Läste några rader i Metro häromdan om det som hände med sammanlagt 45 olika svenska biståndsinsatser i Gazaremsan under Israels attack i januari. Antingen totalt förstörda eller allvarligt skadade. Något som kostat oss tiotals miljoner, men också kostat den palestinska folket och Gazaborna. Skadorna är stora och det kommer att ta tid och kosta skjortan att bygga om från början och sätta allt i bruk igen.

Men det är nåt annat jag grubblar över. Dåvarande premiärministern Ehud Barak har inte bett om ursäkt varken det svenska folket eller vår regering eller våra svenska biståndsarbetare för det psykiska lydandet eller för de materiella skadorna Israel orsakat med sina attacker. Men det gjorde han minnsan när FN:s generalsekreterare blev "ursinnig" och krävde förklaringen för den meningslösa attacken mot en FN:s kontor i Gasa. Och det fick Ban Ki Moon, med all rätt. Likaså Frankrike, som riktade skarp kritik mot Israels beskjutning av ett sjukhus med fransk personal i och ett mediehus med franska journalister som var med och försökte filma attackerna. Sverige fick kamma noll. För ingen av oss var "ursinnig", förutom de enstaka besvikna (antisemiter) människor som demonstrerade mot Devis Cup-matchen i Malmö och de militanta som satte eld på fyra mataffärer i Södertälje med diverse israeliska (och USA:s) matvaror.

Idag är det staten Israel som bedömer vem som är antisemit: var och en som kritiserar staten Israel. Vilket kan betyda att alla som tar sig "den rätten" är antisemiter. Tom. judarna som bor i Israel och som fördömer Israels sätt att försvara landet och deras "sätt att bevara den judiska befolkningens rätt till liv och fred" genom att minska antalet levande palestinier. Och alla de runt om hela världen som blir ursinniga och arga och besvikna över Israels politik är antisemiter. Men det gäller inte oss. Inte Sverige, inte Fredrik Reinfeldt med Alliansen i spetsen och inte heller Carl Bildt. För vår statsministern är ytterst försiktig med sina uttalanden om Israel. Förmodligen för att inte skada den känsliga förhållandet mellan två stater och de fina goda relationerna som odlats i så många år. Idag mer som en "påtvingad" relation mellan två regeringar, inte mellan folk, men ändå.

Kan och vågar regeringen då att fördöma det senaste valet i Israel och den extrema högerextrema utrikespolitiken som kommer att genomföras inom kort? En extrem farlig ultranationalistisk regering som tillträder och får makten att bestämma över andras liv och öden. Benjamin Netanyahu i spetsen och framförallt hans lakej - högerrasisten Avigor Lieberman som utrikesministern, som ska "rensa staten Israel från alla araber" och att "staten Israel ska vara helt judisk".

Kan man överhuvudtaget snacka om demokrati i dagens läge och i framtiden? Inte ens själva israeler (inte alla) uppfattar det rådande systemet och den framtida regeringens ställning som demokratiskt. Det är de som kritiserar sitt eget land och är självhatande judar och antisemiter. Men problemet är att det var det judiska folket i Israel som valde en sån politik och makthavare som ska genomdriva sina politiska önskemål i framtiden. Och det gjorde folket på ett helt lagligt demokratiskt rätt - genom att rösta fram de mest farliga makteliten i dagens mest känsliga politiska läge. Som ska rädda det judiska folket från utrotningen tack vare de personliga folkets övertygelser om att några nationalistiska fanatiker ska säkra deras framtid och deras utlovade land i evighet.

Den demokratin kommer att gälla förmodligen enbart judarna i Israel. Inte palestinier eller araber, som Lieberman lovat "ta hand om". Det verkar som om det är en ny Holocaust på gång, men omvärlden reagerar inte. Alla håller andan och väntar på vad som ska ske. En ny Ruanda eller? Och eftersom jag skriver om och kritiserar läget och det rådande systemet där nere ( inte det hela judiska befolkningen) då är jag också antisemit idag. Men eftersom jag hyser ganska stor självrespekt mot mig själv och mot mina egna övertygelser och åsikter, då kan jag stå ut med att bli stämplad som en "sådan". Inte första gången för min del.

Krigets logik bygger just på demoniseringen av den andre - fienden och motståndaren: i det här fallet inte enbart Fatah eller Hamas utan alla Palestinier och alla araber. Plus alla andra kors och tvärs över hela världen som vågar säga ifrån och som riktar sin skarpa kritik mot en sådan farlig och totalt extremt nationalistisk fientlig israelisk inställning mot omvärlden och mot ett annat folk. Och mot de oliktänkande människor som fördömer krig och våld oavsett vem som för den. Snacka om rasism, nationalism, främlingsfientlighet, nazism och annat. Och snacka om Förintelsen. Allt detta står i den nya israeliska regeringens proklamation om "demokratiseringen av judiska folket" i staten Israel. Som förmodligen kommer att ske inom snar framtid, på bekostnad av andras liv. Och med världens blundande och godkännande utan att någon vågar ta ansvar, ställning och att agera på största allvar. Men om någon blir igen "ursinnig", då kanske...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få ...

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn",...

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinf...

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi al...

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsat...