Senaste inläggen

Av Blues - 7 augusti 2010 18:30

Enligt soc.förs.ministern Cristina Husmark Pehrsson ska den som är allvarligt sjuk och inte kan arbeta ha rätt till sjukpenning. Eller att ersoner som av olika skäl inte kan delta i rehabilitering eller andra aktiviteter kan även i fortsättningen få sjukpenning.

På Försäkringskassans hemsida finns det en hel del att läsa om rätten till att få förlängd sjukpenning eller sjukpenning i vissa fall. Som gäller om "man vårdas på sjukhus eller har en sjukdom och får omfattande vård utan att bli intagen på sjukhus eller om man riskerar att allvarligt försämras i sin sjukdom av att arbeta eller delta i ett arbetsmarknadspolitisk program". Som jag, tex.

Och det finns ingen ingen tidsgräns för hur länge den ska betalas ut. Dvs. den kan betalas ut så länge den allvarligt sjuke lever.

 

Att vi cancerdrabbade och svårt sjuka människor skulle för eller senare bli hårt drabbade av de tuffa sjukreformerna regeringen införde förra året, har jag erfarit häromdan. De verkligen svårt sjuka har blivit utlovade fortsatt sjukpenning i överskådlig tid, dvs. resten av livet. Trodde jag, i all min (sjuka) naivitet. 

Jag var på ett möte med min handläggare på F-kassan efter att, bara dan före, ha fått ett meddelande från honom att min sjukpenning kan upphöra och istället skulle jag få sjukersättning. Där stod det att "försäkringskassan har medicinska underlag som innebär att förutsättningarna kan vara uppfyllda för ett utbyte av sjukpenningen till sjukersättning. Ett sådant utbyte ska ske när den sjukes arbetsförmåga bedöms vara stadigvarande nedsatt pga. sjukdom." Och det var hela motiveringen.

Vilket innebär att jag kommer i fortsättningen att få mindre pengar i min plånbok, ca 3000 kronor, pga. att "min arbetsförmåga blir nedsatt i överskådlig tid" dvs. för att jag är svårt sjuk. Så min tes om de sjuka och de redan svårt drabbade på alla möjliga sätt är sann: ju mer blir man sjuk desto mindre pengar får man! Som i övrigt stämmer överens med den tesen som gäller hela vårt samhälle och klyftan mellan fattiga och rika: ju rikare desto mer får man och ju fattigare desto mindre får man. Men ändå skall man betala mer. Det är så dagens fria marknaden fungerar.

Jag fick några förslag av min handläggare att antingen ansöka om bostadsbidrag (finns det en sån på 3000 kr?!), ansöka om socialhjälp eller, i värsta fall, flytta till en mindre och billigare lägenhet. Kommunen kan ordna flytten till ett annat ställe. 

 

Vi lever i ett av världens rikaste länder och borde ha råd med ett välfärdssystem av världsklass, ett sånt som vår statsministern har utlovat i början av sin makttid. Ett sånt som alliansen "kämpat för", i alla dessa år. Och gjort sitt bästa för att "utrota utanförskap" som, i övrigt, ökat med mer än 70 000 nya människor. Eller att "bekämpa arbetslösheten" som ökat med över 100 000 människor utan nåt jobb.

 

Så, vad har F-kassan faktiskt gjort i det här fallet? Den har tagit bort skyddet för oss svårt cancersjuka dvs. möjligheten att ansöka om fortsatt sjukpenning/förnyad ersättningsperiod. Men så vitt jag vet så säger gällande lagstiftning tydligt och klart att "Försäkringskassan inte har befogenhet att fatta beslut som sänker eller försämrar den av F-kassan tidigare redan beslutade ersättningen". Det är i övrigt en renodlad bedrägeri, ett olagligt brott.

Man ska bekämpa sjukdomen, inte sjuka. De är redan drabbade på alla sätt och vis, utsatta, förtvivlade och lever i en kaos, i synnerhet den ekonomiska som växer i takt med en försämrad och förvärrad sjukdomsbild. Så allt detta handlar bara om absurditet och ren cynism. Sjuka fråntas sin rätt till ersättning eller de får inte den ersättningen de har rätt till. Och F-kassan har ingen laglig rätt att ta tillbaka en redan utlovad och garanterad skydd. Försäkringskassan  kan inte överskrida sina befogenheter och straffa på det sättet redan hårt straffade människor.

