Massa nyheter i våra morgontidningar och bloggar, några inlägg och kommentarer tidigt på morgonen - svårt att välja och prioritera: viktigt, bättre, fräsht, aktuellt, sant? Men jag har hittat några bland hundratals som kräver lite uppmärksamhet från allmänheten, tror jag. Vi för väl se om detta nyheter är av något större betydelse eller inte.

Metro - Ca 380 tusen människor i Sverige lever idag på socialbidrag. Ytterligare 200 tusen väntas leva på riksnormen (för närvarande 3 680 kr per person) de närmaste tre åren. Socialen står för hyran, men kan också betala olika utgifter som a-kasseavgift, tåg- eller bussbiljett, el, hemförsäkring, fackavgift och läkemedelkostnader (något jag aldrig fått betalt under det första året jag var socialberoende. Men känslan av maktlöshet och obehag i samband med mina besök och möten med handläggaren fick mig att ansöka om lån från CSN för att  bekosta både mina framtida studier och för att slippa gå dit.

DN - Skillnaden i inkomst mellan rika och fattiga i Sverige är det största på 30 år. Stora inkomstklyftor kan leda till psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, fetma och mord (förmodligen själmord). De fattiga ser på sig själva med skam, de rika med bitterhet. Livslängden bli kortare och utbildningsresultat sämre. Men det är just då man vågar ta större risker om man är fattig, eftersom man har inte så mycket att förlora. Något som högern och vår regering håller med om - typ sluta vara sjuk och arbetslös och ut för att jobba.

DN - LO är på tapeten igen. Och ledningen, dvs. Wanja såklart. LO-ledningen följer inte samma moraliska kompass. Deras girighet blir förödande för trovärdigheten. Girighetskultur som utvecklats över tid inom våra banker och inom den svenska näringslivet har uppenbarligen fått fotfäste inom LO-borgen. De fyra topparna har idag pensionsavtal värda 29 miljoner kronor. Plus alla de välbetalda sidouppdrag LO:s ledning har. Avståndet mellan LO:s medlemmar och LO-borgen har blivit enorm. Det enda gemensamma är att både parter kämpar för att behålla sina arbeten.

Fru Wedin är imponerad av makten och kämpar inte för LO:s eller sina medlemmars idéer för att få deras vardag att gå ihop (som t.ex alla de inom Kommunal som fick sina pensioner sänkta med 8%). Så hur ska man värna om människor som har det svårt när man tappat drivkraften, men behållit förmånerna? Hur ska man minska orättvisorna om man missköter sina uppdrag? Wanja fortfarande tror på att mediedrevet och all kritik mot henne är ödets ironi. Hon tar inte kritiken på största allvar och vägrar markera ett personligt ansvarstagande. En av arbetarrörelsens viktigaste representanter går i stället till motangrepp för att försvara sina dåliga handlingar och behålla makten, positionen och de förmåner hon får genom sina styrelseuppdrag. Dubbelmoralist och hycklerist är hon hela vägen.

Aftonbladet - Annika Östbergs mamma förbereder hemmet för att ta emot sin lilla kära dotter när hon kommer ut ur fängelset. När ska detta stora händelse ske vet hon inte, men hon är glad. Men enligt Leif Silbersky kan det hända att Daisy blir släppt om en månad; hon har stora möjligheter att komma ut väldigt fort, förmodligen för att herr Reinfeldt tycker om henne och har personligen kämpat på att frige henne från Herr Arnolds kaliforniska varma fängelset och få henne hit. Regeringen kan självklart bevilja henne nåd och släppa henne fri. Och Herr Silbersky, som var hennes juridiska ombud för 10 år sedan, ställer gärna upp för miss Daisy igen, om hon vill så. Inga ytterligare kommentarer från min sida, men bara i förbigående: hennes flygplansresa hit kostar oss endast 684 tusen svenska devalverade kronor. Såklart av vi ska stå för notan i fortsättningen och betala hennes vistelse på fängelset. Det är därför vi betalar så högt skatt här. En trippelmördare ska åtnjuta alla bekvämligheter av våra fångvårdsinrättningar. Det är så vårt rättsystem funkar. Alla är lika inför lagen och alla har samma rättigheter.

SVD - Några av stora bolag tillämpar fortfarande frikostiga pensionsavtal till ledningen. I SEB och Handelsbanken kostar pensionerna till både nuvarande och tidigare ledning sammanlagt svindlande 3,4 miljarder kronor! Här har vi bara några av de välbetalda som ligger i toppen: Anders Mortenson, Handelsbankens fd vd - 225 miljoner, Thorleif Krarup, Nordeas fd vd - 165 miljoner, Kurt Hellström, Ericssons fd vd - 155 miljoner, Annika Falkengren, SEB:s vd - 139 miljoner, Lars Grönstedt, Handelsbankens fd vd - 139 miljoner, Rolf Eriksen, fd vd i H&M - 137 miljoner, plus en “reservering” på 60 miljoner. Inga små potatisar, eller hur. Snacka om allas lika värde.

SVD - Finansministern Anders Borg blir ordförande i EU:s finansministerråd 1 juli. Han vill att EU ska “skapa ett eget budgetpolitiskt ramverk när det gäller respekten för de reglerna som finns”. Självdisciplin och uthållighet önskas. Och våra svenska (hans?!) regler var ett välfungerande exempel för hans del. Ett skräckexempel med stora budgetunderskott (135 miljarder!?) och nedamorterad statsskuld är, enligt honom, helt OK. Man måste välja mellan välfärd och bidrag och “inte sprätta iväg pengar åt alla håll”. Att han “sprätte iväg” 85 miljarder kronor i skattesänkningar, pengarna avsedda för de som redan har, pratar han inte om. Och inte heller om jobbskatteavdraget eller den sänkta fastighetsskatten som i slutändan betalas av oss skattebetalarna. Och inte heller om utförsäljningen av statlig egendom. Men enligt honom har både riksdagen och regeringen sparat i statskistan “under de goda tiderna” så att i den djupa ekonomiska krisen finns det gott om pengar för Sverige. Att Sverige satsar bara 0,4% av BNP till att möta den pågående krisen, hälften mindre än andra länder, är ingenting att prata om. Ministern vet bättre. Att hans och regeringens passivitet skadar vår välfärd och den svenska ekonomin och detta kommer antagligen att kosta oss väldigt mycket - det förnekar han blankt.

