Som färdig utbildad grundskolelärare i språk och litteratur fick jag mitt första jobb i september 1980 i en stor skola i en liten ort i Bosnien, blev vän med musikläraren som hade samma drömmar som jag och så började vi spela tillsammans och träna. Och så bildade vi ett band ett år efter. Vi var sex stycken: fem lärare som jobbade på samma skola plus trummisen som inte hade nåt jobb. Jag var sångare och så hade jag en akustisk 12-strängad Eco gitarr. Bassisten hade en splitterny Fender Precision köpt i Österrike, sologittaristen hade en gammal Fender Stratocaster och en sliten Ibanes som använts som rhythm gitarr av vår chef som var också duktig på att spela munspel. Trummisen hade dubbla Ludwig trummor, och så finns det en duglig FBT-orgel och en begagnad Korg, plus dragspel som i övrigt tillhörde skolan och som vår pianist/musikläraren använde väldigt flitigt när det var dags att spela folkmusik. Vi hade Marshal’s och FBT’s förstärkare och Pioneer och AA-högtalare och massa kablar och mickar och en splitterny mixdesk med 32 kanaler, som chefen köpte i Tyskland året därpå och fick den insmugglad utan betald tull.

Det tog oss några månader med all slit och övningar innan vi fick vår första gage. Vi spelade allt: rock, pop, blues, rockn’roll, evergreen, disco, folkmusik, instrumental, funky jazz… Sisådär i drygt fyra år. Det var det bästa tiden i mitt liv men vi hade ständigt bråttom, för vi uppträdde för det mesta på stora hotell i olika städer runt omkring och ibland så hade vi nån koncert ute så det var bara att packa grejerna i våra bilar efter jobbet och åka dit. Det var massa folk, tjejer och kvinnor och stora mängder sprit som folk runt omkring bjöd på. Maten hade vi i övrigt inte så mycket tid och ork med. Sprit, kaffe och cigaretter och vilja att visa att vi duger och kan, vill och orkar. Det var fester och sena nätter med efterfester och oftast obekväma sängar och soffor med okända lättsnarkande kvinnor och tjejer som låg bredvid på morgonen. Sen åkte vi tillbaka till skolan och ställett vi bodde på och så var det dags att jobba fem dagar i veckan (jag själv hade tre femmor och tre åttor med i genomsnitt 35 elever i varje klass) både på för- och eftermiddagen (jobbade också extra som skolbibliotekarie). Hade dessutom massa möten och sammanträden och så skulle man hinna umgås med andra och träffa alla och hinna med våra egna liv och uträta egna behov och ärendet. Livet var roligt men samtidigt väldigt krävande och tufft.

Spelandet tog både kraft och ork och slet på nerverna med tiden. Vi hade ingen tid för oss själva och nästan ingen fritid. Alla vi var trötta och outvilade och hungriga och lättirriterade och lusten var borta efter två-tre slitsamma år. Vi lade av våren 86, kort efter att den femte medlemmen (basisten/gympaläraren)var praktiskt taget tvungen att gifta sig med en tjej som blev gravid men kort efter fick ett bra jobb på ett annat ort som låg närmare hennes hemstad och som hon absolut inte kunde tacka nej till. Konstigt nog så fick basisten också jobbet där på samma stället som hans fru och så fick de en lägenhet från skolan att bo i (det var egentligen hennes farbror eller morbror som var stadsfullmäktige där). Det var bara en dålig ursäkt för oss alla, men kanske var det just det som fick bägaren att rinna över, för långt innan dess så var det massa bråk mellan oss, det var alltid nåt spänt läge i bandet och annat som gjorde att vi inte länge hade varken lust eller ork att satsa vidare på att spela tillsammans. Våra drömmar om att spela in åtminstone en singelskiva gick åt pipan eftersom jag och sologitaristen var redan sålda på blues men andra tyckte att det var bara skit. Jag var helt tom I själen och hade ingenting att ge mer. Så det var kört för vår del, men alla dessa år med bandet och musikspelandet har alltid varit en tid i mitt liv som betytt väldigt mycket för mig och format mig både som musikern och som människa.

