Att det fifflas så mycket här i Sverige trodde jag aldrig. Men tyvärr - det finns massa fifflare, både vanliga människor och de offentliga, men framförallt verkar det som om en hel del av våra kära politiker sysslar också med det. För jag trodde på den gamla mantran om att våra politiker är hederliga och att det inte förekommer nån korruption inom politiska kretsar och att man inte kan muta nån för att få nåt. men det stämmer inte. Det handlar om inkomstgarantin som fanns hela tiden med i våra politikers liv; skamligt, otillåtet och fel både moraliskt och etiskt, men det är regeringen som har skapat sådana regler och som står bakom detta så att vi vanliga människor har ingenting att säga om.

Inkomstgarantin betalas ut till den som har suttit minst tre år i sträck i Riksdagen och som avgör före 65 års ålder. Första året är garantin 80% av det arvode ledamoten hade. 89 ledamöterna har fått totalt 88 miljoner förra året. Drygt en miljon per ledamot.

Bengt Wittbom har levt i nästan 17 år på skattebetalarnas bekostnad – ca 3 miljoner och 667 tusen kronor. Samtidigt har han jobbat i det egna konsultföretaget, men hävdar att det är inte möjligt att ta ut något lön ur ett bolag som inte genererar några vinster (stackars alla konsulter, i synnerhet den nye – Göran Persson med sina arvoden över en miljon per uppdrag). Han ser inga principiella problem med att ha levt på inkomstgarantin i så många år, för det viktiga för honom var att i de regler som gällde under den tiden han satt i regeringen stod det att inkomstgarantin kunde vara livsvarig och nåt annat behövde han inte bry sig om.

En ledamot som suttit i riksdagen eller en EU-parlamentarikern som jobbat inom Europaparlamentet i minst tre år har rätt till en inkomstgaranti när denne lämnar sitt uppdrag. Ett slags A-kassa, en trygghet när man ska söka ett nytt jobb. Vilka som har gjort det har jag inte kunnat hitta. Vanlig folk blir av med A-kassan om de inte söker ett jobb. Riksdagsledamöterna kan lugnt plocka ut sina pengar utan krav på motprestationer. Arbetslösa måste avveckla sina bolag eller företag eller låta dem vila för att få A-kasse ersättning (max 300 dagar). De som lämnat riksdagen kan fortsätta driva företag och samtidigt få inkomstgaranti. Om en vanlig arbetare blir sjukskriven men får ett ”svart” jobb på ett annat ställe, då åker han fast, för man kan inte få ersättning från Försäkringskassan och samtidigt jobba. Är man sjuk då kan man inte jobba överhuvudtaget! Det gäller inte pamparna.

Före detta riksdagsledamöter lever ett lyxliv tack vare att skattebetalarna står för notan. Enligt Maud Ekendahl (m) är man dum om man jobbar (hon lyfter drygt 34 tusen i månaden). Vivian Gerdin (c) har inte dåligt samvete och lugnt lyfter drygt 39 tusen i månaden. Det var hon som tidigare själv skrivit en motion till riksdagen om skärpta krav i arbetslöshetsförsäkringen. Inga Lantz (vp) är väldigt priviligerad kvinna och är oerhört tacksam för det (vem eller vilka har hon att tacka för sa hon ingenting om), för hon kan leva ett gott liv genom att lyfta ca 34 tusen. Hon har fått en ekonomisk trygghet sedan hon slutat i riksdagen (innan dess så var hon förmodligen i en svår ekonomisk obalans). ”Det finns ingen större anledning att bråka om politikernas löner och avtalsförhållanden. Självfallet ska de ha bra betalt, och ersättningsnivåerna ska inte vara ett hinder för den som vill engagera sig”. Samtidigt beklagar hon att hon inte kunnat hitta en rik man och gifta sig med, så som Ulrica Messing gjort. Det är därför hon spenderar sin tid genom att måla, skriva och kommunicera telepatiskt med djur. Helena Höij (kd) som vice talman får över 50 tusen i månaden. Fd demokratiministern Britta Lejon (s) får ca 45 tusen i månaden, plus att hon är fortfarande aktiv i sosspartiet och har därutöver flera styrelseuppdrag. Under 10 månader har hon tagit emot 30 – 40 tusen. För henne är (enligt hennes egna ord) inkomstgarantin ett sätt för en fd-politiker att ställa om sig till arbetslivet utanför politiken. Hon har sökt jobb, men problemet var att det är svårt att hitta ett jobb som man passar in (och som ger så mycket pengar i lön). Vist – hon har inte ens kunnat tänka sig att satsa på ett annat framtida jobb, men med tanke på hennes ganska höga åldern så är chanser ganska små för det. Men, hon känner ju någon som känner någon som har goda kontakter genom den offentliga livet så… Man vet aldrig. Fru Schyman (fd vänsterpartiledare) lyfter nästan 40 tusen i månaden. Har debuterat som programledare på TV, talesperson för Feministisk initiativ och tycker att inkomstgarantin fungerar bra. Lotta Hedström, fd miljöpartiets språkrör får 38 400 kronor. Och det finns gott om sådana, både manliga och kvinnliga politiker (snacka om jämställdheten).