Och sist men inte minst (och gårdag   ens nyhet) - det franska parlamentet har röstat NEJ till IPRED-liknande lagar om fildelningen som president Sarkosy vill införa i Frankrike. Vi vet att klyftan mellan medborgare och beslutfattande politiker ökar och är en fara för demokratin och leder till ännu mer politiskt förakt. Men i Frankrike jobbar politikerna för det de lovat väljarna: frihet och demokrati! Fildelare ska inte stängas från Internet. Självklart kommer de svinrika som livnär sig på mediebranschen att kämpa för sin sak - att tjäna ännu mer genom att slå på den liggande och frånta hans rättigheter och den personliga integriteten. Så som man börjat tillämpa här i Sverige. Hellre det än att anpassa sig till den nya tekniken och utvecklas. Ekonomisk trygghet på frihetens och integritetens bekostnad - typiskt borgerligt och högerstinkande.

Avregleringar och privatiseringar har genomförts för länge sedan, under den tiden sossarna hade makten. Detta har drabbat vårt arbetande folk framförallt, och det har börjat med den offentliga sektorn (resurser har flyttats över till privata aktörer), den statliga företagsamheten (stora delar har sålts ut eller avreglerats - SJ, Posten, Telia, Systembolaget, skogsindustri, fastighetsbolag, elindustrin och massa kommunala tillgångar har sålts till privata profitörer) och socialförsäkringssystemet till sist.

Vanvård av gamla, brister i skolan, problem inom sjukvården, besparingar, arbetslösheten, misslyckad integration, bostadsmarknaden osv. är gamla problem. Allt detta har bidragit till att göra majoriteten av Sveriges befolkning fattigare, medan de rika kunnat öka sina rikedomar ännu mer. Så att skylla allt på den högervridna borgerliga alliansregeringen som tog makten efter sossarnas missfall är minst sagt orättvist. De har bara ärvt sossarnas dåliga omdömen och deras mantran och floskler om svensk välfärdssystem, om solidaritet, om kampen mot utanförskap mm. De är inte något bättre alternativ till sossarnas snedvridna och misslyckade politik, utan tvärtom har de drivit en tydligare klasspolitik (omfördelningen från de fattiga till de rika). Och de har bara fortsatt med samma metoder och till slut har de lyckats med urholkningen av den svenska modellen. Marknadsekonomin breder sig, privatiseringen fortsätter liksom utförsäljningen av statliga företag. Det senaste fallet är Apoteket. Och det som vi ser idag - att sossarnas popularitet minskar varje dag är bara en resultat av väljarnas misstro mot att Mona och hennes parti kan vara en garant för social rättvisa och minskade sociala klyftor som alla pratar om men ingen gör något vettigt, utan tvärtom. Den borgerliga makten har inga planer att förändra läget (och i dagens mest svåraste läget nånsin är det nästan omöjligt), utan fortsätter med det gamla beprövade metoden - mer klyftor och mer arbetslösa, men mindre sjukskrivna och mer “sysselsatta”; vi är tvingade att bli friska över natten och stå till arbetsmarknadens förfogande, efter alliansens önskemål.

Det är svårt med förändringar; det kostar och vår regering är inte villig att betala vår “kallas”. För att klara sig från “onödiga utgifter” använder sig regeringen och byråkratin oftast av en gammal beprövad metod: man låter olika förslag grundligt utredas och gå ut på remiss till så många myndigheter och organisationer som möjligt. Vilket kan detta ta månader, men genom att dra ut på processen och koppla in hela den ineffektiva byråkratiska apparaten vinner man tid. Och så blir det dags för ny val, ny mandatperiod och en annan makthavare tar över “ansvaret” för den fortsatta utredningen. Om det händer att samma ansvariga personer sitter kvar vid makten, då har det gått så lång tid att allting har blivit föråldrat och det är nya förhållanden som gäller och då måste man börja om från början. Så skjuter man ansvaret från sig själv till den andre och beskyller honom för eventuellt “misslyckande” inom just detta område, för att försvara och trygga sin egen position. Det är bara en del av den eviga maktkampen som har pågått väldigt länge inom politiken, på vår egen bekostnad. Antingen händer det väldigt lite, eller, som idag, blir det bara värre och värre.

Det nya betyder inte automatiskt att det är bättre och effektivare än det gamla. Man bara lindar in gamla problem i vackra ord om att det behövs nödvändiga förändringar och det kommer att ske successivt och parallellt med de andra viktiga ingrepp och bla, bla, bla. Människor är trötta på det gamla ineffektiva och hoppas på att det nya ska ge bättre resultat med tiden och väntar. Och, som alltid, vägen från ord till handling är lång och tiden räcker inte. Man blir bara besviken. Men makthavare fortsätter att utlova. Och då sitter man fast i fällan. 

Arbetsförmedlingen och A-kassan är bara antika rester från 40-talet då de skapades för den växande arbetarklassen. A-kassans ersättning har minskat i praktiken för varje år och det man får idag är ca 60% av lönen. Inte mer än 15 tusen före skatt. Det är ett föråldrad och påtvingad sjukt system som inte funkar längre i ett modernt samhälle. Dessutom, enligt den moderata högervridna principen att de som har ska få mer, så betalar en vanlig byggnadsarbetare idag 425 kr i a-kasseavgift, medan en ingenjör betalar 90 kronor. Ju högre arbetslösheten desto högre avgift. Ju mindre utbildning och kvalifikation desto högre avgift och tvärtom. Paradoxalt nog så stämmer det med borgarnas ide om “rättvis fördelning” av våra resurser. I åratal har hundratusentals människor varit helt beroende av statliga tjänstemännens (Arbetsförmedlingen, A-kassan, Försäkringskassan) tyckande och troende och deras individuella syn på saker och ting plus deras egna tolkningar av vissa lagar och förördningar. Och det är så fortfarande. Deras gamla syn på arbetslösa som lata, oansvariga och ohederliga fuskare, som regeringen håller med om och bekämpar på alla möjliga (o)lagliga demokratiska sätt, finns kvar och leder idag till ödesdigra konsekvenser för människors öde. De har i tre år fört en mycket medveten politik: att skapa en allt större skillnad mellan de som har jobb och hälsa och de som inte har. Konsekvenserna av denna målsättningen blir nu under lågkonjunkturen ännu tidligare och grymmare. De rika får det allt bättre, de fattiga straffas dubbelt. Alla försämringar minskar bara människornas ekonomiska trygghet.