Mitt största intresse har alltid varit musik och redan som 5-årig pojke uppträdde jag för mammas och pappas bekanta och gäster när de var hos oss på besök. Det var i början på 60-talet och jag sjöng låtar av Elvis, Beatles, Paul Anka, dansade tweast och fick ofta nån slant eller lite godis för mödan. Jag var glad och lycklig och tyckte om att sjunga. Och alla pengar jag tjänade på mitt sjungande fick jag ge till mamma så att hon skulle köpa - ÄGG! Jag var galen i vändstekta ägg och det var min mat i övrigt. Ju mer ägg desto bättre.

I början på 70-talet härskade hårdrocken och band som Deep Purple, Uriah Heep, Pink Floyd, Black Sabbat, Jethro Tull, Led Zeppelin och Santana och det var just Ritchie Blackmoore och Carlos Santanna som fick mig att vilja lära mig spela gitarr, för sjunga kunde jag redan. Jag var 16 år och var ute med mina kompisar på sommarkvällarna och vi satt i parken i min hemsta’n. Det var massa ungdomar där och nästan alltid nån som spelade gitarr. Han behövde inte sjunga för det gjorde alla som stod runt omkring. Mest tjejerna, som alttid jublade och var jätte trevliga mot gitarristen och t.o.m kramade honom och ibland fick han nån enstaka puss som tack att han ville spela just den låten som tjejerna tyckte mest om. Det var alltid såna fina romantiska låtar som handlade om den stora kärleken och längtan. Jag kände då en kille som var en riktig jäkel på att spela gitarr och han berättade en gång att en kväll, efter spelningen i parken, så blev han tillfrågad utav en tjej om han skulle kunna tänka sig följa med henne och hennes kompisar hem till hennes väninna som tänkte ha en fest och ville ha honom att spela där. Killen tackade förstås ja och gick dit och det var en oförglömlig kväll; alla var trevliga mot honom och han stod i centrum och fick öl, cigaretter, kaffe och tilltugg och alla tjejer satt nära honom och en av dem var jätte intresserad av att lära sig spela gitarr och…

Att göra den långa historien kort, som i övrigt slutade väldigt lyckligt för killen, så bestämde jag mig att det är dags att lära mig lite nyttiga grejer. För att sjunga - det kunde och ville alla, men det var bara några få som kunde spela och hade en gitarr. Och det var stor efterfrågan, för den som kunde ha en stor fest hemma ville inte bara lyssna på musiken från stereon utan ville ha levande musik med gitarrer. Jag skaffade mig en begagnad akustisk gitarr, lärde mig noter och toner, satt i timmar och tränade och slet, men när nästa sommaren kom var det dags för mig den här gången att gå till parken med mina kompisar, men med min egen gitarr i handen och jag spelade och alla sjöng. Och så blev det fest hit och dit och datt, massa tjäjer och så några förfester och efterfester och sena nätter… Jag tyckte fortfarande om Ritchies och Carlos solo-grejer och Deep Purple var jag helt såld på, men sen var det också Hendrix, Mayall, Alvin Lee, Green, Clapton, BB King och andra stora bluesgitarrister som drog mig åt ett annat håll. Jag blev inbiten bluesälskare. Min första LP-skiva jag fick köpa året 72 var Santanas Caravanserai. Sen köpte jag en begagnad Hendrix och Jannis Joplin och sen Pink Floyd och Cream och massa annat förstås. Sen började det rulla på.

