Alla inlägg den 24 september 2009

Av Blues - 24 september 2009 17:24

Dagens hot mot demokrati är inte terrorismen eller den nästan helt utdöende kommunismen, utan nåt annat som är inbäddat i vårt system. Det är den kapitalistiska klassdiktaturen som alltmer vinner i den ständiga klasskampen. Plus den aktuella regeringens passiviteten att ställa upp för folket i svåra tider. Och konsumismen på gott och ont.

Demokratins värde är att främja mänskliga rättigheter. Och det är regeringens största ansvar att stå och agera för det. Den svenska välfärden skall värnas ständigt om. Och den svenska modellen. Och självklart den fina svenska demokratin. Men kan något som verkar vara en stor bluff som är på väg att försvinna värnas om? Om man idag lever innanför utanförskapets egna samhälle hur kan man då utgå ifrån att värdegrunderna för en fungerande demokrati värnas om? Maktfördelningen från folket och beslutfattande politiker har förskjutits till tjänstemännens byråkratiska apparat och lobbyverksamheten. Att stå för moral, jämlikhet, allas lika rätt, solidaritet, mänsklighet, frihet, gemenskap… Det går inte för det är så många som lägger sig i med ord och handlingar för att försvåra för folket. Tom. FN börjar blanda sig in och antar en resolution som ska göra religionskritik till en brott. Yttrandefriheten hotas och människornas rätt att slippa religiöst förtryck och själva välja om de ska fortsätta vara religiösa eller icke ifrågasätts. Människor vill slippa underkasta sig religiösa dogmer. Men det går inte idag. Allting ska regleras och ifrågasättas av överheten och det styrande systemet. Men att våra politiker ska ta sitt ansvar på största allvar - det går inte. Samma ansvar när det gäller t.ex IPRED-debatten eller FRA-lagen i riksdagen. Åtgärderna som får extremt långtgående konsekvenser. Allt tyder att våra politiker vill inte (kan inte?!) göra så mycket för att tänka om, utan bara röstar för. Det är inget ansvar eftersom man inte vet vad är det man fattat ett sånt viktigt beslut om, vad är det som ligger bakom det hela och vad kommer att hända i framtiden om beslutet visar sig felaktigt. Integritetsdebatten har havererat eftersom de flesta partier håller på att offra vår integritet för en falsk trygghet. 

Mediala jättar med näringslivet i spetsen bestämmer över dagsordningen. Den fria marknaden utvidgas på bekostnaden av “rikets säkerhet”. Personlig integritet kränks, och den gamla naiva tron på “den goda staten” håller på att upphöra helt och hållet. Demokratin håller på att urholkas. Folk drar sig undan och ökad misstro mot makten tas inte på allvar - den leder bara till ökat politikerförakt, röstapati och avskärmning av politikerna mot folket.


Det pågår ständig kamp mellan stridande och etablerade partier - nu är det Alliansen mot oppositionen (borgar mot sossar) bara för att utjämna maktbalansen, inte att verka för att de svaga ska få bättre. Den offentliga sektorn mot näringslivets enorma kapitalet. Människor får mindre hopp och mindre möjligheter och val. Partierna för miljoner i partistöd, som inte behövs redovisas för allmänheten. Det fifflas och slösas med pengarna. Kapitalets företrädare och mäktiga politiker håller varann om ryggen och ger varann gigantiska bonusar, fallskärmar, pensioner och arvoden, för det mesta på folkets bekostnad. Banker lånar ut pengarna till storfifflare som gör vansinniga investeringar som går åt pipan, men bankerna skuldbelägger sparare. Det finns ingen samförstånd mellan de stridande partierna om att de pågående stora ekonomiska och politiska problem inte kan lösas genom att skylla på varann utan att man måste samarbeta och försöka hitta en gemensam lösning på problemen. Att kanske satsa på nåt hållbart som kan delvis ta oss ut ur den djupa krisen: import, forskning, utbildning, entreprenörskap eller produktion som står för nästan 50% av vår BNP. Att klara den globala konkurrensen, att höja investeringar i vår industri, att reglera konsumtion och prioritera kompetens i stället för mängd. Man kan väl inte prioritera näringslivet hela tiden om folk sitter hemma och är arbetslösa eller sjukskrivna.

Sverige ger drygt 30 miljarder kr i bistånd för att rädda andra länders ekonomi. Kan man inte tänka sig att “dra lite av” och satsa på framtida jobb i stället? Giriga stora företag och koncern, banker och bolag ska tjäna så mycket pengar som möjligt på så kortast tid som möjligt utan några långsiktiga och hållbara planer och lösningar. Tänk dig att det borde vara företagsledare och chefer som borde betala för de fiaskon de har skapat på senaste tiden, men samtidigt livnärt sig med bonusar, fallskärmar och saftiga pensioner på skattebetalarnas, medlemmarnas och spararnas bekostnad. Det finns råd för det - hundratals miljoner kronor som försvinner i de girigas fickor. Om staten skulle kunna halvera deras löner och förmåner och ge till pensionärer och behövande i stället. Till arbetslösa ungdomar. Till de som har byggt upp det här landet och jobbat hårt för välfärden. Och om staten skulle kunna tänka sig betala tillbaka åtminstone en del av de hundratals miljoner som stulits från arbetare, sparare och medlemmar genom olika fuskberäkningar som pågått under väldigt lång tid genom olika risktaganden som t.ex KPA, Folksam eller Skandia brukar göra. De har ingen riskkapital utan det dras ifrån spararna om det går åt pipan. På så sätt stärker de sig själva på medborgarnas bekostnad och det håller inte i längden. Att sänka skatt på våra pensioner vore inte så svårt, eller hur? Men att 60% av en inkomst här i Sverige går till den offentliga sektorn är väl positivt, eller?! Eller är det så att allt det här ovannämnda är rena rama utopin? Det går inte att genomföra.

Staten står under en stor tryck från borgarklassen. Svensk näringsliv bestämmer reglerna. De har god samarbete med regeringen och riksdagen och vissa tveksamma politiker får veta vad kan hända om deras önskemål inte tillfredsställs. Kapitalet har sin lobbyverksamhet eller olika “hemliga” påtryckningsorganisationer som agerar emot regeringens bestämmelser. De satsar stora summor pengar (700 miljoner kr) på opinionsbildning och lobbying i år. Så ett styre som skulle föra Sverige mot ett fungerande demokrati med fungerande välfärd är inte möjligt. Kapitalet äger för mycket makt här i landet för att kunna besegras och regleras av politikerna.