 

Alla ska ta sitt ansvar, sägs det. Men, alla har inte gjort det och alla kan inte göra det, i synnerhet de svårt sjuka. Man kan inte ställa samma krav på alla människor i samhället på samma sätt. Det handlar om en odemokratisk orättvisa. 

ANNONS
Av Blues - 4 augusti 2010 17:39

Våra politiker snackar ofta om framtid och utveckling men sällan om barnfrågor. De slår sig ofta för bröstet och säger att "barnen är det viktigaste vi har" och att deras politik handlar bla. om att "skapa ett bättre värld och framtid för våra barn", men i verkligheten syns sådana visioner väldigt sällan. De vill inte se sanningen i vitögat. Mer än 250 tusen fattiga barns vardag vittnar om det. För väldigt många barn innebär just sommaren att de måste stanna hemma och stå ut med sina  stackars föräldrar, för de lever i en fattig familj.

 

Politikers floskler slår hårt mot barn som redan har det väldigt svårt. Men de bara fortsätter att lova. Och vanliga människor som ser alla dessa barn må illa - vad gör de? För många blir det obehagligt, för det kräver att man gör något och engagerar sig, något som ofta inte blir så enkelt. Att anstränga sig mer och veta vad och hur man borde göra är inte alltid det lättaste. Istället väljer man det enklaste vägen. Att blunda. Och barn - de fortsätter lida i sin tysthet.

 

När det gäller vår politik igen, så kan man lugnt konstatera att siffran på 250 tusen är en resultat av en medveten politik som går ut på att berika de redan rika, men på de fattigas bekostnad. De fattiga betalar ett väldigt högt pris, men det är just barn som betalar ännu högre pris genom att bli tvungna att fortsätta bli fattiga. Det är en illa förd politik som bara ökar klyftorna i vårt samhälle istället för att bekämpa dem. Och när massmedia uppmärksammar de dåliga förhållandena för fattiga barn i dagens rika Sverige, då börjar alla partier att "reagera" och lovar att "agera" och återigen slår sig för bröstet och hävdar att "alla barn här i Sverige har rätt till en trygg miljö, barndom, utbildning, framtid..." Rätt till ett värdigt liv för vi alla ska jobba, gå i skolan, leva och... Samma mantran och massa gamla floskler som vanligt. Men det är just dessa vackra ord som våra politiker använder sig utav för att få fler väljarröster och mer popularitet. Och man ska tom. kandidera till riksdagen för att "utrota fattigdomen" och "minska klyftorna". Och så händer det ingenting, men man kliver in i Rosenbad ändå. Ett rikt land som gör de rika ännu rikare och samtidigt får ännu mer fattiga barn är inne på fel spår. Fattigdomsproblematiken blundar man för. 

 

Så. om mantrat upprepas om och om igen, vad händer då? Blir "sanningen" mer sann, eller? Är det inte samma sak med tex. alla de tömma flosklerna politikerna frikostigt använde sig utav på 90-talet, typ "Alla är lika (inför lagen)", "Lika arbete - lika lön", "Alla har rätt till arbete" osv? Just alla dessa slagord som blev drivkraften bakom partiernas framgångar och  som vann folkets förtroende. För snart fyra år sedan var det mer typ "Alla ska ut och jobba" fast det fanns knappt nåt jobb att gå till, i synnerhet inte för våra ungdomar. Eller "Utrota utanförskap" som bara växte och växte, eller "Minska arbetslösheten" men det blev tvärtom osv. En hel del av hyckleri, dubbelmoral, pk, halvlögner och rena lögner, vilseledande information, svek mot eget folk...

Undrar om våra barn tror idag på sin egen framtid. Den ser så avlägsen ut.

ANNONS
Av Blues - 28 juli 2010 18:26

Journalister och proffstyckare oftast överdriver i sina ansträngningar att lansera en politisk nyhet. Det blir istället en ren åsiktstext där spekulationer får ersätta den opartiska analysen (som nästan inte existerar idag). Så när tex. Fredrik Reinfeldt hävdar att han gör sitt bästa, att det är de andra (sossarna tar smällen, för det mesta) som är fel på och som det inte går att samarbeta med, då går vår media (högervriden) på en sådan självberömmelse utan att ifrågasätta ett sådant påstående. Ingen analys, bara lovord. Han beröms för sin tydlighet, åtnjuter en stor personlig popularitet och lovprisas för alla möjliga insatser, både inom regeringen och inom EU-samarbetet.