Tänk bara - om man skulle kunna vända om under natten (utopin, men ändå...) och börja från och med i morgon med en helt ny typ av svensk politik - låt oss säga en ärlig politik, där man står för sina åsikter, kämpar för både kollektivet och den enskilde människan, högaktar ord som solidaritet och gemenskap, inte rättar sig efter både de skrivna och oskrivna reglerna för att överleva. Hur långt skulle man nå? Att använda sig av ord som moral, etik, sanning, konsekvens, lag, ordning, rättighet, folk? Har vi inte tröttnat på en annan typ, den som förekommer överallt idag och som ger maktpositioner grundade på hyckleri och dubbelmoral? Politik som inte tror längre på sin ideologi, som väljer det gynnsamma före det goda, där man får flest röster genom att lova mest men sedan göra minst men ändå få en maktposition. Och som i sin tur leder till att byråkrati får ännu mer makt och folk får bli ännu mer fråntagen sina rättigheter. Den typen av politiken som passar bäst och gynnar de flesta. Och som med hjälp av EU-makten utvidgas ständigt. Svårt att välja, verkligen. Ingenting är självklart och allting är relativt. Vad skulle kunna hända med den första typen av politiken, låt oss säga en utopi-politik är inte svårt att gissa. Men vad händer med den andra typen, med dagens politik som vi har idag i Sverige är också inte svårt att gissa. Alla vi lever i och med en sån politik så jag gissar att alla vi vet hur det förhåller sig med den typen av politik i fråga.

Riksdagen borde ju vara folkets främste representant, hjärtan i den svenska demokratin, lagstiftare och maktkontrolant. Men idag är både riksdagen och dess ledamöter underordnade antingen partiets (tjänstemännens) eller regeringens (kansliet) vilja - de vågar inte agera självständigt och försvara riksdagens eller sina väljares intressen mot partiledningens eller regeringens uppfattning. Det som ledamöterna skall göra är att se till att regeringens eller partiets förslag går igenom riksdagen, inte att vara med och utforma politiken. För regeringen är det verkställande organet och riksdagens (ledamöternas) uppgift är att skriva och behandla meningslösa motioner som ska regelmässigt avslås, ta ställning till regeringens förslag (att hålla med om och godkänna) - inte att hitta på egna förslag. Av alla de hundratals beslut som fattas i riksdagen varje år har bara ett enda gått emot - inte för att den enskilde ledamoten i fråga hade ett medvetet val utan för att han tryckte fel! Så Sveriges Riksdag är i dagens läge ett organ skrämt till tystnad, utan självständigt agerande, tvingad att anpassa sig efter de spelregler som partiets ledare och regeringen satt upp. Och EU såklart, för det är där den stora och viktiga makten finns. Kort sagt - en massa statister i ett välregisserat skådespel som handlar om “demokrati och folkligt inflytande”.

Partierna förfogar över pengarna ( en miljard kr per mandatperiod) och behöver inte redovisa vart pengarna går. Ingen utomstående kan granska eller kontrollera, endast här i Sverige, penningverksamheten som bedrivs inom ett visst parti. Partierna är ju skyddade av sekretess. Partiledningen bestämmer dagordningen och de regler som skall gälla internt, beviljar, utnämner eller avkastar olika förslag eller personer (gruppledare t.ex.) och den som vill åstadkomma något inom partiet skall gå i takt med ledningen, annars belöningarna kan utebli. Som i övrigt händer, eftersom en viss summa pengar av den ekonomiska stödet, sk. ledamotsnära stödet, som skall betalas till ledamöter går till partiet istället. Om det krävs att en viss grupp ska granska nåt inom partiet, då utnämner partiledaren en grupp med gruppledaren som ska göra det. Eller - den som skall bli granskad utser den som skall leda de som granskar!

Visst ska man vara lojal mot regeringen och sitt parti, men någonstans borde man väl dra gränsen. Man kan inte acceptera allt och man måste kunna skilja mellan rätt och fel, mellan innehåll och form, mellan person och sak. Men det går ju inte om man ska bli ledamot. Att vara “en duktig försäljare av idéer” som andra (makthavare) har format är huvudmålet. Så inte konstigt att det händer det som händer ständigt och jämnt med svensk politik som går att både vår demokrati och vår välfärd urholkas mer och mer.