Partiegoism går före demokratin och den politiska plikten att värna om medborgarnas rätt att leva i ett demokratiskt land och värna om mänskliga rättigheter där den personliga friheten och yttrandefriheten värderas högt inom makttoppen. Att ha och behålla makten på medborgarnas bekostnad är deras mål. Den lokala demokratin styrs mer och mer av tjänstemännens regler och riksdagen, som centralstyr och inte tillåter kommunerna bestämma själva. Riksdagen fattar beslut om kommunen behöver ekonomisk hjälp, plus den slutgiltiga summan och tiden såklart. Alliansen beslutar, bestämmer, verkställer, kontrollerar och straffar, allt efter behov. Och komplicerar mer redan komplicerat läge genom att stifta nya lagar, regler, förordningar och bestämmelser för att tvinga kommunledningen att lyda, annars kan den nödvändiga ekonomiska hjälpen äventyras. Varken de anställda inom kommunförvaltningen eller vanliga medborgare kan påverka riksdagens och regeringens beslutfattanden om deras egna angelägenheter. Den offentliga sektorn styrs på bekostnad av den marknadsstyrda verksamheten.

Makten fråntas ifrån oss medborgare genom de styrande politiker och tjänstemän som har avskärmats från verkligheten. Yttrande-, mötes-, åsikts- och pressfriheten, rätten att bilda föreningar eller politiska partier, att aktivt delta i samhällsdebatten, att få rätt information på rätt sätt i rätt tid, att kritiskt granska överheten och makteliten - allt detta utgår ifrån statens godtyckande och viljan. Det borde handla om ett samspel mellan friheter, rättigheter och skyldigheter. Rättsäkerheten urholkas när särskilda grupper i samhället kräver och ställer stora krav på särrättigheter (högerextrema grupper tar rätten i egna händer för att stoppa en verksamhet som är “olaglig” enligt deras uppfattningar). Offentlighetsprincipen urholkas. Att granska våra företrädare som är förtroendevalda av folket hur de handskas med offentliga tillgångar går inte idag. Demokratin har idag reducerats till elitstyre där maktlystna härskar och vanliga medborgare visar sitt missnöje var fjärde år genom att rösta bort fel parti eller avstå av att rösta överhuvudtaget.

Här är det en svag demokrati som råder. Den är stark i sak och i lagtexter, men svag i utövningen. En demokrati är stark bara när människor vågar, har mod och civilkurage och kan hitta sig själva och sitt liv i samhället de lever i och är beredda att delta i den offentliga debatten och stå för det de gör och säger. Med dagens “häxjakt efter syndabockar” på nästan alla plan är det omöjligt. Den riktiga deltagardemokratin finns inte. Maktetablissemanget bestämmer åt oss och över oss genom att tillsätta själv olika “institutioner” som ska bevaka oss dygnet runt. Moralisk, politisk, ekonomisk och demokratisk kris pågår nu i Sverige.

Är det inte den svenska välfärden och den svenska demokratin som ska få en särbehandling och särställning? För medborgarnas skull. Att prioritera Sverige i första hand och medborgarnas liv och rätten att leva ett värdigt liv. Det satsas t.ex oerhört mycket på EU-verksamheten; miljarder kronor sipprar till Bryssel för att smörja medlemskapet och bekosta all byråkrati, lobbyister och politiker som väljer att prioritera ökad konsumism, fri handel och den fria kapitalistiska marknaden - allt går före våra mänskliga rättigheter, de stora sociala frågorna, fackliga rättigheter, den personliga integriteten och friheten. Men krisen här kan inte hanteras. Svensk ekonomi rasar med en rekordminus på nästan 5%, arbetslösheten och varsel stiger här mer än i Europa. Regeringens brist på agerande är uppenbar. Tom. andra länder riktar skarp kritik mot vår regerings passivitet, nu när Sverige ska överta EU-ordförandeskap i år. Hur ska vi kunna leda Europa om vi inte lever upp till våra egna förväntningar? Sveriges krispolitik är mer passiv än de flesta andra EU-länders. Andra länder satsar hälften så mycket av sin BNP än Sverige. Det gick så långt att regeringen försökte blockera EU:s investeringar (5 miljarder) på bl.a energi och IT. Och som pricken över i:et så har regeringen värjt sig mot krav på att söka EU-medel för att bidra till återhämtningen här i landet. Med en total löjlig motivering att “vi inte har råd och vi ska inte slösa bort skattebetalarnas pengar på krisinsatser som ändå inte fungerar”. Men att erodera statsbudgeten med 80 miljarder i skattesänkningar - det har man råd för. Det är passivitetsstrategi som gäller för vår regering.

Av Blues - 24 september 2009 17:15

Ibland är det helt lagligt och tyvärr nödvändigt att använda mer våld och bli mer ond för att ta slut på det onda (inte här i Sverige, för här gäller det inte nolltolerans mot kriminaliteten). För vi är ju kristna, med Luthersk uppfostran och vänder gärna andra kinden för den första har vi förlorat (vissa) för länge sedan. Hur skulle annars våra toppadvokater tjäna miljoner kronor och skatta sina surt fördärvade pengar om samhälle inte hade tillåtit våra duktiga bossar att utveckla organiserad brottslighet och utöka antal klienter (och offren) och få mer klirr i kassan?