Allt detta strider mot all opartiskhet där public service ska såklart betygsätta de makthavare man objektivt ska granska. Det verkar som om alla har kapitulerat inför journalismens ideologi. De skapar drama, för det är nåt alla läsare vill ha. Mer spänning, mer skvaller, inga tydliga synpunkter eller ifrågasättanden av den riktiga verkligheten.

 

Den försvagade kunskapsidealen som alltmer präglar mediers politiska bevakning förstärker klassamhället och försvagar demokratin. Väljarnas intresse att både engagera sig inom politiken och att rösta minskar - journalisterna demobiliserar väljarna genom att satsa mer på skvaller, skandaler, utseendet, det triviala mm. men inte på själva politiska problemen. Som det finns gott om i dagens läge.

Reklaminflytandet driver fram en urholkning av kvaliteten i själva journalistiken och bestämmer över vinsten - inte kvaliteten. Något som inte ger väljarna en rimlig spegling av de riktiga problemen i vårt samhälle.

 

En av de största problemen som den svenska demokratin står inför är svårigheten för medborgare att, i dagens svåra ekonomiska läge, genom nyhetsmedierna skaffa sig en opartisk och saklig bild av olika politiska alternativen och beslutfattanden. Politik är bara ett spel, enligt media. Och en hård kamp om makten. Att alla partier ska bara maximera sitt egenintresse. Och det är fel påstående, såklart. Media väljer att bevaka makthavare för de utnyttjar sin rätt dvs. sin fulla makt att göra det. Men också rätten att välja vad som ska anses vara misstänkt och nödvändigt att dra fram i ljuset. Oftast så slutar det att den rätten/makten används fel och för att gynna egna intressen. Så kan det gå när det inte finns någon som vaktar själva vaktarna och granskar själva granskarna.

 

Det är inget kontroversiellt påstående att medier idag är de stora makthavarna som självklart inte tar de politiska besluten, men de sätter den politiska dagordningen om vilka politiska frågor som är viktigare, hur ska de behandlas och från vilka håll och vem som ska få komma till talls i frågan. Media har makten över tanken, och det är väldigt farligt för vår demokrati. Det är inte viktigt att dagens medier är antingen vänster- eller högervridna, utan att de ska inte framställa politiken som ett spel om makten, utan det ska handla om politik som en kamp mellan olika intressen och olika värderingar. Då blir det rent maktmissbruk det handlar om. Och det skadar demokratin och i längden oss medborgare.

Av Blues - 21 juli 2010 14:47

Hur ser det ut idag när det gäller människors engagemang inom politiken? Enligt vissa undersökningar är det mest tråkigt och politikerförakt breder ut sig alltmer. Betyder det att vi medborgare inte längre tar politiken på fullt allvar eftersom vi alltmer sitter framför våra tv- eller dataskärmar och gnäller över att "vi inte får veta något" och att det går inte längre att lita på information från media? Har vi själva valt bort kunskap för underhållningens skull? Typ: "Ash, de ljuger ändå, de lovar och lovar men det händer ingenting. De säger en sak men gör nåt helt annat. Så varför ska jag bry mig?" Det återstår bara att använda sin fritid och titta på det triviala tv-utbudet. Eller loga in på Facebook. Om ungarna inte är med i bilden förstås. Hur kunde vi, som brukar ifrågasätta allt, kapitulera så fullständigt inför en politisk, ekonomisk och medial elit som skor sig rejält på vårt lidande och våra skattepengar medan de smickrar oss med sagor om vår utvaldhet och köper vår tystnad med lånat välstånd? Trots allt så lever vi i en stor ekonomisk kris, så...

