. Plus ett avgörande "the biggest YES i have ever given anymore" av juryn. Askungen förvandlades till Idol och den cyniska och hycklande publikpöbeln förvandlades till jublande fans. Stjärnan var född. Barndomsdrömmen att sjunga för drottningen verkade inte längre lika avlägsen (hon har redan inbjudits att sjunga för president Barack Obama).

Susan Boyle bevisade med sin exceptionella röst till hela den fördömande föraktfulla glamourvärlden att utseende inte var allt. Klippet visades sen på Youtube och blev klickad drygt 50 miljoner gånger under den första veckan och nästan 300 miljoner gånger under de följande sex veckorna.  

Konstigt och paradoxalt nog så gjorde en osexig, motbjudande, ålderdomlig 48-årig skottisk kvinna en överraskande vändning och fick allas hjärtor och ögonen vända mot sig och blev en idol. Det var självklart hennes "änglaröst" som fick hela världen att hålla andan, gråta och jubla. Juryn - Amanda, Simon och Piers erkände att både juryn och publiken var cyniska i sitt uppförande och mottagande, tvivlade på Susan och såg fåniga ut - och bad om ursäkt. För ingenting med Susans utseende stämde med den stereotypa massmediala bilden av en musikstjärna, när hon klev in på scenen för första gången. Hon bara bevisade att det aldrig är för sent  för att  göra  succe och bli stjärna eller framgångsrik och att utseendet är inte det viktigaste redskapen för att bli idol. Hon blev världskänd över en natt tack vare sin fenomenala och vackra röst.

Den gamla vedertagna uppfattningen att det enbart är de vackra människor (tjejer, kvinnor, snygga killar och män) som kan åstadkomma något och bli kända och framgångsrika stämmer inte. Susan faller utanför ramen när det gäller den uttjatade men fortfarande aktuella och rådande "Stardreams-konceptet". Allting som gäller den världsberömda "The big show" är skräddarsydd efter affärsiden för att ge den största möjliga vinst. Människor omvandlas till antingen tomma siffror eller produkter som ska marknadsföras. Och vi, hjärntvättade konsumenter som lever i ett konsumera-mera samhälle köper lätt och naivt detta koncept.

Susan blev snabbt berömd, den utseendefixerande musikindustrin gav upp, men inte helt, så hon skulle stylas ändå, ändra på sin frisyr och hår, klänningar och skor, se lite bättre ut. För hon skulle medverka i olika tv-program, göra intervjuer, skriva autografer, fortsätta sjunga och tävla, åka till USA och gästa Ophras tv-show och göra en CD (som var helt slutsåld innan den nådde ut på marknaden). Pressen och trycket blev för mycket för Susan som var van med att leva ett mer ensamt liv. Hon bröt ut, fick nervkollaps och slutade på sjukhuset. I övrigt var det nte hon som vann den  där tävlingen.

Caster Semenya tog VM-guld på 800 meter i Berlin i somras, men i sportens värld (och förmodligen i en del av det vanliga världen) spydde man galla över henne och hon anklagades för att vara - man! En 18-årig tjej med lite mer manliga hormoner (hennes fel och hon borde skylla sig själv, hävdade vissa "experter") kränktes officiellt - hon var från Sydafrika och hon passade inte in i den bilden av stylade kvinnliga stjärnor inte långt bort från fotomodellernas värld. Berlinstadion buade när hon gick i mål - ett öppet hyckleri, cynism och förakt för det sportsliga och mest värdefulla inom sporten och idrotten - egen prestation. Fördömande publik och media också dödar glädjen och hoppet i varje tävlande människa, i synnerhet tjejer. Det var väl därför hon sket i att ta emot medaljen - hon ville bara åka hem. Kvinnor duger inte enbart för sin prestation - de ska dessutom vara "äkta kvinnor" med befintliga bröst, iklädda sexiga idrottskläder, med perfekta ansikten, snövita tänder och långa snygga ben. Kurviga och atletiskt vackert stylade på samma gång. Perfekta unga tjejer med perfekt rätt utseende - prestation är mindre viktigt. Om hon dessutom vinner - helt perfekt; om inte - ändå förblir hon vacker. Det är väl poängen med tävlandet, sport och idrott idag. Caster Semenya ville bara att världen skulle hylla henne för hennes talang och kunnande, inte för hennes utseende.

Vi lever i en hycklande massmediala värld som marknadsför unga stackars tjejer som svälter sig till döds för att verka vara vackra och för att duga, unga kvinnor som låter sig opereras för att bli vackrare, att ha en snyggare kropp för den de har duger inte tillräckligt. Intellekt, kunskap, bildning och utbildning ska man fullständigt skita i. Idrott verkar börja tendera att bli lika fixerad vid utseendet som modevärlden och massmedia som bjuder på egna "idealbilder". Den naturliga tillståndet - du duger som du är, duger inte i verkligheten; massmedia och modevärlden marknadsför ett annat affärside - du duger inte så som du är och vi ska hjälpa dig att bli lycklig och efterlikna dina idoler! Utseendefixeringen och idealbilden, nåt jag skrev om i inlägget "Ytligheten är dagens norm" är normen i dagens konsumera-mera samhället. Ordet är skönhetsideal.

Casters enda fel var att hon hann först i mål och vann en guldmedalj, Susans fel var att hon såg ut som en lite överviktig äldre städerska från 50-talets filmer och det hänger inte ihop med hennes änglaröst och de mediala förväntningarna showvärlden ställer på människor. Du duger så som du ser ut - efter stylningen; ju snyggare desto lönsammare. Den fula ankungen-sagan har blivit en pengavinnande affärsmodell i skivbranschen.