Så vad skall man tro på? Här i Sverige pågår debatter runt om kring om det ena och det andra, man erkänner att vi har misslyckats med integrationen, att assimilation funkar inte, att våra flyktingslagar är dåliga, att massinvandringen är en dålig ide, att Södertälje är ingenting man borde vara stolt över och skryta länge med, att Dna-analys suger, att miljöbalken måste utvecklas, att Östersjön måste räddas, att stora och utlandsägda företag absolut inte ska varsla mer folk, att man måste skaffa fler jobb för vi har blivit fler konstigt nog, att alla tiggare och uteliggare på våra gator är värda att ta hand om och därför ska vi motarbeta det och förbjuda allt detta, att inkomstklyftorna bara ökar så att vi börjar jämföra oss med de som har det bättre än vi och inte med dem som har det sämre, att skolan suger och måste förändras eller legas när (vilka stora ord och drastiska åtgärder), att vården ska moderniseras och Landstinget ska effektiviseras och spara pengar på samma gång, att man ska satsa på SJ som blivit sämre med att hålla tider, att inveckla SAS och sparka folk, att…

Att folk måste engagera sig och förändra läget, att kungahuset ska avvecklas, att SD skal förbjudas, att polisen ska få mer resurser och det ska bli mer poliser ute på gatorna - minst fyra per stad och inte två som hittills och minst sex per län, att minst två av dem ska patrullera på våra hårt belastade vägar, att invandrarpoliser skall utbildas och skickas till invandrartäta förorter och där skapa ordning och reda genom dialog med blattarkillar med guld- och silverkedjor, att pengarna skall utrotas och införa en annan effektivt sätt av köp- och betalningsmöjligheter, att militären skall avvecklas och läggas ner, för vi ska snart med i Nato så vi behöver ingen utrustning eftersom det försvinner så mycket vapen och då kan vi bl.a förhindra kriminella att begå brott med att stjäla AK eller liknande. Det är vanlig och vänlig folk som har rätt i demokratins namn att säga sitt och ifrån om och när de vill och inte enbart SD och andra främlingsfientliga och högerextrema partier. Vi ska förbjuda ideologer från Danmark och Tyskland att komma hit och lära våra stackars ungdomar sina vidriga budskap om vit makt och utrotningen av Judar, homosexuella och svarta. Vi har eget kunnig och duktig folk i Sverige som kan allt detta.

Vi ska fortsätta kritisera Kina och kräva att FN-resolution om mänskliga rättigheter respekteras och att folk i Tibet har rätt för självständighetsförklaring. Som Kosovo. Karl Bildt hade rätt. Men om Kurdistan har samma rättigheter eller inte, det ska vi diskutera senare. Likaså Palestinien. Samtidigt ska man köpa ryska oljeaktier och satsa mer i deras fonder och öppna egna firmor och företag både i Kina, Indien och förstås i Ryssland. I deras olja och stålindustri. Och sen ska man få hit utlänningar som ska jobba svart och bo illegalt och få 30 eller 40 kronor per timme och jobba sju nätter i veckan så att vi andra kan sova och jobba förmiddag- eller eftermiddagsskift. Vi för se till att 6-timmars arbetsdag införlivas och vi måste få tillbaka folk till facket och påtvinga dem dyrare medlemskapsavgift i olika föreningar. Sen ska vi försöka avskaffa LO:s inflytande, Hyresgästföreningens likaså, Verdandi ska få mindre pengar, kulturföreningar ska öka sina intäkter för de ska också få mindre och införa privata sjukförsäkringar som är ett måste (det är framtid). Alla krigsförbrytare från t.ex Bosnien ska kunna komma hit till Sverige och avtjäna sitt straff, som Biljana Plavsic, Radovan Karadzic (det kunde också Milosevic göra men han ville inte och hann inte). Så kan vi göra med Scharaf ,om han vill naturligtvis, men först måste någon från Pakistan anklaga honom för något brott och sen ska Haagtribunalen göra sitt. Det finns mycket att göra, men vi hinner.

Av Blues - 24 september 2009 17:02

Det sägs att enbart den som är djupt deprimerad kan ha en hel realistisk bild av verkligheten. För att må bra eller lite bättre måste vi ljuga ibland för oss själva. Intala oss att världen är snäll och tänka positivt. Vara tom. “politiskt korrekta“, förbättra vår egen självbild för att uthärda med vardagen. Vi lever i en alltför grym och stressad värld som har blivit totalt inriktad på att vi ska prestera mer, konsumera mer och kommunicera mer på alla sätt och vis och på gott och ont. Vi har anpassat oss till de rådande omständigheterna och härdar ut. Ju mer stressigare desto mer kräver vi av oss själva för att kunna anpassa oss. Vi skärmar av verkligheten, noterar vad som pågår runt omkring oss utan att sätta nåt värde på det som händer. Vi blir avtrubbade - ett enkelt och effektivt sätt att handskas med alldeles för många intryck och händelser. Vi skyddar oss från omvärlden genom att inte bry oss om den. Avfärdar trivialiteter så som vi till slut av ren utmattning avfärdar större händelser. Det blir helt enkelt för mycket för oss att smälta in allt. För till slut blir vi tvungna att inse och acceptera att realiteten är grym och den bistra verkligheten finns runt oss och inom oss. Som vi inte kan förändra. Bara anpassa oss.

Det har skrivits och diskuterats väldigt mycket under den sista tiden om vissa personer och deras personligheter och egenskaper i vår massmedia. Allt pga. deras felaktiga hanlanden och tänkanden. Deras inblandning i nåt omoraliskt och oetiskt, olagligt och brottsligt tom. Det har börjat bli för tjatigt för min del och jag vill använda min tid att göra och tänka på viktigare saker och ting. Min självbild och självrespekt tillåter inte längre att fundera över dem. För de förtjänar inte länge att jag ska ägna min dyrbara tid här på jorden att tänka på dem och deras närvaro. Det sista jag kan göra är att enbart nämna några av dem. Och sätta punkt på deras triviala egocentriska leverne. 

Folkpartiets EU-kandidat för nästa år, förredetta vd för djurskyddsfrågor mellan 1999-2004 just i Europaparlamentet, författaren, fd landsbygdambasadör, ledarskribent. Marit Paulsen. Eller en “kärringjävel från Malung” som hon kallar sig själv. Mycket “framgångsrik” när det gäller att få vissa statliga bidrag. Lantbruksnämnden och Länsstyrelsen var tillmötesgående mot hennes önskningar. Tack vore sina goda kontakter med vissa makthavare på den tiden kunde tjänstemännen inte ifrågasätta rimligheten i hennes bidragskrav och på den tiden enormt stora summor pengar. 1988 (ca 1,35 miljoner kr i olika lån, bidrag, stöd och “projekt”), 1989 (ca 1,1 miljon kr) och 1990 (ca 2,2 miljoner kr). Köpte en gård med sin man (500 tusen i taxeringsvärde) och startade ett företag Anderssons Jord, plus Kök AB med tillhörande getgård som trots miljonstöd gick i konkurs. Sammanlagt lyckades hon, under 10 års period, få ut mer än 4,5 miljoner från staten och oss skattebetalare. Hur kunde hon få så mycket och så många bidrag är ett mysterium. Förmodligen för att Marits “stora projekt” hade acceptans i Stockholm (kändisskap och goda kontakter med de rätta politikerna och toppamparna under den tiden). Så kan det gå när man är en erfaren politiker med goda kontakter. Och en riktig kärringjävel dessutom.

