Ett viktigt meddelande: Ni som råkar hamna in på min (nya - nr 3) blogg och kanske ägnar lite av sin dyrbara tid och börjar läsa (några av) mina inlägg:

Snälla - bli inte förbannade eller arga på mig när ni uptäcker något som tydligen inte stämmer med nutiden. Tex. inlägg med namnet "Bonusar" är skriven i våras, då media avslöjade bankchefernas fiffel med bonusar (och våra pengar), men hur i h... kunde denna inlägg hamna i rampljuset sent som igår, efter nästan ett halvt år? Självklart kommer vissa av er att bli förvånade eller tom. lite iriterade i samband med det, men - det finns en logisk förklaring.

Nämligen - jag började blogga i februari i år och det var mit första bloggförsök. Min blogg var med på bloggsajten som hette E-blogg.se. Det var runt 80 inlägg och allting var frid och fröjd fram till juni månad. Då hände det nåt fruktansvärt: både min blogg och hela bloggsajten försvann plötsligt! Det stod - "Tillfälligt näre" och "Under konstruktion". Jag var arg, förbannad, ledsen och besviken, men bloggen var spårlöst borta. Och så har det varit hela tiden (och är fortfarande).

Det var mitt viktiga verk, mitt livsverk som jag känner mig väldigt stölt över. Jag är samhällsintresserad och kämpar, på mitt sätt, för rättvisan och för de små, vanliga människor som kämpar varje dag för att överleva. Det är ett tufft liv vissa av oss lever i dagens Sverige, och de orättvisorna man stöter på varje dag gör att jag personligen (och det är allt jag kan) känner att jag måste ge en (konstruktiv) kritik (mitt syn på saker och ting) av detta samhället och på det sättet visa min solidaritet med dem som är mest utsatta och känner sig illa behandlade.

Själv är jag väldigt sjuk - framskriden elakartad tumör ( nr 2 eller sk. döttertumör) bakom höger öga och väldigt nära hjärnan, som inte går att bota eller ta helt bort. Varken citostatika-behandling eller strålningen kan hjälpa längre, så det verkar att jag inte har så lång tid kvar att leva. Plus några andra små sjukdomar och massa mediciner och biverkningar som gör att allting går nedåt. Jag har accepterat det, men under tiden måste jag göra nåt annat för att inte tänka så mycket på all älende. Jag kämpar så gott jag kan (har kämpat i sju år sammanlagt), men det är väldigt jobbigt och påfrästande. För det mesta är jag hemma och under tiden skriver jag och läser, för jag kan inte bara ligga och tycka synd om mig själv. Jag vill lämna något bakom mig, det som jag tycker om och det är att skriva. Skrivandet är min kamp mot tiden, mot sjukdomen och samtidigt mot ondskan, orättvisan, mot det negativa som finns i vårt samhälle. Och jag  är helt övertygad om att just vårt samhälle, vår lilla Sverige, är det bästa oasen som finns här på jorden och jag känner mig skyldig att genom mitt skrivande varna om det goda och visa min tacksamhet mot det landet och de människor som tog mig emot för snart 14 år sedan och gav mig hoppet om livet (hoppet har jag inte kvar, men jag lever fortfarande tack vare att jag bor här - Sverige hamnar högst på skalan när det gäller onkologi och kancerforskningen). Jag kan inte göra det på nåt annat sätt än genom att skriva mina inlägg om vissa samhällsföreteelser och på det sättet kämpa mot det onda som försöker utrota vår välfärd, vårt demokrati, det goda Folkhemmet, den "svenska modellen" och allt annat som vanligt folk skall åtnjuta och som (?!) präglar det här fina samhället.

Så, att göra en lång historia så kort som möjligt - en dag (för en vecka sedan), under mina desperata försök att hitta min blogg och alla mina inlägg (jag var in på Google) , så tryckte jag på "fel" knapp och så fick jag fram en av mina inlägg! Jag upprepade samma "misstag" om och om och så hittade jag nästan alla mina inlägg. Det var en stor lättnad och jag var jätte glad förstås. Jag försökte publicera dem på ett annat ställe (en känd sajt) men det gick inte (redaktören tyckte väl att mina inlägg var alltför kritiska?!), men slutligen fick jag tag på den här sajten. Och nu är jag här, med mina gamla inlägg som jag måste lite korrigera och finslipa dem, och så tänker jag fortsätta skriva nya inlägg med aktuellt innehåll. Och jag hoppas att sajten (och min blogg) blir kvar i framtiden.

Jag brukar kalla saker och ting med deras rätta namn, försöker veta och kunna mer än att bara tycka och tro, vill inte generalisera eller dra alla över samma kam och brinner för intellektuell utmaning. Upskattar folk som kan ge mig positiv feedback och konstruktiv kritik, när det är nödvändigt, och som inte ska dömma mig utifrån det jag är. jag perasonligen (be) dömmer människor utifrån deras handlingar, inte utifrån deras hudfärg, namn, religion, utseendet, sexuell läggning, klasstillhörandet osv.

OBS!!! Jag bjuder på lite underhållning och (förlåt mig) på några grammatiska fel hit och dit; trots mina försök så har jag inte helt lyckats behärska "konsten att tala och skriva" svenska på ett helt korrekt sätt. Men jag försöker göra mitt bästa.  Ingen är perfekt och alla har vi våra fel och gör våra misstag.

Tack i förhand.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...