Om rasism, diskriminering, främlingsfientlighet och annat som är förknipat med invandrare kan man läsa nästan dagligen. Likaså om högerextrema grupperingar och partier (SD) som upptar mer utrymme av den aktuella medierapporteringen. Något man kan (och hargjort det - en hel rad böcker) skriva om, diskutera eller debbatera - något man tydligen gjort i alla dessa år, men utan synliga framsteg, framförallt när det gäller den totalt misslyckande integrationen. Jag tänker inte diskutera det, utan snacka den här gången om nåt annat: två tidningsartiklar om rasism inom vården. Döm själva kära läsare.

1. Kort efter att Elvira Nordlund, vårdbiträde  på ett vårdboende i Uppsala, påtalade diskriminering på sin arbetsplats, fick hon en skriftlig varning av sin gruppchef, polisanmäldes av sin personalchef för ”stöld av medicin” och sades upp av arbetsgivaren (Uppsala kommun).

Våren 2008 flyttade en äldre kvinna in på vårdboendet. Kvinnan var sjuk, psykiskt instabil och hade starka rasistiska åsikter. "Hon skrek att inga negrer fick komma in i hennes rum och jagade en svart vårdbiträde med rullatorn", säger Elvira. Personalen vände sig till chefen, utan att få hjälp att lösa situationen eller råd om hur de skulle hantera den.

Och en kväll var det svarta biträdens tur att hjälpa till och duscha kvinnan.
"Efteråt kontaktade hennes son, som är jurist, mig. Han var mycket upprörd över det som hade hänt och sade att vi alla skulle få sparken. Jag sa till honom att man inte kan välja eller anställa personal utifrån hudfärgen", berättar Elvira. Hon tog upp det inträffade med sin chef som, konstigt nog inte försvarade Elvira, utan sa att hon kommer att få en skriftlig varning för "... här är det det goda mötet i vardagen som gäller”. "Hon sade att jag skulle ha lagt mig som en matta, platt", säger Elvira. Enligt Elvira var personalen på vårdboendet så oroad av kvinnans anklagelser och sonens inställning att de skapade en pärm som de döpte till ”Diskriminering och kränkning av personalen”. Där skrev alla upp de incidenter de var med om. Chefen sa under ett möte med facket att hon hade tagit hand om pärmen. Senare har hon helt förnekat dess existens.

Kort efteråt polisanmälde arbetsgivaren (på personalchefens begäran) Elvira för stöld av medicin. Tre tabletter som hon lånat från andra avdelningen för en patients räkning, ett vanligt förfarande på boendet och inom vården i övrigt. Arbetsgivaren hävdar att hon stal tabletterna för eget bruk, vilket var inte sant. Trots att polisutredningen lades ned omedelbart, valde Uppsala kommun att stänga av Elvira från arbetet. Den 1 juli 2008 sades Elvira upp av ”personliga skäl”. Hennes fack skickade in en förhandlingsframställan om ogiltig uppsägning och diskriminering. Ett drygt år senare ogiltigförklarades uppsägningen av Arbetsdomstolen, som slog fast att Uppsala kommun ska betala utebliven lön, skadestånd och domstolskostnader på runt en miljon kronor till Elvira.

Diskriminerinsbyrån kontaktade Uppsala kommun innan Elviras uppsägning för att få i gång en dialog om uppgifterna om diskriminering på vårdboendet. De har inte än fått något svar. Kommunen vill absolut inte diskutera diskrimineringen trots att de har ett utredningsansvar. Personalchefen förnekar att det skulle finnas någon koppling till Elviras uppgifter om någon diskriminering på arbetsplatsen, trots att han själv har skrivit under en begäran om tvisteförhandling om brott mot diskriminering i arbetslivet: "Det har inte hanterats i frågan. Det har över huvud taget inte varit uppe på agendan".

2. Något liknade hände också förra året, men i Södertälje.

Undersköterskan Peter Magnusson slog larm om rasistiska uttalanden och attityder mot patienterna på Södertälje sjukhus. Vilket resulterade i att han fick meddelande om att han inte var välkommen tillbaka till avdelningen på sjukhuset. 

Peter har påtalat ett antal fall med främlingsfientliga/rasistiska uttalanden från personalen på avdelningen (intensiv vård) gentemot invandrarpatienter. Personalen sa att patienterna ”ska åka tillbaka till Arabien”, att ”det ligger i deras kultur att skrika så man behöver inte smärtlindring”, att ”man borde lägga en bomb på Syrianskas stadion” och sätta den och den patienten ”på en buss till Auschwitz”.
När Peter påtalade dessa uttalanden och andra glåpord för sina närmaste chefer, möttes han av ointresse. När han i stället gick ut i medier och berättade om den attityd som mötte invandrarna på sjukhuset, tvingades han vara ledig. Sen har han fått veta att han inte får komma tillbaka till sin tjänst, men har fått erbjudanden om andra tjänster på sjukhuset - närmast oförskämdheter och inga likvärdiga jobb som Peter kunde acceptera. Sjukhusledningens senaste agerande mot Peter berodde bl.a. på att en specialistläkare och en specialistsköterska har hotat att säga upp sig om Magnusson får tillbaka sitt jobb på intensiven.
Efter att media har uppmärksammat fallet igen har sjukhusledningen bett Magnusson om ursäkt för att de kritiserade honom för kontakten med medier. Situationen var oacceptabel eftersom hälften av befolkningen i Södertälje har invandrarbakgrund och patienterna måste kunna lita på den vård man får på sjukhuset. 