Anitra Steen, Systembolagets toppchef, nuvarande fru till fd statsminister Göran Persson, nuvarande bonde och PR-konsult, lyfter ca 25 miljoner kronor i pension. 2004 hade Anitra lön på drygt 2 miljoner om året.

Wanja Lundby-Wedin drar in över 400 tusen kr per år inklusive sin ordinarie lön på olika styrelseuppdrag. 2007 tjänade hon 1,1 miljon. Som LO:s ordförande får hon ca 60 tusen i månaden. Hennes styrelseuppdrags belöning placerar henne i toppen av välbetalda personligheter. Hon proklamerar och står för både LO:s och S idéer och ideal (”alla är lika och alla har samma rättigheter och alla ska ha samma lön för samma arbete” - solidariteten, jämlikheten, friheten och gemenskapen längst och andra floskler), men samtidigt tjänar hon som en näringslivsidkare. Att arvodena borde i stället gå till respektive fackförbund och inte i styrelseledningens egen ficka funderar hon inte över. Att hon borde representera sitt förbund och inte “sälja” sig själv säger en hel del om henne både som person och som representant för arbetare. Hon har redan en heltidslön och går på styrelsemötena på betald arbetstid. Inte konstigt att hon hade dålig koll på vad AMF-styrelsen sysslade med. Hon hann inte tänka ut pga. alla de 24 uppdrag som tog all hennes tid. Hon var med för arvodets skull, inte för att veta och ge mer. Men hon är kvar (än så länge) och hon kan fortsätta ljuga och lura, fiffla och bedra, för att behålla den (o)inskränkta makten och kanske få en tänkt topministerpost i framtiden, om sossarna vinner nästa val.

 

Fd utrikesministern Laila Freivalds avgick från sin post 2005 pga. att “det har blivit omöjligt för henne att bedriva ett seriöst arbete”. Hennes inblandning i UD:s hantering av SD:s webbsida i samband med Mohammedkarikaturerna var pricken över i:et, lägenhetsaffären år 2000 (köpte loss sin bostadsrätt trots att hon själv startat ett lagförslag som skulle hindra att förvandla hyresrätter till bostadsrätter) och Tsunamikatastrofen 2004. Skada både för partiet (sossar), för dåvarande Persson-regeringen och för UD. Hennes lön var på 93 tusen. Hon fick över en miljon i ersättning året efter avgången och nu får Laila ca 50 tusen i månaden.

Maud Olofsson, vice statsministern och näringsministern. En stor motståndare till fackförbundets inflytande över den svenska arbetsmarknaden och Näringslivet. Tycker inte om LO. Marknadsliberal. LAS skall, enligt henne, omformas, arbetsrätten ska finslipas så att det blir lättare för arbetsgivare att bli av med anställda. Arbetsmarknadsrörligheten ska utökas mer. I övrigt egen företagare. Hennes lön är inte så aktuell, men enligt henne själv har hon ingen anledning att avstå att ta emot mer pengar, om det går och behövs. På vilket sätt - det sa hon inte.

Annika Falkengren, SEB:s vd och koncernchef, styrelseledamot i bl.a Securitas och vissa stiftelser - välkomnade “extra Julplundringen” via sin fasta lön - från sju till nio miljoner (ville egentligen “hänga med” och skrota bonussystemet). Förra året rankades hon av tidningen Fortune som sjua i “Världens 50 mäktigaste affärskvinnor”. Sålde sin lägenhet på Östermalm för 32 miljoner och köpte sin “drömvilla” av H&M miljardären Stefan Persson för 21 miljon kr. Ingår i girighetens elitstyrka, toppchef utan några moraliska skrupuller som helst. En av Wallenbergs favoriter. Blandar aldrig in moralen och etiken i sina beslut. Men beklagar att det uppstod “missförstånd” mellan ledningen och spararna.

Mona Sahlin, sossarnas partiledare, helt inriktad på att vinna nästa val och börja regera med obegränsad makt och försöka “rädda Sverige” från all elände som moderaterna och alliansen orsakat under dessa tre år. Men också den stora världsomfattande finansiska krisen, medger hon. Inte inblandad i några “stora affärer och härvor” som t.ex hennes väninna Wanja, om vi ska glömma det med kortet, Toblerone och bilen. Hennes lön och andra förmåner för närvarande är inte ett dugg aktuella för min del, utan hennes sätt att handskas med de stora politiska problem. Hennes (och sossarnas) gamla mantran och påhittade floskler köper jag inte länge för de upprepas gång på gång för att vinna nån slags legitimitet och det börjar bli för tjatigt. Lura mig med sina tömma löften går inte länge. Undrar bara om Mona själv tror på det hon säger eller ligger det nåt annat bakom alla dessa stora ord om den svenska demokratin och välfärden.

Någon kommer att märka att den här listan över “personligheter” innehåller endast kvinnor. Och därmed ifrågasätta om jag är en kvinnohatare och antifeminist. Nej, absolut inte. Vi lever ju fortfarande i “Gubbjävelsverige” där de flesta maktlystna giriga pampiga dubbelmoralister är gubbar eller män. Men eftersom vissa (en hel del faktiskt) kvinnor, i synnerhet de som företräder den viktiga stora Kvinnorörelsen eller vilket Feministiskt parti som helst, hävdar att kvinnor är den bättre och förnuftigare halvan av mänskligheten, då är de deras handlingar och beteende som sticker ännu mer ut och märks tydligt. Ingen “könsdiskriminering” i samband med det.

Överhetens hyckleri och dubbelmoral har inga gränser när det gäller att vara med i den fina maktspelet. Oavsätt kön, ras, klasstillhörighet, färg eller religion. Som man brukar säga: Alla är lika.