 

Medborgaren är idag reducerad (tvingad/väljer själv) till konsument respektive kund och har ingen ork till komplicerade tankar. Politiken i sin tur blir också reducerad till en viss underhållning (Almedalen vittnar om det) och mest fattig på nya ideer och ideologin. Vi ska bara arbeta mer, producera mer men också konsumera mer, något som alla förväntar sig och tom. uppmanar oss att göra, för då ökar statsbudgeten och staten får mer pengar i kistan. Att det är egentligen de stora marknadshajarna och storkapitalisterna som egentligen skor sig på allt detta - det tänker vi inte på. Vi är upptagna med våra dokusåpor och Allsången eller dr Fil mm. så det räcker. Så att orientera oss efter en ordnat samvaro - det bryr vi oss inte så mycket om. Istället kör vi med en hård hyperkonsumism och den själlösa underhållningen. Vi ägnar allra mest av vår dyrbara fritid åt tv-tittande, en konstskapad berättelse om världen som de stora kapitalägarna och deras lakejer public service serverar oss och vi tar för givet. Där finns det ingen gemenskap eller solidaritet utan enbart individualism och triviala känslor. Ingen förnuft.

 

Sanningen är kontraproduktiv mot konsumtion; att säga sanningen ger kanske inga röster och då skapar man – medier, marknad, politiker – en förljugen bild av verkligheten eftersom den gagnar de kortsiktiga målen: tillväxt, röster, konsumtion Och så köper vi såna lögner som låter tilltalande och får oss att känna oss väl till mods (trots att vi innerst inne misstänker något annat). Men eftersom lögnen, när den kommer ”uppifrån” är så mycket mer bekväm, kan vi alltid skylla på ”dem” – de däruppe ljög och det var inte vårt fel. Visst, demokratin kräver att varenda en av oss försöker söka sanningen, inte att vi överlåter sanningssökandet åt enbart dem däruppe, som äger medierna och sprider ut en av dem styrd världsbild, eftersom så många i vår tid inte längre bryr sig om sanningen; så många vill bara vinna, hur kortsiktig vinsten än är – och tjäna pengar.

 

Den politiska makten har blivit nästan totalt beroende av medierna som fått för länge sedan sina privilegier just från politiken. Ett omsesidigt beroende som går ut på att garantera en maximal ekonomiskt och propagandistisk vinst. Visst är det just politikerna som förfogar över beslutsfattandet, men paradoxalt nog så hävdar de att det är just media som besitter den största makten över detta. Konstigt nog så vet vi konsumenter/medborgare inte vem eller villka som gör detta, för vi är upptagna med att berika våra liv med mest triviala saker vi kan hitta antingen via tv eller Internet. Konsumismen i första hand, sen kommer nog ett utbud av vissa politiska frågor på dagordningen som antingen våra styrande politiker eller massmedia bestämmer om. Underhållningen till döds, som det heter. Storägarna är helt medvetna om detta och satsar miljarder på att marknadsföra just det de tycker är aktuellt och bra för vår utveckling, en egen påhittad världsbild som vi ska tro på. De har en egen och ennorm påverkansindustri som går ut på att förändra "mediebilden" efter deras egen uppfattning och behov och såklart för egen vinst.

 

Människorna som förut brukade ifrågasätta en hel del har till slut, verkar det, kapitulerat helt och börjat tro på de triviala sakerna som tv, ufo, ny age, spöken, spiritualism, livet efter döden mm. Men den förstnämnda stor idag i centrum. 52-tummare, plasma eller lcd, strunt samma, lite gammal eller splitter ny, beroende på vad det är våra grannar har, plus några extra kanaler och så kör man. En svinrik medial elit, en svindlande stor ekonomisk makt förstärkt med den politiska makten styr mer och mer våra tankar och vårt liv med hjälp av propaganda, pr, reklam och massa hyrda experter som exakt vet vad det är vi konsumenter mest behöver. De matar oss små vanliga människor med deras utvalda underhållningsprogram och med den falska bilden av verkligheten, en riggad verklighet - olika maktcentras och mogulers bild av denna. Deras avsikt är att få oss att må bättre, att glömma massa bekymmer och olösliga problem, att konsumera mer, att rösta just på sagoberättare och på ett visst parti som lovar mest och vi skall tro blint på allt detta trams och ta för givet att allting är sant. Det är de hänsynslösa makthavarna som sitter i en symbios och styr dagordningen, styr demokratin och styr medborgarnas liv och öden och alla är illa tvungna att legitimera deras obegränsade makt genom att låta de utöva den över oss och våra tankar. Att inte orka ifrågasätta betyder helt enkelt att kapitulera. Och det är det vi har gjort. Septembervalet kan bevisa detta - väljer vi ett parti som ska styra fyra år framåt helt slumpmässigt eller ska vi gå efter vår magkänsla? Att välja efter våra kunskaper låter visst lite löjeväckande.