Enligt Socialstyrelsens rapport (Hälso- och sjukvårdsrapport för 2009) ligger betoningen på oacceptabla skillnader i hälsa mellan olika grupper av medborgare. Invandrare upplever oftare brist på respekt och rätt information från personalen än svenskar. Högutbildade svenskar, generellt sätt, får bättre vård än lågutbildade invandrare.

                             *************************************************

Jäg tänker inte diskutera rasismen just nu.

Det jag undrar är: När vanliga arbetare slår larm om främlingsfientlighet eller rasism mot invandrare på sin arbetsplats, då bemöts dem av ovilja, ointresse, hotelser och represalier av sina chefer och arbetsgivare. Som i sin tur absolut inte vill diskutera varken rasism eller diskriminering eller erkänna att de gjort nåt fel i samband med bemötandet av anställda. Som, i Elviras fall, har resulterat i en miljon kronor i skadeståndskostnader. Det har kommunen tydligen råd med, men att ge en miljon till skolan för att anställa mer lärare - det går inte. Hur politiskt korrekt skall man vara? Och hur länge? Och varför är man så rädd och inte vågar diskutera påtagliga problem och lösa dem? Och det värsta av allt - nåt jag är helt övertygad om - att alla ansvariga sitter kvar och säkert på sina höga posteringar utan att själva frukta sparken och kan fortsätta med sin hyckleri, fiffel och ljugandet.

Hur mycket skit och hur många lik i garderoben döljer sig gömda högst uppe bland ledningen och våra makthavare - det får man tyvärr aldrig veta.

             ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Läste igår morse, som vanligt, våra ledande rikstäckande tidningar. För det mesta, och för min del, tråkigt och under normen för "nyheter". Nyhetstorkan, helt enkelt. Men, sen hittade jag två artiklar, men bara i DN och i Aftonbladet, som väckte mitt intresse. Och så blev jag helt paff.

Den första artikeln handlar om följande:

Folksam har fattat beslut att sänka premien och ersättningen i samband med begravningsförsäkringen. 420 000 människor, som  har täcknat denna försäkring fick brev under veckan med förklaringen att företaget kommer att sänka premien fr.o.m. nästa år, men också ersättningen ett år senare. Orsaken är att allt färre väljer att teckna försäkringen och att nya försäkringstagare uteblivit.
En av dem som drabbas av försämringen, som har sparat i över 20 år, är Gunda Hjärtström. Hennes månadsinbetalningar kommer att sänkas från 141 kr till 80 kr den 1 januari. Ett år senare sänks det belopp som betalas ut när hon avlider från 21 200 kr till 12 200 kr. Vilket betyder att hon blir av med 9 tusen spänn.
-Jag har ju sparat betydligt mer till min begravning än så genom åren. Det hade varit bättre om jag stoppat hundra kronor varje månad i en plåtburk istället för att skicka dem till Folksam, säger Gunda. Med andra ord skulle ju hon spara på det sättet mellan 24 och 25 tusen. Utan ränta förstås, men ändå. 
Cheferna på Folksam har "full förståelse" att människor är upprörda, men "folk ska inte tro att det handlar om sparandet, utan om en riskförsäkring". Därför har de full (lagligt) rätt att göra vad de vill med äldres pengar.

Undrar bara: vilken begravningsbirå skall ta hand om den avlidnes kropp för bara 12 tusen spänn? Tror inte att nån ska lägga in en lik för så liten summa pengar.

Men det är också något annat som jag var helt förvirrad över. Antingen kan jag inte matte eller är det nåt skumt som döljer sig bakom Folksams räkneskaper.

141 krona från Gunda i månaden ger Folksam 1692 kronor per år. Gånger 20 år ger 33 840 kr. Om inte mer, som Gunda "sparat" genom åren, som det står i texten. Kanske 35 tusen sammanlagt. Som är betydligt mer än 21 200 kr; den summan delad på 20 år skulle ge ca 88 kr i premie per månad. Som är betydligt mindre (53 kr mindre) än 141 kr Gunda betalat in varje månad. Och sen - 35 tusen minus 21 tusen är 14 tusen. Det saknas 14 tusen som försvunnit på något skumt sätt mellan inbetalningarna och "efter-döden-utbetalningen". Gånger kanske 420 tusen pers (under förutsättningen att alla hade betalat in samma summa pengar i 20 år). Är det inte fem miljarder och sex hundra åttio miljoner svenska kronor? Har jag fel, eller?! Betyder detta att Folksam har snuvat folk på massa miljarder under mer än 20 år och nu ska de ta lite extra under betäckningen "administrativa kostnader"? Jag har inga ord. Att säga bara att det här är skam, fiffel utan moral eller nåt liknande räcker inte, för min del.

P.S Folksam gör en besparing på flera miljarder på 420 tusen pensionärers bekostnad. Pengarna som hamnar sen hos Swedbank. För Folksam köper aktier och fonder också får att tjäna mer med. Bolaget har tjänat 18,6 miljarder kr i år på livsförsäkringen. Som hamnar igen hos Swedbank. Men att ge tillbaka pengarna till de gamla, de som byggt det här landet och tänkt göra rätt för sig in i det sista (att bekosta själva sin egen begravning), åtminstne det som de har betalat in varje månad i så många år - det har lagen sett att det inte behövs. Att blåsa, som vanligt, de gamla och pensionärer, småsparare som både staten och regeringen och vissa myndigheter, organisationer och bolag inte ser längre som en resurs eller tillgång utan som en belastning, en olönsam kategori människor, det är lagligt tillåtet.

Och Wanja Lunby-Wedin, som sitter som styrtelseordförande för Folksam är "inte tillräckligt insatt för att säga nåt om Folksams beslut". Är det inte ren lögn? Hur kan Folksam fatta en sån drastiskt beslut utan att rådfråga en höjdare eller åtminstone meddela henne om ändringarna? Hyckleri, lögner och annat passar, som vanligt, ihop med makteliten.