Undrar bara i förbigående: med tanke på Mona, Gudrun, Maud, Laila, Margot och vissa andra kvinnliga politiker som gjort sig skyldiga till det ena eller det andra (de var ”oerfarna, kanske unga, lite dumma, stressade, pressade och varför inte lockade av att begå fel och fiffla lite med pengarna”), är det inte anmärkningsvärt att det finns så många kvinnor inom politiken som kan anses som bedragare, fifflare, parasiter mm? Tur att vi fortfarande bor i gubbjävelsverige och att antalet kvinnor i det politiska sektorn är inte så stor, men tänk bara på alla de feminister och de som försvarar kvinnans “dåliga jämställdhet” på den svenska arbetsmarknaden. Hur många ”kvinnliga förövare” skulle vi få om vi hade (bevare oss milde herre gud) fler kvinnor på de topposteringarna i landet än män? Jag tror att vi skulle bli tvungna att bygga en ny kvinnofängelse enbart för de toppkvinnofifflare som finns i Sverige.

De är synd om de arbetslösa som måste aktivt söka jobb och tacka ja till de jobb som Arbetsförmedlingen hänvisar till, som tom. måste flytta för att få ett nytt jobb och stå till arbetsmarknadens förfogande från dag ett. Sälja kanske huset eller bostaden, packa sina grejer och flytta från Malmö till Kiruna för att få ett jobb som de kanske inte kommer att trivas med, med barn som ska byta skola och lämna sina vänner, med maken som inte vill flytta men måste (hur många äktenskap står på spel eller hur många lyckliga relationer kommer att brytas ner pga. ett måste är oklart). Men våra kära politiker skiter fullständigt i statliga lagliga regler och lagar. De har alltid varit parasiter och är vana att leva ett sånt liv utan att prestera för mycket.

Att en före detta folkvald inte behöver gå tillbaka till sitt gamla jobb efter att ha lämnat riksdagsuppdrag är lite märkligt, men undrar om Lars Ohly kommer en dag, om han får sparken från sitt parti eller om han själv tackar nej till framtida partiuppdrag, att återvända till sitt gamla jobb som lokförare? Det tror jag lika mycket på som på att riksdagen ska införa nya garantier och slopa det gamla avtalet. Och riksdagen hälsar att det inte är aktuellt i dagsläget med någon ny översyn, eftersom lagen ändrades så sent som för ett och ett halvt år.

Kanske blir det inom snarare framtid ett nytt förslag av fru Olofsson eller självaste herr statsministern (hans lakej - finansministern, tror jag inte så mycket på) som ska införa ett inkomstgaranti för vanliga arbetslösa människor och som ska kanske gälla i ett år innan man hinner hitta ett bra välbetalt jobb man trivs med. Det skulle kunna skapa mer rättvisa i ett sånt orättvist samhälle och kanske skapa mer förtroende för våra kära politiker och återskapa det totalt rubbade förtroendet som har försvunnit för länge sedan. För politikerförakt har blivit väldigt etablerat och utbrett företeelse.

Det jag tänker på just nu är den gamla fina karmalagen som ingår i buddhistisk lära och som handlar om orsak och verkan. Ingen kommer undan sitt öde. Undrar bara: vet våra politiker någonting om andra religioner?

Det fifflas med sjukskrivningar, med vabandet, bostadsbidrag, svartjobb, med skatt osv. Anställda i vissa myndigheter och organisationer kan gå in i systemet och räfsa åt sig miljoner av skattebetalarnas pengar. Successivt har dessa svarta och svåra sanningar accepterats i den offentliga debatten. Det har blivit ett erkänt faktum i några år, så som misslyckad integration. Men man hävdar bestämt att korruption existerar inte i Sverige. Bara i Bulgarien, Irak, Colombia osv. Inte här. Sen visade sig att t.ex en vanlig bilbesiktning kan gå smärtfri för den som har råd att betala under bordet eller ”stoppa lite sedlar in i en viss ficka”. Sådana korruptionshärvor i samband med organiserad brottslighet finns överallt. Smugglarligor – sprit, vapen, tobak, knark, bilar, elektronik, människor, trafficking, bordell härvor osv. har blivit svensk vardag. Maffialiknande brottslighet, MC-gäng, invandrargängen och tjuvaktiga tjänstemän. Plus våra kära fd-politiker som åtnjuter miljoner kronor skänkta av svenskt folk för att de har varit så duktiga och representerat Sverige både på hemmaplanen och utomlands. Visst har vi varit känsliga i ett antal år när det gäller sådana fiffelproblem och tom. stolta över att ingen kunde förknippa Sverige med nåt sånt trams. Men tiderna har förändrats. Det finns ett allmänt folkligt fusk och ett beprövad politisk fiffel på alla nivåer, oavsett färg eller partitillhörighet.

