Alla inlägg den 11 december 2009

Av Blues - 11 december 2009 18:40

Idealkropp - ett väldigt farligt grej. Idag vill man förbjuda retuscherade modeller - de halvmanipulerade bilderna som föder ideal som ingen kan leva upp till. Det finns en (i teorin och i det offentliga samtalet) uppmaning: du duger som du är, men den devisen måste omsättas i handling i praktiken för att vi ska tro på och köpa den. Men det händer sällan och det som händer runt om i världen bekräftar att folk tycker inte om "ocensurerad verklighet". När man blir påmind om att trådsmala tjejer är inne eller att alla inte är vackra som Keith Moss,  inser man att det är kört. Överallt finns massa uppmaningar att banta, gå ner i vikt, äta smart, ta kommandot över magen, stajla om hela kroppen. Alla har samma nedlåtande innebörd och budskap: du duger inte så som du är, du är inte bra på det du gör, tänker, handlar... Och det sänker vår självkänsla och gör ont att höra att man inte räcker till, att man inte duger, att ens livsinställning är fel, att hela vår personlighet är fel på. Vårt verkliga liv är dåligt, tråkigt, oglamoröst, tjockt, osnygg, ful... Vi börjar hata oss själva, våra kroppar, vårt inre och slösar massa energi, tid och pengar för att ändra på det och i slutändan efterlikna våra idoler. Vår självkänsla, vårt självförtroende är låg, vi tvivlar på oss själva och på vår förmåga att leva ett normalt liv, så som det är. Vi måste snygga till lite. Det ska bli fejkat, stajlat, konstgjort. Massvis med reklam om den "ideala kroppen" går i övverstyr. Och allting blir fel. Det vi ska börja skylta med är vår "glamorösa verklighet", det fina sminkade livet och vardag, där vi duger så som vi är - efter det dyra och tidskrävande ingreppet.

Kläderna och klädstilen  har blivit ett stort problem i form av statusmarkör, bärare av symboler för grupptillhörighet och exploatering av unga som sexobjekt. Barn från välbärgade familjer bär dyra märkeskläder, fattiga barn har second-hand eller de "ärvda" kläderna på sig. Det markerar på ett tydligt sätt ett status och skapar motsättningar mellan barn och mellan unga; oftast är just skillnaden i klädstilen en ond källa för mobbing både i skolan och ute i samhället och oftast skapar missförstånd. Polariseringen blir oundviklig och "Vi-" och "De"-känslan förstärks.

Sättet att klä sig, olika symboler och annat markerar grupptillhörighet. Det skapar dålig stämning, avundsjuka, hat och hot. Och skuldkänslor. Modetrycket tvingar våra ungdomar till en roll för vilket de inte är tillräckligt vuxna och mogna nog. I synnerhet flickor och tjejer som i alltför tidigt ålder och i allt högre grad tvingas bära utmanande kläder för att vara snygga och passa in och hänga med. Grupptrycket kan vara enorm, förväntningarna stora. Inte att man ska vara duktig i skolan, i ett visst ämne, att bli bra som människa utan att vara snyggt klädd har blivit en norm. Barn får inte längre vara barn utan modedockor som oftast tvingas in i rollen som sexobjekt. Smala flickor och tjejer med jättesmink, kort-korta kjolar och små tajta linnen kan träda fram, äckel och fula ska mobbas. Negativa effekter av modets svängningar och massmedias framställning och exponering av modet syns tydligt idag. Social segregering börjar redan i väldigt unga år. Barn lider och blir uppfostrade efter moderegeln: "du duger inte så som du är och vi ska hjälpa dig att bli snygg och vacker. Du kan förverkliga dina drömmar och önskemål hos oss". Och det kan kosta en oerhört mycket.

 

Tanken att våra underkläder ska vara just - under kläderna gäller inte dagens media. De ska synas så mycket som möjligt. Stringtrosor, kalsonger, bh:er - de ska inte stanna där dem är menade att vara. En spetsig stringtrosa som hänger utanför de tajta byxorna och i samband med en snygg tatuering ovanpå är det som gäller. Kalsogner som halvsyns och säckiga byxor för killar är det som är cool. Att man ska klä sig personligt efter eget smak och tycke går inte. Det är just omgivningen, kompisarna och massmedia som bestämmer över vår klädstil. Påtryckningar från de stora fashionhouse är uppenbara.

Hur ska man i dagens läge utkämpa ett krig mot utseendefixeringen och "idealbilden" av hur man ska se ut på ett "normalt sätt" i dagens samhälle som är så kropp- och sexfixerat? Vi är mediepåverkade, lever i konsumera-mera samhället och blir bekräftade inte pga. det vi gör utan hur vi ser ut. "Du är det du äter" eller "Du är det du köper". Ju mer köper du desto mer duger du. Ju mer dyra märkesprylar har du desto mer är du värd. Dina kläder avgör om du är cool eller noll-människa.