 

Ett sorgligt faktum är att det finns så mycket vanmakt längst nere och för mycket övermakt längst uppe. Ett styrande skikt av top-politiker sammanflätade med deras kumpaner - aristokrater och nyrika som känner någon som känner någon inom den massmediala makten eller umgås personligen med dessa mediemoguler.  En stark och farlig pakt som genom sina osynliga påtryckningar och övertalningsförmågan härskar över dagordningen. Makthavare som räknar att medborgarna accepterat det stora gapet mellan de fattiga och de rika och samtidigt tro på deras yttryckliga "kamp mot utanförskapet" som de får med hjälp av den styrande alliansen. De styrande som mer och mer trycker på den maktlöse och tvingar honom att dra ner på sina krav på ett rättvist samhälle. Ingen snack om välfärden, det är enbart privatiseringen som gäller och privata försäkringar och att folk ska jobba häcken av sig om det finns nåt jobb och tacka till vilket lögavlönat jobb som helst, hålla käften och - konsumera och ta emot underhållningsutbudet som media frikostigt bjuder på. Skattesänka, minska eller utplåna den offentliga sektorn och facken, höja pensionsåldern, krossa vårt fina trygghetssystemet och göra alla tillgängliga för och beroende av det privata kapitalet och den otyglade fria marknaden.

Av Blues - 12 juli 2010 16:56

Vad var det vi tv-tittare kunde se bland annat under Almedalsveckan som kunde väcka vårt intresse? Ju, arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins avgång. Något man inte ser precis varje dag, i synerhet inte när det gäller en så mäktig och hög uppsatt politisk person som Totto. Där satt han i Almedalen framför tv-kamerorna och höll presskonferans - orsakerna för hans avhopp. Det var en "mänsklig" reaktion från en politiker som blivit kritiserad och omdiskuterad under sista året pga. hans tvivelaktiga jobbpolitik och olika arbetsmarknadens "visioner". Han anklagade media (Aftonbladet främst) för deras vansiniga drev och påhopp - hans tre barn var det främsta orsaken han ville skydda från media och deras oetiska behandling.

Allt detta visade sig senare handla om en maktens man som köpt sex! Ett extremt kontroversiell nyhet som publicerades i Aftonbladet ett par dagar senare.

 

Hans känslosamma tal om vårdnadstvist med ex-fru berörde hela svenska folket i onsdags och alla de som var där i Almedalen. Det var ingenting annat än hans begäran att i lugn och ro avsluta sitt jobb som minister och ägna sin tid åt sin familj. Ärligt talat så höll sig media faktiskt till etiken - Aftonbladet valde att vänta med publiceringen om Littorins påstådda sexköp och ville ge honom en ärlig chans att antingen kommentera eller dementera anklagelserna. Men, vad gjorde herr minister? Mitt under Almedalsveckan sitter han framför kameran och - ljuger! Att ha så stark mage och nerver av stål (Stålman!?) och ljuga nonchalant hela svenska folket rakt in i ansiktet och till på köpet använda sina egna barn för denna lögn bevittnar bara att det handlar om en cynisk hycklare som så många gånger tidigare svikit och vilselett sitt folk.

 

Då Littorin var inte längre en offentlig person valde de flesta av hans kamarater att vända honom ryggen, som i övrigt kallas krishantering, men bevisar bara en iskall cynism från ett parti (plus oppositionen) som bara tänker på makten. Fredrik Reinfeldt har själv medverkat i hela historien, varit med på bedrägerien, ljugit och spridit lögnerna om "vårdnadstvisten". Och sen ska man lita på en sådan statsministern, dessutom högt rankad som möjlig valvinnare. Som har en sådan benägenhet att ljuga och vilseleda sina medborgare om det ena och det andra.

Samtidigt spekulerades det under veckan en hel del att affären handlar bara om en komplott för att skada trovärdigheten och misskreditera alliansen inför valet. Att det var en planerad kampanj som oppositionen gjort i samråd med Aftonbladet och den kvinnan (Anna) Littorin köpte sex utav. Men också att Littorin var bara regeringens måltavla för en politisk komplott.