Allting sker efter den gamla formeln: arbetslöshet + sjukdom = utanförskap. Sossarna, som själva har bidragit till att läget försämrats under deras tid (urholkade inkomster under en tvångssystem), vill idag avskaffa Arbetsförmedlingen och införa Kompetensförmedling. Som om detta skulle innebära nya förhållanden och nåt bättre och effektivare. Vilket jag inte tror. Man bara byter namn på ett gammalt system som en hel del människor blivit beroende av i decennier och som, enligt de flestas erfarenhet, inte uppfyller krav och folks behov. När folk inte längre har förtroende på myndigheter och inte heller på framtiden, då är det dags för förändringar. Då måste makteliten tänka om och ge nya hopp åt folket, något konkret och synligt. Inte bara massa vackra ord.

Nu var det dags igen. Det verkar som om det är riktigt kallt där nere i Malmö så att invandrarungdomarna, som är vana vid varmare klimat, gjorde det de brukar göra i Rosengård: sätta eld på saker och grejer.

Det var vid 10-tiden igår kväll när brandkåren anlände för att släcka flera småbränder som blossat upp i Rosengård - några soptunnor och en släpkärra. Situationen blev, som vanligt, hotfull eftersom 15-20 ungdomar dök upp för att förmodligen jävlas med kåren. Polisen tillkallades och 30-tals poliser kom för att skydda brandmännen. Självklart att händelsen kunde inte avslutas utan stenkastning, men ingen blev skadad. Nåt liknande hände förrgår, självklart på samma ställe. Räddningstjänstens personal blev attackerad med tomburkar och ägg under en släckningsuppdrag. Polisen tillkallades och ungarna försvann eftersom ammunitionen tog slut.

Och så blir de, men också deras föräldrar, förbannade när media uppmärksammar alltid det dåliga och negativa som invandrarungdomarna tycker om att göra, aldrig det som är bra och positivt. Jag bara undrar, efter all bråk, våld, kravallerna, vandalism mm. under den senaste tiden - finns det överhuvudtaget nåt positivt i Rosengård som media kan skriva om, eller? Vilka lagar råder där - svenska eller, som ledaren för den norska Fremskrittpartiet sa och avstod från besöket till Rosengård, sharialagar? Det verkar som om det är dags att sluta prata om integration - den kommer att förbli misslyckad. Allt annat kan vi bråka om.

År efter år, decennier efter decennier behandlas invandrare helt olika än svenskarna när det gäller arbetet, oavsett vilket parti som tagit makten. De bara ärver samma åsikter och beteenden den föregående regering hade och kör med samma beprövade metoder och samma stil. Att alla är lika och att alla har samma rättigheter stämmer inte. Och inte heller lika arbete - lika lön. i teorin stämmer det förstås, men inte i praktiken dvs. verkligheten. Invandrare kan jobba häcken av sig för att bevisa att de kan, vill och orkar, bara för att få en liten chans att stanna kvar i landet, få PUT och få ett jobb, oavsett vilket. Att visa på något sätt sin tacksamhet att samhället har tagit dem emot och gett dem ett boende, pengar, ett nytt liv, hopp. Men icke.

Det finns också invandrare som inte har nåt större behov att anpassa sig till det svenska levnadssättet och samhället utan vill behålla allt som, enligt dem själva, tillhör deras egen kultur, egna traditioner och levnadssätt, förhållningssätt till främmande och egna landsmän. egna värderingar, åsikter, religionsfrihet osv. Deras fruar ska vara hemma, födda och uppfostra barn (ofta fler än två), laga mat, ta hand om hemmet och inte behöva jobba. Det finns, tyvärr, en hel del invandrare som, genom sina kriminella handlingar och beteendet, försvårar ytterligare för en lyckad integration, och gör att samhället ännu mer tycker illa om invandrare (speciellt om mass- och anhörighetsinvandringen) och förstärker den negativa stereotypa bilden av att “alla invandrare är ohederliga, lata och kriminella och kommer hitt för att maximalt utnyttja det fina generösa samhället, lura myndigheterna, rafsa åt sig så mycket som möjligt men inte jobba”. Det finns, tyvärr, en del invandrare som inte vill lära sig språket, inte vill jobba eller gå i skolan eller på olika kurser och utbildningar utan det räcker, för deras del, att bo där det dem bor (ofta i invandrartäta bostadsområden), umgås med sina landsmän och få pengarna från socialen. Men om den mörka sidan av invandrare en annan gång vid ett annat tillfälle.

Men självklart att det finns en hel del invandrare som vill (oftast de med hög utbildning) att deras fruar ska också jobba, skaffa sig en bra utbildning, lära sig inte bara språket utan det som ingår i det svenska levnadssättet, att gå ut, träffa och umgås med folk - det som är viktigt att anpassa sig till samhällets normer och lagar och som ingår i integrationsprocessen. Men det som ingen vill, varken män eller kvinnor, är att vara med i olika “kommunala projekt” för invandrare (akademiker såväl analfabeter) anordnad av Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Försäkringskassan och Socialförvaltningen och, genom gratis heltidsarbete i form av olika och massa meningslösa praktiseringar, som för det mesta aldrig leder till nån anställning, bli utnyttjad och förnedrad av kommunen dvs. av det svenska samhället.

Man pratar hela tiden om både rättigheter och skyldigheter och upprepar samma gamla mantran gång på gång, om och om igen om de mänskliga rättigheter som Sverige värnar om och är ett ledande land i världen när det gäller att ta vara på dessa höga ideal. “Alla är lika och alla har samma rättigheter” heter väl det. Snacka om hyckleri och dubbelmoral. Det är rättigheter som inte kan förverkligas av vilken myndighet som helst och inte heller av regeringen. Det vet alla vi som är insatta i integrationsprocessen och något som massmedia också vet, men väljer för det mesta att antingen mörka detta faktum eller att inte tala öppet om såna problem och frågor. För man ska vara “politisk korrekt” idag och inte väcka för starka känslor. Jag säger absolut inte att altting är samhällets fel när det gäller misslyckad integration, för det handlar om två parter och bege två har både rätt och fel. Men när det gäller just jobbet, då är det uppenbart vems felet är. Självklart att den “mörka” sidan av massinvandringen och invandrare försvårar ytterligare möjligheten att få lättare en anställning, men problemet kvarstår och det verkar som om ingen är beredd och kapabel att förändra den dystra verkligheten.