Den svenska hederlighetens upplösning är på väg att bli en av de största samhällsfrågorna i dagens läge, när det råder låg konjunktur, varsel, kriser av alla slag och en allmän oro för framtiden. Korruption, hyckleri, dubbelmoral, rävspel, fiffel, fusk, misskötsel, svartjobb, utpressningar, ohederligt förakt från vissa politiker och stora pampar gentemot vanligt folk, politikerförakt (med all rätt) och annat elände kommer inom snart att kulminera och gudarna ska veta vad kommer att hända i framtiden. En stigande frustration vibrerar under den gungande svenska ytan. En majoritet av svenskarna är väldigt förbannad och reagerar över det som händer varje dag. Det är bara att gå in på vilken dagstidning som helst och titta på läsarnas kommentarer. Eller att gå in på SVT:s webbsida och läsa opinion eller debatt. Eller att se på Uppdrag granskning, Insider, Debatt osv. Folk är förbannade, med all rätt. Både de fattiga och medelinkomsttagare har det svårt idag att leva från lön till lön och klara vanlig vardaglig ekonomi. Folk ska betala mer för allting har blivit och kommer att bli dyrare, men de är några få som får mer i lön. Tom. när man är tvungen att strejka för man inte så mycket. Bolånen har gått åt pipan, räntan likaså, bankerna vill inte samarbeta och tänka på sina kunder och småsparare utan tänker på sig själva i första hand. VD och chefer för det ena eller det andra lyfter miljoner kronor i lön och bonusar osv.

Självklart att ingen vanlig hederlig svensk medborgare vill leva i ett sånt samhälle där fiffleri och anar svineri tillåts och bara växer nu när Sverige går igenom den svåraste krisen hittills. Och det verkar som om ingen politiker fattar eller har ingen grepp om de allvarliga problem som sker idag. Vissa politiker, som fru Mona Sahlin går bara runt när det behövs och tar fram gamla floskler som inte ens hon själv tror längre på. Lars Ohly är emot friskolorna men skickar sin dotter just till en sån skola. Vissa herrar fifflar med bostadsytorna på bostadsmarknaden. Fru Schyman snackar skit som vanligt och brinner för feminismen och snart, befarar jag, blir hon ersättare för fru Hamilton som tappar tv-tittare varje dag. Kommer ni ihåg att Gudrun gjorde avdrag på skatten för sånt som hon redan har fått ersättning för och att hon var för en hög skatt, men som ska betalas av andra, helst vanliga arbetare.

Herr Leijonborg byter bara stolar och snackar trams som vanligt – inget nytt under solen. De flesta umgås med de som lever gott på skattebetalarnas bekostnad och får ersättningsgaranti till de dör. Ingen av dem kommer ens att tänka tanke att gå till de närmaste Arbetsförmedlingen (det är bara för de dumma, enligt en kvinnlig fd-politiker) och söka jobb. De har redan hunnit spara miljoner, så det räcker gott och väl. De kammar in enorma summor pengar. Samma sak gäller vissa statsråd, statskonsulter, höga chefer och VD som berövar sina företag massa miljoner i lön, bonusar och aktieoptioner. En priviligerad grupp som inte behöver några som helst garantier om framtida livet. En individuell rikedom som har blivit ett påtagligt problem och tom. hindrar andra vanliga medborgare att delta i samhällslivet. Och det händer ofta att oreglerad rikedom kan omvandlas till oreglerad makt som ofta leder till maktmissbruk. Och då snackar vi om brott och kriminalitet – att omvandla olagliga pengar till laglig verksamhet. För personlig makt baserad på rikedom är farlig och oacceptabel. Varför ska man jaga då de organiserade skurkarna för deras fiffel och svart jobb? För att slippa tänka på det statligt lagliga skurkar som tar våra skattepengar för att bli ännu rikare och komma upp i den hierarkin de tror att de tillhör. De har sina kontakter, ett väldigt rikt socialt nätverk, väldigt säkert planerade och planterade aktier, fonder och portföljer plus den anställningstrygghet som de åtnjuter. De har köpt sin frihet på kredit från framtida generationer som inte åtnjuter samma frihet som dem och är redan skuldsatta. De som lever idag är redan fråntagna alla sina framtida drömmar. Inte konstigt att våra ungdomar skiter fullständigt i vuxna, har ingen respekt för nåt eller nån, tror inte ett dugg på facket och vet att deras utbildning är redan fel och otillräcklig. Och att de är tvungna att bo hos sina föräldrar till de fyller 30 eller så måste dem sticka utomlands och försöka fixa nåt jobb där.