 

Åldrandet har också blivit en fobi idag hos unga, speciellt hos tjejer och unga kvinnor här i Sverige. Dålig självkänsla är tydligt kopplat till utseendet - en stor andel av svenska kvinnor är missnöjda med hur de ser ut. Nästan hela samhället genomsyras av en ung vacker skönhetsideal; inget av den inställningen att det är fint och bekvämt att bli gammal och klok, som t.ex i Japan, finns längre här. Det är bara det mörka defekta sidan man drar fram så fort det börjar snack om åldrandet. Man kan bli gammal, men utan rynkor. Ytligheten upphöjs till en rådande norm. Det inre finns inte och märks inte.

En rådande skönhetsideal marknadsförs hårt via media, framförallt via våra tidningar och tv. Utseendefixeringen, en massiv reklam som omsätter enorma summor pengar för skönhetsindustrin och en effektiviserad mediemarknad fixerad vid shopping och konsumera-mera policy. För man duger inte idag så som man är. T.o.m feminismen har reducerats till reklambudskapet - du är det du köper, du är det du äter, kläderna gör dig till det du är mm. Vi har totalt förvridit våra ideal så till den milda grad att vår egen spegelbild ljuger. Kvinnor har större krav än någonsin på att de ska se bra ut. Och de själva har flyttat gränserna, tycks det. De ska leva upp till de höga förväntningar som mode- och skönhetsindustrin ställer på dem. Man snackar om samhället som är präglat av utseendefixering, kommersialisering och sexualisering. Unga (flickor) tjejer och kvinnor känner sig pressade och mår dåligt av de orimliga idealkrav som ställs dagligen via media och reklam. Detta har blivit jätte stort problem och vissa går så långt i sin beskrivning och hävdar att allting börjar redan i väldigt tidigt ålder i grundskolan. Ord som flata, slampa, tjockis, ful, nollan, äcklig osv. utformar kvinnorna. Det är de hårda ord tjejerna och flickorna tar åt sig, tänker enbart på det och sedan handlar efter det. Allting börjar handla om kläder, smink, kropp, vikten och den perfekta utseendet. Och självklart är det också grupptryck som kan bli avgörande för hur en tjej vill se ut. Och så har vi förstås massa kändisar som tävlar om att visa en hel förvrängd bild av sig själva: för att nå framgång gäller det att vara skitsnygg och att visa allt. Unga tjejer med dålig självkänsla och låg självförtroende, som just håller på att utvecklas, tar efter. De faller för alla påtryckningar från alla möjliga håll. Osäkra på sin egen spegelbild tror de på det media frikostigt serverar och kändisvärlden bekräftar och visar upp och tror sig få en sann bild av hur de egentligen borde se ut. Barndomen suddas ut, utseendefixerat samhälle tar över.

 

Media, dvs. skönhets- och modeindustrin vet allt om det och utnyttjar kvinnors olycka genom att servera en orealistisk kroppsideal med budskap att det är en träffsäker väg till framgång och lycka. Att kroppsfixeringen kan oftast leda till allvarliga konsekvenser struntar de fullständigt i. När det handlar om stora pengar då är ett liv inte värt någonting mer en kanske en usel ursäkt. Men sen kan skurkarna gå ännu längre och påbörja en hetsjakt på alla som har "fel utseende" och inte ser "normalt ut". Överviktiga råkar mest illa ut, något man kan tydligt se idag på tv. Vi blir tjocka mer och mer. Men, någonstans är det uppenbart fel. Ett sörjligt och allarmerande faktum - ca 300 tusen svenska barn och ungdomar lider av övervikt idag. Är det tecken på att de unga fått nog av de "idealbilderna" media tvingar de på och förlorat allt hopp om att nå dit?

Av Blues - 11 december 2009 04:27

Alliansen har varit framgångsrika i sina politiska mål att gynna den klass man främst företräder - borgarna. Att berika överklassen genom att ta ifrån de fattiga och utsatta och ge till de redan rika var en målmedveten Robin Hood-omvänd politik. Vilket i slutändan har lett till att de rika har blivit enormt mycket rikare och de fattiga ännu  fattigare. Makthavarna berikar de rika på arbetarklassens bekostnad därför att de har en sådan omänsklig kapitalistisk ideologi som har ingenting gemensamt med varken sig etiken, moralen eller solidariteten. Att borgarana sen försöker dölja riktningen genom att ständigt prata om arbetslinjen, jobbpolitiken eller sjukförsäkringen förändrar inte verkligheten.  De försöker dölja att t.ex 17 000 långtidssjuka människor kommer att utförsäkras från och med 1 januari, om tre veckor alltså, och bollas till arbetsförmedlingens tjänst och "jobbaktiviteter".
Sjuka, svårt sjuka och t.o.m dödligt sjuka ska bevisa sin arbetsförmåga, ställa upp och hjälpa till genom sitt arbete att minska budgetunderskott. Om de misslyckas så fråntas de rätten till sjukersättning. Ett tydligt budskap från makteliten - sjuka ska straffas för fusk och lathet. Och man får inte bli sjuk längre än regeringens tidsgränser. Ett cyniskt, omoraliskt och omänskligt system som går ut på att urholka en redan havererad välfärd på utsattas bekostnad, men exklusive de välbärgade rika överklasen. Man ska slänga ut människor från systemet, tvinga dem att bli försäkringslösa trots att de är sjuka och varken har blivit friskare eller fått ett arbete. Och det är det vi ser redan idag och det känns så tufft så att det svider. Villkoren för de sämst ställda försämras hela tiden, sjukas och utsattas rättigheter inskränks ständigt och allt fler blir arbetslösa. Men börsen går upp, de rika får mer att spendera och borgaröverklassen får minskad skatt och mer pengar. Det är sjukas pengar som ska finansiera deras välfärd. Vår välfärd är ett minne blott.