Det verkar som om invandrare är skyldiga att tjäna samhället och praktisera så mycket som möjligt, skaffa så många jobbfärdigheter som möjligt genom olika kurser och utbildningar, behärska språket både muntligt och skriftligt, ha en högre utbildning och en bredd allmän bildning, och efter ett viss antal år få rättighet att stå till arbetsmarknadens förfogandet och tacka ja till vilket jobb som helst. Bara att få chans att jobba och visa att man duger, kan och vill. Och i vissa fall, om man hade jobbat nån enstaka gång och fått rätt till a-kassan, tacka ja för att inte bli av med ersättningen. För Arbetsförmedlingen är benägen att straffa folk om nån tackar nej. För lagen säger så och då ska man följa lagen från punkt till pricka. Men att vända kappan efter vinnande vinsten och styra folk och hålla dem i schack är det som är spännande och en lukrativ sysselsättning för våra kommuner. Rävspel, byråkratins egna skrivna lagar och förödningar som inte ger några garantier till ett hyfsat liv, plus rasism i smyg, boendesegregation, jobbsvårigheter, främlingsfientlighet, medias rapportering av invandrares brott och kriminella handlingar och annat bidrar i stort sätt till att integrationen kommer aldrig att lyckas. Plus invandrare som inte har nåt större behov av att göra det som krävs för det krävs inte så mycket. Samhället ställer generellt sätt inga stora krav på invandrare som inte vill, för de kan klara sig inom sina klaners ramar och oskrivna normer och lagar, traditioner och överenskommelser. De kan bo i åratal i sina ghetton utan att lämna bostadsområdet för där har de allt de behöver: mataffärer, gröna torg, skolan med hemspråksundervisningen, vård, källarmoskeer, tolkar, socialt nät med egna landsmän, olika föreningar mm. Då och då nån enstaka sfi-undervisning, nån praktik eller kort kurs och enstaka möten med socialkontoret. Det räcker gott och väl för vissa, för det de haft här är betydligt bättre än det de haft i sina respektive länder: ett halvtmöblerat boende (med eller utan kackerlackor), rinnande varmt och kallt vatten, el, dagis, skolan, fritids, gårdar, bibliotek, vård, naturen osv. Plus socialens tjänster.

Staten eller kommunen kommer aldrig att förlora pengarna avsedda för försörjningen av flyktingar, invandrare och deras anhöriga. Det hamnar 2,5 miljoner kronor i statskistan per invandrare per år. Det en invandrare får från socialen är mindre än 100 tusen per år för mat, boende och annat. En vanlig tvåbarnsfamilj får ca 12,5 tusen i månaden. Barnbidrag inräknat. Det är 150 tusen om året. Utan skatt. Skillnaden mellan den summan och 2,5 miljoner går väl till barn- och skolomsorg, vård, sfi-undervisningen och annat smått och gott. Eller en del stannar i kassan, inte vet jag. Det sägs att en invandrare kostar staten ungefär 175 tusen om året. Vad händer med resten vet jag inte. Men jag vet att det är inte lätt att vara invandrare, speciellt i dagens svåra läge.

Alla vet vi att integration är i första hand avsedd för invandrare; för våra svenskar gäller det att bara ställa upp och hjälpa till att altting går så smidigt som möjligt. Det är invandrare som ska integreras, att passa in i det svenska samhället. Att leva och bete sig efter den svenska lagen och andra lagar, både skrivna och oskrivna, att självklart behålla sin egen identitet, men anpassa sig till det svenska levnadssättet. Men, teorin är en sak, praktiken en helt annan. Om man ser integration som en ömsesidig projekt, där bege parter måste ge för att få och där svenskt samhälle måste hjälpa till med integrationsprocessen, då kan man konstatera att vi har totalt misslyckats med integrationen. Det finns massa orsaker som lett till detta sörjliga faktum, och som bege sidor bär skulden för. Men en viktig faktor är arbetsmarknadspolitiska åtgärder, arbetsmarknaden eller helt enkelt arbete för invandrare.

Att invandrare diskrimineras på andra plan förutom arbetsmarknaden är ingen nyhet. Boendesegregation är också en viktig faktor. Rasism, främlingsfientlighet, högerextremism, mediala snedvridna stereotypa klycheer om invandares beteende osv. Men jobbet är det viktigaste, för de flesta av invandrarna som har flyttat hit pga. olika skäl hade jobbet som det första i åtanke för att kunna försörja sin familj. Det är mannen som stor för det och det är hans och familjens heder och olika traditioner som bestämmer över. Men…

Man kan räkna själv hur mycket kostar en högskoleutbildning. Det är bara att gå in på CSN:s hemsida och kolla (för de som inte tänker studera vidare). De som har redan gjort det vet själva hur går det att ansöka om studiemedel och låna pengarna från CSN för att bekosta sina högskolestudier och vet hur det kan kännas med den sista biten som kan svida och kosta skjortan (och kan bli en stor och svår ekonomisk belastning) - att betala tillbaka lån, plus räntan (om man inte börjar betala tillbaka på en gång efter avslutad utbildning, utan väntar eller är tvungen att vänta pga. att man inte har nåt jobb). Två, upp till fem år, beroende av vad man vill bli (när man blir vuxen) - lärare, ekonom, ingenjör, läkare, IT-expert, jurist… Fyra terminer eller tio, i vissa fall mer. Runt 35 tusen per termin.

Men varför skriver jag om det? Vad har det med invandrare att göra? Lånar invandrare också från CSN som vanliga svenskar gör (det finns alltid såna som ifrågasätter allt när det gäller invandrare så det är därför jag skriver det här). Jovisst, det gör dem. Som alla andra, och jag är en av dem som har gjort det och vet allt om det sista biten - att betala tillbaka lånet med räntan inräknat. Jag förstår fullständigt hur det kan kännas för en vanlig svensk medborgare som har gjort samma sak - bekostat sin egen utbildning, fått ett hyfsat jobb, gift sig och skaffat två eller tre barn och sen kanske lånat också pengarna från banken för att köpa en bostad, ett hus och en ny (eller begagnad) bil. Och sen börjat betala tillbaka pengarna plus räntan, kanske både han och frugan eller sambon. Det kan kännas som rena rama helvete. Samtidigt ska man, speciellt i dagens svåra ekonomiska läget, när varsel, uppsägningar, konkurs och arbetslöshet har blivit vanliga företeelser, frukta att själv bli av med jobbet eller, i värsta fall, blivit utan jobb (och kanske frugan eller sambon med). Det värsta scenariot som man kan tänka sig, men som kan tyvärr inträffa när som helst. Men då måste man förstå hur det kan kännas för en invandrare med akademisk utbildning och massa skulder (och barn) sitta hemma och inte få en anställning i flera år, inte för att hans kunskaper är otillräckliga (både från hemlandet och de “nya” han skaffat si här) utan pga. den rådande arbetsmarknads- och bostadssegregationen och arbetsgivarens försiktighet och misstänksamhet mot invandrare.