Undrar bara vem som sa att politikerna borde leva så som de predikar för vanligt folk? Det måste vara nån stackars utopist som i all sin naivitet tror fortfarande på tomten och tandfän. Vet han att politikerförakt är en bister verklighet? Politikerna missbrukar sin maktställning, skaffar sig själva förmåner och privilegier som gynnar bara dem och inte ens vill tänka på att fixa en utredningsgrupp (som vanligt och som man alltid gör) för att undersöka möjligheter runt ändringen av sådana frikostiga regler som ger mer pengar på fattigas bekostnad. Det kallar jag för hyckleri och dubbelmoral. Riksdagsmännen har höjt sina ersättningar på tio år mer än 80%, medan pensionärerna ska nöja sig med bara 10%. Samtidigt fattar de beslut att vanliga människor ska jobba i 40 år för att få sin pension, medan de behöver jobba bara 12 år i Riksdagen eller inom EU för att få full pension. Har man suttit i Riksdagen i tre år har man rätt till inkomstgaranti fram till 65 år. Ingen människa kan åtnjuta A-kassan i 10 år eller mer utan att söka ett nytt jobb - riksdagsmännen kan det, och det är lagligt. Den politiska överklassen har sina kontakter och fjäskar alltid med både oppositionen och lobbyn och, efter behov, kan placera sina vänner och släktingar på de olika posteringar som finns tillgängliga inom politiken och inom de statliga verk, olika bolag och myndigheter. Det spelar ingen roll om utbildningen räcker för ett viss toppostering – det är partifärgen som är avgörande.

Allt färre människor betraktar sina folkvalda politiker som sina representanter. De har förlorat kontakt med verkligheten helt och hållet, har missat sin legitimitet och är inriktade enbart på att tjäna mer och inte på att tjäna samhället. Det verkar som om de har börjat tvivla på allt och att snart allt går åt pipan och då skal man passa på och göra sig så mycket rik så möjligt på vanliga skattebetalarnas kostnad, för man vet inte vad morgondagen tar med sig. Den gamla ideologin är ett minne blott. Samma regler, samma värderingar, samma lagar och samma krav åt alla medborgare har aldrig funnits och politikerna är just denna högt privilegierade grupp som alltid har känt sig utanför dessa samhälleliga skrivna och oskrivna lagar, regler och förordningar. Det var bara sossarna som (kanske) trodde på de gamla mantran och påhittade floskler som ”alla vi är lika”, ”alla har rätt till jobb”, ”samma jobb – samma lön” osv. I dagens läge inte ens våra barn tror längre på det, för det har aldrig fungerat, speciellt i ett mångkulturellt samhälle med misslyckad integration. Kanske just pga. att policyn “från ord till handling” är väldigt svårtsmält och ogenomförbart för massvis av våra politiker. Det viktigaste för dem är att allting står på pappret - fint och prydligt.

Läste artikeln i Metro om något som var bara en del av allt detta elände som inträffade den 18 december förra året, i samband med Rosengårdskravallerna. Vandaliseringen var i full fart, bilarna brann, soptunnorna likaså, det var fyrverkeri och stenkastning i gång. Flera hundra invandrarungdomar och barn sprang runt omkring och gjorde sitt bästa för att visa samhället att de var beredda att in i det sista kämpa emot de orättvisor som de hade drabbats utav - bara genom den våldsammaste upploppen kan man bli kvitt dem. Som självklart inkluderar en hård och välplanerad stenkastning mot polisen, brandkåren och ambulanspersonalen. Då inträffade nåt ännu mer vidrigare.

Några invandrarkillar var ute den kvällen, men inte för att delta i upploppet utan för att rasta hunden. De mötte en gäng som uppmanade sällskapet att också kasta sten mot polisen. De vägrade och då tog gängledaren upp en skarpladdad pistol, tryckte den först mot hundägarens huvud och sen sköt han ihjäl hunden. Nästa skott skulle han sätta in i hundägarens huvud om sällskapet vägrade att lyda ordern. De vägrade igen, gänget försvann och återkom snart efter, dödshoten upprepades - och det var allt. Vad hände sen är oklart, men den pistolägande gängledaren åtalades vid Malmö tingsrätt - för skadegörelse! Eftersom hundägaren hade hunden kopplad intill sig då räknas djuret som egendom som förstördes. Men, som plåster på såret, så blev gängledaren åtalad också för olagligt vapeninnehav och grovt olaga hot.

Jag minns året då jag kom till Sverige. En av mina bekanta berättade för mig om ett stort bråk mellan invandrare nånstans i Dalarna. Polisen blev tillkallad, ambulansen också. Och så kom det poliser med sina hundar för att lugna ner bråkmakarna. En av invandrarkillarna blev riktigt förbannad och så slog han: först en av poliser som skulle gripa honom och sen slog han hunden med sitt ben rakt in i huvudet så att hunden skadades svårt. Mannen åtalades för våldsam motstånd och för -djurplågeri. Fick fängelse i några månader och dessutom fick han betala 5000 kr i skadestånd för - hundens lidande! Motiveringen var att en polis kan klara sig själv men inte hunden, som var då “obeväpnad” dvs. hindrad att utföra sitt uppdrag - hade både koppel och munkorgen på sig i det ögonblicket när sparken inträffade.

Men hunden överlevde såklart, men inte den från Rosengården. Det handlar om mord! Om djurplågeri i sin värsta bemärkelse. Om en skrupulös mördare utan samvete eller några skuldkänslor som helst. Som dessutom ville tvinga med vapen att fler skulle ansluta sig till stenkastningen. Och dessutom var det också invandrarkillarna idioten gav sig på.

