Direktlänk till inlägg 2 november 2009

Politisk korrekthet kontra civilkurage

Av Blues - 2 november 2009 18:08

Civlkurage - att ha mod nog och stå upp för sina värderingar, även om det innebär en personlig risk och motstånd från omgivningen. En sån individ som vågar ifrågasätta vissa missförhållanden i samhället, men som kan (inte av almmänheten) stämplas som bråkstake och ställas till svar. Kan mista sin anställning, bli utsparkad, förlora sin lisens, ävenyra sin karriär, betala böter eller skadestånd, få fängelsestraff, bli misshandlad, dödad... Civilkurage betraktas av samhället som en eftersträvansvärd moralisk egenskap, men inte av den härskande makten eller vissa myndigheter, i synnerhet rättsväsendet. Pollitisk korrekthet är rena motsatsen till civilkurage.

De flesta floskler och mantror urspottade från våra kära politiker och makthavare saknar mening och de som väldigt ofta använder sig av dem saknar både en intellektuell och kunskapsmässig täckning för dem (och en stadig verklig förankring i samvaron). De bara förodmjukar sig själva, sina positioner och ideer de "står" eller "kämpar" för. När tex. Mats Odell bestämt hävdar att "Alla är lika inför lagen" ( det mediedrivna "strandskyddsfallet"). Eller när Wanja Lundby-Wedin eller nån högt uppsatt sossepolitiker uprepar gång på gång att "Alla vi är lika", "Allas lika värde" eller "Alla har rätt till arbete". Hur mycket hyckleri och dubbelmoral gömmer sig bakom dessa officiella offentliga uttalanden kan man väl undra, med all rätt.

Det 'är ju självklart att just den mediala makten har sina händer insyltade i det hela pga. att de tjänar på det: att sprida olika "teorier" och göra dem mer komplicerade och större än dem egentligen är, att väcka "oppinion", skapa debatt, ge utryme åt vissa "experter" (och tidningsledare) som ska belysa problemet från sina håll. Det är ju välkänt att media alltför ofta förvränger sanningen och bjuder frikostigt på egna fabricerade bilder av verkligheten som vi, naiva och lättlurade konsumenter, köper utan att ifrågasätta. Blandade med "experternas" konstmålade bilder av problemet och till slut får vi en mix av quasisanningen utan verkliga fakta eller argument. Människor fortfarande tror på auktoriteter och akademiska titlar och inte vågar ifrågasätta det hela. Politisk korrekthet eller strutsfilosofi skulle jag kalla det. Media, som borde vara den verkliga sanningsrörelsen struntar blankt i fakta, argument och den sanna sanningen pga. intäkterna och de stora pengarna som bestämmer över deras urholkad "sanningspolicy".

Sanningen är inte döld, men de flesta vill-orkar-törs inte se.

 

När några få vettiga och villiga människor (tex. aktivister) försöker göra sina svaga röster hörda och kämpar att få fram sanningen om vissa akuta problem i vårt samhälle, då blir de per automatik klassade som demokratins fara. Genom sina "ogenomtänkta handlanden" och "meningslösa ifrågasättanden" utgör de hot mot demokratiska värderingar i samhället. Deras ifrågasättande på sakliga grunder blir, enligt makthavare och lagstiftare (och mediadrevet) en påtaglig fara för allmänheten, demokratin, det rådande systemet, mänskligheten. Tom. de utgör faran mot sig själva. Och media förstärker den bilden eftersom detta ger mer klirr i kassan. Något så banallt som tex. fredsaktivisternas demonstrationer någonstans här i Sverige eller runt om i världen blir uppblåsta och får oändliga proportioner. Och blir automatiskt stämplade som hot eller fara för demokratin. Och aktivisterna hamnar i fängelse.

Allt detta pga. en oerhört stor rädsla och en desperat önskan om bibehållen status quo. Människor har, i dagens känsliga läge, blivit förstås rädda att bli utpekade som farliga, anarkister, främlingsfientliga, judehatare, islamofober, rasister och extremister och väljer att hålla käften. För det är det man får både av politiker, vissa myndigheter och media - en stor stämpel med "pesonen non grata" inskrivet i pannan. Det är därför att vissa problem med tex. massinvandringen, invandringspolitiken eller den totalt misslyckande integrationen tystas ner på alla möjliga sätt och till varje pris. För det mesta lyckas man med det just pga. folkets rädsla att bli stämpade som "tjalare". När enbart SD (och Jimmie Åkesson) tar upp detta problem och folk (konstigt nog!?) hänger med (fyra av tio!) då är det politiskt inkorrekt pga. "frågans känslighet". Högerextremism och nazism kan inte existera i Sverige eftersom det finns inga belägg för det.

Kritiserar man Israels "rätt att utrota palestinier" då är man antisemit och judehatare. Kritiserar man vissa islamska lagar (könsstympningen eller månggifte) då är man islamofob och muslimhatare. Kritiserar man afroamerikaner eller svarta i USA pga. hög kriminalitet då är man rasist. Kritiserar man alliansen och regeringen här i Sverige pga. deras usla politik när det gäller välfärd och den offenliga sektorn, då är man - politiskt inkorrekt.