Margot Wallström - pension på 21 miljon kronor. Lön - 290 tusen kr i månaden, plus andra förmåner. Avgångsvederlag på 5 miljoner och en årlig pension på 1,2 miljoner kronor låter väl rimligt jämfört med andras pensioner, rörliga eller fasta löner eller bonusar. Som EU-kommissionär i 10 år har hon tjänat sammanlagt 33 miljoner. Och åtskilliga miljoner under den tiden hon satt i Riksdagen (6 år) och som ministern (7 år). Men för henne är det “…inte pengarna som är drivkraften bakom jobbet utan möjligheten att påverka”. Påverka vad - andra eller sig själv och sin (ekonomisk) situation - det sa hon ingenting om. 

Av Blues - 24 september 2009 16:43

Nu är det Monas tur att snacka. Eftersom Wanja håller sig borta från allmänheten gömd någonstans (den vackra Stockholms skärgård) i sin lilla stuga. Och vägrar att ge några kommentarer. Men Mona vill, helt enkelt, att Wanja ska lämna flera av sina 24 styrelseuppdrag (förmodligen de som är ”dåligt betalda”) och fokusera på fackuppdraget. Märkligt nog så håller Mona sin väninna och samarbetspartner om ryggen men samtidigt knuffar hon henne bort från den stora maktscenen. Att kräva någons avgång och samtidigt vill försäkra att personen i fråga är så duktig och kunnig i sitt jobb så att hon/han måste fortsätta jobba heter väl dubbelmoral och dåligt omdöme, något som är så intimt förknippat med politikernas inställning när det gäller maktleken bakom kulliserna och karriären.

Att Mona är en dubbelmoralist visste jag om för länge sedan. Men det här kan också heta feghet - något som också kan förknippas med våra kära politikers sätt ( de kallar det för försiktighet) att hantera vissa problem, speciellt när det handlar om de “behövande” som i svåra kriser behöver lite extra stöd och empati. Mona framstår inte heller som nån stor partiledare (det har hon bevisat flera gånger) - senaste opinionsundersökningar talar sitt tydliga språk: sossarna tappar sakta men säkert väljarnas och folkets förtroende. Att Mona sitter i oppositionen och skyller alla problem på moderater, alliansen, Reinfeldt och Maud men samtidigt har inga konkreta svar eller förslag om framtidens politik som hon och sossarna vill bedriva är inte så märkvärdigt. Det är så det går inom politiken på senaste tiden. Det är väl därför att folket håller sig undan när det är dags att rösta för de vet inte vem eller vad de ska rösta på. Att formulera tydligt en ny välfärdspolitik för Sverige nu när det är så tufft är svårt och varken Mona Sahlin eller hennes parti kan göra det när lågkonjunkturen växer sig starkare och starkare.

 


“LO och Wanja har mycket att visa”, hävdar Mona. Vilket betyder att Wanja ska lämna vissa uppdrag och koncentrera sig på LO:s idéer och fackliga uppdrag. Wanja behövs nu inför valet nästa år och speciellt nu när sossarna har knappt 30% av väljarstödet. Rena rama haveri, vilket Mona skyller såklart på de senaste veckornas rapportering om bonusskandalen och AMF med Wanja i spetsen. Men Mona “förstår” också den ilskan, vreden och besvikelsen som många känner pga. allt elände.

Det är svårt för en politiker att blanda sig i näringslivets verksamhet och lösa över natten alla de problem som, förmodligen under massa år, staplat på varann och bara blivit större och tyngre. Ingen politiker (speciellt de med samma eller liknande egenskaper) kan minska på girigheten, fifflet och annat omoraliskt tänkande och handlande inom näringslivet eftersom det verkar som att det inte finns nån samförstånd mellan de två parterna. Som är i övrigt sammanflätade och inte kan existera utan varandras stöd, men ändå känns det som att allt är bara bortkastad tid i dagens svåra läge. Syndabockar är lätt att hitta, men att avskeda dem är lite svårare och löser inga problem i längden. Förtroendet är skadad, både för LO:s del och för sossarnas del. Och självklart gäller det också banker, försäkringsbolag, styrelser, facken, ledningen, makteliten osv. Mona och Wanja sitter tillsammans i sossarnas högsta ledning - den verkställande utskottet. Kopplingen mellan partiet och LO har djupa rötter i det gemensamma arbetet i så många år så det som händer med Wanja slår nu hårt mot sossarnas (och Monas) position i dagens läge. Trots att Mona vill distansera sitt parti från skandalen (organisation måste stå före personen i fråga) blir det väldigt svårt för henne att på så kort tid åstadkomma med något större och bättre än hon har idag.

Av Blues - 24 september 2009 16:36

Enligt medierna själva så har de en hög moral. Men ändå gör medierna mot andra vad de inte vill att andra ska göra mot dem. Vilket leder till slutsatsen att resultatet av deras arbete i praktiken uppvisar en stor brist på moral. Förmodligen för att omoralen är mer lönsam. Att göra fel, säga nåt osant, skriva nåt som inte stämmer med verkligheten, som är helt trivialt, att hitta på egna story osv. utan att ha dåligt samvete, för det ger mer klirr i kassan. Att kanske be om ursäkt sina konsumenter för fel är för mycket och samtidigt kan det sänka medias trovärdighet. För makten över innehållet tillhör toppen av den redaktionella hierarkin, dvs. en ansvarig utgivare och chefsredaktören. Som fått ännu mer makt både genom mediernas betydelse i dagens samhälle och genom mer pengar. Och genom att hävda att journalismens uppgift är att granska makthavarna och att vara nån slags advokat för de “röstsvaga”.

Journalistiken återspeglar sällan det som händer i samhället utan är mer koncentrerad på vissa ovanliga händelser som väcker känslor och nyfikenhet. Journalisterna ser sig själva som en maktfaktor (medborgarnas redskap) eftersom de hävdar att de “står på vanliga människors sida” och utmanar makthavarna. De är övertygade (håller med folket) att det behövs en samhällsförändring och att deras uppgift är att “genomskåda makthavarna”, som är avgörande för demokratin. Journalisten är “folkets öron, ögon och mun” men samtidigt gör han sitt bästa för att framstå som om det är han som avgör vad är det som är viktigt och aktuellt och sant. Det blir journalisten som formar verkligheten, tar det sista ordet och drar slutsatsen, inte medborgaren. På samma gång framstår det att, enligt folket, journalisterna har större inflytande i landet över den politiska agendan idag, mer än våra politiker och regeringen. Samtidigt som journalisternas legitimitet som politiska granskare har minskat, enligt vissa undersökningar och böcker om journalismens roll idag. För tio år sedan hade regeringen och departement makten över dagordningen, sen kom de olika politiska partierna följda av journalistkåren och sist kom riksdagen. För tre år sedan var det media som bestämde.