Undrar bara vad skulle hända om hundägaren och hans kusiner var svenskar?

Nu är det dags igen - den här gången är det AMF:s förre vd Christer Elmehagens tur. Att bli avslöjad, menar jag. Eller snarare sagt hans pensionsavtal. Han var missnöjd med sina 5 miljoner i årslön och så fick han, med Wanja Lundby-Wedins godkännande (LO är alltid inblandad i det hela - från början till slut), 32 miljoner i stället. En så kallad fylligt pensionsavtal. Det var 2004. Under sina tio år som vd för AMF har herr Elmehagen tjänat allt mellan 98 till 104 miljoner kronor. Eller ca 800 - 900 tusen kr i månaden. Som Wanja och resten av styrelsen också viste om. De vet allt om varandra för de sitter i samma båt. LO och Svensk näringsliv äger AMF. Men när journalisterna sökte Wanja var hon på en resa. Inga kommentarer från hennes sida. För hon kanske tror att det räckte med alla uttalanden de sista två veckorna om bonusar och annat smått och gott.

AP-fonder, SEB, Skandia Livs, LO mm. toppar nyhetsrubrikerna så i milda grad att det har börjat gå i överstyr. Men alla präglade av girigheten och egoism, av en stor avsaknad av moral och etik, av hyckleri och dubbelmoral så att det gör ont i själen. Det gick så bra i Sverige och vd och cheferna ville ha mer, samtidigt som vanliga arbetare och pensionärer fick mindre. Pamparna ville ha mer av den fina kakan och det fick dem. Alltihopa. Med regeringens, fackets och olika styrelsers välsignelse och godkännande. Snacka om “att vända kappan efter vinnande vinsten“. Näringslivets toppar tar alltid för sig när bordet dukas upp med olika läckerheter. Extra Julafton och skattkistan skall öppnas för det ska delas frikostigt ut lite extra. Hur kan man tacka nej, fast man är egentligen mätt och belåten? Dessutom - “Lite mer att leva för“, AMF:s välkända motto har, genom Christer Elmehagens agerande och belåning, fått förmodligen lite extra kraft så att man kan börja tänka om. Girigheten längst eller kanske ärligheten längst? Svårt att välja, eller?

Undrar bara, i förbigående: är inte svensk näringsliv en politiskt skyddad verkstad? Har inte den politiska makten ansvar för såna skandaler och girigheten? Vad gör Finansinspektionen när korruption och fiffel är uppenbar? Varför och hur länge tänker ledningen och styrelser kringgå moraliska och etiska frågor när de fattar såna idiotiska beslut? Och varför är det alltid små människor, medlemmar, småsparare och pensionärer som ska få smällen? Varför inte de giriga, egoistiska etablerade pampar, toppchefer, vd, styrelseordförande, riksdagsledamöter, landstings- eller kommunalråd och andra stora hökar med tunga välbetalda uppdrag och trygga säkrade pensioner i miljonsbelopp, alla valda av folket?

Wanja Lundby-Wedin representerar arbetare som jobbar häcken av sig för att kunna tjäna tillräckligt för att kunna leva ett halvnormalt liv. Samtidigt bollar hon med pengarna som inte är hennes och ger dem till den ena eller den andra - efter väl utfört jobb och egen prestering. Samtidigt när det går så illa för LO:s medlemmar, för AMF:s och AP-sparare pga. ledningens dåliga risktagandet och hasardaffärer, så att regeringen ska täcka förlusterna med våra skattepengar. Är hon inte lika stor dubbelmoralist och bedragare som alla de andra som sitter i olika styrelser och är toppchefer eller vd? Borde hon inte avgå så som Stig Malm gjorde en gång? För hon kan inte sköta sitt uppdrag. Det är väl evident och väldokumenterat. För den här svineri, fiffel och girigheten samt korruption har pågått länge. Det här är ingen engångsföreteelse. Vad har hänt bakom kulisserna då när det gick så bra för Sverige? När alla var mer eller mindre nöjda och inte så misstänksamma och uppmärksamma? Jag kan bara tänka mig ett och annat. För det verkar som om allt som rör bonusar och rörlig lön, när det gäller toppen förstås, är väldigt lukrativ och välorganiserad sysselsättning som har pågått lite längre än ett par år.

Sveriges toppskikt har fastnat i ett girigt och sjukt system och vill inte ta sig ur det självmant. De betalar höga löner, bonusar och pensioner till sig själva genom att ta våra pensionspengar, aktier, fondsparandet och räntor. Frågan är om det är fel på individen eller systemet? För när man når toppen, då är det kört: även den bästa människan blir girig eftersom systemet tillåter, helt demokratiskt och legalt, att bli och vara girig. Inga skuldkänslor och ingen moral behövs. Och enligt vissa personer, som är tom. direkt ansvariga för beslutfattanden om bonusarna och vd:s rörliga löner eller pensionerna, är det helt OK att göra allt för att få lite extra pengar. Visst är det lite omoraliskt och oetiskt, men helt lagligt. Så lagligt att ingen behöver be svenska folket om ursäkt.