Den andra artikeln handlar om följande:

På mindre än två år har Thomas Bodström fakturerat 1,7 miljoner som advokat. Hans extraknäck har vållat debatt inom Socialdemokraterna – som nu ska se över policyn för giltig frånvaro i riksdagen. Är man ledamot i Riksdagen då skall man jobba som ledamot, tycker en del av hans kolegor, men andra försvarar honom och förmodligen tycker att han kan göra precis vad han vill.
Enligt Dagens Industri har Thomas Bodström de senaste 21 månaderna fakturerat Domstolsverket 1,7 miljoner kronor (skattebetalarnas pengar). Största delen – 1,4 miljoner – avser arbete i rättegångar och polisutredningar där Bodström, debiterar 1 081 kr/tim. Det motsvarar 57 timmars arbete i månaden under perioden.
Men Bodström tycker inte att det gör honom till en dålig riksdagsman med tanke på alla motioner, utskottsmöten, frågor, interpellationer, övriga debatter, voteringar eller skriftliga frågor. Så, enligt honom, ligger han klart över genomsnittet. 

Thomas Bodström (S), advokat     Förvärvsinkomst 2008: 1,0 miljoner kr
Riksdagslön: 750 000 kr       Extraknäck: + 250 000 kr
Sidouppdrag: Driver advokatfirma och bolag för sin författarverksamhet. Är styrelseledamot i ett bolag och ordförande i en stiftelse. 

           Ett par andra ledamöter från Riksdagen som tjänar mest på sidouppdrag:
Staffan Anger (M),  civilekonom     Förvärvsinkomst 2008: 5,39 miljoner kr
Riksdagslön: 624 000 kr     Extraknäck: + 4 766 000 kr
Sidouppdrag: Styrelseuppdrag i åtta aktiebolag och två stiftelser.

Mona Sahlin (S), partiledare     Förvärvsinkomst 2009: 1,54 miljoner kr
Riksdagslön: 630 000 kr     Extraknäck: + 910 000 kr
Sidouppdrag: Extrainkomsten är ersättning från Socialdemokraterna för partiledarskapet.

Bosse Ringholm (S), fd statsråd     Förvärvsinkomst 2009: 1,29 miljoner kr
Riksdagslön: 639 000 kr     Extraknäck: + 651 000 kr
Sidouppdrag: Får statsrådspension, oklart om han också får pengar från annat håll. 

Åke Sandström (C), ledamot     Förvärvsinkomst 2008: 1,02 miljoner kr
Riksdagslön: 650 000 kr     Extraknäck: + 370 000 kr
Sidouppdrag: Mindre intäkt från en skogsfastighet, huvuddelen av extrainkomsterna kommer från tjänstepension samt privat pensionsförsäkring.

Och så finns det förstås en hel del våra kära demokratiskt förtroendevalda pampar, ledamöter, politiker och eliten som tjänar lika mycket eller ännu mer tack vare sina extraknäck, uppdrag, extra uppdrag eller sidouppdrag. De är rika, framgångsrika, stora, kända, friska (annars skulle Försäkringskassan jaga dem, eller hur?!) och har tid, ork och lust att ge mer av sin kunnighet till folket. Och att få mer. Man ska ge (lite) för att få (mycket). För de har rätt till det lilla extra. Inte de små vanliga. Snacka om att alla är lika (inför lagen). Vad kan man hitta så mycket hyckleri och lite extra dubbelmoral än längst uppe.

Våra ledamöter har inte tillräckligt med jobb, verkar det. Eftersom de har och använder så mycket av sin (välbetalda) tid med politiska uppdrag och riksdagsliv på extraknäck och sidoarbete (styrelser). De är roade att tjäna mer pengar - och mycket dessutom. Och samtidigt behålla "det lilla extra de har laglig rätt till". Som tex. att år efter år försvara sin rätt att få avgångsvederlag i miljonklassen. Men att en vanlig arbetare som ska pensionera sig imorgon ska få en sån "belåning" från företaget eller myndigheten - det går inte. Det är enbart högmaktseliten som har den rätten (som har skapat själva). Att sätta sin egen plånbok och ekonomisk trygghet framför de politiska principer och ideologin är inte moralisk. Det handlar om en väletablerad korrumperad maktelit som representerar en naiv, konflikträdd och snäll folk.

Där makten har rätt har rätten ingen makt. 

                          ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Det är svårt för vissa bloggar att hålla isär sanningen från påhitt, fakta från rykten. Att tänka kritiskt är en svår konst; en impulsiv person som reagerar med hat, hot och förakt (komplex) gör bloggandet till meningslöst arbete.

Massmedia, i synnerhet tidningarna, har varit under många år en informationsmakt (den tredje statsmakten) med oinskränkt legitimitet att presentera egna (osanna, redigerade) bilder av verkligheten och sin egen, för det mesta påhittad, sanning om samhället. Vi konsumenter, i all vår naivitet och brist på eget omdömme, tid, ork och lust, har köpt och trott på  "sanningen" i massa år utan att ifrågasätta. Allt för "demokratins" skull. Och marknadens dvs. konsumismens skull också. Media hade, under väldigt lång tid, monopol på makten både över det fria ordet och över människors tankar, åsikter och ställningar samt över information och kunskap. Vilket ledde till att makt nr 1 och makt nr 2 (politik, rättsväsendet) slöt sälskap med median en dag. För att upprätthålla sin makt och behålla sina viktiga maktpositioner valde en hel del politiker, maktelit med stort inflytande över samhället, att sammarbeta med massmedia. I första hand med vissa tidningar (beroende på "partifärg").