Hur ser det ut idag? Har läget förändrats? Folk uppfattar fortfarande att journalisterna har stort inflytande över vilka frågor som uppmärksammas i den politiska debbaten. Samtidigt hyser allmänheten minst förtroende just för journalistiken och våra politiker. En paradox, men med tanke på att en sån uppfattning existerar och att medier förändrats på sistone är inte så konstigt. Medierna har förändrat sin syn på verkligheten och sin inställning mot samhället. Både läsarnas förtroende och lönsamheten har minskat drastiskt pga. innehållet i medier: hälsa. sminktips, mode, trädgård, viktproblem, resor, schoping och mat blandas med brott, kändisar, skvaller, nöje och dokusåpor. Politiska nyheter kommer i andra hand. Sakinformation har ersätts med sensationer. Bloggar och hemsidor tar över. Ingen kunskap, utbildning eller erfarenhet skiljer journalisten idag från läsaren, tittaren eller lyssnaren. Advokaten för de svaga och maktfaktorn som ska förmedla kunskap är borta. 

 

Underhållning till döds, efter USA:s berömda recept breder ut sig i våra hem. Så mycket bekymmer, eländen, misär, brott, arbetslöshet, varsel, konkurs, sjukdom, psykisk ohälsa, rädsla… Konsumera mera, sitt och titta på dokusåpan som visas på den nyköpta plasma-tv, käka nåt gott samtidigt och glöm verkligheten. Lås dig in, satt på larmen och ta det lugnt och koppla av med en flaska vin. Intellektet ner, känslorna upp. Det är viktigare för massmedier idag, inte uppgift att berätta sanningen. Men eftersom den nye maktfaktorn man måste räkna med är konsumenten, eller den nye lyssnaren/läsaren/tittaren som är med på sitt sätt, då är det vi som kan utkräva ansvar av medieeliten. Då kan man diskutera det ovannämnda med hög moral, mindre makt, inflytande och självklart pengar. Frågan är bara hur mycket ork, lust och tid har man idag för att ifrågasätta.

 

Vi påverkas av media utan att vi är medvetna om det och hur verkligheten ser ut. Varje dag proppar oss media med egna värderingar, åsikter och måttstockar som vi ska använda oss utav att lättare skåda och förstå samhället. Vi trubbas sakta men säkert av och så följer bara med strömmen och ser verkligheten så som media vill att vi ska se. De kallar sig för granskare och speglare av verkligheten (makten) och förmedlare av nyheter. Men i själva verket ligger de jämsides med den ekonomiska och den politiska makten. Media är en stormakt, en manipulerande, kontrollerande och en subjektiv (icke objektiv och opartisk) makt. De är inte enbart budbärare utan skapar sina egna budskap. Allt som händer runt omkring oss presenteras på ett utförmat och genomtänkt sätt. Det är mest sensation och skvaller som kommer i första hand, för det ger mer klirr i kassan. För media tror (och konstigt nog kan ha rätt) att vi människor-konsumenter är nyfikna och vill veta mer om t.ex en persons liv än om det han/hon har gjort för att hamna i medial fokus. Och sen är det massa fakta om opinion och statistik som vi bara sväljer utan att tänka över. Siffror som vänds och vrids efter medias eget tyckande och troende och deras egna mål - att ha mer läsare, tittare, lyssnare, mer mediala konsumenter. Det är fullproppat med nyhetssajter på Internet, massa tidningar och tidskrifter finns i affärerna, massa tv-kanaler och tv-program och vi bara konsumerar mer. Och genom det manipulerar media folket och presenterar sin världsbild med olika vinklingar utan att tänka på etik och moral.

 

Att media bevakar hela världen är bara en påhittad lögn. Små delar - ja, men stora delar av världen bevakas inte alls. De nämns överhuvudtaget inte, om de inte blir aktuella för tillfället. Att media bevakar makthavarna stämmer en del, men inte på samma sätt media gjorde det för 20 år sedan. Det är det yttre som räknas och politikerna vet det och utnyttjar det. De anpassar sina budskap efter media för att inte hamna i deras svartmålande program och skvallersystem som kan bli ödesdigra för deras framtid och popularitet. Det är därför vi har en annan verklighetsuppfattning för det är den världen media vill att vi ska leva i och tro på. Så tänkandefrihet eller yttrandefrihet fungerar inte som de ska. För vi säger det som passar den mediala makten. Säg inte vad du tycker utan säg det som passar för tillfället; känn det riktiga och sanna men säg inte sanningen, var politisk korrekt. Att säga vad man tycker, tror, känner och tänker är det som media proppat i oss och format vår medvetenhet - med deras värderingar, åsikter och attityder. Det finns massa bloggar, hemsidor och en del av den offentliga debbaten som stämmer överens med det ovannämnda - det som folk i allmänhet säger, tycker och tror passar i hop med mediernas åsikter, värderingar och deras bild av verkligheten.

Av Blues - 24 september 2009 16:33

Det var en historisk dag: för åtta år sedan bevittnade miljontals tv-tittare världen över den största och värsta terrorattacken i världshistorien som krävde nästan tre tusen människoliv. Fyra kapade flygplan och två av dem kolliderade med World Trade Centers två torn. Bush Jr förklarade total krig mot terrorismen och terroristerna runt om i världen. USA och dess allierade startade omedelbart den största och omfattande häxjakten efter förövarna: Usama Bin Laden, Mulla Omar, Talibanregimen i Afghanistan och Al-Qaida var fyra namn som i fortsättningen skulle bli synonymer för ondska och terror. För demokratins och säkerhets skull, i guds namn, förenades världens ledare med Bush i spetsen i kampen mot terrorismen. Korståget var invigt och jakten var i full fart. Ondskan skulle med ondskan bekämpas och utrotas. “God will be with as”.