Jag har en stark känsla av att något är helt fel. Inte bara sjukt och ruttet utan fel. Försvarar man ett sjukt och ruttet system som regeringen varit insyltad i men svenska folket har, tack och lov, genomskådat och avfärdat det, då är den personen också sjuk och ruttet i själen. Och totalt oförnuftig. Som Wanja Wedin t.ex Hon kan “inte förstå hur det gick till att hon kunde fatta ett sånt beslut och godkänna de 62 miljoner kronor till AMF:s förre vd:n Christer Elmehagen. “Grundlurad” är känslan hon har eftersom, enligt henne, hon har inte varit med och fattat en sånt idiotiskt beslut, och hon trodde att det handlade om något helt annat. Misstänker man något som pågår eller missförstår allt, då ska man fråga, i synnerhet en toppkvinna som Wanja som, tillsammans med LO och Svensk näringsliv, äger AMF Pension. Snacka om hyckleri och dubbelmoralens betydelse i sådana svåra ekonomiska tider.

Att börsen faller och kapitalet krymper bryr sig förvaltarna inte ett dugg om. De plockar ut miljarder i avgifter från spararnas konton. Swedbank måste betala tillbaka ca 300 miljoner kronor till sina kunder sedan en internkontroll upptäckt att avgiften har varit för hög i fyra år. Tänk bara om en internkontroll skulle göra samma sak på Nordea eller på SEB? Eller gå igenom alla AP-fonders affärer? Plus Skandia. Plus lite extra. Och några till. Jag är helt övertygad om att kontrollen skulle kunna upptäcka mycket mer fiffel, svineri och annat. För, som jag sa i det förra inlägget, det handlar om ett väldigt lukrativt företeelse för vissa styrelser, toppchefer, vd, pampar och politiker: att kunna leka med andras pengar. Och att sossarna var förstås hela tiden med och godkände det ena och det andra är inte förvånansvärt. De är goda vänner och bekanta med olika styrelser. Skurkaktiga korrumperade facktopparpamparna, LO:s ordförande, styrelser, kommunråd, AF-fonderna, IF Metall, TCO:s ordförande, SEB…

Vill man förvalta svenskarnas pengar och samtidigt täcka chefernas och vd:s girighet, då ska man själv stå för notan. Inte folket. Plus att regeringen har både en moralisk och laglig politisk skilldighet att tänka på vad våra förvaltare gör med svenskarnas pengar. För det är vi som betalar skatt som ska täcka allas kostnader när det gäller vårt sjuka och giriga välfärdssystem. Både de godas och de girigas kostnader.

Folk som snattar glass för 61 kr får 14 månaders fängelse - det var egentligen rån, fastställde rätten. Folk som våldtar, misshandlar, rånar banker och kontor går fria - i brist på bevis eller i brist på resurser. Vilket kan uppfattas som skämt i rättsystemet och totalt misslyckande.

Folk som fastnar i Kronofogdens register betraktas efteråt som intill kriminella. De får svårigheter med att få ett banklån, att köpa grejer i affären via avbetalningen, har svårt att hyra en lägenhet. Systemet och samhället straffar dem för deras synd. Samma sak händer med de kriminella som, efter avtjänat straff, vill återvända till samhället och börja på nytt och försöka bli bättre människor. Det blir för det mesta omöjligt, eftersom samhället och det rådande systemet gör sitt bästa för att stöta bort dem och straffa dem igen. Snacka därför om återfallsförbrytare.

Men vad händer med de laglydiga “kriminella” som det rådande systemet och samhället, med regeringens godkännande och sin tysta välsignelse, skyddar och uppmuntrar att fortsätta med sina lukrativa affärer? Som t.ex vissa toppchefer, vd, styrelseordföranden, medlemmarna av det ena eller det andra utskottet, högpamparna och tunga politiker med tunga uppdrag? Som utnyttjar det här fina och naiva svenska systemet och rafsar åt sig eller åt andra “berättigade” kunniga ledare massa miljoner i form av bonusar, extra bonusar, rörliga eller fasta löner, pensioner, gratifikationer, fallskärmar mm. Allt på ett lagligt (omoraliskt och oetiskt) sätt med regeringens vetskap. Och andras vetskap att det handlar om våra skattepengar de stjäl av oss. Utan ersättning.

Och de vet att vi vet att de fuskar, bedrar, fifflar och ljuger, men ändå fortsätter de att göra samma sak om och om igen. Och “har förståelse” att folk reagerar och är förbannade, men… Allting makteliten gör är lagligt, fast ruttet och omoraliskt. De som förvaltar våra pengar tar för sig med vetskapen att de inte behöver frukta nåt. Får de sparken en dag, har de pengarna kvar ändå. Och de hamnar inte i fängelse. För de har sitt “rättsväsende” som fungerar utmärkt. Det vanliga rättsväsendet, det som inte funkar, är avsedd för oss vanliga människor och “småkriminella”. Chefer och pampar är icke kriminella.