Ett sörjigt faktum är att det nya sjukförsäkringssystemet är inhumant och inte hör hemma i vårt samhälle. Med stöd av media (som enligt det ena sidan skapar oro bland folket och ger en felaktig bild av verkligheten) bagatelliseras följderna och man talar om att "det tar tid för ett nytt system att sätta sig", och samtidigt hänvisa till att det var "illa tidigare".   Antalet sjukskrivna i Sverige ligger i år kring 125 000 personer. Ytterligare 500 000 människor erhåller sjuk- eller aktivitetsersättning. Jämför man de 625 000 sjukskrivna (september) med antalet arbetslösa 395 000 (oktober) står det klart att nästan var tionde person har någon form av sjukersättning (förmodligen ett resultat av sossarnas politik under Göran Perssons herravälde). Men, debatten behöver inte handla om hur var det förr i tiden utan den borde handla om hur det är nu. "Människor kommer i kläm. Det är nästan oundvikligt i varje samhällsförändring", hävdar herre Reinfeldt. Det kan stämma, men - varför ska alltid de svaga, utsatta och behövande betala ett högre pris än de rika, med både råd och arbete, och förmodligen med god hälsa? Friska ska inte vara sjukskrivna och inte heller bli sjuka längre, utan tillfriskna över en natt och ut (ur försäkringen) för att jobba. Man utgår kallt ifrån att långtidssjukskrivna egentligen inte är sjuka utan att de är lata, ohederliga, fuskare och låtsas vara sjuka. De får sina läkarintyg skräddarsydda efter önskan, inte efter diagnos och sjukdom. Sen ska de rehabiliteras under tre månaders introduktionskurs på arbetsförmedlingen och så blir de friska och arbetsföra. Det är svårt sjuka och arbetslösa människor som kommit i kläm och som betalar pris för regeringens misslyckande, grundat på en omänsklig människosyn som inte hör hemma här. Rehabilitering når alldeles för få sjuka. I oktober var det bara 12 500 människor som har fått hjälp genom rehabiliteringsgarantin under 2009. Detta är 2% av de 625 000 personer som just nu inte arbetar på grund av sin sjukdom. 

Ingen blir frisk av en sjukförsäkringsreform. Det Sverige i första hand behöver är en bättre sjukvård, utan långa vårdköer och meningslösa väntetider. Politiker bara försvarar sina dåliga beslut och ofta fastnar i förnekelse av de helt skrämmande effekterna av den helt sjuka politiken. Röstfiske på ena sidan men på den andra är det feghet och rädslan att stå upp för det eländet de har skapat. Om något går snett då är det den gamla regeringens och sossarnas fel. Maktkampen pågår ständigt och jämnt så man måste skylla på motståndaren. Men vem eller vilka som betalar priset för det är uppenbart. I dagens läge är det de som är sjuka, arbetslösa, gamla, unga, pensionärer, invandrare, svaga, utsatta... Rika undantas, som alltid.

P.S De människor som tvingas leva på sjukersättning eller aktivitetsstöd kan som mest få 680 kr om dagen. Räknat på 22 vardagar under en månad blir det 14 960 kr – före skatt. Vid 30% skatt blir summan 10 472 kr (som jag får t.ex.) Men en del når inte upp till den nivån utan har betydligt mindre pengar att leva på.
Så, vad skulle hända om Cristina Husmark Pehrsson själv blev sjukskriven? Som minister har hon en årsarbetstid på 365 dagar och hennes ersättning räknas därför på exakt antal dagar under en månad. Januari t.ex. Hon skulle bli av med en dagslön i karens, precis som alla andra. Från dag 2 till 14 skulle ministern få 80% av sin lön, som är 108 000 kr i månaden. Under de 13 dagarna blir det cirka 36 000 kr. Från dag 15 till 90 är avdraget 15%. I januari återstår därmed 17 dagar - cirka 50 000 kr. Som sjukskriven i januari 2010 skulle fru HP tjäna cirka 86 000 kronor. I lagen finns ingen gräns för hur länge denna ersättning kan betalas ut. Från dag 91 skulle ersättningen bli något lägre - avdraget är 25%. Är det inte en fantasivärld jämfört med den fruktansvärt begränsade som vanliga sjukskrivna rör sig i, eller? 

Skapa flashcards