Jag är svårt sjuk. Igen. Och rädd är jag. Har väntat för länge i dödens korridor i en meningslös kö för att få göra röntgen (max sex månader efter behandlingen). Ringde min onkolog i början på avgusti då han skulle skicka remiss till röntgen och de skulle skicka kallelse till mig nån gång i september. Men icke. Ringde mottagningen igen i oktober - syrran sa att doktorn var ledig men att remissen var skickad. Ringde sen röntgen - där fanns det ingenting.  Ringde igen onkologin, fick tag på min läkare som sa att det är meningslöst att leta efter syndabockar (nej - det är jag som är ett offer) och att han ska skicka en ny remiss och ringa personligen till röntgenavdelningen för att snabba på väntetiden. Snart är det december. Ingen kallelse hittills, men smärtan och oron bara växer. Och enligt röntgenavdelningen har  väntetiden blivit längre. Massa prioriteringar, men inte i mitt fall. Att scanna ett brutet ben och en cancerdrabbad skalle är två olika saker, men...

Jag ska straffas igen (är det för att jag syndat så mycket när jag var ung, eller?!). Men varför ska jag straffas igen och igen för att jag bara är svårt sjuk? Snart ska jag utförsäkras för min tid att vara sjuk är slut. Jag ska ut och jobba istället och bevisa att jag duger gott och väl. Lat är jag inte och älskar att jobba. Fysiskt jobb gjorde mig förrut friskare och starkare och psykliskt, intelektuellt jobb gjorde mig mer klokare och duktigare. Åtminstone då när jag kunde jobba och tänka klart. Jag är ingen fifflare heller, enligt min onkolog i alla fall. Och jag låtsas absolut inte att jag är svårt sjuk. Så regeringen och fru Husmark har uppenbart fel. Men ändå verkar det som om jag är mindre värd i deras ögon än de som är friska och jobbar (och de rika). Och dessutom är jag (en sketen) invandrare. Med svenskt medborgarskap, brukar jag säga. Med två högskoleutbildningar dessutom och en stor CSN-skuld i hälarna. Dålig kombination.

Men jag personligen har inte valt att bli sjuk och arbetslös, för jag flydde ju till Sverige för att jobba, att säkra min framtid och för att förverkliga mina (och min sons) drömmar. Att leva ett helt fritt (och friskt) liv i ett fritt och fint land. Men ändå... Jag har inte heller valt att bli så svårt sjuk (två gånger dessutom) och drabbas av den svåraste, vidrigaste och hemskaste sjukdomen av alla som kan drabba en människa.  Och jag vet att jag blivit stgraffad hårt så många gånger i mitt liv och på alla möjliga sätt så att jag, när jag fick den första cancern 2001, har börjat tro att sjukdomen var förmodligen ett slut på alla de hemska straff, eländen  och lidanden som drabbat mig förrut. Men det var tvärtom - det var bara ett början. Och så kom det nästa. Nummer två eller s.k metastas eller dottertumör. Snart är det fyra år. Sammanlagt åtta år med massa behandlingar, cytostatika, strålningar, tre stora och omfattande skallopperationer, borttaget öga, massa tuffa mediciner (tolv hittills), biverkningar, andra sjukdomar, illamåendet, ständig smärta, rädslan och oro...  Svårt att acceptera att man tydligen måste straffas och plågas ständigt och jämnt - under sista tiden hade jag börjat längta efter döden men helst utan att plågas, bara sömna in stilla, aldrig mer vakna. Att på yttersta allvar fundera på döden som en tänkbar utväg är ju hämskt, men det hände. Men icke.

Nu måste jag straffas igen. Den här gången för att jag varit sjuk väldigt länge. Sjuk under lång tid. Och därmed inskriven hos Försäkringskassan. Alltså - långtidssjukskriven. Och det har gått så långt att regeringen vill sätta stopp på det hela och - straffa mig en gång till. I början trodde jag att de ville bara göra mig fortare helt frisk genom en "effektiv rehabiliteringsprocess", men sen insåg jag att det var bara en av mina drömmar. Det var mardrömmarna som tog över. Regeringen vill övertyga mig att jag är en stor och dyr belastning för samhället som tycker om friska, jobbande (och helst lågavlönade) människor. För att de som är rika (och förmodligen friska) ska få mer. Jag skall helt enkelt bli utförsäkrad så att mina pengar och alla andra sjukas pengar ska finansiera de framgångsrika skattesänkningarna makteliten reserverat åt välbärgade borgare. Grymheten bakom en sådan "hypnotiserande och berörande" jobbpolitik och en omänsklig och omoralisk urholkning av den fina världsberömda svenska välfärden (den svenska modellen) för kapitalets och den fria marknadens skull (på svenska folkets bekostnad) är ett hån utan dess like och ett ruttet system in i det sista. Snart finner jag inga andra ord.

Jag har frågat mig så många gånger: vad är ett mänskligt liv värt? Och vad är meningen med ett sådant liv jag levt under de sista tre-fyra åren? Det är en fråga jag ställt mig väldigt ofta. Jag anser att jag och alla andra svårt sjuka är inte värda så mycket; att jag dessutom är "lågavlönad" genom att få sjukpenning som är mer än hälften mindre än det jag "tjänar" före skatt (53% mindre) - det är ekonomiskt mindre värt, plus det faktumet att jag inte är kapabel att jobba. Mellan 70 och 80% av min sjukpenning går åt att betala alla mina räkningar varje månad. Resten - ett par tusen räcker knappt åt mat, min medicin och allt annat jag och min son behöver för att klara oss. Ordet sparande finns inte i mitt fall. Men ändå innebär inte detta att jag fortfarande är lat, fifflare, ohederlig, omoralisk, sjuk på låtsas... Om inte annat så åtminstone vill jag bli bemött med värde och tagen på allvar, inte med misstänksamhet och avsky.