Wanja Lundby-Wedin sitter med och uppbar arvöde i 25 olika styrelser. Samtidigt är hon medlem av sossarnas verkställande utskott, en av de allra högsta positionerna inom sosspartiet. Tillsammans med Mona och tidigare med Göran brukade hon gå ut i det fria och proklamera för sossarnas idéer och visioner som “alla är lika“, “alla har samma värde“, “lika lön åt lika arbete” osv. osv. Samma gamla mantran och påhittade floskler som upprepas gång på gång och tyvärr fortsätter upprepas fortfarande. Samtidigt tjänar fru Wedin mer än 1 100 000 kr i månaden (sammanlagt), plus andra förmåner och lite extra. Samtidigt är hon helt oskyldig och avvisar alla de löjliga anklagelser mot henne som person och ordförande och börjar tom. anklaga andra för bedrägeri. Hon visste ingenting, fast det var hon som skrev på årsredovisningarna och visste hur mycket Christer Elmehagen skulle få i pension.

Visst är det skönt när maktelitens hyckleri/dubbelmoral avslöjas: den ena stunden går LO och Wanja till rasande angrepp mot bonusar och ersättningar och nästa stund godkänner de avtalet, och sen hävdar att det inte är sant. Inga moraliska förbindelser, ingen etik alls i det hela, för då blir det enklare att fatta stora beslut utan att känna nån moralisk skuld eller ha ångest.

LO:s medlemmar, fast inte alla, litar fortfarande på Wanja, men läsarnas förtroende för LO:s ordförande är, med all rätt, förbrukat. Hoppas bara att det här tråkiga skådespeleri, i det här triviala konsumera-mera samhället med bristande systemets empati för oss vanliga små människor, kommer snart att ta slut. Syndabockar har funnits alltid i alla tider, så det blir inte så svårt att finna en idag och utse honom för den värsta förloraren i den nyare svenska politisk-ekonomiska historien.

Det händer saker och ting i Rosengård igen. Självklart är det fortfarande de anlagda bränderna och stenkastningen som genomförs flytigt av uttråkade pojkar och killar som inte har något annat vettigt och nyttigt att göra än att utöka antal skadegörelser i området.

Men nu har Rosengårdsborna fått nog av all elände. Folk har äntligen blivit så trötta på all skadegörelse deras och andras barn sysslat med nästan vardagligen, i avsaknaden av annat smått och gott. Medlemmar från “Ett våldsfritt Sverige” från Rosengård ska ut i skolorna och prata med ungdomar. Och de planerar också, inom en rimlig tid, samarbete med Räddningstjänsten Syd. som förgäves försöker göra sitt bästa på att släcka alla de anlagda bränder som härjar fritt runt omkring.

Efter de fruktansvärda kravallerna i december förra året har Nyamko Sabuni lovat att regeringen ska avsätta 32 miljoner kr av våra skattepengar, som en del av den fina integrationsarbetet med flyktingarna och invandrare. Pengarna som ska hjälpa föräldrarna från Rosengård att lära sina bortskämda söner att lägga av med kriminaliteten och annat elände som pågått länge där. De ska lära sina barn om allt som är rätt och fel, gott och ont, om konsekvenser och verkan, rättigheter och skyldigheter osv. Föräldrarna ska helt enkelt, med hjälp av våra pengar, lära sig också att säga ifrån, att kunna orka och hinna uppfostra sina pojkar, som är för det mesta medlemmar i något av de 10-tals gäng som härjar fritt i Rosengård. Killarna ska lära sig att göra rätt för sig, att gå i skolan istället för att slå sönder fönstren runt omkring, sätta eld på bänkar och suptunnor, förråder, skolor osv. Hur lång tid ska den “projekten” eller initiativet pågå är svårt att säga. Med tanke på att det har redan gått ett par månader efter beslutet och med tanke på att inte så mycket  har hänt, då kan man undra om man satsat så stora summor pengar på rätt ide, Skadorna blir bara värre och värre så att tom. polisen har väldigt svårt att hantera läget där.

Vilka lagar som gäller i Rosengård är svårt att avgöra. Inte de svenska, som det verkar i alla fal. Och inte heller sharialagar, för jag kan inte tro att det finns nån lag som tillåter skadegörelser pågå hur länge som helst. Då måste det vara det kriminellas lagar som råder och det tycker jag är förfärligt. !2- eller 15-åriga pojkar kan inte bestämma över en del av det svenska samhället. Då är det också en del av vår fina svenska demokratin som är i direkt farozon och hotas att få en stor bestående skada, och det är inte bra. Nån gång måste vi sluta snacka om det misslyckande integrationen och inse att om bege sidor slutar med sten- eller smutskastningen, i första hand, då kan konkreta förslag komma fram. Och våra kära politiker måste sluta med att prata och börja handla på riktigt. Från ord till handling.