Det finns gott om utbildade (och bildade) lärare, läkare, ingenjörer, ekonomer, vissa med tom. magister- och doktorsexamen; villiga, kunniga invandrare som får väldigt liten chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden pga. deras felaktiga namn, kön, hudfärg, religion, klädsel, utseende mm, Som har suttit hemma i massa år, sökt arbete och skickat sina CV och ansökningar överallt, men… En hel del av dem jobbar (eller har tillfälligt jobb) som städare, kebab- och pizzabagare, taxiförare, fönster- och skyltputsare, grönsaks- och fruktförsäljare osv. De är tvungna att ta vilket jobb som helst för att överleva, att försöka ge sin familj lite av den tryggheten alla vi borde ha och känna som en naturlig självklarhet, det som ingår i det svenska välfärden och den fina svenska modellen. Men icke. Det finns invandrare med magisterexamen som har sökt hundratals jobb - ett fall som uppmärksammades av pressen för några år sedan, men sen blev det plötsligt tyst; i övrigt kan jag nämna att mannen inte fått nåt jobb efter det, utan tvärtom - han fick ännu svårare att “komma in på arbetsmarknaden”, förmodligen pga. hans “fräcka” uttalanden att det handlar inte om integrationen utan tvärtom om segregationen och tom. om ren rasism.

Om en invandrare ringer till en arbetsgivare som söker arbetare och uppger ett vanligt svenskt namn då är man välkommen på anställningsintervju. Uppger man sitt rätta namn, med fel brytning, då är det kört. Och så hävdar regeringen och våra politiker (samma gamla mantran och påhittade floskler som upprepas i decennier) att man ska ta till vara invandrares kunskaper och behandla dem på samma sätt som man gör med vanliga svenska arbetare - ge dem ett jobb för att visa att man respekterar dem och välkomnar in i det svenska samhället och därmed underlättar med den viktigaste biten för en lyckad integration. Och samtidigt välkomnar man fri arbetskraftsinvandring (massinvandring) för det är jätte viktigt för Sveriges framtid och bla, bla, bla. Mer invandrare ska det va’. För vad undrar jag i all min naivitet? För att, genom att få jobb, bygga upp det här landet, så som man gjorde på 60- och 70-talet, för att bygga upp den svenska modellen och välfärden och vara en naturlig del av det svenska samhället. Eller? Att stapla dem på varann i redan trånga lägenheter i Malmö eller Södertälje och sen åka till USA och skryta om att vi tar emot fler irakiska flyktningar än USA och Kanada tillsammans.

En färdigutbildad läkare från Stockholmsområdet (tom. jobbat som läkare i sitt hemland och sedan kompletterat läkarutbildningen här i Sverige) kör taxi och är nöjd med sitt jobb. Men han drömmer om att jobba här som läkare. För han har, som många andra, lånat ett par hundra tusen från CSN för att bekosta sina studier. Och hans dröm som barn var att hjälpa sjuka och gamla. Och nu som vuxen och förälder till tre barn vill han framförallt ge dom alla möjligheter att förverkliga sina barnsdrömmar. Och i Sverige är det lättare att göra det. Det var därför han flyttade hit. Men icke. Han har fel namn, hudfärg och dessutom är han muslim. En dålig kombination. Han tänkte byta namn, men hudfärgen och religion kan han inte byta - det första är svårt att genomföra och det andra är något han absolut inte vill göra för hans heder, samvete och manligheten tillåter inte det. Men han drömmer fortfarande om att hjälpa de behövande.

Toma ord, gamla mantran och påhittade floskler, lögner och löften om det goda livet här i Sverige är individuellt anpassade och utformas efter politikernas och makthavarnas eget tyckande, troende och godtycklighet. De tror och tycker fortfarande istället för att kunna, veta och vilja. Och göra det de utlovar sina väljare, dvs. invandrare som ingår i väljarkåren. Men med tanke att integrationsprocessen är väldigt svårt att genomföra för dem och med tanke på deras i decennier upprepade misstag och deras vanliga trims-trams med invandrarfrågan är jag inte ett dugg förvånad. Inget nytt under solen. När makthavarna tar sig rätten att sätta betydelse för vissa ord efter eget tyckande och troende (som t.ex för ord som frihet, heder, rättighet, mänsklighet osv.) och förbehåller sig rätten att själva definiera vissa begrepp och sätta sina egna företeelser på dagordningen i vårt samhälle, då är det faran att demokratin urholkas ännu mer.

Det som sossarna upprepade gång på gång under deras maktskifte - samma gamla mantror och påhittade floskler om att alla är lika, alla har rätt till arbete, alla har samma rättigheter och lika lön för lika arbete, som står nånstans skrivet på papperet, ser helt annorlunda ut i verkligheten. Teorin och praktiken stämmer inte överens med varann. Och så har det varit också innan sossarna tog över makten från Carl Bildt och hans regering och det ser likadant ut idag, nu när moderaterna regerar igen. Det har inte förändrats, eller snarare sagt, det har blivit värre. Samma inställning när det gäller marknadspolitiken för invandrare plus den oerhört allvarliga och djupa ekonomiska krisen de fick på köpet och som drabbat alla. Vilket betyder att det har blivit ännu hårdare för invandrare på arbetsmarknaden.