Till slut visade sig att allting var en stor bluff: demokratin, yttrande- och tryckfriheten och offentlighetsprincipen var bara några påhittade floskler och gamal mantra utan djupare innehål och värde, med urholkad välfärd och allas lika värde, med solidariteten och mänskligheten.  En bluffvärld skapad enbart för att utöva makten över människors tänkande och handlande, för egen vinning och intresse.

Och så blev det Internät och så uppfann man - blogg!

Bloggosfären - förmodligen den fjärde statsmakten som växer ständigt och jämnt. En mäktig påverkansfaktor i dagens samhälle, en ny spännande och tom. farlig trend, på gott och ont. Ett socialt nätverk och nätgemenskap som ger os, för det mesta, en omanipulerad bild av verkligheten.

Bloggar bjuder på egna värderingar, åsikter, ideer, tankar; vissa med en massa tyckande och troende, andra med mer fakta och objektivt djupgående innehåll (ämnesrelaterade). En del är mer personliga dagsböcker, vardagsberättelser om trivialiteter som mode, mat, musik, konst, sex. Men de andra kan uppfattas som riktiga granskare av makten, politiskt helt okorrekta med (lagligt?!) rätt att ifrågasätta, kritisera, angripa och (be)dömma och diskuterar gärna "känsliga" eller tabubelagda ämnen.

Variationer inom bloggvärlden är stora med massa olika kategorier. Beroende på vem som står bakom bloggen och till vilka målgrupper olika bloggar vänder sig mot. Kombinationen avsändare-budskap-målgrupp-mottagare är lika viktigt inom bloggandet som det är för "gamla" medier - tidningar, radio och TV. Rätt ämne och frågor tas upp vid rätt tidpunkt, när målgruppen är mottaglig för det budskap bloggen vill ha ut. De som lyckas hålla den nivån blir etablerade bloggar med regelbundna och återkommande läsare.

En del bloggar är skapade av offentliga, kända personer typ Schulman, Blondinbella, Karl Bildt, Ebba von Sidow, Katerina av Ugla mm. Men de flesta av bloggskaparna syns inte utan de är helt anonyma och gömmer sig ofta bakom en allias - pseudonim, ett påhittat namn. Det är just därför de kan säga vad de vill, tycker och tror sig veta om en viss företeelse eller person, och väldigt ofta ger sig (inte alla ,tack och lov) just på en (känd) person och angriper den pga. hans eller hennes "fel handlanden eller beteendet" Eller pga. att bloggaren helt enkelt inte tycker om personen i fråga. 

Och tyvärr - det pågår på siståne vad allt fler kallar för ”lynchningar” och mobbningen på nätet. Hat, förakt, hån, aggressivitet och raseri florerar. Man talar om en ny sorts klasskamp.
Vi lever i en kändiskultur utan motstycke och etablerade medier är själva ivriga medskapare till denna kultur.  Men ”förr i tiden” ledde medierna själva uppmonterandet av kändisar på piedestaler och beslöt själva när det var dags att putta ner dem. Nu har de förlorat kontrollen över den "rätten". Om man odlar fram en sådan "bedövande" kändiskultur ska man kanske inte als förvåna sig över att ”klasskampen” förflyttar sig till bloggosfären. En ofarlig klasskamp verkar det som leder ingenstans alls, utan fungerar som ett utlopp för aggressioner, som kanske borde ha riktats åt annat håll.

I USA har kritiken från extremhögern mot president Barack Obama tippat över till att ifrågasätta hans legitimitet. På Facebook arrangerades en opinionsundersökning där frågan löd: Bör Obama mördas? Svarsalternativen var: Nej, Kanske, Ja och Ja om han rör min sjukvårdsförsäkring. På nätet pågår en galen ryktesspridning om Obama, om att han är en smygsocialist och fabricerade påståenden om att han inte är född i USA och inte ens medborgare i landet.  Rykten som återges av etablerade medier.

Att alla kan yttra sig på nätet är ett framsteg. Men att vem som helst kan påstå vad som helst och sprida vilka rykten som helst utan att stå för det med sina egna namn är farligt. En väg att mogna till ansvarsfull människa är förstås att tänka, tänka vidare och bilda sig åsikter och sedan stå för dem och pröva dem i en större gemenskap; att helt enkelt alltid ta konsekvenserna av sina egna handlingar och stå för det man har sagt.

Att kunna håna, såra, ljuga, skvallra, förtala och bespotta bakom anonymitetens fega täckmantel och se att det fungerar, det skapar en avskyvärd kultur, en sådan som vi nu lever i och som verkar trappas upp bortom alla gränser. Dessutom utnyttjas den förstås av lobbyister och PR-folk, som kan plantera hur många anonyma rykten och påhopp som helst.

Varifrån kommer allt detta hat? Handlar det kanske om maktlöshet och orättvisor och brist på hopp? ”Jag är en nolla”-känslan? Att man är ute efter respekt? Men genom att svartmåla en kändis eller en politiker, genom att visa att de lyckade kan alltid bli hotade får man kanske lite makt, också om man inte vågar stå för egna ord. Är man tillräckligt påhittig, kommer det att tas upp i de ännu etablerade medierna. Eller leva sitt eget liv som rykte på nätet. Påhopp istället för hopp?

Kanske ska man se ”lynchningarna” av kändisar som ett av de få sätten att nå ut med frustrationen och raseriet över hur det ser ut i världen. Ett sensationellt avslöjande om en kändis, sant eller osant, når ut direkt. Jag oroar mig inte för kändisarna förutom för Barack Obama. Men för en värld och en medievärld där missnöje och förtvivlan inte skildras utan bara uppmärksammas om de tar sig uttryck i ”lynchningar” av de rika, kända, lyckade och berömda. Då säljer det. Kanske ska man tänka att anonymiteten på nätet betyder att fler vågar.
Men vad gör det med dem som verkar våga om de aldrig hade vågat under sitt eget namn?