 

Undrar bara om alla (fulla) medel är tillåtna för att vinna ett val? Och varför snackades det just under Almedalsveckan om Littorins sexköp han gjorde 2006 innan han ens blev minister? Och hur kan man falla så lågt, framförallt en höguppsatt politisk person, och använda sina barn som argument för sin avgång och sedan bara smita i väg och fly från sitt ansvar? Och det konstigaste - bara två dar innan avgången snackade Sven Otto om hur mycket han älskar sitt jobb och ser fram emot ännu en mandatperiod som minister. Ett sorgligt faktum som talar sitt tydliga språk när det gäller att hitta på olika storys för att tillfredställa media och deras törst. 


Och som pricken över i:et - 1,3 miljoner kr som en belöning från staten för Tottos ansträngning och väl utfört arbete. Hipp hipp hur(r)a!

Av Blues - 6 juli 2010 17:47

Lobbyverksamheten pågår i maktens korridorer i Rosenbad för det mesta. Och på sista tiden i Almedalen. Halvdöld spel och överenskommelser, halvskumma affärer bakom kulisserna. Plus en del påtryckningar i samband med olika evanemang. Trötta politiker och patripampar och ivriga lobbyister som representanter för olika intresseorganisationer knyter kontakter och framför (påtvingar) sina förslag. Det vill säga bedriver lobbning på olika sätt, för det mesta just mellan näringslivet och olika politiska partier antingen i riksdagen eller runt om i våra kommuner. Vissa av dem har det svårt (de små) att etablera sig, att framföra sin åsikt och att tas på allvar. De andra, de redan etablerade, har en hemlig agenda i det fördölda där de gör allt (efter egna utredningar) att tillfredställa sina uppdragsgivare.

Här i landet finns det inga regler för att bedriva lobbning. Denna typ av makt saknar ett riktigt ansikte. men ändå försöker den påverka och styra den politiska dagordningen å uppdragsgivarens vägnar. Media är deras främsta vapen och påverkan deras främsta mål. "Vara men inte synas" är det verkliga makthavarnas motto. De tycker om att på ett diskret och vänskapligt sätt "bearbeta" vissa politiker i riksdagsutskottet men också de pamparna som sitter i kommunhus.

 

En ibland helt döld maktutövning utan insyn - politikers ovilja (?!) att kontrolera den och dess riktiga syfte. Lobbyister har i uppdrag att, för marknadens och ekonomins skull, påverka, övertyga och styra den politiska dagordningen, vilket i slutändan kan försvåra för demokratin att utveckla sig på ett mer naturligt sätt. Plus en ökad byråkratisk makt och en påtaglig arrogans hos makthavarna - politiska partier med tvivelaktiga och otydliga mål. Lobbyister vet att det är pengarna som är de sanna bärare av makten och uttnytjar sin ideologi att underlätta för marknaden och det fria kapitalet. Stora pengar är inne i spelet och tydliga mål måste uppnås.

Av Blues - 30 juni 2010 15:03

Det verkar som en samhällelig kollaps kommer att inträffa inom väldigt snar tid och frågan är inte om utan när, hur och var? USA är den trolige skurken i det hela, så som alltid och som vanligt. Pesten sprider sig sedan vidare till resten av världen, framför allt kommer den att drabba Europa, så som det redan inträffade för två år sedan när USA:s börsen kollapsade och den största ekonomiska krisen hittills var ett faktum. Ingen kan bli undantagen den globala kollapsen.

 

Det är så att vi i den rika västerländska delen av världen låtsas att vårt sätt att leva är hållbart och hyser en falsk optimism i övrigt. Vi vanliga människor tror och förlitar sig för mycket på myndigheterna och den politiska etablissemanget, men när den börjar syna i fogarna då kommer vi betala priset för kalaset och fel tänkande.

Det påminner om den industriella civilisationens nedgång. Vi hat låst oss in i ett komplext ekonomiskt system som kräver enorma mängder billig (dyr?!) energi och, helst, billig arbetskraft. Produktion minskar, efterfrågan skjuter i höjden och en oundviklig kollaps inträffar. Framförallt bank- och finanssystemet blir hårt drabbade och samhället bråkar ihop. Resten kan vi föreställa oss. En stor fantasi behövs inte.

