Att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige är de flesta medvetna om. Både alliansregeringen och den förra S-regeringen bär ansvar för de växande inkomstklyftorna. Mellan 1991 och 2007 har de rikaste (10% av befolkningen) fått ökade inkomster med 88%, d.v.s. inte långt ifrån en fördubbling. För de fattigaste har inkomster bara ökat med 15%. De senaste sex åren har arbetare fått i genomsnitt 3,3% om året i inkomstökning. Det är vidare ingen större skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Lönegapet mellan de två grupper har inte fortsatt att öka under de senaste åren. 

Men, siffran för arbetslösa och sjuka är bara 0,86%. Mer än 100 gånger mindre i ökad inkomst än för de rika. Det stora språnget skedde mellan 2006 och 2007 när regeringens första åtgärder slog igenom. De ökande skillnaderna är alltså ett politiskt val. Det är en dramatisk förändring av den svenska inkomststrukturen. En förändring som också märks på andra sätt i det svenska samhället. De rikaste har fått mest, de fattigaste minst.

Frågan är vad som ligger bakom denna dramatiska utveckling. Under de sista två  år genomfördes de första viktiga delar av alliansregeringens reformer: skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, sänkt förmögenhets- och fastighetsskatt, höjd avgift till a-kassan, höjt fackföreningsavgift och försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Sedan dess har ytterligare steg i jobbskatteavdraget och mer omfattande förändringar av sjukförsäkringen genomförts.
Det kanske mest alarmerande resultatet är att de som inte är arbetande - arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning (fd förtidspension) bara har ökat sina inkomster med i genomsnitt 0,86% om året. Studerande har fått en liten genomsnittlig inkomstökning på 1,26%. Utvecklingen under de gångna åren har därmed i stor grad omfördelat från dem som inte kan arbeta och från dem som vill studera till dem som arbetar. Sjukas och arbetslösas pengar har används för att finansiera skattesänkningarna som gav mer pengar till de med jobb.
Under perioden har risken att leva i fattigdom fördubblats bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. År 2002 levde 8% av sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade i fattigdom jämfört med 4% för de som hade jobb. År 2007 var det dubbelt så många, 16%, medan antalet bland de arbetande inte ökade.
Det är en dramatisk utveckling. Det största språnget skedde mellan 2006 och 2007. Då slog alliansregeringens första åtgärder igenom. Utvecklingen startade dock redan tidigare. Under varje år mellan 2002 och 2007 ökade fattigdomen bland arbetslösa och sjukskrivna. Den nya borgerliga regeringen har haft som uttryckligt mål att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete genom försämringar för denna grupp.

Den sittande regeringen gick till val på att minska utanförskapet genom att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete. Att detta synsätt accepterades av många berodde antagligen på det missnöje som fanns med hur sjukförsäkringen fungerade i praktiken. Många hamnade i långa sjukskrivningar trots att många skulle kunna komma tillbaka i arbete med kanske rätt rehabilitering eller med bättre möjligheter att gå vidare till något annat jobb.
Nu syns emellertid konsekvenserna av en sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som ger dåligt försäkringsskydd. Allt fler har, särskilt efter den senaste krisen inom industrin, förstått att arbetslöshet och sjukdom inte bara är något som drabbar andra. Den ökade arbetslösheten, de många som har tillfälliga anställningar och en sjukförsäkring som allt fler misstror innebär att allt fler förstår att de själva löper en överhängande risk att någon gång råka ut för sjukdom eller för arbetslöshet.

De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val.  Allt pekar mot att skillnaderna  kommer att öka ännu mer. Dessa skillnader till stor del är resultatet av dåliga politiska beslut. ´Övertron på den egna kompetensen och oförmågan att fatta rätt beslut och leda politik i rätt riktning visar på tidliga motsatser i samhället. Det innebär därmed att makteliten måste göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.