Jag hade oturen att bli drabbad av tumörer, vilket sänkte mitt människovärde på siståne, enligt den nya regeringen. Att jag dessutom är en envis person, som inte ger upp så lätt utan kämpar in i det sista, som vägrar låta strål- och cytostatikabehandlingen och massa biverkningar och andra sjukdomar knäcka mig helt, är definitivt till min nackdel, enligt den nya regeringens syn på människovärde. Att jag är en person som fortfarande har en vilja att leva, fast jag anser (och har accepterat) att det inte längre finns en utväg - allt detta straffar mig nu med den politik som dagens regering för. De ser mig som frisk och arbetsför, kapabel att klara sig bra på arbetsmarknaden (med nästan 8% arbetslöshet och nya varsel). Men jag kan lungt påstå sä här: all behandling, smärtan och den tuffaste och fruktansdvärt hårda eftertiden jag genomgått är ingenting jämfört med vad Försäkringskassan kommer att göra med mig och är ingenting jämfört med vad arbetsförmedlingen kommer att utsätta mig för. Och kanske socialkontoret, om jag hinner dit förstås. 
Att vakna och gå och lägga sig med ständig smärta men att tänka positivt och vara optimistisk, att framförallt ha framtidstro är jätte jobbigt och oerhört svårt när man har döden i sitt huvud. Som inte går att ta bort eller att bota helt och hållet med dagens medicin. Och det blir inga mer operationer, för hjärnan klarar inte det längre. Eventuellt nån enstaka strålbehandling och smärtstillande. Kanske skulle man kunna påstå på Försäkringskassan att jag är frisk om jag fått min tumör bortopererad, men den är kvar, och kommer att vara kvar i resten av mitt (korta) liv. Att leva med en tidsbomb tickande i skallen, det ger ingen mening att stiga upp och börja om varje dag.  Visst, jag har kvar mina ben, armar och händer, men vad händer i min själ, i mitt inre? Mitt psyke är svårt särgat, min kropp (en del i alla fall) likaså. Och fysisk styrka - obefintlig. Klarar knappt att dammsuga i en kvart. Att själen, mitt inre, och det fysiska som syns  just nu enbart har kanske 25% kraft att överleva (och kanske bidra till samhället i form av att arbeta) är inget varken borgarna eller myndigheterna vill lyssna på.  Det räknas inte. Den nya maktelitens syn på människans hälsa och hans arbetsförmåga accepterar inte att psykiska symptom och en liten kula i skallen räknas som ett plus för att få rätt till sjukförsäkring och bli lämnad i fred. 

Jag är bara en svag röst, en som sitter i dödens korridor och väntar på det oundvikliga, som snart inte längre orkar kämpa för sitt värde, men som valt att kämpa i tystnad. Hittills så har jag lyckats med "kampen". Om jag ska överleva ett eller två politiska beslut som direkt berör min hälsa och mitt liv är svårt att säga. Jag har inte valt själv att få dessa tumörer, att bli svårt sjuk och plågas och straffas under så lång tid. Och - sist men inte minst: jag valde definitivt inte denna regering 2006!  Förmodligen kommer jag inte att överleva den nya borgerliga maktklassen (allting pekar nedåt). Men jag fortsätter kämpa. Och göra mitt bästa för att göra min röst hörd innan det. Genom att skriva mina inlägg på min blogg och avslöja sanningen. Men ändå undrar jag om detta verkligen är Sverige år 2009, med stor social otrygghet, fattigdom, växande klyftor, hat, kränkande "rättvisa" och dålig framtidstro, där välfärden inom snart verkar bli ett minne blött och med en folklig makt fråntagen oss för länge sedan? 

De stora offren i detta omänskliga maktutövandet är trötta medmänniskor som inte orkar ta striden, som inte orkar förklara sin utsatthet, sin sjukdom och sin maktlöshet. För att orka vara sjuk i dag måste du vara frisk. Hur makthavarna ser på våra medmänniskor? Klimatet hårdnar ännu mer: med en bödels brist på empati i varje läge tycks regeringen misstro våra medmänniskor. Frågan vi borde ställa oss; vart leder en sådan människosyn i förlängningen? 
Varför är det helt obegripligt att bete sig som regeringen och F-kassan gör mot massor av sjuka människor? Varför får detta krig mot landets egna medborgare bara fortsätta utan att någon (mäktig) sätter ner foten och gör något?  Vad har hänt med de som med egna ögon ser vad som pågår och vet vad som sker, men ändå inte gör något åt det? Att ingen kan, vill eller törs kämpa mot godtyckliga utlåtanden som förstör människors liv och hälsa ytterligare. Det är så det känns för många människor i det här landet. Och det är människor som inte kan, orkar eller vet hur man höjer rösten, vilka rättigheter de har. I mina mörkaste stunder tror jag att regeringen (och f-kassan) har detta som en del i planen; att skapa genom tvång svaga, tysta, sjuka och sorgsna människor som inte vågar höja rösten. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...