 

För det är realiteten som kan inträffa när som helst. Det handlar om en svår, total samhällelig kollaps. Problemet är att ingen av oss är nog villig att tänka sådana tankar, utan man ska syssla med "positivt tänkande" och försätta vara optimistisk. "Planera för det värsta, men hoppas på det bästa"- mottot som råder i första hand. Att vi inte kan hantera och förberedda oss nog för en tornado, ett stort vulkanutbrott, en kraftfull jordbävning eller, som nu, en omfattande oljeutsläpp och dess enorma konsekvenser vittnar nog om vår förmåga att tänka långsiktigt och på rätt sätt. Och samtidigt är det inte vi vanliga som bestämmer utan de svinrika som skor sig på vår bekostnad och skiter blankt i om världen går under eller inte. Devisen är "här och nu" och att vinna så mycket pengar som möjligt på så kortast tid som möjligt och placera vinsten i ännu mer skumma affärer är de rikas mål. Ett sorgligt faktum är att en komplex kris har redan börjat - G3 möte vittnar om det, plus enstaka fördjupande klimatkatastrofer med stora ödesdigra förändringar och konsekvenser ställer till runt om i hela världen. Något vi är helt medvetna om men, som sagt, vi blundar för verkligheten och hoppas att någon annan ska lösa det eller att det ska lugna sig ner.

                                                  


           

Men, vad kommer att hända den dan de superrika och mäktiga upptäcker att det är de och deras barn som kan snart och säkert bli drabbade av en kollaps? Då kan det hända att, som vanligt - så har det varit i alla tider, de rika och mäktiga tvingar sina "lösningar och nya regler" som ska skydda deras egna intressen, på oss små, vanliga, hjälplösa och fattiga människor. Som kommer med stor sannolikhet att avsevärt förvärra redan svår och olöslig situation när det gäller överlevnaden. De svaga lämnas åt sitt öde, som i Los Angeles under orkanen Katarina 2006. Detta kan bli en stor fråga om liv och död.

Vem eller vilka kan och är villiga att göra motstånd mot överheten - då när man är upptagen med egen kamp för att överleva. För när det gäller en sådan samhällelig kollaps blir alla drabbade, men på olika sätt. Problemet är bara att döden blir närmare än livet och kännbar - då glömmer man alla normer och moraliska regler. Snacka om livet.  

Av Blues - 30 juni 2010 14:31

Det handlar, som vanligt, om vinnare och förlorare i Reinfelds demokratiska och välfärdens Sverige. Läste i Ab imorse just om det - samma snack media och folk snackat om i snart fyra år, men nu är det uppehåll och semestern som gäller väldigt många, tom. regeringen. Så, frågan är vem/vilka som fått något utöver det vanliga efter snart fyra år av alliansens herravälde och vilka som blivit av med sina pengar. Läget ser ut så här: de som jobbar får mer i plånboken, de som är sjukskrivna eller arbetslösa får mindre i månaden. De rika har fått ännu mer, bla. tack vare Borgs skattesänkningar som genomfördes för tre år sedan. De fattiga har förlorat ännu mer pga. denya och hårda sjukförsäkringens- och arbetslöshetsförsäkringsreglerna.

Alliansens politik gick då ut på att införa arbetslinje och gång på gång upprepa att det lånar sig i längden att arbeta, oavsett om man kan eller inte och oavsett om det finns ett jobb att få eller inte. Så snacka om utanförskap som Reinfeldt ville bekämpa med alla medel. Har de lyckats - svara själva. 


                                               

Jag bara undrar, i all min naivitet, hur kan det komma sig att, i dagens svåra läge (fast vi låtsas att det inte är så för det är sommar, det är varmt, ljust och semester) där orättvisorna finns överallt, är alliansens och Reinfeldts popularitet så stor - ännu större än nånsin, enligt opinionssiffrorna. Vilket kan betyda att de kan gott och väl vinna valet i september. Mona och hennes grupp tappar både väljarröster och popularitet, vilket kan betyda att läget kommer att svikta ännu mer.

Handlar allt detta om den berömda svenska dubbelmoralen eller om någon politisk korrekthet, undrar jag i förbigående?

Arbetslösheten är, för närvarande, nästan 9% och antal sjukskrivna har minskat med över 125 tusen på fyra år. Det har eliten åstadkommit med mer ökade  klyftor, sämre välfärd, sämre integration, dålig köpkraft, ökad kriminalitet och fiffel mm.


En grej är säker: statsministerlön har blivit större för 6000 kr på tio år, men en vanlig arbetares lön har växt med drygt 600 kr. Skillnaden är uppenbar. Så, vem är vinnare och vilka som är verkliga förlorare? Vad är sant och vad är lögn?

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se