Jag bara hoppas på att Rosengårdsborna kommer att få ett trevligt samtal med ungdomarna och skolpersonalen och kommer att lära sig något nytt. Eller gammalt, beroende på hur man ser på saker och ting.

Fru Wedin har inga funderingar alls på att avgå. Trots den enorma kritikstormen någonsin och efter AMF:s bonusaffärer, bland annat. ;Det vore fegt att göra det. Jag har fått förtroende från medlemmarna. Jag kan inte svika det förtroendet&;. Hennes sista uttalande. Hoppas inte. Jag hoppas verkligen att hon, inom väldigt kort tid, träder ut i allmänheten och säger det som majoriteten av svenska folket väntar på: "Jag avgår”. Det vore det enda rättvisa beslut från hennes sida. För ingenting annat duger. Men problemet är att hon har svårt att förstå att hennes tid är ute. Självklart vill hon behålla makten så länge det går, på vår bekostnad självklart, vilket hon fullständigt struntar i.

Wanja Lundby Wedin kritiserade t.ex Vårdförbundets krav förra året på en ingångslön på 22 tusen kronor. För det var för mycket, tyckte hon. “Man ska vara solidarisk med andra men samtidigt måste man förstå att det är svåra tider och att vi måste spara”, hävdade hon. Hon gick ut och proklamerade för solidaritet och att hon kämpar mot kapitalismen. Hon kritiserade det sjuka systemet men samtidigt skrev hon på avtal med pamparna, med vissa direktörer och chefer inom näringslivet. Hon röstade för och godkände deras mångmiljonspensioner, fallskärmar och bonusar. Hon förståg inte att man inte kan kritisera kapitalet och samtidigt representera den giriga kapitalistiska omoraliska tänkandet. Det heter dubbelmoral och hyckleri. Och det är just det som kännetecknar henne idag. Hennes bortförklaringar i ett sånt ruttet system och i dagens läge bara förstärker den bilden av henne och de andra giriga med likadana uppfattningar, värderingar och som handlar på samma sätt som Wanja och fattar de viktiga beslut på bekostnaden av demokratin. Hennes handlingar, bortförklaringar och uttalanden har inte enbart skadat den redan skadade socialdemokratin och hela fackrörelsen utan hela systemet, svenska folkets själar.

Egentligen har vi en liknande regering, med Maud Olofsson i spetsen som först försvarade bonusar för några månader sedan och sen backade hon, efter den stormande kritiken av folket och väljarna. Hård kritik från allmänheten gjorde att tom. statsministern backade. Inte konstigt att en regering inte kan göra något rätt från början, utan ändrar sig hela tiden. Eller försöker dem anpassa sitt agerande, tänkande och beslutfattandet efter folkets påtryckningar? Återstår att se, men det är inte första gången. Och det verkar som om det inte blir nån sista gång. Men nu beskyller Maud sossarna: bakom deras initiativ att avskaffa bonussystemet döljer sig en farlig bakomtanke - det är tvärtom! Sossarna faktiskt vill behålla systemet i fall de vinner nästa val så att de kan kalasa och mumsa fritt fram på lite extra bonusar. Just nu finner jag inga ord för det “otroligt fantastiska tänkandet” av fru Olofsson så jag slutar härmed att bedöma henne både som person och som ministern.

Vilka förändringar ser vi? Inga såna som regeringen har utlovat och ständigt utlovar, om inte folkets vilja, efter så många kraftiga kritiker och påtryckningar, träder fram. Det enda jag kan se är förändringar av politikernas och pamparnas värderingar, handlingar och deras moral. Avsaknaden av både moral och etik. Och det svider djupt in i själen, den påträngande frustrationen framkallad genom pamparnas, politikernas och makthavarnas dåliga och absurda leverne.

Facken runt omkring i landet har kämpat i åratal för att höja lönerna till sina medlemmar för en struntsumma av drygt 500-600 hundra kronor i månaden. Som LO-ordföranden för övrigt tyckte var för mycket. För vilken vanlig arbetare är värd såna pengar? Men att samtidigt godkänna ett avtal med förre Folksams vd som skulle ge honom 50 miljoner i pension livet ut - det kunde hon göra. För han var värd varenda öre. Men inte vården eller skolan eller Kommunal osv. Undrar bara om Wanja har känt sig “grundlurad” redan då när hon fattade beslut om mångmiljonsbelopp som skulle ge pamparna “extra lugn sömn livet ut”? Eller strax innan eller efter sitt beslutfattandet? Eller redan då när hon sagt att hon stor, tillsammans med alla andra sossar, på arbetarrörelsens sida? Eller kanske då när hon godkände och skrev på avtalet med AFA-cheferna 2004 om deras superpensioner värda drygt 36 miljoner? Svårt att säga, men det som man kan säga med stor säkerhet är att hon “förstår att bonusar sticker i ögonen på folket och är provocerande” men i nuläge så vill hon inte kommentera det. Och hon vill stanna kvar som LO-ordförande. Hyckleriet osar och så stinker det så illa att det gör ont.

Där makten har rätt har rätten ingen makt.