Händelserna betraktades av världens massmedia med CNN i spetsen som något oerhört bra och oslagbart. Detta var årets nyhet med ett stort väntat efterspel förstås, som skulle långt framöver bringa mer klirr i kassan i alla massmedias avdelningar. Samma sak hände i svensk media, framförallt i våra rikstäckande tidningar; Aftonbladet, DN, Expressen, SVD plus några till och alla lokaltidningar informerade oss dygnet runt under de första veckorna efter terrorattackerna. Hundratals artiklar rankade efter nyhetsvärderingen om samma ämne, men ändå en liten bråkdel med tanke på allt material som media hade tillgång till - nyhetsbyråer, pressmeddelanden, journalister världen över.

Nyheten är medias främsta vapen som de konkurrerar mot varandra och bombarderar oss konsumenter med en och samma historia i vinstens namn. Och WTC var världens bästa nyhet, plus Pentagon, CIA, FBI, NSA och annat. Bästsäljarnyheterna lanserades dygnet runt under de aktuella dagarna och när ingenting stort och dramatiskt hade hänt, då skapades lite extra dramatik i form av olika spekulationer, lite skvaller, bifigurer som agerade plötsligt “experter” i det ena och det andra, som kände till Afghanistans område bättre än Stockholms innerstad och visste mer om Usama än om sin egen granne. Man tyckte och trodde si och så, uttalade sig med stor säkerhet och trovärdighet om allt från antalet anställda på World Trade Center fram till gatorna i Kandahar. Med tiden växte missnöje mot tidningarna och media i övrigt och nyheterna tog en annan vinkel: det var dags av bombningen av Afghanistan! Man glömde WTC och New York-borna och fokuserade på folk i ett alltför okänt fjärran land. Mer information dygnet runt som sakta men säkert förvandlades till affärer. Allt från Afghanistans blodiga historia, kampen mot Ryssland, kvinnors ställning och öden, burkhas betydelse, fattigdomen, barn, skolan, ekonomin, opium, klaner, krig… En dramatisk berättelse som väcker känslor, patriotism och skapar ordning i världen, allt i demokratins och frihetens namn. Ondskan skulle med ondskan bekämpas, mujahediner och afghanskt folk skulle sönderbombas så som Al-Qaida flygbombade amerikaner den 11 september. Och media viste allt, så som CNN viste allt om Irak och Kuwait och dåvarande president Bush Sr sa: ” Jag får mer information från CNN än från CIA”. Den berömde CNN-effekten blev erkänt som trovärdig och en välfungerande vapen med betydelse att det är nu media som råder över dagordningen. Plus en till effekt som en följd av den förstnämnda - “att vända kappan efter den vinnande vinsten”.

De flesta av journalister var helt eniga under de första två dagarna om att fördöma attackerna mot USA, beklaga den mänskliga lidandet, fastslå att attacken var inte enbart riktad mot USA utan mot hela den demokratiska världen och att terrorism måste bekämpas internationellt och med alla (o)tillåtna medel. Sedan hade media börjat fokusera på hur USA skulle besvara attackerna, spekulera med hjälp av alla kända och mindre kända experter och i slutet av veckan var det nog, journalisterna hade tröttnat på allt och nästan alla började plötsligt ifrågasätta USA:s skuld och rätten till bombningen av Afghanistan. Och en vecka efter bombningarna fördömde man kriget och sättet att bekämpa terrorismen. Amerika hade sig själv att skylla och ondskan borde aldrig bekämpas med mer ondska. Tiden från Amerikaälskare via ambivalenta åskådare till Amerikahatare var ganska kort. Snacka om hyckleri och dubbelmoral och massmediernas “återspeglande av verkligheten”.

Ett raffinerat sätt att underhålla sina konsumenter med “rätt” information i rätt tid och vid rätt tidpunkt. Allt för demokratins, sanningens och yttrandefrihetens skull, med klirrande ljudet i bakgrunden. Affärer är affärer.

Av Blues - 24 september 2009 16:31

Det sägs att det är politiken som ska överbrygga klyftan mellan de rika och de fattiga, de starka och de svaga, mellan maktsugna och maktlösa, mellan vinnarna och förlorarna. Här i Sverige, på sista tiden, gör politiken allt för att öka den klyftan. Och det ser vi dan efter dan. Tillsammans med den ökande ekonomiska krisen, arbetslösheten och lågkonjunkturen ökar också “den dolda politikens maktutövningen” på vår bekostnad: urholkad demokrati, drastiskt minskad välstånd och ytterst försämrade mänskliga rättigheter har blivit vår vardag.

Olika partier kör med olika maktspel och med olika medel. De för en maktkamp helt skild från ideal och partiprogram. Det handlar inte länge om kompromisser utan om intriger, manipulationer, lögner, rävspel, hierarkier mm. Den lilla människans maktlösheten inför den stora makthavarens möjligheter är obefintlig. Makt, lögner, mutor, korruption, tom. ett kriminellt partistöd är det som har blivit så starkt förankrad i det politiska systemet att folk har börjat helt öppet ifrågasätta regeringens och politikernas sätt att leda landet. Det är ett “dalt bakom kulliserna” system som tar kontrollen över politiken istället för tvärtom. Det finns ett maktens brödraskap, både åt höger och åt vänster, oftast mellan karriärister (professionella politiker med politiken som yrke) och näringslivet där de mäktigaste (oftast cheftjänstemännen som är beslutfattare) har gjort väldigt märkliga transaktioner och affärer som har förekommit bortom folkets insyn.

Så det är inte demokratin det är fel på utan makthavare som visar sig ovärdiga sin uppgift att leda det svenska folket, rentav kriminella personer som uppfattar sitt ledarskap som ett lukrativ sysselsättning. Det är ”pamparna” som är beredda att sälja sin själ för att sko sig så mycket som möjligt på vår bekostnad och samtidigt hävda att de kämpar för fred, demokrati, välfärd och välstånd i Sverige. Totalt politiskt och moraliskt omogna personer som är beredda att utlova överdrivna och tömma vallöften för sina väljare, bara för att behålla makten och sina posteringar. Och kapitalisterna, deras kumpaner, bara spekulerar - inte investerar. för de är ju giriga och rädda. De är inte ett dugg intresserade av att skapa fler jobb utan enbart att flytta runt valutor. Och att muta nån enstaka politiker från kommunen för att sluta sig samman med giriga tjänstemännen och förvandla en viss kommun till affärsdrivande företag. Skapar ett samhälle av tvång där man ska klara den globala konkurrensen. Och självklart är det vanligt folk som inte hinner ta ställning och öppet diskutera eller debbatera vissa frågor, för det har redan fattats “det rätta” beslutet. Och självklart att det lobbyister med sin dolda maktutövning som har sina fingrar i det hela, som våra politiker är helt medvetna om, men inte gör (vill/kan) någonting att förhindra att våldsverkarna förgriper sig på vår redan urholkad demokrati. Uppgörelser i slutna sällskap pågår hela tiden mellan förtroendevalda, näringslivet och lobbyister. Men ingen pratar om det. Inte heller media som låtsas inte ha nån koll på detta som sker bakom ryggen på svenska folket.