Att våra politiker gärna undviker att tala sanningen eller, enklare sagt, föredrar för det mesta att ljuga, är ingenting nytt under solen. Hur skulle de annars orka sitta så länge på samma ställe, dvs. i Riksdagen eller i Regeringen. Och lite här och där. Här är det bara några av de som media tycker att skriva skit om. Efteråt kan man väl snacka antingen om två företeelser - politikerförakt eller om politikerhat.

Mona Sahlin är så fräck och tuff i sin roll och har fortfarande stark mage nog att, offentligt framför TV-kameror (SVT:s Morgonsoffa), ljuga det svenska folket om sin egen lön. Enligt henne så tjänar hon "nära hundra tusen". I verkligheten är hennes lön betydligt högre - 135 tusen svenska devalverade men fortfarande konvertibila kronor i månaden. Så stor är hennes ersättning plus riksdagsarvodet. Hon är den första S-ledaren någonsin som beviljats ersättning (av sitt eget parti) utöver den vanliga arvodet. Undrar bara, helt i förbigående, vad detta kan säga om den moderna "arbetarrörelsen" som sossarna börjat utse sig för och deras gamla floskler och mantror, typ "alla är lika", "lika lön för lika arbete" och " alla har rätt till rätt lön"? Ett misslyckande parti med företrädare för vanliga människor som har egenintressen som den enda vägledande ideologin för sitt omoraliska handlande. Bevare oss milde herre gud från sådana hycklare.

Wanja Lundby Wedin är likadan. Ledare för LO, med sina massa uppdrag som lever som en drottning och tjänar skitbra, men vägrar stå bakom sköterskornas krav om höjda löner - ett par tusen krunor för någon som kan rädda ens liv - Gud förbjude oss! Ett par hundra - OK då. För hon är inte länge skoterska och att jämföra sig själv med fd arbetskollegor - icke. Men att kunna skriva under "fel beslut i miljonklassen" och sen spela dum (inte så insatt i problemen) - det kan hon tydligen.

Om bankchefer och direktörer och deras extra bonusar behöver man inte prata överhuvudtaget. Att de aldrig blandar etik och moral ihop med sina "viktiga ekonomiska beslut" som kostar oss småsparare och pensionärer flera miljarder - de skiter de blankt i. Inget nyt under kjolen - solen, förlåt.

Förre justitieministern Thomas Bodström (S) har kvittat ut sig från riksdagen för att samtidigt tjäna mycket pengar som advokat. Under senare tid har han (ordförande i riksdagens justitieutskott)  i olika medier sagt att riksdagsuppdraget går i första hand och att han "gjort olika partiarbeten". Men i söndagskvällens Kalla Fakta i TV 4 redovisas en jämförelse mellan Bodströms närvaro i riksdagen och de advokatnotor han lämnat in till olika domstolar runt om i landet.
Under våren 2009 har Bodström kvittat ut sig från 19 av 36 voteringsomgångar i riksdagen. Vid tio av de 19 gångerna hade han uppdrag som advokat, där han tjänade tiotusentals kronor vid sidan av inkomsterna från riksdagen. I princip är det bara partiledare, gruppledare och språkrör som har större frånvaro.
Men Bodström uppger att han varit mera aktiv än genomsnittsledamoten. Han pekar också på att han under riksdagsåret 2008/2009 skrivit 44 motioner. Vilket har visat sig vara ren lögn. "Det är ju väldigt vanligt att man har ett arbete på sidan om när man sitter i riksdagen. Det är ju många som har gjort det", säger Bodström till Kalla fakta. En riksdagsman som har varit frånvarande 53% från voteringar men ändå fått lön plus att han samtidigt fakturerat samhället för sitt extra jobb som advokat - det säger en hel del om våra politikers heder och samvete.  

Samtidigt jagar Försäkringskassan, på uppdrag av regeringen,  "hälsofuskare", dvs.  långtidssjukskrivna, utförsäkrar dem och tvingar tillbaka till arbete som inte ens finns längre. Om man inte är medlem i a-kassan då är det socialhjälp det enda som återstår. Att man förlorat mer än hälften av sin inkomst pga. sin sjukdom och högerbyråkratins (regeringens, riksdagens) krångliga och hårda lagar (som inte kan skada de själva - de har stiftat lagarna för oss små vanliga), de skiter de blankt i. Englas mamma har ingen rätt att publicera sin bok hon skrivit efter dotterns bortgång och samtidigt vara deltids sjukskriven. Enligt Försäkringskassan verkar hon vara återsälld, så hon kan börja jobba. Att få sjukersättning och samtidigt skriva en bok - det går inte, så säger lagen, punkt slut, annars... aja-baja lilla Maja... För du är en vanlig människa, fd mamma och det är slut med sörjetiden. Det är bara våra kära pampar och demokratiskt folkvalda politiker med förtroendeuppdrag som kan kringgå lagen.

Det verkar, konstigt och skrämmande nog, att vi befinner oss, i dagens demokratiska Sverige, i ett väldigt svårt läge: vi är i desperat behov av modiga sanningsägare, för vi är skrämda till tystnaden. Av våra egna politiker, byråkrater, myndigheter, lagen, lobbyister, rika pampar, media ... Det gäller framförallt den ofentliga kritiken av invandrare och allt som detta företeelse innebär.  Har man vissa kritiska åsikter och värderingar om invandringen och den totalt misslyckande invandrarpolitiken och om den sörjliga integrationen, då blir man per automatik stämplad som riktig rasist, främlingsfientlig och islamofob - det handlar just om muslimer som utgår den största delen av massinvandringen, asylinvandringen/anhörighetsinvandringen på senare tiden. Och framförallt den sörjliga faktumet att just muslimer, i synnerhet unga killar från kända förorter, är överrepresenterade när det gäller brottslighet och allt som har med kriminalitet att göra.