 

Det är just media och vissa sk. experter (sociologer, samhälls- eller statsvetare) som skapat terminer "VI" och "De" i samband med integrationen och invandringen. En del av "Vi" är idag "de andra", de som vågar peka ut och lyfta fram frågan och problemet, de som skiljer sig från mängden, de som "hotar" den existentiella ordningen (lögnernas ordning) som det enda vi känner till, tack vare eller pga. mediadrevet och makthavares strutsfilosofi. De politisk korrekta vill till varje pris visa och bevisa att något är fel på oss svenskar och vårt sätt att tänka. De har alltid varit duktiga i att tala om vad andra skall tycka, tänka och tro. Och att det skulle kunna vara kanske deras fel - alldrig! De är alltför kunniga, duktiga, vettiga, pålästa, insatta i varenda problem in i det minsta och förstår allt. De är allvetare. Det är förmodligen därför vi har det idag så som det är: massarbetslöshet, massutanförskap, massegregation, stigande fattigdom, ökande kriminalitet, kraftigt stigande alkohol- och drogmissbruk, allmänt missnöje, stort politikerförakt...

Folkets befogande frågor om vardagliga problem, om det är rätt politik eller inte, om felhantering av vissa existentiella frågor osv. möts på siståne med arrogans, med anklagelser och med hot. De som, för det mesta, ställt till vissa problem, utmålar sina kritiker som det "verkliga samhällsproblemet". Som tex. när folk ifrågasätter mer och mer, och med all rätt, invandringspolitiken, då är det inte, enligt vissa politiker, det som är själva problemet utan folk som vägrar foga sig i överhetens felaktiga beslut. Bilbränderna i Rosengård är inte det verkliga problemet utan rasister och avsaknad av respekt. Och jobb förstås. Fakta och värderingar är det centrala hotet i den politiska korrektheten. Ifrågasättande och krav på en effektiv lösning av akuta problem upplevs som obehagliga och känsliga och bör därför tystas ner. De som ställer frågor är fega, korkade, kaosskapande, inte strutsfilosofiälskare (och makthavare med sanden i håret).

 

Moderater - alliansen har härskat mer än tre år vid makten. Nu är det kanske sossarnas tur (igen!?). Men de, som alla andra, är i stort behov av väljare. Så hur ska man locka dem och behålla deras sympatier? Ett par miljoner pensionärer - höja deras pensioner och sänka deras skatt så att de betalar mindre än de som arbetar. En miljon invandrarröster väger väldigt tungt. Så att ta hårda tag och driva den känsliga invandringsfrågan i dagens läge till sin spets med enbart piska är farligt, nästan omöjligt. Så - stryka dem medhårs låter väl inte så dumt, eller?

ju mer kunskaper dessto mer tvivel, brukar jag säga. Jag förstår mer och mer varför hederligt folk, som tänker självständigt, som kan och vågar ifrågasätta (de kan skilja mellan rätt och fel och känner väl både moral och etik, som brukar kalla saker och ting med deras rätta namn) inte vill syssla med politik. Och inte ens rösta på ett parti heller. För politiker (vissa - man ska inte generalisera) har en stor förkärlek för strutsfilosofi. De vill inte erkänna att verklighetens folk har rätt angående vardagliga problem; de väljer att blunda. Blir de angripna - det finns olika sätt att skrämma människor till tystnaden. De vill inte bli indragna i vissa skandal, förrutom de som gäller deras karriär eller det ekonomiska välbefinnandet (det finns särskilda lagar som skyddar dem från exodus). Och media hänger gärna med. Men att svenskt demokrati har stora problem idag är ett sörjligt faktum som alla vi lever med. Men faktumet är också att vi vanliga människor inte kan lösa dessa problem för det är överheten som bestämmer över dagordningen och sättet att bemästra dem. Och vår folkliga makt har blivit fråntagen oss för länge sedan. Solidariteten, empati, medmänskligheten och gemenskapen har blivit urholkade meningslösa floskler. Det är misstänksamhet, hat, hot och övervakningen som gäller idag.

Där makten har rätt har rätten ingen makt.

 

En bloggare skrev så här i sitt inlägg (bl.a.): "Bekämpa partiet (SD) stenhårt men fördöm inte de människor som känner sig svikna av politiker i allmänhet och som överväger att proteströsta på Jimmie Åkesson, kanske för att de känner sig rädda". Det här kallar jag för äkta politisk korrekthet. Plus en dos hyckleri. Vad menar han med att "folk ska rösta på SD för de känner sig svikna av politiker och kanske är rädda"? Hur har våra kära folkvalda politiker svikit oss? I vilka sammanhang? Har det något med invandringspolitiken eller med studiemedel att göra? Med bilbränderna eller med trängselskatten? Inga fakta eller argument, så neutralt som möjligt med betoningen på "bekämpa SD". För det kan man säga idag utan att bli kallad för rasist. Att argumentera för varför folk ska rösta och varför de är rädda - noll. Rädslan, eller?

 

Hur ska man, i dagens läge, befria människor - individer att kunna förändra sina liv och få fler livschanser? Att bli bättre människor? Att våga? Genom socialförsäkringen, så som Mona Sahlin utlovade nyligen på partikongressen? Att Sverige ska bli igen "möjligheternas land". Knappast, vet jag av ren erfarenhet. För, lovar man så entusiastiskt att ge nåt, då måste man samtidigt kräva något i gengäld. Att ställa krav. Att lägga större ansvar på individer och samhället. Men, så vitt jag vet, så har man misslyckats med detta under de senaste decenierna så hur tänker sossarna vända trenden? Över natten? Under ett år? Knappast!

Att bli rädd och feg krävs det väldigt lite, en örfil. Att våga bli stark krävs mycket mer - ett liv.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Blues - 7 augusti 2010 18:30

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Av Blues - 4 augusti 2010 17:39

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Av Blues - 28 juli 2010 18:26

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Av Blues - 21 juli 2010 14:47

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Av Blues - 12 juli 2010 16:56

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...

Skapa flashcards