Det var knappt två-tre månader innan bankkrisen startade i USA förra året och som orsakade en lavinartat börsfall och den största ekonomiska krisen runt om i hela världen. Läste då, i olika tidningar, så som jag brukar göra varje dag, att vår integrationsminister Nyamko Sabuni och vår käre finansminister Anders Borg kom med olika förslag om integrationsfrågor, om fler jobb för invandrare, om introduktionspraktiken för nyanlända, om sfi-undervisningen mm. Jag var lite förbryllad men inte så förvånad för att det kom mer trams från våra politiker. För man har tjatat om det hela tiden i så många år och kommit med olika förslag och goda lösningar, men ingenting har hänt. För vägen från ord till handling är, som vanligt, väldigt lång och det är svårt att genomföra förändringar. Och det är ju välkänt att våra politiker älskar att prata och anser väl att det är deras jobb - inte att göra nåt och förändra läget. Jag var ju både ledsen och förbannad och undrade hur i hela världen de som är ansvariga för just den delen av samhället kunde ha så stark mage och ljuga både svenska folket och invandrare och bara upprepa samma lögner och tömma löften gång på gång utan att göra nåt konkret? Ingen moral och inget ansvar, verkar det. Inget nytt under solen, som vanligt, men hur länge? Och på vems bekostnad?

Jag skrev om allt detta i mitt föra inlägg så jag ska inte upprepa mig. Jag kan bara kortfatta: det som AF, FK, A-k, Migrationsverket, Invandrarverket och kommunledningen erbjuder för både nyanlända och gamla “etablerade” invandrare är samma sak de bjöd på för 10-15 år sedan: “arbetsmarknadspolitiska åtgärder”, dvs. korta utbildningar och kurser som inte ledde till nåt jobb i framtiden och som klassas som bortkastad tid, plus olika praktikplatser där invandrare skulle, genom att utföra heltidsarbete för mellan fem och sju kronor per timme, lära sig hur man gör och “komma in med ena foten på arbetsmarknaden”. Allt helt lagligt och godkänt av kommunen och socialförvaltningen. För om en illegal invandrare jobbar nattskift som städare och blir maximallt utnyttjad av sin arbetsgivare som betalar svart 25 kronor per timme, då är det kriminellt, helt oacceptabelt och olagligt. Men om en invandrare som vistas lagligt här i landet och väntar på ett svar från verket om han får stanna eller inte, och under tiden får “introducera sig på arbetsmarknaden” genom att praktisera på nåt ställe och städa i åtta timmar för fem eller sju kronor per timme (mindre än 1200 kr i aktivitetsstöd från Försäkringskassan), då är det helt lagligt. Snacka om hyckleri och dubbelmoral. Det verkar som om de olagliga (och ofta kriminella) arbetsgivare som betalar svart och utnyttjar billig invandrararbetskraft framstår som mer hederliga än våra myndigheter. De betalar åtminstone mer.

När det gäller sfi-undervisningen och att man borde reformera och totalt förändra det gamla sättet - har ingenting emot. Det har visat sig (har varit med om) att de gamla undervisningsmetoderna är både föråldrade, ineffektiva och otillräckliga. Ofta bortkastad tid för en del invandrare, i synnerhet de som vill ha mer, lära sig snabbt och kyla vidare för att satsa på antingen fortsatt utbildning eller jobb. Samtidigt snacket om att sfi är nån slags “tillflykt” för vissa invandrare, ett sätt att komma ut och från hemmet för att kunna koppla av, träffa andra människor och umgås och slippa bara städa hemma, laga mat och ta hand om barnen hela dan, stämmer helt och hållet. Men sanningen är också att såna personer lär sig mer eller mindre språket under den tiden, så det är inte helt bortkastad tid för alla. Men just när det gäller de andra - kunniga och villiga invandrare, ofta med en akademisk utbildning hemifrån, då är det en annan femma. Det är då det uppstår problem och sfi-undervisningen ses som otillräckligt och inte uppfyller kriterier om en bra och effektiv undervisning. Nämligen, det handlar om de invandrare som kräver mer, vill satsa mer får att få mer av undervisningen. Som vill, under så kortast tid som möjligt, klara sfi och lära sig språket så mycket som möjligt. Men icke. Ofta sitter de tillsammans med 20-30 stycken elever som har olika förutsättningar och olika kunskaper och vissa av dem är analfabeter, med ett annat språk och ett annat skrivstil. Alla dem lär sig språket i sin egen takt, vilket betyder att vissa av dem behöver flera timmar att klara en uppgift medan andra klarar det på några minuter. Det försvårar för den eleven som är bättre. Bara en lärare i klassen kan inte ge individuell hjälp till alla och hinner inte vara samtidigt med den “sämste” som behöver hjälp och den “bäste” som behöver mer information. Det rör sig ofta om “grupparbete” där eleverna sitter tillsammans i en mindre grupp men är blandade - de som kan och de som inte kan språket så bra. De som är bättre blir faktiskt tvungna att hjälpa dem som inte kan för att hela gruppen ska klara uppgiften, istället att ägna tid åt att prioritera och satsa på eget kunnande.

Dessutom, finns det en långvarig process (byråkratisk eller nationell?) som går ut på att “trycka ner” de villiga och kunniga invandrare eller sätta honom på plats och göra gällande för honom att han inte är bättre än någon annan. Syftet med det är att göra den människan lika medelmåttig som alla andra. Man ska inte sticka ut och skall vara lagom (lagom är bäst). Man måste anpassa sig efter rådande omständigheter. Samhället motverkar på ett medvetet sätt ansträngningar av den kunnige och villige invandrare att få mer för att sen kunna ge mer i framtiden. För det är det samhället strävar efter och både regeringen och forskare betonar hela tiden: vårt samhälle och vi människor måste satsa mer på utbildningen - vi måste kunna och veta mer för att kunna möta morgondagens och framtidens utmaningar. Hur mycket dubbelmoral och hyckleri finns i det här är väl uppenbart. Allt detta bara motverkar en lyckad integration, plus andra saker och ting (segregation, rädslan och okunnighet plus utnyttjandet av invandrare i form av billig “praktisering” eller en billig “introducering på arbetsmarknaden” utan rätten att klaga, säga ifrån eller tacka nej) som hänger ihop och som jag redan skrivit om i mina tidigare inlägg.