De flesta svenskar har blivit trötta på vår misslyckade invandringspolitik och eftergivenhet av framförallt en del av invandrarna som, självmant, vägrar att integrera sig i det svenska samhället. Sverigedemokraterna är, sörjligt men sant, det enda parti som vågar säga sanningen och diskutera problematiken, men sågas bestämt av både de etablerade partierna och massmedia. Är man "politiskt okorrekt" då klassas man som farlig och främlingsfientlig i så milda grad att tom. Säpo håller ett öga på sådana "misstänkta". Just i demokratins namn, i ett högutvecklat land som Sverige som värnar om mänskliga rättigheter och tar för givet att man har lagligt rätt att offentligt framföra sina egna åsikter, tankar, ideer och värderingar, i yttrandefrihetens och mänsklighetens namn. Men det är just "politiskt korrekta" makthavare som står bakom offentlighetsprinciper och yttrandefriheten. Det verkar som att "korrektheten" gäller enbart politiker och media, inte oss vanliga små människor. För om våra kära politiker skulle våga snacka skit (sanning?!) om invandrare då skulle deras partier förlora miljoner väljarröster, och det kan man inte tillåta sig, för framtidens (pengarnas) och maktbalansens skull.

Idag snackar man om multikulturalismen - termin som i den allmäna debatten används för att beteckna anpassning till en monokulturell och (intolerant) religion - islam. Anpassningen som, farligt nog, leder till multikulturellt motsats. Islams dominans över samhället och individen är orubblig. Det är bl.a därför vi snackar hela tiden om misslyckad integration. Politiskt korrekta kan motivera den generösa svenska asylpolitiken för det är just de som besitter makten idag. De som vågar ifrågasätta och kritisera invandrarfrågan klassas som SD-anhängare och rasister och utesluts från den offentliga debatten. Det värsta är att just i muslimska länder bevisar fundamentalister och islamister att muslimer vill absolut inte leva i samförstånd med andra grupper - tom. inte ens med varandra. Shia-muslimer förföljer och dödar sunni-muslimer och tvärtom, speciellt i Irak. Turkiet förföljer Kurder och vägrar ge dem deras rättigheter.

Kritiserar man det som är mindre bra eller det dåliga som massinvandringen medför, betyder absolut inte att man måste demonisera till varje pris en hel grupp eller religion, i det här fallet islam, muslimer och araber, men man måste, i demokratins namn, ha absolut orubligt rätt att kritisera det man inser kränker hans egna mänskliga rättigheter och egen säkerhet och framtid. 

Det är inte bara invandrare som man ska kämpa för, vet jag av egen erfarenhet, utan det handlar om alla de som hamnat eller är på väg att hamna i utanförskap: ensamstående mammor (pappor) med barn, utslagna som har haft ett svårt liv under väldigt lång tid, långtidsarbetslösa, gamla, sjuka, människor utan kompetens och värdig utbildning och erfarenhet, alla människor som är eller känner sig diskriminerade och särbehandlade av olika anledningar. Den gamla svenska modellen är på väg att bli ett minne blott, välfärden har försämrats, demokratin urholkas sakta men säkert, klassklyftorna ökar mer och mer, arbetslösheten stiger, varselhotar, konkurs...

Det verkar att allting handlar om att få arbete. Arbetsmarknaden är det viktigaste idag. Regeringen har massa förslag och arbetsministern lovar mer jobb men samtidigt varnar om att det skall bli kärvt framöver för det svenska folket. Och det är det som händer hela tiden: mindre jobb, mindre pengar i plånboken, dyrare mat, el och bensin, dyrare lån...

Man kan inte bara prata om integrationsproblemen eftersom det är godtyckligt och svårt att avgöra vad gränserna går. En invandrare har väldigt svårt att avgöra var gränsen mellan att vara och inte vara integrerad går. To bee or not to bee? Gränserna förflyttas hela tiden beroende av den/de som definierar begreppet. Och invandrare saknar makt och inte kan bestämma. Inte heller integrationsministern. Och inte heller folket.

Kommer Mona Sahlin att göra något vettigt om hennes parti vinner nästa val? Skrota entligen integrationspolitiken och ersätta den med nya antidiskrimineringspolitiken? Det tror jag knappast. För det beror inte enbart på hennes (van)makt eller sossarnas utbredning. Det, vet jag, handlar om (förnyade) attityder och (gamla) föreställningar, om det enklaste sättet att misstänka och hata allt som är främmande, att skapa, med hjälp av media (sörjligt men sant), stereotypa bilder av invandrare som i sin tur snackar skit om svenskar och genom sina handlingar (och deras barns meningslösa handlingar som föds här i Sverige men ändå hatar alla "Svensson" och gärna utnyttjar varje ögonblick att slå, misshandla, råna och förstöra det som samhället skapat i många år), gör att högerextrema mörka krafter både här och i hela Europa och världen över ropar efter hämnden: "Utrota alla jävlar! Vit makt för alla vita! Mörda svarta! Död åt invandrare! Ut med negrer! SD har rätt!".

Om hyckleri, dubbelmoral och rävspel bakom stängda dörrar behöver vi inte snacka så mycket. "Vi" och "De" verkar vara det värsta problemet som alla medborgare borde engagera sig i, men det är det svåraste. Allting är redan välkänt och förutbestämt, verkar det så. Problemet är att vi vanliga små människor alltid betalar priset för allt, oavsätt vad det hanlar om.

