Det är svårt för vissa bloggar att hålla isär sanningen från påhitt, fakta från rykten. Att tänka kritiskt är en svår konst; en impulsiv person som reagerar med hat, hot och förakt (komplex) gör bloggandet till meningslöst arbete.

Massmedia, i synnerhet tidningarna, har varit under många år en informationsmakt (den tredje statsmakten) med oinskränkt legitimitet att presentera egna (osanna, redigerade) bilder av verkligheten och sin egen, för det mesta påhittad, sanning om samhället. Vi konsumenter, i all vår naivitet och brist på eget omdömme, tid, ork och lust, har köpt och trott på  "sanningen" i massa år utan att ifrågasätta. Allt för "demokratins" skull. Och marknadens dvs. konsumismens skull också. Media hade, under väldigt lång tid, monopol på makten både över det fria ordet och över människors tankar, åsikter och ställningar samt över information och kunskap. Vilket ledde till att makt nr 1 och makt nr 2 (politik, rättsväsendet) slöt sälskap med median en dag. För att upprätthålla sin makt och behålla sina viktiga maktpositioner valde en hel del politiker, maktelit med stort inflytande över samhället, att sammarbeta med massmedia. I första hand med vissa tidningar (beroende på "partifärg").

Till slut visade sig att allting var en stor bluff: demokratin, yttrande- och tryckfriheten och offentlighetsprincipen var bara några påhittade floskler och gamal mantra utan djupare innehål och värde, med urholkad välfärd och allas lika värde, med solidariteten och mänskligheten.  En bluffvärld skapad enbart för att utöva makten över människors tänkande och handlande, för egen vinning och intresse.

Och så blev det Internät och så uppfann man - blogg!

Bloggosfären - förmodligen den fjärde statsmakten som växer ständigt och jämnt. En mäktig påverkansfaktor i dagens samhälle, en ny spännande och tom. farlig trend, på gott och ont. Ett socialt nätverk och nätgemenskap som ger os, för det mesta, en omanipulerad bild av verkligheten.

Bloggar bjuder på egna värderingar, åsikter, ideer, tankar; vissa med en massa tyckande och troende, andra med mer fakta och objektivt djupgående innehåll (ämnesrelaterade). En del är mer personliga dagsböcker, vardagsberättelser om trivialiteter som mode, mat, musik, konst, sex. Men de andra kan uppfattas som riktiga granskare av makten, politiskt helt okorrekta med (lagligt?!) rätt att ifrågasätta, kritisera, angripa och (be)dömma och diskuterar gärna "känsliga" eller tabubelagda ämnen.

Variationer inom bloggvärlden är stora med massa olika kategorier. Beroende på vem som står bakom bloggen och till vilka målgrupper olika bloggar vänder sig mot. Kombinationen avsändare-budskap-målgrupp-mottagare är lika viktigt inom bloggandet som det är för "gamla" medier - tidningar, radio och TV. Rätt ämne och frågor tas upp vid rätt tidpunkt, när målgruppen är mottaglig för det budskap bloggen vill ha ut. De som lyckas hålla den nivån blir etablerade bloggar med regelbundna och återkommande läsare.

En del bloggar är skapade av offentliga, kända personer typ Schulman, Blondinbella, Karl Bildt, Ebba von Sidow, Katerina av Ugla mm. Men de flesta av bloggskaparna syns inte utan de är helt anonyma och gömmer sig ofta bakom en allias - pseudonim, ett påhittat namn. Det är just därför de kan säga vad de vill, tycker och tror sig veta om en viss företeelse eller person, och väldigt ofta ger sig (inte alla ,tack och lov) just på en (känd) person och angriper den pga. hans eller hennes "fel handlanden eller beteendet" Eller pga. att bloggaren helt enkelt inte tycker om personen i fråga. 

Och tyvärr - det pågår på siståne vad allt fler kallar för ”lynchningar” och mobbningen på nätet. Hat, förakt, hån, aggressivitet och raseri florerar. Man talar om en ny sorts klasskamp.
Vi lever i en kändiskultur utan motstycke och etablerade medier är själva ivriga medskapare till denna kultur.  Men ”förr i tiden” ledde medierna själva uppmonterandet av kändisar på piedestaler och beslöt själva när det var dags att putta ner dem. Nu har de förlorat kontrollen över den "rätten". Om man odlar fram en sådan "bedövande" kändiskultur ska man kanske inte als förvåna sig över att ”klasskampen” förflyttar sig till bloggosfären. En ofarlig klasskamp verkar det som leder ingenstans alls, utan fungerar som ett utlopp för aggressioner, som kanske borde ha riktats åt annat håll.

I USA har kritiken från extremhögern mot president Barack Obama tippat över till att ifrågasätta hans legitimitet. På Facebook arrangerades en opinionsundersökning där frågan löd: Bör Obama mördas? Svarsalternativen var: Nej, Kanske, Ja och Ja om han rör min sjukvårdsförsäkring. På nätet pågår en galen ryktesspridning om Obama, om att han är en smygsocialist och fabricerade påståenden om att han inte är född i USA och inte ens medborgare i landet.  Rykten som återges av etablerade medier.

Att alla kan yttra sig på nätet är ett framsteg. Men att vem som helst kan påstå vad som helst och sprida vilka rykten som helst utan att stå för det med sina egna namn är farligt. En väg att mogna till ansvarsfull människa är förstås att tänka, tänka vidare och bilda sig åsikter och sedan stå för dem och pröva dem i en större gemenskap; att helt enkelt alltid ta konsekvenserna av sina egna handlingar och stå för det man har sagt.

Att kunna håna, såra, ljuga, skvallra, förtala och bespotta bakom anonymitetens fega täckmantel och se att det fungerar, det skapar en avskyvärd kultur, en sådan som vi nu lever i och som verkar trappas upp bortom alla gränser. Dessutom utnyttjas den förstås av lobbyister och PR-folk, som kan plantera hur många anonyma rykten och påhopp som helst.

Varifrån kommer allt detta hat? Handlar det kanske om maktlöshet och orättvisor och brist på hopp? ”Jag är en nolla”-känslan? Att man är ute efter respekt? Men genom att svartmåla en kändis eller en politiker, genom att visa att de lyckade kan alltid bli hotade får man kanske lite makt, också om man inte vågar stå för egna ord. Är man tillräckligt påhittig, kommer det att tas upp i de ännu etablerade medierna. Eller leva sitt eget liv som rykte på nätet. Påhopp istället för hopp?

Kanske ska man se ”lynchningarna” av kändisar som ett av de få sätten att nå ut med frustrationen och raseriet över hur det ser ut i världen. Ett sensationellt avslöjande om en kändis, sant eller osant, når ut direkt. Jag oroar mig inte för kändisarna förutom för Barack Obama. Men för en värld och en medievärld där missnöje och förtvivlan inte skildras utan bara uppmärksammas om de tar sig uttryck i ”lynchningar” av de rika, kända, lyckade och berömda. Då säljer det. Kanske ska man tänka att anonymiteten på nätet betyder att fler vågar.
Men vad gör det med dem som verkar våga om de aldrig hade vågat under sitt eget namn?

 

Mona

9 november 2009 12:05

Å du skriver så klokt i hur jag resonerar och tänker. Bloggar just om detta inne på min blogg, och har svårt att utrycka mig skriftligt på ett vättigt och klokt sätt. Kan jag få länka in till detta inlägg?

http://www.finest.se/tullips

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...