Det finns tonvis med fakta om ”Landet med ledande demokrati” som utnämnt sig själv till “världens befriare”. Oerhört vackert land som togs ifrån Indianer, men också den utlovade Landet som tillämpar fortfarande dödsstraff, har ca 2,5 miljoner kriminella inspärrade på olika fängelser runt om med ca 400 tusen dömda till livstidsfängelse eller till döden. Drygt 300 tusen våldtäkter sker enbart i fängelser och drygt 200 tusen nya i samhället varje år. Mord, våldtäkt, rån, misshandel, bedrägeri tillhör vardagen. Stora motsättningar överalt och stora möjligheter. Men det svarta, mörka sidan väger betydligt tyngre än den ljusa med företaganden, utbildningen, forskningen… Folk som har dålig eller ingen sjukförsäkring (den grymmaste delen av USA:s vardag och den hemskaste orättvisan i samhället - 47 miljoner saknar sjukförsäkring), miljoner uteliggare och extremt fattiga (37 miljoner räknas som fattiga), utslagna (23 miljoner är socialbidragstagare), knarkare, mördare, yrkeskriminella, psykisk sjuka, miljoner arbetslösa och miljoner papperslösa invandrare (en otroligt stor andel från Mexico) som lever under miserabla förhållanden (ca 13 miljoner lider av hunger eller har väldigt dålig tillgång till mat - mitt i världens rikaste land), med världens värsta kriminalitet (fast väldigt stolta över att den gamla Maffian är nästan helt utrotad och nu mera är de bara vanliga rika affärsmän insyltade i hela USA:s liv i alla former). Måste nämnas att, just när det gäller den svarta befolkningen, är allt av ovannämnda dubbelt så mycket. Som ett exempel hur kriminaliteten är ett samhällsfara kan jag nämna att New York, med drygt 8 miljoner invånare har 38 tusen poliser. Här i Sverige är det 18 tusen poliser eller totalt 25 tusen med alla de anställda fördelade på 9 miljoner invånare . Det finns 14 300 polismyndigheter i alla städer, kommuner och delstater med ca 1 miljon poliser i hela USA, eller 3,5 anställda per ett tusen invånare. Och sen kan vi nämna FBI, CIA, NSA och alla de andra hemliga, topphemliga och mindre hemliga organisationer som brottas dagligen med alla typer av brott. Det finns drygt en miljon advokater som gör sitt bästa, för rätt pris, att göra kriminaliteten mer lukrativ och lånande. Men också att försvara de behövande, insjuknade, orättvist behandlade osv.

Landet som slukar 60% av världens alla resurser, som startar krig för oljans skull, som har blomstrande rasism som utövas helt öppet, massvis med högerextrema krafter som mobiliserar mer och mer, med konservativa politiker och senatorer som är fortfarande emot aborten, en utbrett cynism bland befolkningen inför avlägsna rikspolitikers inkompetens och girighet (s.k. institutionaliserad korruption) med dubbelmoral, hyckleri och med öppet hat mot svarta, indianer och latinos. Det pågår både den legala och den illegala vapenhandeln runt om i landet dygnet runt, knarksmuggling direkt från Afghanistan och Latinamerika i miljardklassen, öppen prostitution osv. osv. Listan är verkligen lång.

Kriget mot Irak, vapen, död och våld är alltid på dagsordningen både i Pentagon, White House och hos vanlig folk. Det är rena rama harakiri inom Kongressen och Senaten att motsätta sig vissa politiska frågor och det är oftast lobby (ca 35 tusen lobbyister) som bestämmer över dagsordningen. Men det kan bli också farligt och förödande för vanlig folk att börja bråka på öppen gata i t.ex Dallas om vem har rätten - demokrater eller konservativa och vem har rätt att bära vapen. Och det är lagligt, som kan ha förödande konsekvenser på samhällets rättsäkerhet.

Den stora frågan är om Barak Obama vet hur Amerika ser ut i verkligheten eller bara låtsas att få veta. Vanlig folk som sover ute på gatorna runt om i USA tror eller litar varken på honom eller på någon annan. Fattig folk intresserar ingen. För de bara vill ha mer och mer och har ingenting att ge tillbaka, enligt vissa politiker och vissa senatorer. Och det är tanken bakom kapitalet och mediajättarna som förstärker den osanna bilden att demokratin i USA är till alla oavsett kön, ras, religion osv. Demokratin är till de rika som har och får mer och som bygger upp demokratin med sitt kapital som investeras i världens största vapenindustri med nukleär vapen i spetsen och de senaste uppfinningarna som kan användas att försvara demokratin runt om i världen och såklart - att sälja den gamla utrustningen till alla de intresserade som vill försvara sin makt. Pengarnas makt syns överallt, men både de stora och små företag, koncern och konglomerat är frikostiga med olika bidrag till det lokala livet: skolan, kulturen, vården mm. Allt pga. att det är dem som dikterar villkoren i en city eller County dvs. näringslivet, den offentliga och den politiska livet.

USA:s mediakonglomerater vet om att folk behöver lite lugn och ro samt lite underhållning och skapar det. Allt är regisserat och fixat till 200% för att folk ska kunna koppla av och ha roligt. Det är deras “Lifestyle”och stora drömmar som står på dagsordningen: underhållning till döds! Hollywood, TV kanaler med noggrann vald underhållande våld i spetsen, massa actionfilmer som uppfostrar våldsbenägna barn att bli ännu mer aggressiva, underhållande krig (Kuwaitkriget kunde man se direkt i tv-rutorna tack vare CNN), underhållande presidentkampanj, underhållande dödsstraff från Texas fängelser, underhållande mord och misshandel, Reality Life, Streetpolicelive, kändisarnas lifestorys mm. För demokratins skull, för friheten i världen så att man kan glömma sina egna problem och drömma sig bort. Bilder från hela världen och alla de fasor man kan stöta på runt omkring i USA gör att folk helt enkelt stänger av sitt individuella samvete och medvetenhet, för den “goda sakens skull”. Bröd och skådespel! Men ingenting djupt, insiktsfull eller tankeväckande ifall… Allt för konsumenter, som ansvarar för två tredjedelar av all ekonomisk verksamhet i hela landet. Att shoppa är en livsstil i USA som man tar på största allvar så att det pågår en ständig upptrappning av köphysterin. Köpmakten och trogna kunder som alltid har rätt är den viktigaste ingrediensen i marknadens reklamföring, med de fyra klassiska pelare: uppfin-producera-marknadsför-konsumera. Konsumera-mera Amerika där ras- och fattigdomsmönstren hör ihop med de osannolikt rikaste människor i hela världen. Alla kontraster och paradox finns där inflätade i varann.