Lite historia: En minskad behov av arbetskraftsinvandring på 80-talet resulterade i en ny reglering och ersattes med flyktinginvandring. De första Iranska flyktingarna strömmade hit. Nya krig, revolutioner, terrorism och förföljelser blev ett faktum och flyktingsströmmen ökade. Året 1986 kom det ett nytt beslut - lika rättigheter för alla. Invandrare och svenskar skulle få samma livsmöjligheter och skulle då betraktas likadant inför lagen och i samhället i övrigt. Ordet assimilation kom in i bilden. Det betyder att smälta in genom att bli likadan som den som redan bor där - det svenska måttet var född. Det var ett nytt mål i svensk invandrarpolitik - homogeniseringen - att alla är lika och har samma värde var viktig. Riksdagen och samhället satsade  stort på det, men glömde en viktig grej: att tvång kan väldigt ofta ha negativa konsekvenser. En av dem var segregation pga. avsiktig bostadssegregation från vissa bostadsbolag, fastighetsägare, förvaltare och tom. själva invandrare. Och våra kära politiker förstås. Hur har det gått med det problemet hittills vet vi alla.

Vissa påstår (gammal mantra) att om man själv vill bli integrerad så kan man uppnå det, för det handlar om fritt val, om eget ansvar, om viljan att satsa på det man saknar, behöver, eftersträvar. Jag bara undrar, i all min naivitet, vem idag, i dagens Sverige, har tillgång och råd till att välja fritt själv? Kanske de som är oerhört rika, de som har råd till allt de vill eller behöver och önskar. De som inte har - arbetslösa, fattiga, invandrare, sjuka, gamla, utslagna, behövande... Vad eller hur kan de bestämma själva? Tror inte att jag behöver fortsätta med att bevisa motsatsen. De som har nån gång (eller är fortfarande) hamnat i en sån sittuation vet hur det käns "att välja själv och bestämma" och hur kan det gå att hävda sig och bli bemött av samhällets olika institutioner med byråkrater i spetsen.

Etnisk och socioekonomisk segregering tillämpas i stort och det har man bevisat. Och vem och varför tvingar tex. alla nyanlända flyktingar från Irak, Afghanistan och Syrien skickas "med tvång" enbart till Södertälje som har tagit emot fler invandrare än hela USA? Eller till just Rosengård eller Rinkeby? Något stämmer inte, men så kan det gå när det gäller den "långsiktiga" invandringspolitiken i stort - misslyckanden som upprepas gång på gång  och gör att allting bara förvärras. 

Att bara några få kan säga det de verkligen tycker och tror om massinvandringen till Sverige pga EU:s "mångkulturella" politik och Sveriges egen politisk hållning, är en sörjlig sanning. Så fort man säger något "opassande" då blir man stämplad som j... rasist, främlingsfientlig och medlem i SD. Och då ska man passa sig noga om man inte är tillräckligt politiskt korrekt. Vissa invandrare vet om det och spelar på det ständigt och jämnt och vet att svenskarna är konflikträdda och gärna håller käften för lagen kan straffa dem bara för att de är svenskar. Man ska inte snacka skit om invandrare för rasistiska motiv är straffbara. Inte för invandrare för de kan kalla svenskar för vad som helst och hota och misshandla, men polisen (inte ens de kan säga vad de vill!!!) aldrig har varken vittnen eller tillräckliga bevis för det. Och "inga resurser". Det kallas också svensk demokrati och är en efterfrågad företeelse för vissa.

Våld, kriminalitet, misshandel, trakasserier, gatuvåld, rån – främsta anledning till varför människor från olika kulturer inte kan mötas på ett naturligt sätt i Landskrona. Rädslan att vistas ute på kvällar pga. kriminella ungdomsgäng med utländsk bakgrund/härkomst, en allmän känsla av otrygghet bland kommunens invånare. Det är en del av misslyckad integration, segregation, social misär, utanförskap och främlingsfientlighet som är det största problemet med (mass)invandringen, inte bara här i Landskrona, utan i hela landet (lokalt, regionalt och nationellt). Stökig skolmiljö med en hotfull stämning till följd av gängproblematik, elevers dåliga kunskapsnivåer, undermåliga språkkunskaper och låg motivation. Vissa menar att dessa ungdomar väljer medvetet att ge sig just på ”svennen” och att detta i längden handlar om ”omvänd rasism och diskriminering”. Plus Sverigedemokraternas framgångar eftersom mer än var femte Landskronabo lade sin röst på dem (22% av rösterna i kommunalvalet).

Under de senaste åren fick Landskrona, liksom Rinkeby och Rosengård på 90-talet, en gängstämpel genom framförallt TV och vissa tidningar, där skulden lades på invandrare i Landskrona själva utan att tala om segregation, misslyckad integration, diskriminering och utanförskap. Genom massmedias tendens att förenkla verkligheten förklarades våldshandlingar och kriminalitet i områden som kulturellt grundade konflikter (utan att sättas in i ett socialt sammanhang). Ett nytt begrepp ”invandrarskap” har blivit till ett permanent tillstånd av kulturell underordning och socialt utanförskap. Begreppet ”invandrare” betyder, åtminstone när det gäller en del invandrare i Landskrona (och förmodligen i hela landet), att man är arbetslös, född i ett främmande land, är kriminell, fifflare, lat och våldsam. Många av Landskronas problem ses som något som ofta relateras till ”invandrare”, där begreppet i betydelse blir alltmer oklart ju mer det diskuteras. De ungdomar som drar runt på Landskronas gator och sprider oro och skräck omkring sig har troligen fått ett rykte med lite överdrivna proportioner. Men de existerar och de begår brott.

