Kriget i fd Jugoslavien, som började i Kroatien 1991, strax efter den misslyckande 3-dagars kriget som Jugoslaviens Arme utförde mot Slovenien, var en följd av den "onaturliga och påtvingade" statsbildningen under Titos och den Komunistiska Partiets ledning i mer än 40 år. Bosnien var det känsligaste området eftersom där "tvingades" leva tre stora folkgrupper - serber, muslimer och kroater tillsammans. Nationalisterna (och västmakterna) såg sin chans att bilda (och hjälpa till) egna stater med eget folk, efter Titos död. Serberna med Milosevic i spetsen var först för de ville skapa "Storserbien" som skulle inkludera hela Serbien med AP Vojvodina och Kosovo, hela Bosnien, Montenegro och en stor del av Kroatien. Komunismen var inte längre aktuell, nationalismen tog farten.

Det svåraste och blodigaste kriget utkämpades i Bosnien-Hercegovina mellan våren 1992 och hösten 1995. Den muslimska folkgruppen i Bosnien, bosnjakerna, stred mot både kroater och bosnienserber som stöddes av Serbien dvs. Slobodan Milosevic. 1994 övertalade USA muslimer och kroater att skapa Federationen B-H. Den skulle efter kriget bli den ena beståndsdelen i Bosnien. Den andra blev den serbiska delrepubliken Republika Srpska. Sedan serbernas positioner börjat vackla efter kroatiska offensiver och Natobombningar tvingade USA fram ett fredsavtal i Dayton 1995. Kriget krävde närmare 200 000 dödsoffer och minst en halv miljon flyktingar.

Den snart 80-åriga Biljana Plavsic ser inte ut som typexemplet på en grövre brottsling med kusligt mycket blod på sina händer. Även om hon i dag beskrivs som sjuklig, bidrar hennes artiga och lågmälda sätt till mormors-intrycket. Men skenet bedrar extra mycket i hennes fall. Hon är en av de mest hänsynslösa och kalkylerande massmördarna i modern tid. Den hårdföra järnlady Plavsic har i sina extremt nationalistiska tal deklarerat att Bosniens muslimer är genetiska misstag i den serbiska kroppen, samt att utrensningen av dem är ett sätt att låta naturen ha sin gång. Som professor i biologi vid universitetet i Sarajevo klev hon in i politiken och var med och grundade det serbiska nationalistpartiet SDS 1990. Serbiens president Slobodan Milosevic tyckte att Biljana Plavsic var alltför radikal, på gränsen till dåraktig i sin rashets. Hans hustru Mirjana Markovic kallade henne för en kvinnlig Mengele.

Under kriget 1992-1995 var Plavsic en av bosnienserbernas högsta ledare och spelade tillsammans med Radovan Karadzic en väsentlig roll inom politiken. Hon var president i den bosnienserbiska utbrytarrepubliken Republika Srpska, och drivande kraft inom SDS-partiet och gjorde sitt bästa för att utforma en politik som gick ut på att med våld och terror driva bort Bosniens muslimer och kroater från de områden serberna såg som sina. Efter kriget, 1996, valdes hon till president i Republika Srpska.

Ellva år efter, dvs. i januari 2001, händer det plötsligt något oväntat. Den 72-åriga Biljana överlämnar sig till internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Det sker efter att hon bytt fot efter kriget (att vända kappan efter vinden), stöttat Daytonavtalet för fred samt tagit avstånd från partikamraten Radovan Karadzic och ÖB Ratko Mladic. Där ställs den serbiska ålderspensionären inför nio åtalspunkter: folkmord, medverkan till folkmord, utrotande, mord, avsiktligt dödande, förföljelse, deportering och inhumana handlingar mot bosniska muslimer, kroater och andra icke-serber i Bosnien.

Det hela slutar med en förhandling där Biljana Plavsic erkänner sig skyldig till brott mot mänskligheten. Hon medger att hon deltagit in en etnisk rensningskampanj mot muslimer och kroater där tusentals mord begåtts. Hennes skuldansvar gör att domstolen släpper åtalet om folkmord, och Plavsic döms till elva års fängelse att avtjäna i Sverige. Vid rättegången vittnade bland andra Carl Bildt om att Plavsic som bosnienserbisk president efter fredsavtalet 1995 utmanat serbiska nationalister genom att samarbeta med väst, och att det hade inneburit en stor personlig risk för henne. Vissa menar att Plavsic erkännande var en manöver för att få en mildare dom, andra tror att hon känner djup ånger och har velat arbeta för fred och försoning efter kriget. I ett känslomässigt tal när domen föll sade hon att "...insikten att jag är ansvarig för så stort mänskligt lidande och för att ha befläckat mitt folk kommer att vara med mig för alltid". 

Efter sex år tycks hon ha genomgått flera radikala personlighets förändringar; från kylig naturvetare via hysterisk nationalist till ångerfull krigsförbrytare. Men att återvända till Bosnien och bo där, antingen i Banja Luka, Republika Srpskas huvudstad eller till Sarajevo dvs. Pale, ett par kilometer bort från BiH huvudstad är inte troligt eller möjligt för henne. För hon är inte enbart älskad av vissa likasinnade höguppsatta politiska makthavare inom BiH-regeringen utan också hatad och hotad av vissa desperata människor, i synnerhet de som har förlorat en del eller tom. hela sin familj och släktingar under kriget. Det blir snarare Belgrad där hon har kvar några av sina krigsvänner och bekanta.

Vad ska man säga? Elva år för ett massa brott - de värsta dessutom, är för lite, tycker jag. Livstidsdom skulle passa henne bättre, men inte här i Sverige. Man ska avtjäna sitt straff där man begått brotten - i sitt eget land. För att åtminstone lida lite extra och vara rädd (bosniska fängelser är tuffa). Inte åtnjuta den fina svenska fängelse-hospitality med tv, stereo, bra mat, hobby-verksamhet, möjlighet att utbilda sig, göra nåt vettigt, få besök (av bl.a Carl Bildt personligen, så som han gjorde när Biljana satt inlåst i Haag), virka och laga mat...

Och till slut - sex år blev det. Bara. Hon som var direkt ansvarig för 200 tusen släckta liv. Hur mycket då skulle Milosevic få, om han variit vid liv för två år sedan och ville erkänna sin "inblandning" i det värsta som hänt på Balkan i modern historia? Döm själva kära läsare.