Våra makthavare använder ofta, när de pratar om olika företeelser i samhället, beteckningen vanliga människor. Vilket förmodligen syftar till en del av hela Sveriges befolkning, vissa svenska medborgare eller nåt liknande. Men vilka egentligen? Ju, det är den delen av svenska folket som kan klassas som andra eller tredje samhällskategori. Den första är de rika, den andra är väl de som har det bra - välstående eller välbärgade - de lever gott både på sina lön och besparingar. Den tredje klassens medborgare är väl de som har det djärvt - vanliga eller dåligt betalda jobb, bor oftast i ett hyreshus eller lägenhet och har stora problem med ekonomin. Oftast arbetslösa som lever, för tillfälle hoppas jag, på a-kassan. Eller sjuka som, också tillfälligt, försörjer sig på sjukersättningen. Och då har vi inga klasser kvar att prata om. Eller? I vilken kategori hamnar då de som är svinrika? Som har miljarder och hundratals miljoner i kapitalet, lön eller pension? De som Ingvar Kamprad, familjen Bonnier eller Wallenberg eller Christer Elmehagen? De tillhör förmodligen överklassen, så de kan inte klassas som nr 1. De ligger ovanpå den första klassen eller kategorin. Och så har vi då en till!

Det är de som är fattiga! I dagens Sverige. De utslagna, behövande, maktlösa som inte syns och märks av myndigheter, som är osynliggjorda i samhällsdebbaten, som inte är intressanta varken för makthavare eller media. De som lever i utanförskapens egna förorter, nånstans bortom alla synliga gränser för värdig mänsklighet, bortom alla de normer som samhället “garanterar” alla medborgare, De är människor som har hamnat under marginalen för att de blivit sjuka, arbetslösa, utförsäkrade, beroende. Som hamnar i underläge och tappar sitt människovärde när vissa myndigheter tolkar sina lagar och regler efter eget tyckande och troende och efter egen bedömning och riktlinjer.

Oftast pratar man om socialt bestämda nödvändigheter när man tänker på sociala normer och social skyddsnät. De som är (ur)fattiga saknar det pga. “bristande ekonomiska resurser”. Eller pengarna helt enkelt. Enligt beräkningarna som SCB och Socialstyrelsen har kartlagt förra året, så är det ca 880 tusen hushåll i dagens Sverige som ligger under socialbidragsnormen! 150 tusen som ingår i den siffran är människor (unga) som, av olika anledningar, bor kvar hos sina föräldrar eller “studerar”, och sen är det en del fattiga pensionärer, men efter ett antal “olika reduceringar” som styrelsen gjort så får man kvar drygt 300 tusen hushåll som räknas som fattiga. Inga exakta mätningar utan uppskattningar.

Det är ensamstående föräldrar med barn (oftast mammor med en deltidsjobb), lågutbildade och lågavlönade, invandrare, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, sociala fall med extrema former av fattigdom och socialmarginalisering, hemlösa och uteliggare. De som egentligen borde få mer när de har det svårt, inte mindre. Drygt en kvart miljon barn, enligt Rädda barnen, lever idag i Sverige i fattigdom. Malmö hamnar på första platsen med 37%. Rosengård, som en stadsdel, tar priset med 71%. De kommuner som ligger lågt är det med ca 6% (inte så många invandrare som bor där). Mer än 450 tusen barn och ungdomar lever i dagens Sverige med antingen en eller bege föräldrar som är alkoholister eller missbrukare. Och som lever utan pengar till de nödvändigaste utgifterna. Det som står i FN:s Barnkonvention och som Sverige “annamar” - alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard och staten ska sträva efter att förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter “till det yttersta av sina resurser”, det struntar man fullständigt i. Man (läs: regeringen) är upptagen med “värre problem” än detta. Man är “chockad” över chefernas och VD:s höga bonusar och pensioner och fallskärmar, men inte chockad av fattigdomen.

Idag har vi en form av nyfattigdom som sprider sig i Sverige. Roten till denna fattigdom är massarbetslösheten och de ökade klyftorna mellan rika och fattiga. Och de olika “reformer och åtgärder” som regeringen och kommunledningar genomdrivit under de sista åren (inte bara moderaterna). Den sista åtgärden var att tom. sänka socialbidragen i vissa kommuner (Nacka, Danderyd) som en naturlig påföljd av kommunernas underskott och dålig hjälp av regeringen. Samtidigt ska kommunledningen och landstingsråd höja skatten för att “värna välfärdens kärna”. Socialbidragsnormen är låg och har inte ökat under den senaste decenien. Tvärsemot har den minskat! Däremot är politikerlöner jätte höga jämfört med socialbidragen. Men de har ständigt ökat under de senaste tio åren. Det är väl därför våra politiker väljer att avstå från en offentlig debbat om fattigdomen eftersom de inte förstår hur det känns att vara fattig och är inte så insatta i detta “svåra” ämne. Trygghetssystemet behöver väl inte diskuteras.

Våra makthavare kan tydligen bete sig hur som helst, efter egna lagar och regler och göra vad de vill. Men inte vi “vanliga människor”. Vi fattiga, lågavlönade, sjuka, arbetslösa, behövande… Vi ska inte jobba svart (och inte heller “vitt” inom snart) annars… Men att en politiker, under sin betald arbetstid, föreläser på olika ställen för en blyg summa av 90 tusen är väl tillåtet. Det “ingår” i deras jobb som regeringskansliet har utformat, godkänt och välsignat. Vi vanliga små ska inte fiffla med olika bidrag annars… Med de kan (aktivitetsgaranti t.ex.), för det är lagligt och tillåtet. Vi ska inte bli sjuka, för det betyder att vi fuskar och ljuger och inte vill jobba för vi är lata och oansvariga. Att välfärden krymper (och våra magsäckar) är makthavarna inte bekymrade över, eftersom deras fickor växer. Och genom att komma med mer obegripliga och svårtolkade byråkratiska regler och förordningar, lagar och bestämmelser som bara förtrycker oss ännu mer, kan de lättare kontrollera oss och ha koll på våra liv så att de kan härja fritt. Det spelar ingen roll vilken partitillhörighet de har. De är av samma skrot och korn hela bunten. Egoistiska hycklare, lögnare, dubbelmoralister, bedragare och fifflare. De är totalt avskärmade från verkligheten och har ingen uppfattning hur det är att leva som fattig, sjuk, arbetslös, utslagen… De bara fördärvar vårt demokrati och urholkar vår välfärd, fattar fel beslut som kommer inom snart att ha ödesdigra konsekvenser. Men huvudsaken är att de passar på och kan sko sig på vår bekostnad.