Ungdomsgäng av olika slag har funnits sedan länge som ett vanligt inslag i det samhälle vi lever i, som ett växande samhällsproblem med invandrarbakgrund. Många är överens att just invandrarbarn är överrepresenterade i brottsstatistiken pga. diskriminering och segregation plus arbetslösheten som drabbar hårt just invandrare. Många är dock inte överens om att just själva invandrare och deras ”udda” levnadssätt och traditioner är ofta huvudorsaken till att svenska samhället vill ta avstånd från dem, eftersom de ansågs ”inte passa in i det svenska samhällssystemet”.

Vissa invandrare (och de som forskar om fenomenet) hävdar att bara att definieras idag som ”invandrare” på många sätt är en stigma, som kan bli väldigt stark påverkan i identitetsbyggandet för en tonåring. Hinder dyker upp i skolan och senare i arbetslivet och på arbetsmarknaden, då man är tvungen ofta att överprestera för att bevisa sin duglighet. De invandrarpojkar får återkommande signaler från omgivningen att de avviker från normen, att de inte passar in i samhället pga. sin beteende, handlingar eller sätt att vara. Det går inte en dag utan att de blir påminda om hur dåliga de är. De får hela tiden veta att de inte duger. Att känna sig utanför blir inte så svårt för en tonåring, eftersom identifikationsprocessen försvåras från alla håll. Speciellt om grupptrycket blir för stor och hemma väntar massa andra problem med föräldrarna. Invandrargäng är det bästa alternativ.

Men ingenting av de bakomliggande problem kan ursäkta deras kriminella handlingar. Tyvärr så är både skolan, föräldrarna och hela samhället i stort som är huvudorsaken att ungdomarna gör det de gör. Ingen av dem har förklarat för pojkar att deras illa handlingar bara välkomnas av SD och andra nazistiska och högerextrema organisationer som bedriver sin kampanj (och tycks lyckas med det) med rasistisk retorik och målar en bild av skräck och oro för svenska folket, eftersom invandrare redan fråntagit deras frihet i deras eget land.

Landskronas skolor har dålig rykte just pga. stökiga och bråkiga invandrarungar och det verkar som om varken skolpersonalen eller samhället kan fixa till de ökande problemen som bara växer varje dag. Vanliga ”svenska” elever blir utsatta dagligen för trakasserier, personlig angrepp, mobbning, misshandel och rån utfört av just kriminella invandrargäng, men inte ens polisen kan få tag och få ordning på dem både utanför skolan och ute på stan. Eleverna är rädda, skolpersonalen är rädd, folk i allmänhet är rädda och konstruktivt tänkande i termer av orsak – verkan för att finna lösningar på problemen blir som bortblåst. Det har skapats en alldeles förvriden förståelse kring staden och dess problematik. Här spelar media (som vanligt) och hörsägen en stor roll i konstruerandet av olika bilder om Landskrona och invandrare. Det finns en tendens i medierna att sätta likhetstecken mellan invandrare och brott. Visserligen är inte Landskrona fri från konflikter men medierna har en tendens att förmedla en ensidig bild av de brott och problem som existerar. Media har en central roll när det gäller presentationen av viktiga skeenden i samhället. De har makten att välja vilken slags information allmänheten ska få tillgång till samt vilka samhällsproblem som hamnar i ljuset.

Det är svårt att hålla isär sanning från myt, fakta från rykte. En enstaka incident oftast uppfattas som väldigt farlig och kan få oanade proportioner. Men kommunens egen undersökning kring integrationen och invandrarna visar tydligt att det råder en allmän känsla av otrygghet och rädsla inför ungdomarna och en generell skepsis gentemot främmande kulturer. Stadens stora andel invandrare tillskrivs anpassningssvårigheter som ses som en orsak till varför deras barn är stökiga och kriminella. Deras beteende och levnadssätt anses som hot mot den ”svenska” samhället, som leder till främlingsfientliga tankar och åsikter, som SD väl utnyttjat för att bedriva sin kampanj. Och från andra sidan, från just invandrare och deras barn så får man samma svar i form av våld, misshandel, kriminalitet och trakasserier, så generellt sätt kan man säga att allting har hamnat i en ond cirkel eller i en återvändsgränd.

Tolkningar av orsakerna för de angivna brotten och problemen: utanförskap, segregering, arbetslöshet och fattigdom ses som några av orsakerna till brottsligheten i Landskrona. Bristen på sammanhang, utanförskap, känslan av otillräcklighet och att inte känna tillhörighet, engagemang, motivation, lust, känslan av meningsfullhet och framtidstro. Det handlar också om bristande självtillit, bristande självkänsla, bristande självbild. Man tror att aspekter ökar benägenheten för en brottslig karriär och att man får en kriminalitet som livsstil. Det är väl kanske det som bekymrar mest. De riktiga problemen tycks ligga i att invandrare,som överallt i världen, ofta inte har samma handlingsmöjligheter som svenskar och det skapar problem i längden.

Media väljer vad det de själva vill lyfta fram. Om media hade valt att skriva om barn och ungdomars utsatthet istället för ungdomsbrott och rån så hade man kunnat få en helt annan opinion i de här frågorna. Invandrarkillarna är säkert överrepresenterade när det gäller kriminalitet i Landskrona, men det är inte så att de står för alla brott som begås i staden. Men det blir ändå invandrarkillar som får skulden i medierna som skapar en skräckbild med fokus på oundvikliga kulturkollisioner. Detta leder till att de blir illa bemötta vilket i sin tur innebär att deras känsla av delaktighet och sammanhang försvinner. Det är som alltid den stereotypa bilden av ”de” som styr våra tankar och handlingar.