Direktlänk till inlägg 21 oktober 2009

Journalister, invandringen, fakta, politik...

Av Blues - 21 oktober 2009 15:47

Ju mer jag kan och lär mig desto mer tvivlar jag.  Min tvivel växer med kunskapen.

Svenska journalister har, genom att undvika att rapportera allsidigt, i åratal vilselett allmänheten i asyl- och migrationsfrågor. Att de inte vågar skriva si eller så (trots att det varit viktigt och sant) för att det hade varit "negativt om invandrare" och de hyser en stor och svårförståelig rädsla för att bli utmålade som rasister och främlingsfientliga. Maken till märkligt resonemang och självcensur kan man nog bara möta bland journalister här i Sverige, knappast någon annanstans. Jo, i diktaturer, förstås.

Det kan inte beskrivas med något annat ord än "skrämmande". Det faktum att det finns massa invandrare i arbetsför ålder i Sverige, och att det hela tiden kommer fler, som aldrig kommer att arbeta och bidra till det gemensamma samhället. Som aldrig kommer att betala skatt utan alltid kommer att leva på bidrag - hela livet. Människor som därmed  - inte i första, inte i andra men kanske tidigast i tredje generation - kan börja “integreras”, d.v.s börja ta till sig värderingar, det demokratiska beteendet och de lagar som Sverige omfattar. Det är skrämmande, men det är fakta och ingenting annat. Fakta som inte borde få döljas, viftas undan eller kategoriseras som något annat än vad det är - just fakta.

 

Omkring 190 000 personer har invandrat till Sverige mellan 2005 och 2009. 40% av dem saknar gymnasiekompetens.

Enligt statistik från Migrationsverket saknar 25% av de nyanlända invandrarna fullständig grundskoleutbildning och ytterligare 15% har endast grundskoleutbildning. Från Arbetsförmedlingen har man fått fram ytterligare fakta: antalet utlandsfödda i den arbetsföra befolkningen uppgick i slutet av 2008 till 1 miljon. Arbetslösheten bland de var i april månad dubbelt så hög som för svenskfödda. Bland utomeuropeiskt födda var den tre gånger så hög. För inte så länge sedan skrev två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting att "endast 50% av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40%".

De som inte lär sig svenska och motiveras att utbilda sig kommer att försörjas via bidrag från den arbetande och skattebetalande befolkningen. Många bidragsförsörjda jobbar samtidigt svart i en parallell värld. En parallell värld som redan är enormt mycket större än godtrogna svenskar har en aning om, eller vill låtsas om. Och som få journalister beskriver. Bidrag pytsas således ut medan många tjänar pengar antingen på kriminell verksamhet eller svart arbete.
Under tiden dignar den del av befolkningen som arbetar under ett av världens högsta skattetryck. Men det kanske är det som är "svensk solidaritet". De tiotusentals människor som kommer hit och inte talar om vilka de är eller varifrån de kommit och inte visar några handlingar som kan tala om det heller, de kan knappast ha andra skäl än att de vill ha ett bättre liv. Inget märkvärdigt med det, tvärtom: det är helt naturligt att göra det, men problemet är att Sverige inte (och knappast något annat land i världen heller) har en lagstiftning som tillåter den typen av invandring. Många sökande vet dock att i Sverige finns de starka grupper som - oavsett vad lagen säger - anser att alla som tagit sig hit - oavsett varifrån de kommer och vilka de är - alltid ska ha rätt att stanna här bara av den anledningen att de är här och uttalar ordet "asyl".

 

Att media inte rapporterar mer om hur det ligger till utan ofta okritiskt tar upp enskilda fall där journalisterna bara går på hörsägen och inte ens bryr sig om att sätta sig in i fallen, inte tar del av alla handlingar för att få en mer allsidig bild, det är ytterst beklagligt.

Det finns inget främlingsfientligt i att meddela fakta. Det är att visa förakt för folket att inte göra det. Journalisterna, som ofta själva framhåller hur viktigt deras arbete är (vilket det också är) och talar om att de ska granska samhället, politiker och olika samhällsaktörer, ska inte undanhålla fakta från folket. Att vilseleda människor eller att medvetet undanhålla dem fakta som de behöver för att bilda sig en helhetsuppfattning, bara för att man själv är rädd för att kallas rasist eller tycker att det är allmänt obehagligt i rådande klimat, rimmar mycket illa med journalistisk etik och heder.

 

Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor. Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna.
Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier. Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen.  

Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor - det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning. I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. I Storbritannien likaså men i Sverige hörs inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för "beröringsångest" och att de i stället brukar våga tala om "socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori."

 

Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid.

Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet.

Det är dags för journalister att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.  Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.

 
 
Ingen bild

FattigSvenskArbetslös

21 november 2009 19:36

Jag håller med dig. Orsaken till journalisternas tystnad är ju att de blir svartlistade från alla jobbmöjligheter om de skulle rapportera fritt.
Själv är jag arbetslös och har nog funderat en hel del på om inte orsaken till det är de senaste årtiondenas invandring.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Blues - 7 augusti 2010 18:30

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Av Blues - 4 augusti 2010 17:39

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Av Blues - 28 juli 2010 18:26

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Av Blues - 21 juli 2010 14:47

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Av Blues - 12 juli 2010 16:56

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...

Skapa flashcards