 


Att inte avstå från vissa bekvämligheter, makten, prestige och från pengar är målet för vissa makthavare. En väldigt aggressiv och hänsynslös maktelit har tagit kontroll över en del av regerandet. Det är dem som har ytterligare, genom sitt usla sätt att agera, förvärrat arbetslösheten. fackets inflytande, lågkonjunkturen och det offentliga sektorns betydelse för behövande. Den stora fina gamla iden om samhörigheten, identiteten och den kollektiva gemenskapen är borta. Maktutövarna har låtit marknaden styra totalt över människor och systemet, välfärden och välståndet. Den offentliga sektorn ska helst helt avskaffas plus arbetsrätten som möjligtgör att regera obestraffat. Att bara nämna vår budgetunderskott i år - 150 miljarder kronor, som en tydlig resultat av regeringens skattesänkningar säger tydligt och klart vart är vårt system på väg. Och vår statskuld är 1123 miljarder! Men ändå ska tjänster inom vården bort och samtidigt ska vården och Landstingen banta, det ska sparas och omstruktureras, men också moderniseras och forskningen ska prioriteras. Likaså skolan, där lärare varslas och avskedas och skolomsorgen får mindre och mindre pengar samtidigt som Sverige ska satsa på mer utbildning, modernisera och reformera skolan. Arbetslösheten är rekordstor, lågkonjunkturen likaså, men moderaterna och regeringen (Alliansen) hävdar att de har gjort ett bra jobb. De talar väl om kollektivavtalet, välfärdspolitiken och den svenska modellen. De lovade att satsa mer på skolan, vården och omsorgen. Men också på skattesänkningar (15 miljarder). Som ledde till lån av 200 miljarder för att få ihop ekonomin. Dubbla budskap som leder alltid till mer politisk makt och mer urholkning. Och oppositionen (sossar) som sitter samtidigt på två gungande stolar (är väldigt skickliga på). Att kritisera andra sidan och samtidigt inte lyckas formulera sina provisoriska utopier är det enda de kan göra idag.

Så när allmänheten börjar hysa väldigt lite förtroende för sina politiker och börjar ifrågasätta maktelitens legitimitet och trovärdighet då är det kört. För folk känner att politiker och byråkrati bara hittar hela tiden på nya regler och fler nya bestämmelser för att försvåra vår rättighet till det ena eller det andra (som vi har lagligt rätt till) för att, i längden, behålla makten. Deras egna inskränkande regler och lagar som byråkratin använder sig av “egen rätt” att tolka och formulera på sitt sätt, efter eget tyckande och troende och egen förmåga. De svagas och behövandes rättigheter kan ifrågasättas när som helst och hur lätt som helst. Den enskilde människan har blivit fråntagen all makt utav byråkratin, tjänstemännen och karriärister. Deras mål är att “befria oss” från allt ansvar och berövas oss all makt.

Av Blues - 24 september 2009 16:25

Ca 1500 lärartjänster kommer, med stor sannolikhet, att försvinna inom kort runt om i landet. Mer och mer lärare varslas om uppsägning och var tredje kommun berörs. Orsaken är färre elever men också lågkonjunktur. Kommunerna klarar inte den ekonomiska krisen och man har inte råd att bedriva den skolverksamheten man borde ha.

Samtidigt satsar man på lärarutbildningen, trots att lärarlönerna ligger väldigt lågt jämfört med t.ex ekonomernas eller ingenjörernas löner. Trots att just lärare här i Sverige har sämst psykosocial arbetsmiljö. Det diskuteras mycket och ansvariga politiker och kommunledningen lovar göra det ena och det andra, men vägen från ord till handlingen är, som vanligt, väldigt lång.

Samtidigt leder allt detta till att villkoren för våra elever försämras - mindre lärare, mindre stödpersonal, större grupper och kvalitén på undervisningen leder till stora problem - mer och mer elever får underkänt i enstaka ämnen, ofta huvudämnen. Man kan bara tänka sig vad en misslyckad skolgång kostar samhället, men framförallt vad den kostar individen.

Samtidigt vill man/kan man inte uppmuntra och ge de rätta förutsättningarna till våra unga att plugga vidare. Och det verkar som om det finns en självbild att just Sverige har en välutbildad befolkning och att mer utbildning behövs inte. Och samtidigt ska man ha en välutbildad (och bildad) arbetskraft, nåt som gäller både svenskarna och invandrare.

Samtidigt satsas det för lite på skolan och barnomsorgen, men det snackas så mycket om de stora förändringarna genom vår skola (skolministern i spetsen), för det ska bli en framtidsskola som gäller, med nya idéer, med mer utbildad och kunnig personal, med bättre (större, nyare, fräschare, bättre utrustade lokaler mm.) förutsättningar som ska i längden ge bättre resultat och duktiga elever osv. osv. Det är så mycket tyckande och troende, men det är uppenbart att allting är bara tom floskel, som vanligt.

Samtidigt rafsar våra VD, chefer och våra politiker åt sig miljoner kronor genom sina fina bonusar, extra bonusar, optioner och pensioner (plus politikernas enorma löner och extra förmåner) med regeringens välsignelse och godkännande. Plundringen välkomnas, på vår skattebetalarnas bekostnad. Ersättningar, kompensationer, fallskärmar och löner kan diskuteras, men inga förändringar sker.

Samtidigt har regeringen satsat enorma summor pengar på det ena och det andra, men inte på det som bör prioriteras, som tex. vård och just skolan. Som ett exempel så har regeringen satsat 65 miljarder på sk. jobbskatteavdraget. Pengarna som skal delas ut till de som redan har ett jobb, för att, enligt finansministern, locka fler att jobba, framförallt de som är “sjuka” eller “arbetslösa” (sk. lata fuskare).

Skapa flashcards